Ikväll vill jag prata med dig om att söka hjälp.

Jag vill säga till dig som famlar omkring i konstant mörker - sök hjälp.
Till dig som inte kan sluta bestraffa och självskada dig själv – sök hjälp.
Till dig som tänker på döden som utväg från ditt mående – sök hjälp.

Och ikväll vill jag verkligen säga till dig, du trettonåring som skrev till mig, och var osäker på om du har en ätstörning. Sök hjälp!

Jag vet att det känns som att det är det mest skrämmande du skulle kunna göra just nu. Jag vet det. Men om du bara skulle ana hur mycket det skulle kunna hjälpa dig. Det kan rädda ditt liv. Du ska inte bli slav under något som kommer kontrollera varenda minut av ditt liv och ta död på en del av dig. Ditt liv ska inte ta slut nu. Du är för ung. Ditt liv har ju just börjat.

Tretton år. Oj, vad jag skulle göra mycket för att få spola tillbaka tiden till när jag var tretton år. Shit.. Om jag hade kunnat spola tillbaka tiden till då, och ha den kunskapen och erfarenheten jag har idag, så hade jag sprungit allt vad jag bara orkat till närmsta hjälp.

Jag vet att du är rädd. Du är rädd för du ska göra din familj ledsen. Att din familj ska bli sur på dig. Du är rädd för att ingen ska ta dig på allvar. Du är rädd för att läkaren ska säga att du inte är sjuk. Att du bara svamlar. Att du inte är smal nog för att ha en ätstörning. Du är rädd för att få dina känslor förminskade. Du är rädd för att vara annorlunda. Rädd för att folk ska vända dig ryggen och bete sig som att du bär på något smittsamt. Och jag vet, du är rädd för att lämna ditt destruktiva beteende bakom dig. Det är ju det som du kan kontrollera, det är din trygghet. Men det är bara så det känns. Det är inte sanningen. Innerst inne så vet du det.

Vet du vad jag har lärt mig under dessa tretton år som sjuk? Att ingenting av ens mående blir bättre av att hålla det inom sig själv. Det blir inte det. Jag lovar dig det. Du vill inte vänta i tio år tills du söker hjälp. Du vill inte vara sjuk ännu när du är precis ny fyllda tjugofem år. Snälla, lyssna på mig som har så pass lång erfarenhet. Lyssna, och du kommer ha så stor chans att få leva ditt liv utan dom begränsningar en ätstörning och psykisk ohälsa innebär.

När jag sökte hjälp så var det för att det antingen var det alternativet, eller döden. Så svart var det. Antingen så skulle jag faktiskt ta livet av mig eller så skulle jag ta mod till mig att söka hjälp. Jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde rätt val. Jag hittade krigaren inom mig. Och jag vet att du också bär på en krigare inom dig. En krigare som kan vinna. En krigare som SKA vinna. Men du måste söka hjälp. Vänta inte så länge som jag gjorde. Vänta inte tills du inte ser någon annan utväg än döden. Gå till ungdomsmottagningen, vårdcentralen, skolsköterskan.. Berätta för någon i din familj eller en lärare. Det finns många alternativ, men du måste börja någonstans. Det kommer bara gynna dig. Jag tror på dig och du kommer att klara det. DU är stark.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Klockan är 02.47 och ännu en gång har jag blivit golvad. Benen orkar inte bära mig och jag faller ihop, rakt ner i det hårda golvet. Jag kan inte andas. Jag hinner inte förstå vad det är som händer. Någon måste ha tagit ett stryptag runt min hals och vägrar släppa. Hur mycket jag än slår, sparkar och skriker så vägrar detta strypgrepp släppa taget om mig. Det är nu jag dör. Jag är helt säker på att det är såhär det slutar. Jag kommer dö och ingen kommer veta varför det hände. Varför jag dog ensam mitt i natten.

Är det verkligen såhär mitt liv ska sluta? Har jag gjort mitt bästa för att leva livet fullt ut? Kommer någon sakna mig? Kommer mamma ta sig ur sorgen det innebär att förlora sitt barn? Kommer min begravning vara vacker och kommer kyrkan vara full av sörjande människor?

Jag kämpar för mitt liv men ju mer jag kämpar emot så verkar greppet runt min hals bara stramas åt ännu hårdare. Efter en halvtimme så är jag redo att dö. Det måste ju bara hända nu. Min egna kropp kommer att svika mig och jag kommer att dö. Jag kommer aldrig kunna slita mig loss ur det här järngreppet. Jag vill kliva ut genom dörren och skrika allt vad mina lungor klarar av. Jag vill bara skrika efter hjälp. Jag vill skrika tills rösten spricker. Jag vill att alla ska höra. Jag vill att någon ska höra. Vemsomhelst. Men jag tystas ner. Det är ingen som hör mig.

Jag försöker acceptera vad det är som händer och det är just det som blir min räddning. Det är när jag börjar acceptera som greppet släpper taget om min hals och det tunga trycket över bröstet lättar.

Efter en timme så är min panikångestattack över. Jag kliver upp från toagolvet, torkar mina tårar, stapplar mig till sängen där jag sedan somnar av utmattning. Och morgonen därefter så går jag till jobbet med det bredaste leendet på läpparna tillsammans med resten av min uppbyggda fasad. Ingen har någon aning om vad jag har fått genomgå under natten. Ingen. För det syns inte. Och jag berättar inte.

Det är såhär det kan se ut med panikångest. Det är precis såhär det kan kännas. Helst första gångerna, när man inte har någon aning om vad det är som händer. Men nu idag vet jag exakt vad som händer i kroppen, varför det känns som det gör och att jag inte kommer att dö av det. På så sätt har jag hittat metoder och egna sätt att ta mig ur panikångestattackerna och att försöka undvika att dom kommer lika ofta. Men det är förjävligt vill jag lova. Det är rent ut sagt förjävligt med panikångest och det har orsakat mig väldigt mycket lidande och konsekvenser. Men det är mänskligt, och det är så väldigt många fler än ni tror som lider av det. Vi är aldrig ensamma och det är superviktigt att prata om det här.

Likes

Comments

”Ryck upp dig.”
Åh, tack för tipset! Men nej, jag kan inte bara rycka upp mig. Jag önskar att jag kunde det men det är tyvärr utom min kontroll. Jag hade ”ryckt upp mig” för längesen om det hade funkat så.

”Klart du blir trött och deppig när du bara ligger i sängen.”
Ja, jag vet att det inte blir bättre eller att jag blir gladare av att ligga i sängen men att kliva upp känns ofta som att typ bestiga mount everest så det kan kännas nästan omöjligt vissa dagar.

”Kliv upp nu, det är ju sol utomhus.”
Ja jag har sett solstrålarna kika in bakom rullgardinen och det ger mig extremt mycket ångest när jag känner att min kropp inte samarbetar. Jag håller tummarna att min kropp inte känns som cement imorgon igen.

”Du är så tråkig.”
Jag ber om ursäkt att jag inte log en enda gång idag men jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle kännas att avsluta livet.

”Hur ska du klara vuxenlivet om du redan är såhär trött?”
Det har jag också funderat på. Många gånger faktiskt. Tack för påminnelsen.

”Hur kan du vara såhär trött när du bara legat i sängen hela dagen?”
För att det känns som att jag har sprungit ett maraton. Även fast jag bara har legat här i sängen. Jag hade så mycket ångest och jag har gråtit nästan nonstop hela dagen. Det tog på krafterna helt enkelt.

”Varför klarar du inte av att jobba om du kan vara på PDOL?”
För att jag inte vet hur jag ska må när jag vaknar på morgonen. För att min läkare sagt att jag absolut inte får jobba. För att mitt jobb kräver full fokus och det är inget jag kan behålla under ens en minut. Och för att min läkare gett mig rådet att göra sånt som jag tycker är kul när jag har ork till det, därför åkte jag till en festival med mina vänner.

"Det är så tråkigt att vara med dig när du är så sur.”
Jag vet. Fast jag menar inte att vara sur. Jag är mest nere och försöker sortera allt i min hjärna. Så förlåt att jag snäste åt dig efter att du bad mig att rycka upp mig.

Det här är bara några av alla kommentarer och frågor jag fått. Det är frågor och kommentarer jag gärna hade klarat mig utan. Det är frågor och kommentarer som verkligen kan krossa en. Frågor och kommentarer som får en att må ännu sämre än man redan gör. Tro mig, man känner sig redan värdelös.

Depression är svårt att förstå av en enkel anledning. Det syns inte på utsidan. Du kan inte se på någon om dom lider av en depression. Har någon ett brutet ben så ser du gipset, men vid depression så finns det inget i personens utseende som visar det.

Det är tyvärr därför vi ofta möts av ignorans och total oförståelse. Det är tyvärr därför som många anser sig ha rätten att bedöma att vi nog faktiskt inte är sjuk. Att andra säger att vi känner efter för mycket, att det finns andra som har det mycket värre. Det finns ju faktiskt dom som har cancer. Ja, och det är en förfärligt hemsk sjukdom det håller jag absolut med om. MEN vi måste komma ihåg att depression också ÄR en fullt livshotande sjukdom och det är något som MÅSTE tas på största allvar. Man kan inte jämföra sjukdomar med varann och försöka komma på vilken som är värst. Det funkar inte så.

Vi är nog bara lat kanske? Nej. Snälla. Tänk efter hur ni bemöter någon med depression. Vi har en kamp mot en hjärna som vill dö och en kropp som vill fortsätta leva. Det är jävligt modigt, och det är jävligt starkt. Förminska aldrig någon som lider av psykisk ohälsa.

Likes

Comments

OBS, triggervarning! Och väldigt tabubelagt. Därför skriver jag om det.

Första gången jag kom i någon slags kontakt med någon från psykiatrin var i september 2010. Jag var 18 år och hade tagit en stor överdos smärtstillande.

Den kvällen fick jag den värsta av dom värsta panikångestattacker jag någonsin fått under alla mina år med panikångest. Jag visste inte vad jag kände, vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra för att få bort dom känslorna jag kände just då.

Jag gick till medicinskåpet och tog alla tabletter jag kunde hitta och hällde ut allt på köksbordet och började sedan svälja alla tabletter, näve efter näve. Det var först efter att jag hade tagit säkert ett 50-tal som jag började undra vad jag egentligen höll på med. Jag ringde till pappa och sa vad jag hade gjort. Han och mamma skjutsade in mig till akuten på en gång.

Väl framme på akuten så fick jag direkt in en full kanna med medicinskt kol som jag skulle dricka upp. (Medicinskt kol binder dom flesta gifter och ges nästan alltid vid förgiftningar, om man ännu är vid medvetande och om överdosen skett nyligt). Kolsvart, tjock gegga som smakade fruktansvärt äckligt. Och det liksom knastrade i tänderna efteråt. Det är definitivt det äckligaste jag någonsin fått i mig. Jag hann inte dricka så mycket av det innan dom rullade in mig till mitt rum på intensivvårdsavdelningen, IVA, där jag skulle spendera de kommande dygnen.

På IVA fortsatte jag kämpa med att försöka få i mig kolen men sen blev jag så illamående och började kräkas. Jag trodde först att det var för att jag tyckte att kolen var så fruktansvärt äcklig, men det berodde på överdosen sa dom.

Dom kommande två dagarna så var jag uppkopplad till maskiner och droppställningar, jag fick mediciner och det var provtagning varannan timme, även på nätterna när jag låg och sov. Jag minns en väldigt fin sjuksköterska som jobbade natt. Hon tog min hand, log mot mig och satt och pratade med mig när det var medicin dags. Hon sa att det kommer bli bättre. Jag trodde henne inte just då men jag log tillbaka och nickade.

Innan jag skulle bli utskriven så kom det två personer från psykiatrin till IVA som jag var tvungen att prata med. Jag fick berätta åt dom vad som hade hänt och jag berättade om alla dom tabletterna jag hade tagit. Varpå dom frågade: ”med alkohol då eller?” Jag svarade nej. Och jag kommer aldrig någonsin glömma hur dom tittade på varandra. Det har liksom etsat sig fast i minnet. Dom höjde på ögonbrynen, tittade på varandra roande och frågade: ”jaha, kommer du göra något liknande igen?” Jag sa nej och jag blev då utskriven efter detta knappt två minuter långa samtal. Det blev ingen som helst uppföljning efter detta. Inte ens ett telefonsamtal. För att jag inte hade tagit min överdos med alkohol. Då tyckte dom att det inte var någon fara. Att en ”annars frisk” 18-åring tar en överdos en måndagskväll i nyktert tillstånd är tydligen helt normalt enligt dom. Från min sida så är det något av det mest allvarliga jag någonsin har varit med om, men för dom var det inte det. Jag ser väldigt allvarligt på att inte ha något inom mig som kan stoppa mina impulshandlingar. Att jag var kapabel till att göra en sådan sak. Att kunna skada sig själv på det sättet. Jag är ledsen och besviken att dom inte kunde se det allvaret. Det fick mig att tro att det var oviktigt, att dom skrattade åt mig direkt dom gick utanför dörren. Det var som att få en käftsmäll, och en knytnäve i magen. Detta var ännu en händelse som bidrog till att jag trodde att jag inte "mådde nog dåligt" för att få hjälp.

Men jag "mådde nog dåligt". Jag behövde hjälp. Den hjälp som jag fick först 5-6 år senare. Som jag krigade mig till att få.

Likes

Comments

Det finns många myter och osanningar om ätstörningar. Och generellt väldigt mycket okunskap från allmänheten. Jag kan verkligen förstå det. Jag menar, det tog så väldans många år för mig att inse att jag var sjuk just för att jag lyssnade på allt vad allmänheten sa. Att man måste se ut si och så och äta si och så för att vara sjuk. Här nedan vill jag krossa några myter/osanningar. Bara för att sprida lite kunskap.

1.”Du måste vara underviktig för att ha en ätstörning”

Nej. Jag tror nästan det här är det allra vanligaste missförståndet. Det är det här missförståndet som gjorde att jag inte trodde att jag var sjuk. En ätstörning sitter i huvudet och inte i hur kroppen ser ut. Det är faktiskt bara en liten del av oss med ätstörningar som är underviktiga eftersom det finns så många olika typer av ätstörningar. Man kan vara både normalviktigt och överviktig också när man har en ätstörning. Jag har tyvärr hört skräckhistorier om hur unga tjejer tillochmed har fått höra från läkare och annan professionell personal att dom inte ”är nog smal” för att ha en ätstörning och därför inte fått hjälp. Så på ett sätt är det inte konstigt att det är så mycket missförstånd..

2.”Det är bara unga tjejer som har ätstörningar”

Nej. Däremot är det vanligast att man insjuknar när man är i tonåren, och det är vanligare hos tjejer än hos killar. Men ALLA kan drabbas. Det spelar ingen roll vilket kön du har eller vilken ålder du har.

3.”Ätstörningar är en livsstil/diet”

Nej! Att bli sjuk i en ätstörning är inget val man gör! Det är en mycket allvarlig sjukdom som även kan bli så pass allvarlig att den leder till döden. Däremot så kan en diet eller att räkna kalorier leda till att man insjuknar. Men det är inget man väljer. Det är så mycket mer som ligger bakom.

4.”Det är väl bara att sluta”

Nej och åter nej. Om det bara hade varit att sluta så hade väl ingen varit sjuk? Det är en mycket större process än att ”bara sluta”. Ja, visst är det bra att försöka bryta sina ätstörningsvanor men det är inte lösningen. Det kan jag personligen säga. Jag har många gånger brutit mina beteenden alldeles på egen hand men det största arbetet finns kvar. Mitt tankesätt. Man måste lära sig att hantera sina känslor på andra sätt än att svälta/kräkas/överträna osv.

5.”Man vill bara ha uppmärksamhet”

Nej. Raka motsatsen faktiskt. Har ni någonsin hört någon skryta om att dom har anorexia eller att dom är bulimiker? Vi gör ju ALLT för att ingen ska märka. Vi ljuger att vi redan ätit middag hos en kompis, att vi inte är hungrig, att vi inte gillar maten som serveras i skolan. Vi är experter på att ljuga. Hade vi velat ha den uppmärksamheten hade vi väl sagt att vi bara dricker vatten för att mer än så ger ångest och vi hade väl lämnat dörren vidöppen när vi kräks efter vi ätit. Eller hur? Nej, vi blir som sagt experter på att ljuga.

Det finns säkert många fler myter/osanningar om ätstörningar men jag tror att dom nämnda är dom vanligaste. Jag tycker det här är jätteviktigt både för att bemötandet till personer med ätstörningar ska förbättras och även för att ingen ska behöva gå sjuk så länge som jag gjorde innan jag själv insåg att jag var sjuk, bara för att jag var "normalviktig". Kom ihåg att ätstörningar kan ta form på flera olika sätt - både i kropp och knopp.

Likes

Comments

”Jenny, du har ju en ätstörning”. Det är vad min idrottslärare sa till mig när jag var 14 år. Jag skrattade förstås bort det. Självklart hade jag ingen ätstörning. Jag var ju inte bara skinn och ben. Jag åt middag varje dag. Och framförallt så behövde jag ju inte ligga inne på sjukhus med dropp och sondmatas. Då kunde jag ju inte ha en ätstörning? Jag såg alldeles för frisk ut. Mina kompisar var smalare än mig. Jag hade ju faktiskt ”kött på benen”.

Men däremot så kunde jag träna 4 timmar på en dag. Jag kunde hetsäta. Jag kunde framkalla kräkningar. Jag kunde svälta mig i perioder. Jag svimmade vid för hård träning och för lite mat. Och framförallt så hatade jag mig själv. Jag hatade min kropp. Jag hatade hur jag såg ut. Jag var äcklig, grotesk och ful. Jag såg ju hur folk kollade på mig när jag hade på mig shorts eller bikini. Jag såg att dom var äcklade. Så därför valde jag för deras skull att inte ha så lite kläder på mig. Det var för deras skull som jag hade svarta långbyxor även på somrarna. Det räcker liksom med att jag måste se mig själv utan kläder. Det ska inte allmänheten också behöva göra.

Men alltså. Jag kunde ju definitivt inte ha en ätstörning när min idrottslärare sa sådär åt mig en gång i förbifart i korridoren och sen inget mer? Hon sa det aldrig igen och ingenting hände. Jag menar, hade jag varit sjuk så skulle hon ju ha tagit till någon åtgärd för detta? Är inte det en lärares plikt? Att göra något åt saken om någon av dennes elever är sjuk? Nu i efterhand så kan jag bli fly förbannad över detta. På tanken av att jag hade kunnat bli hjälpt när jag var 14 och då bara hade ett års sjukdom i bagaget. Istället är jag nu snart 25 och ska påbörja behandling. Jag ska nu ändra mina tankemönster som jag har haft i 11 år.

Det absolut värsta min ätstörning har gjort med mig är att säga att jag inte är sjuk. ”Du är för tjock för att vara sjuk” är vad den där ätstörda rösten konstant har sagt till mig. ”Du har ju faktiskt ätit normalt ett tag nu, då kan du omöjligt vara sjuk”. ”Bara några kilon till”. ”Du kommer bli lyckligare om du är smal”. ”Träna bort din ångest”. ”Ät bort din ångest”. ”Spy bort din ångest”. Och jag lyssnade. Varenda jävla gång. Det här måste jag ändra nu. Jag får inte lyssna längre.

Samma dag som jag fick min borderline diagnos så fick jag även diagnosen ätstörning UNS. UNS står för: utan närmare specifikation. Den diagnosen får man när man varken har anorexi eller bulimi utan man har en mildare variant av dessa, hetsätning och/eller ortorexi. Ända sen den dagen som jag insåg att jag var sjuk så har jag vetat att det är den här typen av ätstörning jag haft. Eftersom jag alltid haft en släng av alla dessa fyra. Jag har inte bara haft specifikt en av dessa utan dom har gått hand i hand och försökt bryta ner mig till botten. Dom har lyckats också, men i helvete att dom ska vinna över mig.

I somras tvingade jag mig själv att ha på mig shorts när det var varmt. Jag gjorde det, och jag överlevde. Bara det är en vinst för mig. Att jag vågade gå emot den där rösten. Varje gång jag inte lyssnar på den så vinner jag. Att inte spy när den säger åt mig att göra det. Att inte hoppa över en måltid bara för att jag ätit godis igår. Från och med nu så ska jag räkna vinster istället för varken kalorier eller kilo. Det är jag faktiskt värd. En dag i taget.


Likes

Comments

Att det finns många nackdelar med att bo i lilla Gällivare, det är något jag har märkt av förr. Men droppen som fick min bägare att rinna över hände nu när jag fick min borderline diagnos. Jag kommer inte kunna behandlas eftersom jag bor här. Det finns ingen här som är utbildad att utföra den behandlingsform man använder sig av för att behandla personer med borderline.

Behandlingen som används är en terapiform som kallas dialektisk beteendeterapi. Vilket innebär att man ska få hjälp att försöka hitta en balans mellan sitt inre och omgivningen. Att acceptera och kunna stå ut med jobbiga känslor. Att lära sig arbeta för nödvändiga förändringar i livet. Målet är helt enkelt att man ska kunna leva ett meningsfullt liv. Men det här får jag alltså hoppa över nu. Eftersom jag bor i Gällivare.

Inte nog med att jag har fått kriga mot mig själv sen jag var 12 år. När jag sen väl insåg att jag var riktigt sjuk så fick jag kriga med vården i över 2 år för att få rätt hjälp och för att överhuvudtaget tas på allvar. Och nu, nu när jag äntligen fått rätt hjälp, utretts och fått slutgiltiga diagnoser så kan jag inte behandlas. Pga. en sån här sak.

Ändå understryks det inte nog mycket att personer med borderline lätt kopplas ihop med djupa depressioner, självskadebeteenden, ätstörningar, självmordstankar och även självmordsförsök. Jag har allt det i bagaget. Men jag har ingen möjlighet till att få behandling för att jag bor här. Jag kommer dock inte ge upp. Jag kommer nu fokusera på att bli frisk från bland annat min ätstörning (som jag kommer berätta om i ett annat inlägg). Men tänk om det hade varit någon som inte hade en gnutta hopp eller kämpaglöd kvar i kroppen? Vad hade hänt då? Eller rättare sagt, vad HÄNDER den dagen när det är han eller hon som får den här informationen? Jag blir mörkrädd när jag tänker på det.

Det här är verkligen under ALL kritik!!


Likes

Comments

För en vecka sedan så fick jag diagnosen borderline personlighetsstörning. Även kallad emotionell instabil personlighetsstörning. Eller ja, borderline personlighetsSYNDROM som det så fint kallas nuförtiden. Jag kunde faktiskt känna hur bitarna då sakta föll på plats och jag kunde ta in varför varken andra eller jag själv någonsin har kunnat förstå sig på mig. Det förklarar varför jag alltid har känt mig missförstådd och missanpassad vart jag än varit och med vem jag än har varit. För jag har aldrig någonsin känt att jag passar in. Inte nånstans och inte med någon. Jag har alltid känt mig annorlunda och jag har inte riktigt kunnat hitta mig själv och vem jag egentligen är som person. Jag har också alltid tänkt att andra märker av det jag känner inom mig. Att jag är annorlunda. Att andra kollar snett på mig, pratar bakom min rygg och umgås med mig bara för att dom tycker synd om dig. Min självkänsla har alltid varit lika med noll och mitt självhat lika med hundra.

Jag var faktiskt väldigt påläst om borderline innan och även om andra diagnoser som liknar borderline som t.ex. bipolär sjukdom, adhd etc eftersom jag sen långt tillbaka förstått att jag har någon av dessa diagnoser. Annars hade jag nog blivit livrädd när jag slutligen fick just den här diagnosen.

För om vi ska vara ärliga. Personlighetsstörning. Hur låter inte det? Betyder det att jag är..störd? Att jag är galen? Knäpp? Att jag inte kan ha ett normalt liv? Att jag måste vara inlåst på psyket resten av mitt liv? Att jag är farlig på något sätt?

Nej. Jag kan faktiskt fungera så gott som helt normalt. Vad nu normalt innebär. Jag kan i alla fall ha ett jobb. Jag kan plugga om jag vill. Jag kan ha relationer och jag kan leva mitt liv som er flesta andra.

Skillnaden mellan mig och er utan diagnosen borderline då? Jag har mycket, mycket mer känslor än en person utan borderline. Enkelt sagt så kan jag beskriva det så att jag känner allt i några färgskalor starkare än er. Känner ni rosa så känner jag knallrött. Känner ni grått, så känner jag svart. Det är väldigt mycket svart faktiskt. Jag kan inte kontrollera mina känslor på ett sätt som ni kan. Och framförallt så kan det skifta väldigt snabbt. På så kort tid som två sekunder kan jag gå från att vara jätteglad till att bli jättearg eller jätteledsen. Och då menar jag jätteledsen som i att min värld rasar samman. Ingenting kan kännas värre än såhär. Tills någon säger åt mig att det kanske inte är hela världen att den där födelsedagstårtan inte blev som jag hade föreställt mig i huvudet att den skulle bli. Att jag inte behöver slänga den i soporna bara för att den blev snäppet fulare än jag tänkte. Den kan ju faktiskt vara jättegod ändå. Bara för att jag misslyckades med en tårta så är jag inte en besvikelse eller en misslyckad person. Även om det tyvärr är precis vad jag känner just då. Sen händer det dock ibland att jag skrattar åt mig själv i efterhand över hur jag reagerade när jag fått insikt i att det inte var så allvarligt ändå.

Jag kan bli jättearg över något som ni inte ens skulle lyfta på ögonbrynet för. Oftast så är jag arg över den här saken väldigt länge också. Det blir då lätt att andra tror att jag överdriver, överreagerar, att jag är en dramaqueen etc. Men det är faktiskt bara så jag känner. Tro mig, hade jag fått välja bort att reagera så som jag gör så hade jag gladeligen gjort det eftersom mina starka känslor och reaktioner på händelser gett mig så otroligt mycket ångest och intensiva panikångestattacker under största delen av mitt liv. På så sätt så är det här en mardröms diagnos för mig. Ett ständigt krig pågår mellan mig själv och mina känslor och tankar. Varje dag. Och varje dag måste jag ta ett beslut att fortsätta kämpa.

Men om vi ska se till det positiva då. Ja, faktiskt så finns det en positiv del. Om jag säger såhär: mina nära och kära, dom som jag bryr mig om och dom som jag älskar behöver aldrig vara oroliga över att jag inte gör det tillräckligt mycket. Älskar jag dig så älskar jag dig så mycket så att det känns som att mitt hjärta ska brista. Och bryr jag mig innerligt om dig så ska du veta att jag går genom land och rike för dig och jag tar mig an vilket krig som helst för din skull. Och tro mig, dom krigen vinner jag.

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska jobba med mig själv varenda dag nu och jag ska inte låta den här diagnosen ta över mig. Jag ÄR inte borderline, jag HAR borderline.

Likes

Comments