Jag kan numera icke-stolt gå ut med mitt sockerberoende. Det jan låta patetiskt i jämförelse med droger och alkohol, men jag har hört att kicken som sockret ger en faktiskt sägs höja dopamin-systemet mer? Inte konstigt att barn en lördag vet vad som står på spel efter lunchen... socker, socker, socker. Som snorexier väljer man nog ofta att fokusera på denna råvara som jordens Hitler. Woha. Och jag kan hålla med, från och till. Socker ger energi, mycket sådan och energi behöver vi för att kunna vara fysiska men också för psyket. Hjärnan tränger energi. Dock finns det ju en liten hake i det hela... socker ger en väldigt snabb kick. Kanske lite väl bra för o vara sant helt enkelt? Kroppen gillar denna snabba energi, för inte ta den hänsyn till kalorier. (Lägg märket till att jag pratar om "den", jo jag o min kropp är en sammanhängande vara. Priset vid 2 för 1 helt enkelt...;-)
Men i vilket fall så...
socker är faktiskt en rätt farlig "drog" med tanke på vad den gör med oss. Hur långt kan man som sockerberoende gå? Inte vet jag men långt. "Man blir snäll av choklad" jojjomensan. Därav jag äter en bit om dagen... men att just hålla sej till en bit- är för en sockerberoende lika svårt som för en ex-alkoholist att hålla sej till 1 glas. Jag tror att vi som har lätt för sockermissbruk även har enklare för att utveckla andra missbruk. Allt eller ingetcpersin helt enkelt. Och får att lätta på ångesten blir det ett glas till, liten sockerkick till... när dagen går ut på att ständigt fylla på depåer med sockerkonsumention. Serotonin-nivån går upp till taket. Och vid hunger föredrar jag frukt. Vid mättnad (värst vid hetsätning) vill jag ha starkare än så. Socker i dess renaste form. Jag förstår de rökare som försöker sluta; ett beroende är ett beroende. För att sluta behövs ett jäkla självdisciplin och att man gör annat för att för stunden glömma beroendet och då förhoppningsvis minska suget.
Jag vill inte vara beroende. Jag vill vara fri. Vid hetsätning uppnår jag frihet, för att samla mej, finna tillbaka till mej och sen en fet bakis-liknande känsla i form utav ångest. Att hoppa nästa måltid kommer bara fortsätta detta bulimi-liknande tillstånd. Hungern är inte som den ska o kroppen kallar efter snabba kickar istället= socker. Socker för o ersätta energin som saknas. Energin; sömnbrist och sockerberoendet mitt som hängt i i3 rs tid nu. Grattis till er hängivna rackabajsare :) jag funderar faktiskt på att helt avstå ifrån socker (även funderat på alkohol) för att jag vill bli fri. Fri ifrån mej själv, eller rättar sagt uppnå frihet med mej själv. Utan beroendet. Utan icke-uppnådda basbehov.
Socker kan göra en snäll, men inte en konstant sådan. Socker kan få en att utnyttja för att få det kroppen tröngerrr :) "men värre saker kan man vara beroende utav"- jo tack. Men ska man behöva vara det? Beroende alltså? Kan man inte bara få vara fri?


Fri från att älta mat i hjärnan konstant. För när jag är fri kan annat än mar snurra innanför min pannlob. Mmmh kebab.... än har jag en bit kvar... än...


/jennyLekman

Kvällens dessvärre inte enda påfyllning... en friskhetstecken? Mja, vet inte riktigt. Inte åt rätt håll. Lättnad men ingen konstant varaktighet.

Ångesten blir mindre men skammen finns då kvar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

En kravlös dag?

Jo men när jag är bakis, så kanske jag inte är så ångestfylld egentligen. Det kanske kan bero på det faktum att jag faktiskt vet vad ångesten beror på (för en gång skull?) Eller att jag egentligen inte har så mycket ångest efter en utekväll, bara en har haft kul så fine... Eller kan det bero på att jag är mer acceptant emot mej själv för att alkoholen fortfarande har ett finger med i spelet? Well...
Men egentligen, vad spelar alla frågor för svar om det slutgiltiga resultanten ändå är lycka? Inget bestående såklart för lycka är inte ett bestående tillstånd. Men en touch utav hur man kan må. För Jenny. Du ska inte alltid behöva ha det såhär, det har jag sagt till mej själv så många gånger nu. Så många gånger att jag kanske kan någorlunda ta åt mej det. Det faktum att jag vill VILL tillbaka till den Jenny jag var. Och jag vet att hon finns. Vilja. Viljan av allt, alla val och värderingar att stå emot. "Fast stå emot"? Hallå?! Livet e möjligheter.

/jennyLekman

Ikea och brygg-piccadilly-sallads-häng (nytt ord?) i solen med mum. Bra tisdag, faktiskt.

Likes

Comments

Hejsan!

I måndags gick jag hem ifrån jobbet med en den där pang "fredagskändlsn"; långledigt till fredag och när man väl får ledigt efter en 6-dagars arbetsvecka vill jag alltid maximera, göra det perfekta o wips hej svejs impulsiva jag. I den takten är det svårt att hänga med i alla mina planet, o knappt att jag själv hinner. I alla fall så inte jag inte reflektera över dem, och där är väl just det som jag någongpng också måste börja ta till mej... livet kan inte alltid vara perfekt. Varje dag måste inte vara som om det vore den sista. Vi alla behöver stanna upp och lixom hinna ikapp oss själv.

I alla fall, efter jobbet tog jag mej en behövlig "vils", ja jag är en "sådan" som i princip behöver planera in vila på schemat. Tvärtom mot många andra kanske ? ... men jag skulle aldrig kunna tänka mej att vara i säng innan 10 eller gå och vila blankt under självaste dagen. Nä. Så Charlie-time it was innan jag begav mej mot Barnarp där Jessica skulle ha förfest med några utav oss tjejer i klassen. Jag hade nog aldrig tagit mej till måndagsklibbens om det inte vore för dessa men i o med att det var första och sista måndagsklubben (18+ och stängning) kändes det nästan lite obligatoriskt. Kan ju tycka stt jag borde lyssnat mer på min kropp då jag var vråltrött då jag trottsallt hade jobbat kvällen innan till 9, börjat 7 dagen efter och skrapat ihop 5 timmars sömn... men bangade gjorde icke jag och fastän jag hade varit ute i lördags såå.. på't igen. Dumt att ångra i efterhand men kvällen började bra. Det var kul stt träffa mina gamla klasskompisar som inte kommer vara på Per Brahe gymnasiet till hösten men när vi kom till självaste Opa var jag så himla sömning... orkade knappt heja på folk och verkligen inte dans, och i mina nya klackar... nä jag borde ha vilat upp mej mer. O vid 1 anlände "seeb", o fastän jag knappt vart påverkad upplevde jag la samma effekt pga trötthet. :-) Jag glömde även bort pssset mitt i Caritas bil innan kvällen hade börjat, nja mindre bra start...
"När man festar festar man och då festar man rejält". Kom ihåågg...
Jag tappade bort mina vänner mestadelen utav tiden, jag letade och kände konstant den där känslan utav vemod när jag såg hur alkoholen kan te sej så märkligt. En person som annars inte tar för sej får en boost i form utav självförtroende (vilket såklart inte är fel) men lixom det är så ytligt. Så temporärt. För dagen efter kommer baksmällan ligga som en hinna och jakten efter den konstanta tryggheten fortsätter. Jagopp vi är bara människor trottsallt. Någon häller en drink i ansiktet, får en dusch av cider tillbaka och vakterna kommer springandes för att styra upp det något sånär.
Det blir en tisdag ändå.

Haj! /jennyLekman

Likes

Comments

Systra mi.

Igår jobbade jag verkligen hela dagen kändes det som (12.30-20.30) för vid halv 9 var jag rätt trött o likaså när jag vaknade vid 08.32 bakis som fasiken i söndags. Blä. En dag imorgon å... Så att komma hem vid halv 10 resulterade i att man kände sej rätt nöjd för dagen. Dock- det kanske bara är jag men när jag är som tröttast blir jag så seg o fööör trött för att gå å lägga mej. Snacka om hur tacksam man är över en nybäddsde säng i dem lägena hehe.
Men igår när jag kom hem till mitt neptunus (🐷) var meningen lixom lite att vi skulle fira min syster. Min kära lillasyster som fyller tonåringar aka 14 vårar. Jag vet inte när du blev så stor Hilda, men du kommer alltid förbli minstingen men mini... min mini du är inte så mini längre. Du växer likt Charlie så d knakar...
Som jag skrev på ett inlägg à la instagram så är du och jag rätt lika, "mini-me", men trots det finns det några ganska urskiljande drag emellan oss; du är mer introvärt alltså mer eftertänksam. Du är så cool-lugn i det allra flesta situationer vilket både kan irritera men definitivt imponera mej!
Du tänker före du pratar, dina val är ofta mer reflekterande. För du är inte riktigt lika berörd av samhällets gemensamma stress som råder eller är det mer ett personlighetsdrag?
Tack för gånger då jag dragit med dej på mina impulsiva fotograferings-utflykter eller små trippar till Ikea. Tack för att du är DU och en blondare (...) variation utav mej, hihi.
Min mini<3

Pizza och tårta efter jobb; inte illa. Men det där med självdisciplinen... jaja... +en bakis-Jenny i farten.

Ha en finfin måndag; ny vecka nya tag! Glöm icke.
Haj /jennyLekman

Likes

Comments

Hej!

Bara för att jag just nu en regnig (vill jag påstå) lördag råkar befinner mej på demensboendet vill jag lixom bara nämna och uppmärksamma hur glad, tacksam en egentligen "borde" vara för att själv få vara frisk. (Så frisk som man själv är hehe.) Jag och Vilma pratade om det igår att den ångesten man kan ha efter en spårad kväll med minnesluckor... den är inte rolig. Men tänk då att vara dement? Tänk då att varje dag känna den ångesten (?) eller i alla fall känslan av att inte riktigt veta. Att inte veta vad man har yttrat för en timme sedan eller igår. Vad man gjorde som ung eller hur många barn man har "klämt ut". Skammen som vissa här känner, kanske en känsla av skuld. Skuld för att man inte känner att man räcker till för de närmsta, o varken kan uppfylla sina basala behov eller andras. Att man är mer likt en börda. En börda som är skyldig folk pengar? Vad vet jag? Om man icke är dement själv är det nog väldans svårt att föreställa sej vad som snurrar där inne även om jag så gärna hade önskat. Önskat att prova på att vara dement... men bara för en dag. Och jag menar, inte konstigt att vara nedstämd när man inte har kontroll. Det kanske kan det vara så att dem med mer kontroll-behov/perfektionister eller rent av dem med stort samvete tar "dement-heten" hårdare. För tänk att hjärnan inte tillåts ha kontroll pga denna sjukdom som så sammanbitet har makten över ens minne. Över ens pannlob. Över en vänstra hjärnhalva. Över ens högra. Över det som gör en till just en själv. Det som får hela systemet stt gå runt och fungera.
Nä jag kan knappt tänka mej, jag som så gärna vill ha kontroll över ca allt...
En regnig dag som denna är jag rätt nöjd med att mitt val i sånär medvetet (6 h timmars sömn hihi) spendera lördagen här. Tacksam för att få vara någorlunda frisk. Så frisk en människa kan vara jan man ju fundera på... men ändå.


Kvällen ser ut bli en skoj sådan för ska ut. Oups här hoppat man visst emellan ämnen men nu ska jag tvätta jumpss. Ha d gatt /jennyLekman

Här är jag då :)) i brist på bilder :))

Likes

Comments

Skämt å sido, botten är inte nådd. Botten är aldrig nådd, eller jo undantag: om en tillåter sej själv att falla handlöst. Att falla och inte våga ta emot sej.
För misslyckas: det kan vi alla. Det är mänskligt. Men att falls och vid fallet tappa hopp och grepp om det sista lilla hopp som finns rotat i ens inre, det är enligt mej att nå en viss slags botten. För misslyckas är som sagt mänskligt. Vi kan alla falla. Bara man vågar ta emot sej... att ha en liten, liten tilltro till sin inre tro och tröst. Och om inte, att våga söka hjälp hos dem som man kallar nära och kära. För jag tror på att alla har något gott i sej, och då måste väl ändå någon annnan medmänniska ha sett denna individ. Dess skönhet. Det tror jag i alla fall på. Man har aldrig nått botten förrän man väljer att sjunka handlöst utan att ha vilja eller ork att i alla fall försöka dra sej upp. Dra sej upp till ett drägligt tillstånd.
Ett drägligt tillstånd där man har någonstans att arbeta ifrån. Att arbeta med ish.

För mej står denna tatuering för en inre trygghet. En inre stabilitet som är så mycket mer värt än alla chloe-väskor eller balenciaga klutchar. En inre röst som värnar om tröst. Något att luta tillbaka till och lyssnar på även när världen vill en "illa".... Egentligen tror jag inte att världen egentligen vill en illa men när man inte har mod att stå upp för sej själv kanske denna "världen" egentligen handlar om sitt egna självhat?
För världen blir vad man själv gör den till. Om man vänder på myntet och ser det ur ett annat perspektiv kanske det egentligen handlar om en inre stress? Inre krav som kan tyckas ouppnåeliga att nå och indirekt vill världen en illa?

Jag trivs förresten väldigt bra på västkusten; vid mellbystrands vågiga sommarkvällar med utkik över Båstad och Halmstad mår jag som bäst.

Ungefär det är väl anledningen till mitt ankare på fotleden. En inre styrka, en inre röst (tröst) och tillit och en förkärlek till västkusten och dess frihet. (Och en minimal gnutta av botten som låddes på magalufs dansgolv 03.40😉)

Likes

Comments

Hej!
Som sagt, min enda lediga dag denna veckans har spenderats hos f& f i Skövde. En fördel med att tågen går så ofta som dem faktiskt gör och att det är så smidigt gör sådana här små "spontanare" möjliga🐷 Men jag har iaf haft det bra här; lugnt tempo (men med tanke på att det är med 2 som dem båda har passerat en ålder utav 80 bast må jag säga att dem är rätt pigga.)

Idag fyllde farfar förresten 87! Grattis till daj farfar.

Att fylla 87 och att vara fri ifrån cancer, hjärtsjukdomar, demens och vad som nu kan drabba än är inte illa.

Just nu lyser solen men jag är "fast" på ett tåg som vägrar lämna perrongen. En stackars konduktör går runt o frågor folk om dem har något anslutande tåg och folk klagar och klagar. "Min vännina har åkt detta tåg och då blev det sen också." "Jag hatar detta tåg" och jadads. Hon nämner nämligen att det är någon problematik som ingen verkar veta vad det beror på. Konduktören försöker hålla en trevlig ton men kör på lite pathos och nämner att det finns folk som lägger sej på tåg-rälsen och därför blir det sådana här stopp. Hmm

Mumma, fötmiddagskaffet i form utav födelsedagstååta. Här är man aldrig hungrig i alla fall ;)

...fina farmor på ett soligt fik...

Igår var jag och farmor på stan länge, länge... några timmar senare och morotskaka la sej fin fint. Det kanske inte syns på bilderna men vi fick faktiskt lite sol där vi satt på fiket tillsammmans med fåglar och glada skövdebor. Bra ledig dag.

Jag fick med mej en massa grejor ifrån stan så jag lovar inget men kanske kan en haul komma i framtid. Risk för en shopaholics bekännelser 2,0...

Och jag håller nu tummarna om att snart få lämna denna lilla håla då solen lyser och himmelen är blå, men men. Jobbet börjar vid 15.30 så jag har ju egentligen inte bråttom men...
Kram! /jennyLekman

Likes

Comments

För när är man för egocentrisk? Hur egocentrisk bööör man vara? Hur är alla andra? Varför jämför man sej ens med andra, det är ju trots allt mitt liv och ingen annans. Men hur vet man? Hur vet man när man är för mycket? När man gör sin röst för hörd? Eller när man tar för lite plats? När man låter andra människors åsikter verka tyngre än sina egna? Är man snäll då eller är man mesig? Är det tillräckligt genuint eller är det bara tankar man tänker om man är egoist? Vem är en egoist? Är det en facketering? Nä, vem bestämmer? För när låter man andras omdömen ta för mycket plats? Vad är "för mycket" respektive "för lite?" Och vem är det upp till å bestämma?

När jag tänker på den Jenny jag vill vara börjar mina tankar först att spinna kring dem individer som jag har träffat som verkar sådär tillfredsställda i sej själva; livsnjutare som skrattar oftare än talar i normal samtalston. När jag tänker på den Jenny jag ser mej själv bygga upp bit för bit, dag för dag ser jag den där glada Jenny igen, men som har en balans i känsloläget. För MAN kan inte vara "den där" konstant glada. Jag tror knappast på att det finns mycket äkthet i det. Lycka är inget varaktigt tillstånd (sorrii to destroy,) men som en kille sade på Emmaboda: "dem människorna som ser som lyckligast ut är oftast dem som bär tyngst stenar i ryggan", eller ja något sådant sa han... o det tror jag blint på. För om man har sett baksidan av myntet kan man nog lättare vara tacksam kring det enkla. Det som andra tar för givet. Fast egentligen, vilka andra? Vi är bara människor. Vi bär alla på något. Vems uppgift är det att avgöra vems stenar som är tyngst? Det är nog upp till var och en. Ingen kan väga en psykisk stens vikt. Ingen bara en själv som bär bördan, eller kunskapen hur man väjer att se på det.

En sak jag kan jobba på är att finna svar hos mej själv. Hitta en tillit, en inre trygghet för oftast så finner en ju svar där. Man vet oftast om hur man mår, man vet oftast om man är trött, man vet oftast om man känner sej illa till mods för att ha blivit sviken. Att blunda för sina känslor och inte svar kan göra en osäker på dem, men jag lovar... Jag lovar att dem finns där. Hos oss alla. Bara vi tillåter oss att känna och finna. Leta.

Ha en fin torsdag för det ska jag ha här hos farmor o farfar. Jag o farmor var nyligen på Aspö gård och ska i eftermiddag ner en sväng toll stan. Likt gamla goa tider. Kram! /jennyLekman

Favvo brallsen köpta på "såininorden". Ett rea-kap faktiskt för 650 riksdaler. Dem är lätta att smutsa ner men det är smällar man får ta ;) Vitt är vitt.

Likes

Comments

Hej där!
Igår spenderade jag dagen med tjejen på bild ovan (Elaine<3)
Vi möttes upp på stan, strosade runt ett tag för att sedan cykla hem till mej och laga pasta à la musslor i vin. Vi köpte också med oss vit grapefrukt (?) Aldrig testat förut men gott o lite surt vart det, hihi.

Just nu sitter jag på rast men ska alldeles strax bege mej mot diamanten igen för att servera lunch. Fördel med stt jobba på demens-boendet är att man får så många olika arbetsuppgifter. Alltifrån tvätt till disk till omvårdnad... men det allra viktigaste är ju egentligen den personliga kontakterna, mötena med dem boende. För jag menar en stressad personal som slänger hej vilt med oros-lugnande-mediciner blir la egentligen rätt motsägelsefullt?
Kort och gott, nu ska jag återvända och när jag slutar för dagen skall jag på ett tåg åka till Skövde o spendera min lediga dag med farmor och farfar. Vi har som tradition att alltid bo hos dem under några dagar varje sommar. Varje sommar.
Haj! /jennyLekman

Likes

Comments

Haj onsdag!

Denna ständiga kamp efter balansen. Balansen som i så många lägen tycks verka nästintill ouppnålig. Hur gör alla andra? Faller den sej mer naturlig för dem eller är det jag som stället för högs krav på mej själv pch mina prestationer?

-I söndags vart släkten här (ja i lördags med för den delen,) men i söndags, ja då var det en utflykt som stod på schemat. Specifikt paddling i svenarum som en 1 års försenad födelsedagspresent till min faster. Förutom att det till en början vart kite kyligt blev det en väldigt lyckad utflykt! O jag trot att fastern min var nöjd. Ovan är lite picturas ifrån vår lugna paddling haha som nog blev bra mycket längre än bestämd rutt då styrningen var en konst i säg...

​Senaste bilder var ifrån min och Hildas lilla fotografering i måndags.


Kram! /jennyLekman

Likes

Comments