06:30: väckarklockan ringde tidigare än vanligt för att jag, för en gångs skull på en vardag, skulle hinna sminka mig. Detta eftersom de skulle fira mitt äldsta värdbarn i skolan då hon dagen innan hade fyllt år och eftersom hon samma dag uttryckt att jag inte fick följa med henne när hon piercade öronen om jag inte sminkade mig för att ”du kan ju inte se ut sådär i köpcentret”, tänkte jag att jag inte ville göra henne besviken. Det var ju ändå var hennes födelsedagsvecka.

07:05: färdigsminkad och iklädd en vit blus gick jag ner en våning för att börja tvätta barnens kläder, städa upp i femåringens rum, plocka ur diskmaskinen och göra iordning deras skolluncher.

07:30: jag väckte åttaåringen en kvart senare än vanligt, eftersom jag, undantagsvis, inte jobbade kvällen innan, vilket innebar att deras föräldrar nattade dem, vilket också skedde alldeles för sent. Som alltid när jag sätter mig ner bredvid henne i sängen på morgonen och säger ”good morning, how was your sleep?”, blev hon vansinnig. Jag är van vid att hon sparkar i sängen, drar täcket över huvudet, snäser åt mig och svarar med ”that’s none of your business”. Och det var inte annorlunda idag, även om jag dagen innan, på hennes åttaårsdag, gick upp en timme tidigare för att göra hjärtformade chocolate chip pancakes dekorerade med jordgubbar och sirap.

07:45: åttaåringen var mot hennes vilja påklädd och jag knackade på mina värdföräldrars rum för att mötas av en femåring med påsar under ögonen, tovigt hår, uppkavlad pyjamas, enbart en strumpa och med en nalle släpandes efter sig. Som alltid gav jag henne en minut av stretchning där hon ligger på golvet, sträcker på sig och får vakna till på riktigt. När alarmet ringde efter sextio sekunder lade hon sig tvärs över sängen och precis som varje morgon får jag dra pyjamasen av henne och sätta på henne klänningen, eftersom hon själv ännu inte förstått hur man gör. Som tack för det sparkade hon mig i magen. Resultatet av, vad jag märkt, alldeles för lite sömn. Tack, föräldrar.

07:55: tillsammans gick vi in till hennes badrum för att försöka åtgärda tovorna i hennes hår. Hon insisterade på att hon skulle göra det själv och jag lät henne försöka, även om jag visste att hon inte kunde nå håret som låg som slickat mot hennes rygg. Jag berättade att vi inte hade mycket tid att spendera på detta, att vi behövde skynda oss för att de vanligtvis äter frukost vid den här tiden. Hon blev sur och på sin väg ut ur badrummet råkade hon slå huvudet i dörren och började skrikgråta. Jag satte mig ner på huk och försökte trösta henne. När hon lugnat sig lät hon mig reda ut hennes toviga hår, sätta upp det i två höga tofsar på sidorna av hennes huvud och dekorera det ljusbruna håret med blekningsmedelsblonda slingor (japp, mamman färgade båda barnens hår) med rosetter och hårspännen.

08:10: barnen satt nere runt marmorbordet i köket med de färgglada plasttallrikarna med matchande muggar från IKEA framför sig och åt frukosten jag lagat åt dem. Åttaåringen berättade om hur exalterad hon var för att hon, precis som alla andra som fyllt år den veckan och under vårlovet, skulle få gå upp på scen inför alla elever, lärare samt ett flertal föräldrar, för att ta emot sin fördelsedagsbrosch, kasta åtta mynt, som representerade hennes ålder, i en burk och att be sina anhöriga i lokalen ställa sig upp och sjunga för henne.

08:35: jag och barnen tog bilen till skolan där jag parkerade på gatan och vi skiljdes sedan åt i entrén då de skulle möta sina klassföreståndare och jag skulle hålla platser till mina värdföräldrar på den främre stolsraden i gympasalen.

08.50: mina värdföräldrar hade kommit, alla elever började tåga in i salen och jag hälsade på barnen jag kände innan de klassvis satte sig ner på dynor framför oss.

09:00: när klockan slagit nio hälsade rektorn oss välkomna och snart stod vi alla upp framför våra stolar och dynor, vända mot den amerikanska flaggan, med handen på hjärtat och monotont angav alla den amerikanska trohetseden, The Pledge of Alliance, innan pianot började spela tonerna av landets nationalsång. Jag kan i princip första och sista meningarna och istället för att känna mig som en okultiverad europé fäste jag min blick vid en kvinna som stod alldeles bredvid flaggan och jag härmade då hennes läppars rörelse för att det skulle verka som att jag kunde låten. Lauring:-).

09:10: de första barnen hade fått sina broscher och hela skolan hade stått upp och sjungit för dem och det hade nu blivit tur för mitt äldsta värdbarn. Hon gick upp på scen, fick smycket fastnålat på sin klänning och bad om att vi skulle räkna till åtta med henne på spanska, samtidigt som hon för varje siffra kastade ett mynt i burken. Efteråt frågade rektorn ”who do you want to have singing for you?” och hon svarar ”mum… dad… kindergarten… first grade… second grade… and everyone else!”. Alltså: hon räknade inte upp mig, personen hon spenderar mest tid med, som gör allt för henne och som gick till skolan för att stötta henne på sin lediga tid. Jag tillhörde ”everyone else”, inkluderat föräldrar, lärare och elever hon inte har någon koppling till. Blev jag förvånad? Nej. Blev jag besviken? Ja. Min nedre läpp skakade, sådär som den brukar göra när man är ledsen, och även om jag försökte le kände jag med alla mina muskler i ansiktet att det såg tillgjort ut. Besvikelsen hade fått ett ansiktsuttryck.

09:15: det hade blivit dags att lämna salen och min värdmamma berättade att hon varit så fokuserad på att hennes dotter inte skulle göra några fel, istället för att fokusera på vad hon egentligen sa, och frågade om hon verkligen ropat upp mig, vilket jag svarade nej på. ”Oh, I’m sorry about that, I really thought that she would have done that”, fick jag till svars. Och det trodde faktiskt jag också att hon skulle ha gjort.

09:30: efter att ha stått bakom min värdmamma en stund och väntat på att hon skulle avsluta konversationerna hon förde med föräldrar till sina döttrars klasskamrater, gick hon åt sidan och jag stod ensam med en av mammorna. Hon visste vem jag var och frågade varifrån jag kom och jag svarade Sverige. ”Oh, have you heard what happened? I just got an e-mail about how there has been a terror attack in Stockholm”. Tårarna tryckte bakom ögonlocken så det kittlades i näsan och till min vibrerande nederläpp hade även hela nedre tandraden anslutit sig nu. Och som vanligt: när hjärtat bankar snabbare går tiden långsammare. Hon frågade ”have you heard anything about it? Do you know anyone in Stockholm?”, som advokaten hon var, och jag svarade med ”no, I don’t, and I’m sure it’s not too big of a deal”. Min värdmamma hade hört vad hon sagt, och jag tror att hon såg att jag var skakad, och hon ledde mig åt sidan för att gå till bilen, där hon sa ”that wasn’t too smart to say at a meeting at school, was it?”.

10:00: vi hade kommit hem igen och jag hade precis hunnit skriva till mina familjemedlemmar och vänner hemma för att få ytterligare information om vad som hänt, och eftersom det bara gått ett par timmar sedan det skett, var det ingen som var så välinformerad. Jag skulle börja jobba igen, jag och min värdmamma skulle rensa sexåringens garderob och jag fick jobbet att ångstryka alla hennes klänningar medan min värdmamma åkte till Starbucks för att köpa frukost. Det är ungefär så det brukar se ut när vi ska jobba på ett projekt tillsammans.

12:30: efter att ha bränt sönder mina fingertoppar på den varma ångan då jag ångat cirka trettio plagg tills det inte fanns några spår av rynkor och veck i klädmaterialen, fick jag sluta för dagen, och utan att min värdmamma nämnt ett ord eller ställt en fråga om det kaos som utspelade sig i Sverige, gick jag upp på mitt rum. Lika mycket som sexåringen hade gråtit då hon tidigare på morgonen slagit huvudet i dörren, gjorde jag när jag sjönk ner i sittande ställning med ryggen mot skrivbordet och vilade mitt huvud mot mina handflator. Jag var så arg, frustrerad och ledsen. Mina tårar gjorde spår i min concealer på kinderna och under ögonen, vilket tillät mascaran att rinna ner mot hakan.

Och efter det var dagen en enda stor röra. Jag satt i mitt rum och följde nyhetssändningarna och uppdateringarna på Aftonbladets hemsida samtidigt som jag på Twitter sökte i de aktuella hashtagsen och nyckelorden. I flera timmar satt jag bara som förlamad av händelserna och att det inte fanns något jag kunde göra, eftersom jag inte befann mig på plats i Sverige, utan i en helt annan världsdel. Jag skakades av informationen som spred sig om att ett av offren var en elvaårig tjej och jag blev alldeles illamående. Aldrig tidigare har jag känt mig så handlingsförlamad och distanserad från mitt land, mitt fina Sverige.

Strax efter klockan arton hämtade Maja mig och vi åkte till Tysons Corner Center där vi kollade runt i olika affärer, innan vi stannade på Silver Diner för att äta hamburgare till middag. Därefter begav vi oss in mot Bethesda igen och åkte till Giant för att köpa något gott att äta under kvällen. Vi gick in i butiken, pratade om Instagramfeed (hehe) och svängde in på fruktavdelningen. Killen som gick framför oss vände sig mot oss, och gick alltså baklänges, och började fråga ut oss om vad vi gjorde där. Vi svarade att vi skulle handla, varpå han ställde frågan ”so you’re not shoplifting?”. Han frågade alltså om vi snattade, vilket vi självklart började skratta åt eftersom tanken om att göra det fanns så långt borta. Vi svarade i alla fall något i stil med ”no, why would we do that?” och han sa ”I’m just throwing it out there”. Han blev väldigt obehaglig, så vi vände och gick istället för att leta efter kakor. När vi sedan hittat vad vi skulle ha och gick mot kassan mötte vi honom i utgången och han tittade på oss och sa ”hide and go seek”. Så jävla äcklig??

Jag kom i alla fall hem på kvällen och påmindes om något jag och Maja pratat om i bilen. Vanligtvis när något så hemskt som det som tidigare den dagen hänt i Sverige händer, är man rädd för att gå ut. Oavsett vart någonstans i Sverige det hänt och oavsett var i Sverige man befinner sig, sprider sig ändå en nationell oro kring befolkningen. Och den oron bubblade i min kropp den kvällen, även om jag befann mig i ett köpcenter i Virginia i USA. Jag har ju ändå mitt Sverige inom mig, även om det inte är det land jag kommer ihåg.

Sverige är nu finare än så. Jag är så himla stolt över hur räddningstjänsten (och alla inblandade) skötte det hela så snabbt, hur krishanteringen yttrade sig, hur alla resurser lades ner på att koppla händelseförloppet med misstänkta personer och hur hela Stockholm gick samman för att hjälpa varandra, som att händelsen aktiverade medmänskligheten hos den svenska befolkningen. Världens bästa land, med världens bästa befolkning.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Den fjärde april kom jag hem efter åtta dagar i Florida. Veckan innan dess var bara en helt vanlig arbetsvecka. Jag jobbade måndag till fredag och fick sedan hela helgen ledigt, första gången för min del även om det är avtalat att man ska ha en hel helg ledig i månaden:-). Lördagen spenderades i alla fall med Maja och Emelie i Woodbridge i Virginia, där vi lunchade på Ikea, handlade på Walmart och Dollartree och sjöng Camp Rock-låtar i bilen på väg hem. Dagen efter åkte jag och Maja till Target och handlade inför våra resor; jag skulle till Fort Lauderdale i Florida och hon skulle till Michigan.

Det blev måndag och jag och min värdfamilj lämnade tidigt för att ta planet mot Florida. Vi kom dit, badade, åt hamburgare vid poolen och sedan tog jag en dusch och gjorde mig i ordning för att utforska området. Jag märkte snabbt att det inte var ett jättekul ställe för en nittonårig (det vill säga omyndig) au pair på semester med sin värdfamilj. Området runt mitt hotell bestod av andra hotell samt restauranger där spring break-firande ungdomar rökte vattenpipa och drack drinkar. Inte jättekul för min del, men förutom det var området väldigt fint. Havet låg precis vid hotellet och stranden, med dess palmer, följde bargatan på andra sidan vägen. Jag kollade i de små affärerna, som påminde om typisk östra Europa-shopping med snäckor, snapbacks och linnen med billiga tryck. Eftersom det inte riktigt är min stil återvände jag till hotellet med sex flaskor vatten, ett kakpaket och utan några souvenirer.

Dagen därpå gick jag upp vid halv sju på morgonen för att kunna börja sola tidigt och möttes av att det var kolsvart ute. Vad hade jag egentligen förväntat mig? Jag somnade om och gick istället upp en timme senare och spenderade sedan hela förmiddagen i en solstol vid poolen innan jag efter lunch började jobba. Min värdmamma introducerade mig för en jävligt snygg (och lång!!!) nederländsk kille som jobbade på hotellet, samt en svensk tjej som även hon arbetade där. Därefter lekte jag med barnen i poolen i timmar, åt hamburgare i solstolen och brände mina axlar. På kvällen hade jag bestämt mig för att gå till ett mindre köpcenter som låg inom gångavstånd från hotellet. I hissen hamnade jag med ett par i mina föräldrars ålder, och det visade sig att de skulle åt samma håll som mig. Efter att jag gått bakom dem i samma riktning under femton minuter vänder sig mannen mot mig och frågade om jag följde efter dem, varpå jag berättade om köpcentret jag var på väg till. De visade mig hur jag skulle gå, gav mig tips på vilka restauranger vi passerade som serverade god mat och kvinnan skojade om att hon tog på sig rollen som min mamma efter att hon uppmanat mig att titta efter bilar innan jag skulle gå över gatan. Så jävla söta var de<3. Jag kom i alla fall fram till köpcentret, gick in på Sephora där en av deras anställda välkomnade mig med att säga ”wear sunscreen tomorrow, your skin is burning”, som att jag inte kunde känna och se det själv liksom;). Förvånande nog (eller?) hittade jag inget att köpa och började istället gå tillbaka längs kanalerna och hamnarna med de stora båtarna som lagts till.

De tredje och fjärde dagarna spenderades även de vid poolen, precis som de flesta andra dagar gjorts. Jag arbetade kväll och vi beställde mat till rummet och såg på film. Eftersom jag inte slutade förrän det blivit sent struntade jag i att gå ut på stan och satte mig istället på balkongen och kollade på solnedgången innan jag, som alla andra kvällar, tog ett långt och varmt bad<3. På fredagen åt jag frukost tillsammans med min värdfamilj (vår första gemensamma måltid på resan dessutom) innan vi blev upphämtade av en taxi för att byta hotell till ett som låg typ tio minuter bort. Vi lade oss vid poolen, badade och lekte och gick sedan upp till hotellet, där jag blev beordrad att göra hamburgare. Fläkten fungerade inte så jag var rädd att brandlarmet skulle gå och dum som jag var tänkte jag mig inte för och började mosa köttfärsen så det blev som köttfärssås istället för hamburgare, så vi slängde på en manwichsås och gjorde sloppy joe’s istället för vanliga burgare. Skitäckligt:P. När jag hade badat barnen, gjort dem i ordning och de lagt sig i sängen tog jag en dusch och slängde mig sedan i sängen i min morgonrock och kände mig som en riktig bloggare när jag låg där med min dator, löl:P.

Lördagsförmiddagen spenderade jag med att leka med barnen i poolen. Jag slutade runt lunchtid och tog därefter en uber till Sawgrass Mills Mall, ett av landets största köpcenter. Det var enormt och jag hade så himla ont i fötterna efter att ha genomsökt alla intressanta affärer där, utan vidare framgång för min del. Jag köpte i alla fall födelsedagspresenter till mina värdbarn och hann prata med Isak i telefon i två timmar, samt med Dan i en timme. Jag tog en buss till en station en bit ifrån mitt hotell och hamnade i världens förortsområde, där jag tog en uber och åkte hem. Jag lade mig i sängen med dunkande fötter och somnade snabbt.

Under söndagen åkte jag, tillsammans med hela min värdfamilj, till Sawgrass Recreation Park, där vi fick åka i en air boat, vilket var som en båt med en fläkt på som kan ta sig fram över ett flertal olika terränger. Vi fick se alligatorer, fåglar, fiskar och så vidare och stannade bland annat till vid vår guides hus, vilket han byggt upp helt själv på en liten ö i träsket. Han hade fraktat allt material till huset och dess inredning helt själv över träsket på en båt. Han levde väldigt simpelt helt själv och hade en frys med ormar, grodor och fiskar han åt, en tunna han badade i samt en stor terrass på taket där man kunde se ut över hela området, vilket var långt under trädlinjen. Han hade papayaträd, visade oss plantan som ger marshmallows den söta smaken och i köket hade han satt upp en amerikansk flagga med namnen på alla offer i 9/11-attacken skrivna på. Vi skrev i hans gästbok, fick höra hans många berättelser om hur han var så ensam för att hans tidigare partners blivit rädda för hans intresse av grodor och fiskar och fick se nästet han byggt där sköldpaddor lade sina ägg för att alligatorerna inte skulle äta upp dem.

Vi stannade till och fiskade (jag trodde jag skulle dö), åkte över meterhöga vassodlingar och avslutade till sist i en liten gåvoaffär. Därifrån tog vi en uber hem, där jag direkt hoppade in i duschen och bestämde mig för att jag inte skulle ligga i solen och bränna sönder mitt yttersta hudlager nå mer:-). Istället satte jag mig i skuggan på min balkong och lyssnade på podcasts innan jag under kvällen gick och köpte pizza som jag åt i sängen till ett avsnitt av Riverdale.

Eftersom måndagen var vår sista heldag sprang jag runt i timmar och packade tjejernas väskor och jag lekte sedan i poolen med dem, innan vi gick ner till stranden och byggde sandslott och badade i vågorna i solnedgången. Dagen därpå beställde vi upp frukost till hotellrummet och begav oss sedan mot flygplatsen för att åka tillbaka till DC. Det blev förseningar och vi satt i flygplanet på marken i en och en halv timme efter att vi egentligen skulle ha lyft och när vi till slut landade på vår flygplats i Arlington var vi alla helt slutkörda. Jag förvånade dock mig själv med att, när jag kommit hem, tvätta alla mina kläder jag haft med mig, städa mitt rum och rengöra mina sminkborstar. Strategiskt<3.

Det blev inget mer än ett ”god morgon” till nederländaren, ingen pizza på stranden med någon snygg kille (dreams) eller någon shoppinglycka. Istället blev det sandslott raserade av vågorna, brända axlar och femhundra svenska kronor spenderade på dricksvatten. Men jag fick i alla fall ett par fina bilder till Instagram och byggde upp en liten bränna inför Bahamas:-).

Likes

Comments

Januari

Januari började med att jag vid ett matlagningstillfälle brände hål i en av flickornas lunchväskor och att jag vid ett annat satte eld på ett papper på spisen. Jag måste verkligen ha gjort ett bra första intryck på min värdfamilj:-). Jag åkte även in till DC med Joanne och Kim och åkte skridskor i Sculpture Gardens. Tydligen fick man av säkerhetsskäl inte använda mobilen på isen och vi blev tillsagda två gånger, där Joanne med sina tyska aggressioner gick till motattack mot vakten på skridskor vid hans andra besök i vårt hörn av rinken. Vi hann bara åka i en halvtimme innan det var stängningsdags och vi begav oss då till Vapiano i Chinatown, där vi åt middag innan vi tog metron hem för att i bilen kolla på material från Kims övervakningskameror från kvällen då polisen intog hennes hus.

Utöver denna kväll träffade jag Joanne väldigt mycket i januari. Vi simmade en gång i veckan i Takoma, DC, lunchade på Cosi i Friendship Heights och åkte till ett stall i Potomac där hon köpte ridlektioner. Vi åkte även till RIO Washingtonian Center i Gaithersburg, där vi shoppade Oreos på Target, hambugare från BGR för takeout och blev jagade av gäss utanför det lilla tivolit. Dessutom åkte vi, tillsammans med Kim, till Clarksburg Premium Outlets, där jag (shocker) inte köpte något. Däremot kärade jag ner mig i en Michael Kors-väska och mozzarella på pizza, även om jag alltid sätter i halsen med den där jävla osten.

Jag träffade även Dayana igen för första gången på över en och en halv månad. Vi åkte in till DC tillsammans med Leiza och Izabella, två andra portugisiska tjejer, och shoppade. Jag köpte en ny skinnjacka (tjoho, första klädesköpet!) och ångrar än idag att jag inte köpte de där två vita blusarna jag provade på Zara. Vi var inne på Forever21 i två timmar, vilket resulterade i att jag i panik ringde min syster samt stresschattade med Dan på Facebook. Och han skrev världens finaste meddelande som jag sparat och läser varje gång jag känner att jag behöver lite uppskattning och bekräftelse<3.

Under en kväll tog jag även en promenad då jag pratade med Frida i Skype i fyra timmar. Vi pratade om jobbiga killar, drama, bipolär sjukdom, utbildningar och sånt man brukar prata om med sin bästis när man inte ens hört hennes röst på över en månad. Jag gick till Barnes and Nobles och köpte en bok hon tipsade om, likaväl som jag också gick min vanliga skogsrunda. Trots att det var sent på kvällen, kolsvart ute och utan några gatlyktor kände jag mig väldigt trygg eftersom det kändes som att Frida var med mig. Hon satt inte i sin säng i Munkedal, hon gick bredvid mig i sina svarta Vans, blå jeansjacka och stora halsduk. Okej, analys nummer ett: efter en månad hade jag redan fått hallucinationer. Det får mig att undra hur stabil jag kommer vara efter ”tolv”;) månader här.

Jag gick också på en promenad där en ekorre sittandes på ett staket skrek på mig, vilket var första gången jag hörde hur en ekorre lät. Now I know what a squirrel says. Jag handlade också mat för 149,96 dollar när jag hade med mig 150 (!) och fick ett förlåtkort av 7-åringen efter att hon skrikit i bilen på väg hem från deras gymnastikträning. Jag åt Oreos mer frekvent än jag drack vatten, lärde mig laga världens krämigaste lasagne och åkte runt i Hugos bil och sjöng gamla Coldplaylåtar.

Efter jobbet en tisdagskväll tog jag en uber till en au pair-träff vid Westfield Montgomery Malls skridskorink, där chauffören pratade om hur han varit militär i Sverige; landet som visade sig vara Schweiz, eftersom ingen amerikanare kan se skillnad på dessa två länder. Eller något annat som inte är amerikanskt heller, för den delen. Hur som helst, väl framme träffade jag Mirim och Amanda, två portugiser jag lärde känna på förberedelseskolan i New York. Jag pratade med dem och deras spanska kompisar, fram tills att jag av en LCC blev introducerad för de två tjejer som verkligen skulle bli den avgörande anledningen till att jag stannade här. Emelie och Maja<3. Det var verkligen jätteskönt att få börja umgås i ett gäng med två svenska tjejer, precis som jag under tre års tid gjorde med Frida och Cornelia hemma. Det betyder fortfarande så mycket för mig att de sedan vi träffades för första gången var så välkomnande och verkligen inkluderade mig.

I slutet av månaden åkte vi tre svenska tjejer, tillsammans med deras tyska kompis Lena, till Great Falls, en park med vattenfall och vandringsleder. Vi hade det jättemysigt och hade en liten picknick (självklart åt jag kakor). Tyvärr kunde vi inte gå så långt på grund av översvämningar, så efteråt åkte vi till Westfield Montgomery Mall innan vi begav oss vidare mot Friendship Heights, där de skulle gå på bio. Eftersom de skulle se en skräckfilm kände jag att det var hög tid för mig att ta mitt lättskrämda arsle och påbörja min färd hemåt istället.

Februari

En typ helvetesmånad som inleddes med parkeringsböter och magsjuka över alla hjärtans dag, då jag istället för att spraya huden torr med settingspray och parfym sprutade ner hela huset med desinfekterande spray som ”dödar 99.9% av virus och bakterier”. Inte för att jag hade något planerat förutom att koka hjärtformad pasta med köttfärssås, men ändå.

I början av vad som skulle bli en riktig sommarmånad var jag också på ett Super Bowl party i riktig amerikansk anda med öldrickande sportfantaster, ballonger formade som amerikanska fotbollar med matchande engångstallrikar, muggar och servetter samt mexikansk hämtmatsbuffé hemma hos Maja. Det var lite av en förskola med barn som på riktigt använde fysiskt våld med sparkar och slag mot varandra, som hejade på båda lagen och som välte guacamole så det blev gröna fläckar på de beiga heltäckningsmattorna i källaren, men det var jättemysigt ändå.

Efter att jag och Emelie haft en liten filmkväll hos henne bestämde vi oss för att bjuda in Hugo till vårt lilla tremannasällskap, så under en lunch i Tyson Corner Centers food court introducerade jag Hugo för Maja och Emelie. Vi satt på ett pizzaställe och åt pizza och sushi, pratade och bara umgicks. Efteråt åkte jag och Hugo till en del av Potomacfloden, där vi gick runt i mörkret med tjocka pinnar ifall vi skulle hamna i en situation där vi behövde ta till med självförsvar.

Veckan efter åkte jag och Hugo på fredagskvällen till parken, där vi blev förföljda av en annan bil i mörkret, hela vägen från landsvägen i skogen tills vi körde ett varv inne i själva trailerparken. Det var fan läskigt på riktigt:-(. Vi försökte även åka in på University of Marylands campus, men blev stoppade i en tull och åkte därefter till deras centrum, som påminde jättemycket om södra Europa. Dagen efter hämtade jag och Hugo upp Maja och vi åkte sedan till Annapolis. Typ det sjukaste var att vi åkte förbi ett fält där de flög flygplan och rätt som det var flög ett flygplan över oss, kanske fem meter ifrån bilen?? Vi kom i alla fall fram, hittade parkering och började leta efter toaletter. Inne i Annapolis köpte vi varma drycker på Starbucks, gick på fina sidogator, kollade i butiker, besökte en kyrka och skrev i deras gästbok, gick in på marinsoldaternas universitetsområde och åt pommes på en sportrestaurang. När det blivit mörkt begav vi oss mot bilen och medan Hugo var inne på en toalett roade jag och Maja oss med att klättra på tunnor utanför macken, hehe. Därefter åkte vi till Ikea och köpte chokladbollar, Marabou och påskmust och röjde runt i varuhuset, innan vi gav Maja en rundtur i parken, där vi lyssnade på O Fortuna och skrämde upp varandra.

På söndagen åkte vi tre till Leesbury Outlets i Virginia utan några större framgångar och bestämde oss för att efter inte jättelång vistelse åka till Wendy’s för att äta lunch. Jobbig som jag är hamnade jag i en diskussion med personalen, som hävdade att de friterat mina pommes för sig för att de inte skulle få fiskkryddor/jordnötsolja på; vilket jag menade var lögner. Sur som jag blev vägrade jag äta något annat än min hamburgare och lämnade restaurangen utan någon som helst mättnadskänsla.

Under en annan kväll åkte jag och Hugo till Washington National Cathedral, där vi försökte komma in igenom de låsta portarna och där han låtsades klättra upp för det högsta kyrktornet. Efteråt åkte vi till Potomacfloden igen, där vi gömde oss för björnar och där jag låtsades ramla ner för ett stup, hehe. Det var även under denna kväll jag började ställa mig upp i takluckan när Hugo körde. ”America – the land of the free” var det väl?

Det blev lördag och jag och Hugo möttes upp för att äta pizza på Pizzeria Da Marco i Bethesda. Efteråt åkte vi till Black Hill Regional Park i Boyds för att se Little Seneca Lake. Kolsvart som det var såg vi ingenting, så vi åkte istället in till mall:en, där jag köpte varm choklad och vi åkte sedan runt och lyssnade på ljudböcker med Tintin. Vi mötte upp Maja, Emelie och Lena på Bowlmor i Bethesda för att bowla och fira Emelies födelsedag, men eftersom vi var under 21 och det serverades alkohol satte det käppar i hjulen för oss. Istället åkte vi tillbaka till mall:en och biosalongen som finns där och stressköpte biljetter till Get out, som visade sig vara en skräckfilm… Jag skrek rakt ut typ fem gånger och var livrädd. Det var en så fruktansvärt obehaglig film:/.

Dagen efter åkte vi till Georgetown, DC, för att fortsättningsvis fira Emelies födelsedag. Vi gick runt på de mysiga gatorna, åt på en jättefin restaurang där jag fick en enorm mozzarellapizza med egen pizzaskärare och satte oss vid en liten fontänliknande plantering och åt en kladdkaka Emelie bakat. Efteråt åkte vi runt på Georgetown Universitys campus och begav oss sedan till Potomacfloden, där jag och Hugo klättrade på en järnvägsrälsställning och där vi också letade efter sköldpaddor, utan vidare resultat. Därefter var det dags för milkshakes på Silver Diner i Rockville för mina tre vänners del, medan jag beställde in lite avlopps- och klorvatten att dricka. Mums! Vi köade ABBA-låtar på vår jukebox och pratade om grönsaker. Dagen avslutades med MIKA, Amy Diamond och Christer Sjögren i bilens högtalare<3.

Under februari fortsatte jag träffa Joanne mycket under veckodagarna; vi simmade och uträttade ärenden. Larmet gick i hennes hus, vilket ledde till att vi fick åka dit och se till att inget såg annorlunda ut i trädgården. Som den kriminolog jag vill bli ville jag hemskt gärna gå in i huset och kolla, men Joanne stoppade mig. Jag blev kär i vindruvor och fick en felleverans på fem pizzor hem till oss, vilken jag var dum nog att signera och ta emot och fick sedan personligen leta rätt efter de hungrande familjerna som beställt dem. Jag bokade en weekend i New York, likaväl som en fem dagar lång kryssning i Bahamas, båda resorna tillsammans med mina föräldrar i april-maj. Dessutom började jag och Emelie planera en Kalifornienresa och jag är så taggad!!!

Mars

Emelie, Maja, Hugo och jag gjorde ett till försök till att bowla, denna gång under en tisdagskväll. Och denna gång blev vi accepterade:-). Trots att våra klot försvann så att personalen fick stänga av banan, likaväl som att spärrarna på vår nya bana fastnade, spelade vi i alla fall två spel. Första rundan gick helt okej, de andra fascinerades över min kastteknik och jag kom trea. Alltså näst sist. Andra omgången… alltså jag fick inte ner ett enda klot på typ sju rundor i rad? Jag tror nog att ni, tack vare den informationen, kan förstå att min placering var nedanför prispallen, hehe. Efteråt åkte vi runt på Giants parkering och lyssnade på Something Just Like This. Väl inne i butiken köpte vi kakor, kollade på levande humrar i ett akvarium och provade Saint Patricks Day-utstyrslar. Vi åkte sedan vidare mot DC, skreksjöng till musiken och avslutade med en rundtur i mina kvarter där jag och Emelie tillsammans stod i takluckan och sjöng High School Musical-låtar. Finaste<3.

På fredagskvällen åkte jag och Hugo till Emelie för att baka chokladbollar och titta på dokumentärer om amishfolket, vilket istället slutade med att vi kollade på en dokumentär om dvärgjudar i Auschwitz och en komedifilm med Jonah Hill. På lördagen åkte jag in till DC för att köpa vykort, vilket jag gjorde med Amandas sällskap i mina hörlurar. Tydligen var Dayana i närheten så jag hann träffa henne en snabbis på tunnelbanestationen precis innan jag skulle åka. På söndagen åkte jag, Emelie, Maja och Hugo på en roadtrip till Lancaster, PA, för att besöka en amishby, där väldigt konservativt kristna personer bor (tror jag?). På väg dit stannade vi på Dollar Store för att köpa lite färdkost, vilket för min del blev chocolate chip cookies. Jag och Emelie fastnade även vid sådana där tuggummiautomater med leksaker. Vi spenderade alla parkeringsmynt vi hade på oss och fick bara skit:/. Vi kom i alla fall till slut fram till byn, där vi köpte en guidad tur i ett hus och fick sedan gå runt fritt på gården, där det fanns en bondgård, skola, små affärer och verktyg de använder. Vi jagade tuppar, solade i gungstolar och jag tog en selfie med en påfågel. Dessutom köpte jag ett väldigt fint shotglas, hehe;-). Det var i alla fall väldigt intressant att besöka ett sådant ställe och få en inblick i hur de levde utan elektricitet, transporterade sig med häst och vagn och där vigseln endast fick äga på tisdagar och torsdagar. På väg hem stannade vi och åt på McDonalds och i bilen sjöng jag halsen torr till tonerna av High School Musical-låtarna.

Dagen därpå, alltså på måndagen, spelades en hockeymatch med Sverigetema i Verizon Center, Capitals hemarena, i DC. Jag hade fått fyra biljetter till matchen av mina värdföräldrar och bjöd självklart med Emelie, Maja och Hugo. Iklädda våra värdbarns jerseys (notera att jag bar 5-åringens) hade jag och Emelie planer på att prata med de ansvariga för att i halvlek få gå ner på isen och sjunga den svenska nationalsången. Från läktarna skrek vi ”vi är svenska fans allihopa” med hoppet att de andra svenskarna i arenan skulle svara, vilket de inte gjorde. Surprise, surprise. Vi hejade på Niklas Bäckström, jag lyckades filma två mål och tillsammans med Maja spanade jag på den snygga killen några säten bort. Som Sveriges ansikte utåt satte jag svenska flaggan på min kind och bar upp den väldigt stolt. Det var så fint<3. De spelade Sandstorm av Darude, vi dansade och skrattade. Väldigt mycket.

Fredagen därefter träffade jag Lotta och Maria, två tyska tjejer min värdmamma introducerade mig för. Vi åt lunch på Chipotle, provade handkrämer på Bath & Body Works på mall:en och kollade på böcker på Urban Outfitters. Samma kväll åkte jag hem till Lotta för filmkväll och kollade på Bridget Jones’s Baby, min favoritfilm typ. På lördagen var jag hemma hela dagen och försökte checka av lite saker på min att-göra-lista, likaväl som jag lyssnade på Something Just Like This och saknade Emelie och Maja:/. Dagen därpå låg jag i sängen och åt vindruvor och kollade ikapp Riverdale och gick också på en promenad med Emelie.

Denna vecka inleddes med vad de här kallar för snöstorm, alltså cirka fem centimeter snö, vilket resulterade i att skolan, såväl som min och Emelies lunch, fick ställas in och istället fick jag en heldag med barnen ute i snön iklädd 7-åringens stövlar och vinterjacka. Vi skottade, byggde snögubbar, åkte pulka och avslutade kvällen framför brasan. Dagen därpå gick jag till gymmet för första gången, trots att jag haft mitt gymkort i en månad snart. Jag och Lotta gick på ett cardiopass och jag tyckte faktiskt om det, även om jag där och då trodde att jag skulle dö. Dagen efter återvände vi till gymmet, denna gång för pilates. Inte fan trodde jag att det skulle innebära armhävningar och styrketräning? Jag förväntade mig liksom yoga, men det var ändå helt okej.

I fredags hämtade Emelie upp mig och Maja för att tillsammans med Lena äta på mall:en innan vi skulle gå på premiären av Beauty and the Beast. Vi doppade pommes i Oreoglass från McDonalds, Emelie smakade på wasabi och tjejerna unnade sig Bh:ar från Victoria Secret. Under filmens introduktion bjöd jag och Emelie på en favorit i repris från hockeymatchen: vi körde ”vi är svenska fans allihopa”-ramsan. Dock lite tystare denna gång, hehe;-). Under lördagen fick jag äntligen strukit massa saker från min att-göra-lista och åt en majskolv framför de första två avsnitten av senaste säsongen av Parneviks, likaväl som jag tog en två timmar lång promenad och bollade idéer för DJFoods med Dan. På söndagen, alltså igår, vaknade jag upp till det största dramat hittills på vår Instagramsida, där startskottet blev en bild jag publicerade på en brödbit med morötter:-). Utöver det pratade jag i telefon med mamma, mormor, Lina och Dan, tog en långpromenad och fortsatte eliminera saker från mina långa listor.

Nu är jag äntligen klar med de här återblicksinläggen jag fått pussla ihop med hjälp av bilder, videos och konversationer från de dagar och kvällar jag skrivit om. Äntligen kan jag börja skriva inlägg som istället för att vara uppskjutna och monotont långa innehåller finare bilder och är aktuella. Och något som är väldigt aktuellt är att jag om en vecka åker till Fort Lauderdale, FL! Det ska bli jätteskönt att få komma iväg från denna gråa stad, att låta solen istället för min vinterjacka värma mig och att under tio dagar få bryta mina, om något, monotona rutiner.

Jag brukar alltid vilja avsluta mina inlägg med en fin slutknorr, som min svensklärare kallade det, men just denna gång vet jag inte hur jag ska få till det. Jag får väl köra på min favoritmening: VI ÄR SVENSKA FANS ALLIHOPA<3. (Tack, John Guidetti).

Likes

Comments

Måndagen den tolfte december 2016 var det dags för min avfärd. Mamma, pappa och Lina följde alla med för att vinka av mig på Landvetter, där allt som möjligtvis kunde krångla med betalning, incheckning och kvitton gjorde det. Jag förstod inte hur jag skulle checka in mina resäskor och dessutom hade jag femton kilo övervikt på dem och fick för det betala 750 kronor. Detta gjorde att jag inte hade mycket tid tillsammans med min familj innan jag var tvungen att gå till säkerhetskontrollen, eftersom jag stod fast i samtal med personalen hela tiden.

Det svåraste jag någonsin gjort var när jag i denna stund befann mig i ett stadium jag aldrig tidigare gjort och skulle lämna min minst lika förstörda familj för att inte ses på väldigt länge.

Jag grät mig igenom säkerhetskontrollen, letade mig fram till min gate, satte mig i ett hörn och ringde Filip. Och vi pratade ända tills precis innan jag skulle lyfta. Fan vad tacksam jag var för det, jag vet ärligt talat inte om jag hade stigit på planet om det inte varit för att jag pratade med honom. Jag mellanlandade i Bryssel och resan dit gick bra, jag sov mig igenom hela färden. Dessvärre hade jag en inte lika bra upplevelse på planet mot New Jersey; det var turbulens under hela flygturen, personalen sprang runt i planet, vuxna människor grät av rädsla och piloten gav oss säkerhetsmeddelanden i högtalarna hela tiden. Och det värsta av allt: deras wi-fi fungerade inte:-/.

Jag landade i alla fall i New York där jag hämtade mina resväskor och mötte sedan upp en ansvarig från företaget jag åkte med. Hon tog hand om mina väskor, ringde en taxi åt mig och jag gick till toaletten, där jag bröt ihop totalt. Jag började ifrågasätta varför jag gjorde det här och om det ens var värt det.

Efter en timmes bilfärd med världens kanske snyggaste taxichaufför, kom vi fram till campuset i Tarrytown, New York, där jag skulle bo under fem dagar. Jag fick mitt rum, ringde min syster, trodde att min rumskompis låst in sig på toaletten och var därför nervös inför att träffa henne. Klockan åtta på kvällen gick jag på ett möte med mina lärare och tjejerna i min klass och så fort det slutade gick jag tillbaka upp på rummet och somnade direkt jag lagt mig i sängen. Dagen därpå började tidigt med frukost i loungen innan lektionerna startade. Vid tolvtiden blev det dags för lunch och vi begav oss mot matsalen, som såg ut precis som jag hade föreställt mig. Oengagerade mattanter med förkläden och hårnät stod bakom glasskärmar och slevade upp mat på våra fyrkantiga plasttallrikar, elever satt uppdelade efter intressen i grupper vid stora bord med bänkar och det fanns läskmaskiner och en glassbar. The American dream;-). Efter lunchrasten var det dags för ytterligare lektioner. Och det var såhär alla dagar på campus såg ut; med lektioner i säkerhet, hjärt- och lungräddning och liknande. Vi gick även på diverse föreläsningar om exempelvis bilkörning och trafikregler i USA. Varje eftermiddag hade vi någon slags aktivitet, vilket kunde vara allt från en godispicknick eller biljardkväll till volleybollturnering eller avslappningsyoga.

Under en av dagarna tog vi tåget in till centrala New York, där vi fick en guidad tur på Grand Central, stadsbiblioteket New York Public Library, Bryant Park med den anslutande skridskorinken, Times Square, förbi St. Patrick’s Cathedral, Rockefeller Center och avslutningsvis åkte vi upp i Top of the Rock, där vi hade utsikt över hela Manhattan. Lyckligtvis var vi där under en av årets kallaste perioder, vilket resulterade i att vi alla frös tills vi hade ont i ryggen för att vi skakat så mycket och vi tog varje chans vi kunde att få gå in i någon butik eller restaurang för att få värma oss. När den guidade turen var över åt jag middag på McDonalds tillsammans med portugiserna, innan vi begav oss ut på Times Square för att shoppa. Jag frös så mycket att Mirim hängde på mig en filt hon köpt, sötaste<3. Där gick jag, över ett av världens mest modemedvetna distrikt, iklädd en vinterjacka, stickade vantar, sneakers och med en björnfäll över mina axlar.

Mycket mer än så hände inte, varken på campus eller under vår vistelse på Manhattan. Det var fem väldigt tråkiga dagar faktiskt, förutom att jag lärde mig ett korttrick (som jag nu glömt), träffade en tjej som hade både en pojkvän och en flickvän i Brasilien, såg asiater reagera på Djungelvrål, fick polkagrisar kastade på mig av en jultomte i matsalen och åt pizza på fullkornsdeg varje dag. Dessutom blev jag jättebra vän med min rumskamrat Dayana, som numera bor i Baltimore, inte alls långt ifrån mig.

På fredagen tog jag en fem timmar lång busstur ner mot Maryland och Chevy Chase, där jag sedan blev upphämtad av min värdmamma utanför köpcentret Westfield Montgomery Mall i Bethesda. Vi möttes upp, hon påstod att mina ögon påminde om en huskys och jag berättade att jag var mindre nervös över att träffa henne än jag var när jag skulle be om en tandborste på träningsskolan. Vilket var sant. Så fort vi kom hem träffade jag min värdpappa och barnen och jag fick en guidad tur i huset innan vi åkte till Maggianos, en italiensk restaurang i Friendship Heights, för att äta middag. Dagen därpå träffade jag Hugo för första gången på flera månader. Min första önskan var att åka till Target. Jag hade jättehöga förväntningar och blev väldigt besviken:-/. Vi sjöng på Wonderwall och Fix You i bilen och åkte sedan vidare till Silver Springs där vi åkte skridskor och hade snöbollskrig.

Under de nästkommande dagarna träffade jag Hugo varje kväll. Vi åkte till köpcentret Tysons Corner Center i Virginia, lyssnade på musik i hans bil, besökte olika parker och utforskade Bethesda. På julafton öppnade jag mina presenter i Facetime med min familj och släkt och låste därefter in mig i mitt badrum där jag åt Oreos, grät och önskade att jag var hemma. På kvällen hämtade Hugo upp mig och vi åkte till IKEA, för att sedan fortsätta in till centrala Washington DC, där vi kollade på den enorma ljusbelagda julgranen, där en miniatyrstad med tåg, broar och byggnader byggts upp runt omkring. Därefter åt vi middag på TGI Fridays och åkte därefter ut i skogen vid Greenbelt, där vi i mörkret körde runt i mörkret i ett trailer park-liknande område och skrämde upp varandra.

Den 25 december, då vi i Sverige sätter på oss rött läppstift och köar i timmar för att få komma in på krogen, firas i USA istället med familj, vänner och julklappsöppning; lite på samma sätt som vi firar dagen innan. Jag hade förväntat mig att just jul skulle firas väldigt storslaget här, så det kom till min stora förvåning att det enda jag och min värdfamilj gjorde var att åka hem till deras vänner i Great Falls, Virginia, där vi åt lasagne, drack mjölk och lekte med barnen. Självklart var det väldigt mysigt, men jag saknade atmosfären som trappas upp inför tomtens ankomst, att äta köttbullar med rödbetssallad och potatis, samt den familjära och personliga känslan som alltid präglat mina tidigare julfirandet.

Hur som helst, mellan jul och nyår hände inget speciellt. Jag hade fortfarande mycket att lära mig och vänja mig vid, så det höll mig ständigt upptagen. På självaste nyårskvällen åkte jag och Hugo till mormontemplet i Kensington med förhoppningen att vi faktiskt skulle få träffa några av deras anhängare; något som aldrig hände. Istället var vartenda träd på området upplyst av färgglada ljusslingor och det såg ut som ett techno Betlehem.

Efteråt begav vi oss in till DC, där vi åt på TGI Fridays, där vi lyckades få samma servitris som vi hade på julafton. Hon måste verkligen tyckt att vi var så sorgliga, haha. Efter att vi ätit upp, pratat om kokain och besökt deras sönderslagna toaletter åkte vi vidare till Alexandria, Virginia, vilket var typ enda stället i närheten där de skulle ha fyrverkerier (?). Vi lyssnade på We Will Rock You på Queen Street, vevade ner rutorna och satte på en låt med hönor som gal och letade efter centrum. När klockan var 23:50 hade vi precis parkerat i stan och hade ingen aning om varifrån man skulle kunna se fyrverkerierna, men vi anslöt oss till alla som sprang och hamnade till slut rätt. Vi kom precis i tid till den stora folkmassan, tittade på fyrverkerierna och jag tog på mig jobbet som kommentator, som varje år. Detta året saknades dock Amanda:-(. Efteråt deltog vi i den stora paraden av människor som vandrade över de Parisliknande gatorna för att ta sig tillbaka till sina bilar. Vi satte oss i bilen, Hugo efterfrågade en affär som var öppen efter tolv och jag svarade 7-Eleven. Ett svar som kan låta väldigt dumt och som vi efteråt skrattade åt, eftersom namnet innehåller öppettiderna. Men det var faktiskt öppet trots att det var efter elva, hehe:-). För första gången köpte vi Fijivatten, som faktiskt är mycket godare än avloppsvattnet de annars brukar sälja, även om det hade en svag undersmak av löv och Asien. Hugo släppte i alla fall av mig hemma hos mig och, i förhållande till tidigare nyårsaftnar, somnade jag någorlunda tidigt.

Och det var min nyårsafton. Ingen kort klänning, grekisk pyttipanna eller rädsla att bli skjuten av fyrverkerierna ungdomarna alltid avfyrar på torget. Inget Pommacpoppande, hejarklackssjungande med bira-bärs på bussen eller borttappade fulla pojkvänner. Inte heller fick jag några kramar eller kindpussar av mina bästisar eller blev inbjuden till deras festevenemang på Facebook. Jag var ju inte där. Men jag var inte hundra procent här heller. Inte mentalt, i alla fall. Men det ska man väl inte vara på nyår?

Likes

Comments

September

Jag var nog inte beredd på övergången där de rosa augustikvällarna vid havet byttes ut mot att sitta hemma i soffan och äta tretton satsumas framför Idol eller Paradise Hotel, men det fungerade. Jag jobbade väldigt mycket, som vikarie på demensboendet jag arbetat på under hela sommaren, likaväl som jag städade på min farbrors företag och var ledare i barngymnastik. Jag började också hälsa på farmor och mormor allt oftare och vi hade så himla kul. Jag åt äggmackor och vilade hemma hos farmor och bakade kladdmuffins och spelade skitgubbe med mormor. Monica och Mattias fick valpar, så det föll ganska naturligt att jag, mamma och Lina hängde där lite då och då och Hanna, Hugo och jag åkte runt i Hannas bil och jagade EPA-traktorer och lyssnade på musik. Jag träffade Evelina, vi uträttade ärenden (som vi alltid gjorde under måndagarna då vi fortfarande gick i skolan), tappade bort hennes bil på Torps parkering och Evelina beställde en ”schupercheese” i McDonalds drive-in.

Jag åkte till Göteborg med mamma och Lina, där vi shoppade och åt såväl frukost som lunch. Hugo hade avskedsfest där vi på väg dit hamnade i bilkö och när vi väl gjort entré hemma hos honom gick brandlarmet två gånger under tiden jag tillagade mina bakade potatisar. Isak var frustrerad över att alla gick så fort han slog sig ned någon stans och Amanda skrek ”polisen är här!” och satte på Sound of Da Police, varpå ingen skrattade för alla där var så torra och tråkiga:-). Vi hade gruppkonversationer och pratade med Malfoy, strömmen gick och jag fick min bok av Hugo där han skrivit ned taskiga saker jag sagt till honom under de senaste månaderna.

Under denna månad åkte även jag och Isak runt på grusade parkeringar, sjöng ”Dicks out for Harambe” hela tiden, åt pizza (som vanligt) och bytte ut hiphopen mot klassisk musik. Hanna hade en jättemysig avskedsmiddag på Varvet eftersom hon skulle flytta till Frankrike för att plugga franska och Frida och jag åt under en förmiddag frukost i Grebbestad, besökte Tanum och sjöng Sju sorger och Den hon vill ha på väg till Fjällbacka. Jag var också i Göteborg med Amanda och Dan, där jag i reakaoset på Zara skulle prova en klänning över mina kläder mitt ute i butiken bland allt folk och jag f.a.s.t.n.a.d.e och fick riva loss den:-).

Oktober

Under denna månad blev DJFoods lite av en samhällsfaktor. Vi fick så många hyllningsmeddelanden om hur äkta kontot kändes och hur mycket vi hjälpt personer, vilket kändes så jävla fint. Äntligen fick vi lite positiv respons<3.

Tillsammans med Isak och Amanda spionerade jag i början av månaden på ett gäng personer i skogen vid Emaus och Isak fick för sig att filma en time-lapse på stjärnorna, vilket för mig och Amanda betydde picknick i mörkret på stranden, där vi åt cementiner och snodde Isaks bullar. Eftersom hans kamera krånglade fick vi göra om detta några dagar senare, men denna gång satt vi i min bil vid en sjö i skogen. Vi hade filtar och tofflor, åt choklad och satsumas och kopplade upp hans dator till högtalarna i bilen och såg på film med allroundljud.

Några dagar senare åkte jag och Amanda till Torp, där vi på en parkering hittade flera upprivna resväskor med kläder som låg utspridda överallt, vilket fick oss att ringa polisen, som frågade om vi kunde köra väskorna till polisstationen. Sagt och gjort, vi fick packa väskorna med allt som blivit runtkastat (och var rädda att någon skulle tro att vi snodde det) och körde det till polisstationen där vi fick bära in allt bakvägen. Efteråt lämnade jag av Amanda hos sig och körde tillbaka till Torp där jag hämtade upp Cornelia, eftersom vi skulle vidare till Frida. Väl i Munkedal åt vi god mat, skrattade och snackade massa skit<3. Morgonen därpå låg vi i sängen fram till tolv, då vi åkte till Mannes och köpte frukost som vi åt hemma och förflyttade oss sedan tillbaka till sängen där jag jävlades med att rycka deras kuddar och täcken i några timmar. På kvällen träffade jag Isak, vi gick hela strandpromenaden och jag fick reda på att han funderade på att köpa en båt och flytta in i den. Önskar jag också hade så realistiska drömmar:/.

På Halloween skulle jag hämta upp Isak för att åka till Kvantum och handla och jag blev jagad av en kille med yxa när jag svängde ut från min uppfart. Trevligt:-). Senare åkte vi på bilträff på Kampenhofs parkering, där vi bara satt i bilen, lyssnade på Soulja Boy och kollade på Volvos som sladdade tills det slog gnistor i däcken.

November

Jag började kolla på Uti bôgda med pappa och sjöng hela tiden ”dra han i pisseränna” och av någon anledning fick jag för mig att jag ville ha min egen bar mitzvah. Dan kom till Uddevalla för att vi, tillsammans med Isak, skulle spela in en matlagningsvideo till DJFoods ettårsdag. Dan tappade i hela saltkaret i tzatzikin och jag brände våra grytlappar på en kokhet platta på spisen. Efteråt lämnade vi av Dan på busstationen där han bar mig över gräsmattan för att jag inte skulle förstöra mina nya vita skor, jag och Isak lyssnade på My neck, my back i McDonalds Drive-in och satt sedan halva natten hos honom och redigerade filmen.

Några dagar senare åkte jag, Dan och Isak till Göteborg. Jag blev kär i en av personalen på Joe & The Juice, handlade julklappar, fick känna på Dans svullna hals på spårvagnen och besökte AirHop där vi spelade dodgeball med massa barn och jag tog rollen som engagerad lekledare och försökte få alla att spela med oss, hehe. Vi åt godis, gjorde bakåtvolter och Dan skämde ut mig genom att fråga efter en kille jag pratat med som jobbade där:-).

Det var även under denna månad jag accepterade en förfrågan jag fick om att flytta till USA under ett år. Och jag grät hela natten efter att jag gjort det. Morgonen därpå gick jag till jobbet med rödsprängda, svullna ögon och nattpersonalen frågade hur det var med mig. ”Nae, jag är lite trött bara”, svarade jag. Och så fort jag inte hade en kollega runt mig den dagen började tårarna rinna igen. Efter jobbet träffade jag Amanda, vi gick till hamnen och jag berättade om flytten för henne också. Hon utbrast ”jaha” i ett nervöst, lite chockat skratt. Jag berättade också för mamma och pappa som tog det väldigt väl, och Frida och Cornelia peppade mig i vår gruppchatt. Veckan därpå åkte jag och mamma till Stockholm, eftersom jag skulle ansöka om visum på amerikanska ambassaden. Vi åt hotellfrukost, shoppade, jag frös ihjäl mig i kön för att få komma in på ambassaden och mamma fick hjälp av en liten tant för att hitta till McDonalds vid Hötorget. Och tågen var sena igen. Det var i alla fall en jättemysig liten weekend<3.

Helgen efter hade Frida sin födelsedagsfest där vi åt hämtmat, varav Frida åt pizza och drack vin. Vi spelade också Mario Kart i hennes brors rum och Frida skrek på Jacob om att hon fått biljetter till Håkans konsert. Cornelia tyckte att hennes gröna cider hade en, jag citerar, ”så läcker färg” och Frida skalade och åt en clementin samtidigt som hon satt i skräddare på golvet och sjöng Pojkarna som busar. Tillsammans med Isak och Frida kastade vi en amerikansk fotboll mellan varandra på gatan, där hennes grannar från deras altan också deltog. Fridas kompis med sin flickvän skrattade åt att jag satt i soffan med tre kuddar och en chipsskål på toppen i mitt knä och mölade chips, för att jag inte skulle behöva sträcka armen så långt mellan skålen och munnen. Och Emil och Isak vägrade sluta stirra på mig under detta skede. Frida låg i sin säng med mig och hickade och sjöng Happy av Pharrell Williams, samtidigt som vi bytte låtar ute i vardagsrummet, från festmusik till ta-droger-låtar, med hjälp av Fridas mobil. Jag har även en bild från 22:19 när hon sitter på toaletten och dricker cider, liksom en från 00:17 när hon borstar tänderna, samtidigt som hon också sitter på toaletten, samt en video från 00:19 när hon tvättar spegeln inne på toaletten. Och en video på när Cornelia fimpar en cigg på altanen med hjälp av en Systemetpåse och sin fot i strumplästen. Mina bästisar<3. Strax innan halv tre anslöt sig Fridas pappa till gänget i vardagsrummet och vid femtiden somnade jag i Fridas säng. Och vaknade någon gång på morgonen av att jag dunkade huvudet i väggen jättehårt. Skönt var det:-).

I slutet av månaden hade vi julavslutning med gymnastikgrupperna och jag det gjorde så ont i mitt hjärta när jag berättade för alla barnen att jag inte kommer tillbaka efter juluppehållet, att jag ska flytta utomlands under en längre period och inte kommer träffa dem på länge. Fan vad jag grät den kvällen.

December

Första december kom Amanda hem till mig och vi åt mat och spelade in covers på Super Trouper med min flöjt. Samma kväll var jag på julfest med mina kollegor från äldreboendet och några dagar senare var det dags för julbord med de andra gymnastikledarna, vilket var jättemysigt. Jag är så himla tacksam över vilka underbara arbetskamrater jag haft<3. Samma kväll som julbordet gjorde jag även min debut tillsammans med Isak på GG i Uddevalla, där Dr Bombay spelade i 28 minuter efter att han var tre timmar sen. Han bar sin svarta klänning, spelade Calcutta och DJ Galaxy klättrade på högtalarna för att filma till Facebooksidan. Succé.

Och efter detta inleddes min sista vecka i Sverige innan jag skulle sätta mig på flyget mot New York. Jag åt frukost på Snäckan med Frida, där vi pratade om allt och inget och jag tappade bort mitt bankkort flera gånger (precis som jag hela tiden tappade bort allt viktigt jag hade i Napa, trodde att städerskorna stulit mina saker och förklarade dag ut och dag in hur jag hatade min tillvaro). Jag åt avskedsmiddag med Amanda på Ikea och åkte till Göteborg med Isak, där vi spanade efter min crush på Joe & The Juice och tog farväl av Dan, som betedde sig jätteskumt för att vara sista gången vi skulle träffas på nästan ett år. Jag agerade tomte och delade ut julklappar till vänner, familj och gamla arbetsplatser och besökte mormor och farmor var och varannan dag.

På fredagen var det dags för en avskedsmiddag med mina släktingar som mina föräldrar hade styrt upp. Planen var att jag skulle hämta min systers pojkvän Simon hemma hos dem för att sedan åka till mina kusiner i Lane, men när jag hämtade upp honom frågade han om vi kunde svänga förbi STC för att lämna ett busskort till hans pappa, så vi körde ner dit och parkerade. När han sedan gick ut och bad mig följa med förstod jag att mamma och pappa hyrt Bastionen, samma lokal som vi haft vid mammas överraskningsfest och vid min och Linas student, och jag följde efter Simon in. När jag kommit in i lokalen, som var pyntad i ett amerikanskt tema, gjorde jag entré till amerikanska nationalsången och hela min fina släkt satt uppradade framför mig, iklädda blåvitröda hattar. Jag fick en egen hatt, kramade mormor och farmor och svarade på några frågor min farbrors fru gav mig. Efter några minuter klev nästan alla mina närmsta vänner, familjevänner och gymnastikkollegor ut från baren. Till och med Evelina var där:’-(. Jag skrek efter henne, sprang fram emot dem och landade i en kram i Fridas famn och grät.

Jag fick en jättefin blomballong av Mattias, tyckte synd om farmor när Dan försökte lura henne att han var spansk, sjöng en High School Musical-duett med Amanda på scen, fick en glittrig hamburgarjulgranskula av Isak och finaste örhängena och armbandet av Frida och Cornelia, fick kommentaren ”ta det nu lugnt i USA nu så du inte gifter bort dig för snabbt” av farmor, blev upplyft på Amandas axlar efter ett handstående, försökte twerka med Dan och skrattade åt honom när han skickade videos på sig själv till Daniel Paris från Fridas Snapchat. Jag och Amanda försökte få tag i mikrofoner så vi kunde få uppträda på riktigt men det gick inget vidare. Vi spelade beer pong, Frida gick ner i spagat, Dan skulle göra en bottle flip med ett glas och spillde därmed ut Fridas vin och Amanda bara stod och skrattade. Som vanligt. Det var i alla fall en jättefin kväll som tyvärr avslutades alldeles för tidigt med att jag, Isak och Dan städade upp efter allihop och fick sedan skjuts hem av mamma och pappa.

Morgonen därpå hämtade jag upp Dan och Amanda, vi handlade mat och köpte blommor som tack till mina föräldrar för allt deras slit med planering och förberedning av festen och gjorde sedan i ordning en jättegod pannkaksfrukost. Vi satt sedan i min säng, kollade igenom alla mina bilder på datorn och återupplevde allt roligt vi gjort under åren vi känt varandra. När det blev dags att kolla på videoklippen från kvällen innan kom jag över en video Frida spelat in på min mobil där hon pratade in ett meddelande till mig. Och asså jag drog ner hatten för huvudet och började störtlipa. Ett tag senare var det dags att lämna av Dan på tågstationen för att säga hejdå för sista gången. Minuterna innan tåget gick satt vi i bilen och bara grät, tills vi gick ut och mötte varandra i en gruppkram. The Fittsnipps ❥.

På kvällen träffade jag Emil och Frida på stan och det första hon sa till mig när vi möttes var ”du kan fan inte gå i en rak linje ens, man ser dig direkt”. Vi gick tillsammans till Isak där jag åt rå korv med bröd och Frida och jag gjorde flygplanet i soffan. Och Fridas glas vältes två gånger på det så dyra bordet, så Isak fick panik, hehe. Vi gick sedan ner till stan där Isak och Emil åt kebab i solglasögon på Kungsgatan innan vi gick in på GG. Frida och jag tog outfitbilder på toaletten, dansade i solglasögon och drack öl på dansgolvet, fick drinkar köpta till oss av en sliskig man (men drack dem inte) körde ryska posten på toalettdörrarna, gick ner i spagat till Aladdins soundtrack och tog kort med någon random kille vid en glasvägg. Och Isak tappade bort sitt pass och fick nästan inte tillbaka det då han inte kom ihåg sina fyra sista. Jag blir inte ens förvånad längre.

När det var stängningsdags och lokalen tömdes var jag och Frida kvar på toaletten. Vakterna var sura och pratade med varandra om att vi var de där jobbiga personerna som gjorde att de fick jobba längre än de egentligen skulle. Jag råkade, lite för högt, påstå att en av dem flörtade med Frida, vilket han förnekade, och när vi var klara mötte vi Isak och Emil vid garderoberna. Vi hämtade ut våra jackor och så fort vi kommit utanför dörrarna och bortom alla som paraderade mot McDonalds och Kampenhof, landade jag så jävla tryggt i Fridas famn, våra känslor exploderade och vi båda bara grät under stjärnorna. Och vi fick skiljas åt där och då, för att sedan inte ses på ett år. Jag och Isak gick sedan tillsammans hem till honom där vi sa hejdå till varandra och pappa hämtade sedan upp mig.

Dagen därpå var min sista riktiga dag hemma. Jag åt frukost med mina föräldrar, träffade farmor och mormor och sa hejdå till Amanda. Jag tror att vi åkte runt i stan en sista gång, lyssnade på Magnus Uggla, pratade och gav varandra julklapparna vi köpt. Och när jag släppte av henne och hon gått ur bilen, vände hon sig mot mig innan hon slog igen dörren och sa ”nej, åk inte”, varpå jag svarade med ”jag måste”. Jag behövde inte, jag hade inget som väntade på mig, men jag kunde inte göra det jobbigare än det redan var. Jag hade redan gråtit inför henne två gånger dagen innan, det skulle inte bli tredje gången gillt. Jag åkte hem gråtandes som en riktig trafikfara, åt middag med min familj och Simon och packade. Jag satt uppe hela natten, kollade på Sunes värld och myste med mina katter. För att klockan tre på natten skulle jag lämna vad som under nio och ett halvt år varit mitt hem, samt de som under nitton och ett halvt år varit min familj och mitt allt.

Och den veckan, den sista veckan innan jag åkte, grät jag mig till sömns varje kväll. Jag tar tillbaka det där jag skrev i ett tidigare inlägg om att enda perioden i mitt liv då jag varit labil var efter Napa. Denna vecka kammade ändå hem priset för den titeln. Idag, när jag började skriva detta inlägg (12/2-17) är det exakt två månader sedan jag åkte. Det gör fortfarande ont i mig att jag aldrig fick sagt hejdå på riktigt till Cornelia, att farmor grät när jag åkte och att mormor skickade med ett kort där det stod ”det blir lite tomt, men du kommer snart tillbaka. Jag ska tänka på dig varje dag”.

Och jag tänker på er varje dag också.

Likes

Comments

En sammanfattning av min sommar, för mig och mina vänner att minnas

Juni

Det tog ett par dagar innan jag vant mig vid att vara hemma igen, trots att vi bara varit borta i en vecka. Jag saknade att sitta uppe halva natten på norrlänningarnas rum och spela skitgubbe i deras säng, att höra på deras historier om hur de hållit på att bli utslängda och fått böter, att slå killar på klubbisen, att försöka få Elliot att tatuera in mitt namn på armen (hehe), att skratta åt Cornelias försök till att lära sig något med meningen ”what for languages do you speak here?” och att ta kort på Frida med toalettdörren på Blue Moon. Och den där lilla detaljen att Cornelia flyttat neråt i landet och att jag inte skulle få träffa henne på evigheter…

I början av juni kom i alla fall Dan hit och tillsammans med Amanda ritade vi med kritor på gatan utanför mitt hus, åt pizza, jag fick min första parkeringsbot och vi skämde ut oss i McDonalds drive-in. Senare på kvällen träffade jag upp Frida eftersom vi hade tredagarsbiljetter till Uddevalla Solid Sound och åt vi hamburgare (varpå jag tappade halva på marken PRECIS efter jag köpt den) och lyssnade på Thomas Stenström. Jag hade skoskav utav bara helvete, sög slut på ett helt paket halstabletter och sprutade upp typ en deciliter nässpray i näsan för att jag blev så fruktansvärt förkyld efter resan. Vi gick hem till mig barfota, smög på rådjur och sjöng We will rock you<3.

Dagen därpå var det dags för dag två av USS, vilken inleddes av Bo Kaspers Orkester vid klockan 18. Mina skoskav började bli outhärdliga, jag hostade tills det kändes som att mina lungor blödde och jag väntade på att Joel Alme skulle gå på så jag kan kunde få värma upp rösten till Snart skiner Poseidon innan det skulle bli Norlie & KKV:s tur att ta plats på scenen. Tillsammans med dem och publiken sjöng vi ”vem bryr sig om vintern, om våren, om hösten; det funkar på sommarn”, vilket idag känns väldigt relevant:-). Därefter satt vi mot staketet, åt popcorn och snackade om att Kim ändå var ganska snygg. Vid midnatt, efter att ha varit på parkeringen detta försök till festival ägde rum på, var vi väldigt trötta när Tungevaag & Raaban gick på. Vi stod längst fram och knuffades med alla låtsasfulla femtonåringar. När jag senare satt ensam på Kampenhof och väntade på bussen träffade jag Glassarn, killen från Stenungsund som började prata med mig för att han tyckte att jag såg ut som att min pojkvän hade dumpat mig. Tack!

Sista dagen av USS köpte jag en korv med bröd via swish, Frida drack öl och jag spammade killen jag tydligen tyckte om med videos av Miriam Bryant eftersom hon uppträdde där och han avgudade henne;-). Vi såg även på Movits, där jag fick ge en kille den där ”lägger du armen om min kompis igen kommer jag döda dig”-blicken och jag fick lust att börja spela saxofon. Efter stängning väntade vi på vår skjuts hem och Frida med sitt alkoholförnuft förklarade för mig hur hon tyckte att de där tre år yngre killarna som satt några bord ifrån oss tidigare var söta.

Några dagar senare började planeringen inför midsommar och jag och Amanda begav oss ut i skogen för att för första gången någonsin plocka blommor och göra egna kransar. Efter att hennes ben blivit helt upprivna av brännässlor och taggbuskar, märkte vi hur onödigt det var att lägga timmar på att knipsa av blommor i buskar i centrum genom bilrutan och att åka ut i skogen för att hämta kvistar, eftersom vi senare hittade en superfin krans på en skola som vi la våra händer på.På midsommar tog vi tåget till Liseberg där vi mötte upp Isak. Vi åt glass, spelade på hjulen och i spelhuset, körde ”andra sidan är ni redo?” i Kållerado utan att få någon respons och sjöng ”don’t go wasting your emotions, lay all your love on me” hela tiden i kön till Flumeride, vilket resulterade i att personalen spelade upp just den delen av denna Abbalåt i högtalarna när vi åkte i sista nerförsbacken. Det gjorde mig så jävla glad<3. Jag bjöd Isak på en våffla, vi skrek i uppförsbackarna till alla karuseller, hade en fotosession i parken och sprang under de små vattenfallen tills vi var dyngsura. Amanda åkte hem några timmar tidigare, så vid nöjesparkens stängning gick jag och Isak till busstationen till våra egna toner av Lena Philipssons, likaväl som Abbas, låtar. Efter flera inställda bussar och tåg samt att mina förhoppningar om att ens få komma hem den natten brutits ned flera gånger om, lyckades jag ta mig till Ljungskile där jag kunde byta buss för att sedan hamna i Uddevalla. Dagen därpå kom Frida och Cornelia hem till mig och vi grillade och hade det så mysigt<3.

Juli

I början av månaden åkte jag och Isak till Ljungskile för att segla med Hugo. Jag fick prova att styra båten (!!!) och dessutom fick jag typ hjärnskador av alla gånger jag drog huvudet i stången seglet satt fast på:-/. Så sjösjuk som jag var blev jag bara glad när himlens blå färg började anta en alltmer gråsvart nyans och vi fick styra kosan hemåt igen, där vi bakade kladdmuffins.

Jag var även och såg Göteborg by Gummibåt med Hugo, kollade på snygga killars fotbollsträningar från bilen med Amanda, likaväl som vi grillade jättegod mat, hängde väldigt mycket i Lilla London och tog både Lillan och Douglas till veterinären, som så okänsligt sa ”nu vänder vi på steken” när han vände på Douglas som låg nedsövd för att få sin tandsten borttagen. Min lille Gulliglass:-(.

I slutet av månaden bodde mina favoritvärmlänningar Mathilda och Becca hos mig i fyra dagar och vi hade det så bra! Jag hämtade upp dem på Öxnereds tågstation och vi åkte därifrån till Överby i Trollhättan och handlade mat för veckan. Vi åkte hem, packade upp och åkte sedan ut till Lindesnäs där vi satt och pratade under den rosa himlen. Efteråt tog vi flera varv runt Uddevalla i bilen och lyssnade på musik med nedvevade rutor och sjöng till Delirious, Cold Water, Rio och Hymn For The Weekend. Dagen därpå jobbade jag halva dagen och åkte efter jag slutat till Lindesnäs med tjejerna och tog årets första svenska dopp från trampolinen. Därefter åkte vi till Kvantum, där Mathilda köpte sina törra bullar;-), med trasiga flipflops, blött hår och handdukarna fortfarande virade runt oss. Vi kom hem, var sugna på att gå ut i Göteborg där jag lyckades fixa in oss på listan (Jenny Carlsson +2) och där och då påbörjades vårt försök att fixa skjuts. Vi ringde till och med Västtrafik för att be dem sätta in tåg åt oss, något de inte gick med på:-/. Istället hyrde vi filmen Maze Runner: The Scorch Trials och den hann knappt börja innan jag somnade på soffan med ena benet över soffkuddarna<3. Det var nog tur att vi stannade hemma, hehe…

Dag tre av vår minisemester ihop inleddes med shopping och lunch i Göteborg. När vi kommit hem igen hämtade vi upp Amanda och utmanade Robin, Hugo, Oscar, Conor och Jacob på beachvolleyboll. Vi sparkade sand på varandra, använde våra krigsvrål och jag gav allt. Och när jag säger allt, menar jag verkligen allt. Kvällen avslutades med att jag, Mathilda och Becca stod och faceswap:ade i mitt badrum, innan vi somnade uppe på vinden. Vår sista dag spenderades på kusten. Vi åkte först till Grebbestad där vi gick på bryggorna och i butiker och därefter fortsatte vi till Tanumstrand och begav oss sedan vidare till Tanums köpcenter. När vi var klara där åkte vi till Smögen, där jag gjorde den tightaste parkeringen jag någonsin varit med om (superstolt) och vi tog sedan en tur till McDonalds i Munkedal för att få i oss lite föda innan jag lämnade av dem på tågstationen i Öxnered.

Månaden avslutades med att jag och Amanda gick på Uddevallakalaset (före detta Fjordfestivalen) där vi tittade på barn som dansade bugg, jazzkonserter och fikade på Leijas uteservering. Vi sprang också runt i butiker och letade efter vår gummibåt vi drömt om i över ett års tid, vilket inte gav något resultat:-(. Sista juli var jag och Frida på Trägår’n och lyssnade på Daniel Adams-Ray. Vi träffade Fridas vänner, trängdes med folk och jag fick en armbåge i huvudet av en kille som efteråt klappade mig på axeln som ett förlåt.

Augusti

I början av augusti åkte jag till Göteborg och träffade Dan. Vi tog skydd från regnet på hans skola, åt på Subway i Majorna med en jättekonstig kille på sparkcykel, besökte Naturhistoriska muséet, träffade en hippie och testade att gå på lina i Slottsskogen, gick in på ett Magic the Gathering-liknande ställe (och evakuerade i sekunden de började prata med oss) och åkte till Frölunda Torg där vi skulle försöka boka en resa till Bangladesh. Älskar att umgås med Dan, vi båda är så spontana och gör alltid massa roliga grejer<3.

Några dagar senare var det dags för Petter på Trägår’n. Gissa vem jag gick dit med? Japp, Frida. Det var så fint när hela publiken sjöng Längesen under de rosa lamporna, träden och tygskynkena de knutit upp mellan träden, som små tak typ:’). Under kvällen fastnade vi med en kille som påstod att ”bara för att ni är snygga behöver ni inte vara lesbiska”, som trodde på att vi var 25 år och som pratade om lakrits (Frida vet hur). Kvällen avslutades med att vi tog en promenad längs Bäveån och tog turistfoton med rödljuset vid ett övergångsställe på Kampenhof.

Ytterligare ett par dagar senare bestämde sig Isak för att han, under världens storm, ville ta kort vid havet. Jag såg det mest som en chans att få fiska krabbor så jag packade min utrustning, hämtade upp honom och vi begav oss mot Skeppsviken. Det var helt sjuk stormigt och vågorna var tillräckligt stora för att surfa på, om man nu hade haft den talangen. Något krabbfiske var det inte ens talan om:-/. Istället tog Isak sina kort och vi fikade på Snäckan innan vi körde runt i bilen och lyssnade på hög hiphopmusik med nedvevade rutor; något vi sysselsatt oss med hela sommaren. Vi åkte till Pizzeria Jacob City, vilket vi upptäckte var enda pizzerian i stan som hade öppet till 23, och var där tio minuter innan stängningsdags och lyckades få vår pizza, som vi åt på scenen i Margretegärdeparken.

Fredagen den 12 augusti var det dags för mig och Frida att ta tåget till Göteborg för att där sätta oss på ett tåg mot Stockholm, där vi skulle spendera helgen. På tåget åt vi chips och skrattade åt rösten i högtalarna som pratade med minutlånga uppehåll mitt i meningarna. Väl framme i Stockholm försökte vi, med hjälp av iPhone’s kartapp, navigera oss från Norrmalm till vårt hotell på Östermalm. Att Frida påstod att hon skulle ringa 112 om vi snart inte var på hotellet förklarar nog hur det gick. Vi trampade nästan sönder gatorna med våra svarta Vans och gjorde hjulspår med de matchande gröna väskorna vi drog på på de stenlagda gatorna. När vi väl kommit fram till hotellet, som låg precis på Stureplan, checkade vi in, lämnade av våra väskor på vårt rum och vilade oss lite innan vi begav oss ut för att leta upp Stockholms Stadion (detta är då inte en särskrivning!!!), där vi skulle se Veronica Maggio dagen därpå. Hela vägen från hotellet, genom Humlegården och förbi Malaysias ambassad, ända tills vi kommit fram till arenan, pratade vi och skrek på skånska av någon anledning, något som höll i sig under hela vår Stockholmsvistelse. Vi gick sedan till 7Eleven, köpte godis och landade en halvtimme senare i vår säng där vi somnade väldigt skönt.

Under lördagen var det dags för shopping i Stockholm. Det enda jag köpte var en kopp med texten ”I wish I was a Kardashian” på samt en contourpalett från Kat von D, succé;-). Efteråt gick vi upp på rummet där vi vilade oss och började göra oss i ordning för konserten. Vi köade inte alls länge för att få komma in på konsertområdet, där vi köpte vatten och korv med bröd och lyssnade på en tjej som bråkade med sitt ex bredvid oss. Medan arenan fylldes med folk spelade DJ-duon Sharks och det var det värsta jag någonsin varit med om. Det bästa som hände var när deras musik la av på grund av tekniska fel:-). Efter dem spelade även några konstiga fjärilstjejer och Miss Li och sedan var det dags för Maggio, i sin korta gröna klänning, att gå på. Och alltså jag finner inga ord. Det var så fantastiskt bra. Jag grät och sjöng och hoppade och klappade händerna och skrek. Atmosfären mellan mig och Frida och alla i publiken med glitter på kinderna och mobilerna i luften var magisk. Och bland det finaste av allt var när hela publiken sjöng Låtsas som det regnar och tårarna glittrade lika fint som highlightern på kinderna. Lika fint var det också när hon lät oss, de tjugo tusen personerna i publiken, sjunga Snälla bli min själva, nästan helt utan bandet och henne. Och när alla trodde att konserten var över träder ingen mindre än Håkan Hellström fram till tonerna av Förlorad för alltid och hela publiken förflyttas MINST två meter framåt. Jag är inget Håkanfan men när jag såg hur alla runt omkring mig började gråta, och när Frida la sin arm runt min axel och tittade på mig med sina blanka ögon, började tårarna trycka bakom min ögonlock också. Med en underbar känsla i hela kroppen och fuktiga kinder gick vi tillbaka till hotellet när konserten var över och kollade på våra stories på Snapchat om och om igen.

Sista dagen i Stockholm gick vi till Kungsträdgården och Rosenbad och utforskade lite innan vi gick till tågstationen för att åka hem. Och tågresan därifrån var ett rent helvete. Jag kan försöka sammanfatta det någorlunda väl: det började i Stockholm med försenade tåg och vi fastnade sedan utanför Skövde i två timmar och fick, som ersättning, knäckebröd och kaffe. Precis vad man önskat sig ju:-). Vi kom därmed väldigt sent till Göteborgs tågstation där bussar och tåg slutat gå, vilket vi insett när vi satt fast i Skövde, och började redan där fundera på hur fan vi skulle komma hem. Som tur var satte de in ett extratåg till Uddevalla som vi tog, som dock också blev försenat, och som sedan utanför Ljungskile krockade med en älg. Detta innebar att vi satt fast mitt ute i skogen utan täckning klockan ett på natten och det pratades på att vi skulle få evakuera tåget om de inte fick igång det igen. Lyckligtvis startade tåget till slut och på stationen väntade Fridas pappa, som också körde hem mig så jag fick lite sömn i alla fall innan jag skulle upp halv sex och jobba<3.

När jag kollar igenom bilderna jag har på min dator och på min privata Instagram verkar det som att jag inte gjorde så mycket mellan Stockholmsresan och min födelsedag, förutom att äta pizza med Isak och köra runt i stan. Hur som helst, onsdagen innan min födelsedag var Cornelia hemma i Uddevalla, så tillsammans med Frida möttes vi tre upp och åt på Pinchos, där Cornelia försökte beställa alkoholhaltiga drinkar utan legitimation för att hon var ju liksom 19 snart till och med hallå eller fattar ni ingenting!!! typ. Vi pratade på det där sättet man gör när man inte träffats på två månader och vi gick sedan till vår gamla gymnasieskola, där vi hittade en cykel vi lånade lite. Det var i alla fall jättemysigt, jag saknar mina bästisar så mycket:-(.

På min födelsedag åkte jag och Amanda till Torp under förmiddagen och på kvällen spelade jag tennis i Ljungskile med Hugo, Isak, Robin, Conor och deras kompisar. Några dagar senare gick jag ut på krogen med några jag gick på gymnasiet tillsammans med och det var jättekul! Det var egentligen meningen att jag skulle gått ut med Hugo och Isak men Hugo kom in en halvtimme innan vi åkte hem och Isak kom knappt till kön in:-). Min syster, iklädd en ”Fuck you, I drive a Volvo”-tröja och foppatofflor, hämtade mig tillsammans med sin pojkvän efter att jag typ blev förföljd av två olika killar bara från Kampenhofs hållplatser till Chaplin. Uddevalla är så säkert<3. Dagen därpå, under lördag kväll, åkte jag och Isak till Lindesnäs där vi lyssnade på musik, åt kladdkaka med sprutgrädde och matade krabbor. På söndagen åkte jag och Amanda till Ullared, där jag såg min drömkille med sin flickvän. Background information: jag hade aldrig träffat honom men vi hade pratat mycket tidigare (teamspeak<3) but I blew my chances with him:-(.

Mitt i allt detta övergick sommaren någon gång till höst och jag lät min spontanitet tala utan hänsyn till hur följderna skulle kunna påverka allt jag trodde jag alltid skulle ha kvar hemma i Sverige. Vi får väl se hur den punkten yttrar sig om ett halvår eller så. Vad mörkt det blev helt plötsligt... Men det blir ju så när sommaren är över.

Likes

Comments

Om det är någon period i livet då jag verkligen varit instabil är det utan tvekan efter vår studentresa till Cypern. Jag hade varit för upptagen för att kunna förstå vilket tomrum jag skulle lämnas med. Redan på väg till Gardemoen två dagar efter studentdagen mådde jag så himla dåligt. Jag hade kväljningar hela vägen till flygplatsen och jag var helt säker på att jag skulle få vinka av mina vänner och åka med Cornelias mamma hela vägen hem igen. På något sätt förstod jag nog att illamåendet bara var ett sätt för mig att få hosta upp min ångest över att lämna skolan, liksom rädslan för vad fan det ska bli av mig. Och det var väl någonstans i den insikten det började lägga sig.

När vi efter en oväntat lång flygtur, samt en långt busstur på det, checkat in på vårt hotell började vi göra oss iordning och satt sedan på vår balkong, där vi fick oväntat besök av norrlänningarna i rummet bredvid<3. Efteråt gick vi till Grabbarna Grus där vi dansade till Genre Police, All in och Niggas in Paris tills stängningsdags och därefter begav vi oss mot McDonalds för att köpa med mat till hotellrummet. Hela natten var vi med norrlänningarna och spelade frågespel, försökte få dem att komma ihåg våra namn genom att skriva dem på deras armar och de hade gissningslekar om oss. När Frida, Cornelia och Kevin somnat gick jag, Elliot och Markus ut på balkongen och spelade kortspel. När klockan slagit fem på morgonen och vi ännu inte somnat bestämde vi oss för att vi, i pyjamas och mitt smink som hängt med i över tolv timmar, skulle gå till hotellets nattklubb. Dock kom vi inte in där, så istället köpte vi med oss en takeaway från McDonalds och gick till havet där vi åt, matade katter och tittade på soluppgången. Vi kom hem efter ett par timmar och jag hann sova en timme innan klockan ringde för frukost.

Senare på dagen åkte vi iväg på en partybåt. Vilken jävla flopp, alltså. Har inte ens något att säga om det förutom att det var en riktigt pinsam upplevelse. För alla, liksom?? På kvällen begav vi oss återigen ut till GG och hann därefter sova några timmar innan det var frukostdags. På Sveriges nationaldag!!! Detta firades med att hedra Sverige genom att sjunga nationalsången på rummet. Så fint<3. Vi var även på en barrunda där jag, efter att speakern frågat, fick reda på att Jocke älskade absint mer än mig, där jag nästan drog sönder Cornelias arm, där jag blev inbjuden att spela biljard med några (och förstörde allt), där jag köpte en flaska vatten, vilken Elliot tog och hällde över mig eftersom ”man inte dricker vatten på en barrunda herreguuuu” och där jag stod och vrålade ”Love Yourself” av Justin Bieber tills det kändes som att jag svalt sandpapper. Jag skulle försöka få Johannes från Ex on the Beach att knyta mina skor men fegade ur och jag var stensäker på att jag, för att få Cornelia att skratta, knackat Zannie på ryggen. Det visade sig dock vara någon annan:/.


Den kommande dagen tog vi en taxi till Nissi Beach. Det var så fint där!!! Och jag och Cornelia hade det så mysigt när vi lekte med bollen i vågorna<3. På kvällen åt vi först på Frankie’s och begav oss senare till GG och Blue Moon. Det var typ bara jag och Frida där och vi hade såååå kul. Jag låtsades vara britt (med svenskamerikansk brytning) när en ganska mycket äldre man flörtade med mig, Frida gick ner i spagat på dansgolvet och blev hyllad och vi dansade fram till klockan fyra på morgonen. Efter inte många timmar av sömn steg vi upp och det var snart dags för poolpartyt. Också en jävla flopp. Alltså, en kille från ung och bortskämd uppträdde, tillsammans med Johannes från Ex on the Beach, och sjöng några låtar på en scen… Bästa resurserna<3. Den kvällen var vi alla väldigt slitna och bestämde oss för att bara stanna hemma istället för att gå ut så jag, Frida och Cornelia låg i vår stora säng och bara myste och åt chips.

Under de resterande dagarna åkte vi till Cape Greko och hoppade från klipporna, likaväl som vi besökte Cafè del Mar där vi spelade volleyboll och strandfotboll, vilka båda slutade som landskamper mellan Sverige och Ryssland, på grund av ryssarna som skulle försöka styra upp. Vi hade vår sista middag hos Frankie, som avslutades med ett parti minigolf. Sista kvällen var det avskedsmiddag på bargatan och trots att vi var typ 30 personer som åkte tillsammans var det bara jag, Frida, Cornelia, Amanda, Sofia och Anna som dök upp. Våra reseledare var lite besvikna:/. Därefter fortsatte vi tjejer till en pub där vi lyssnade på livemusik med en ung kille. Mysigt!!

Sista dagen checkade vi ut vid klockan tolv på förmiddagen och skulle inte åka till flygplatsen förrän klockan fem så vi gick ut på stan och spenderade sedan våra sista timmar med att måla i målarböcker, lösa korsord och spela kort med norrlänningarna.


Så fort vi stigit på flygplanet bröt jag ihop. Det var då jag insåg hur mitt liv, som under den senaste veckan på något sätt kretsat kring Frida och Cornelia, inte skulle göra det längre. Jag skulle inte längre kunna äta upp Fridas Oreos, blanda Resorb med Cornelia, leta efter våra flipflops som försvann hela tiden, springa till receptionen och be om handdukar och hjälp för att laga vår toalett det blivit stopp i, höra på Cornelias hypokondri eller Fridas videobloggande. De skulle inte längre låsa upp dörren om nätterna för att jag skulle komma hemma senare eller störa sig på kattvideosarna jag kollade på eller stå ut med mina allergier och att jag tog så lång tid på att göra mig iordning varje kväll. Mina bästisar… Det gör så jävla ont att tänka på att Cornelia flyttat till Skåne, att Munkedal snart förlorar Frida till någon universitetsstad vid Vänern eller Vättern och att jag befinner mig i en helt annan tidszon. Våra liv har tagit så olika vändningar och jag är så stolt över er, Frida och Cornelia, men det hade varit tusen gånger enklare om allt bara var som förr när vi dansade jazzhänder i skolans källare, åt godis i Fridas säng, hade fester hos Cornelia och grillade hos mig. Nu har jag saknat er i två månader och kommer fortsätta att göra det i minst ett halvår till ♡

Pözz

Likes

Comments

Som många andra gånger lyckades Veronica Maggio uttrycka hur jag idag känner inför perioden runt studenten med formuleringen "länge leve sommaren, den som kom och gick igen". Det började praktiskt taget i maj med att vi hade vår studentbal. Alla förberedelser inför denna dag blev väldigt dramatiska och allt var så oklart fram tills typ tre veckor innan balen:-) bland annat kan man säga att min första balpartner diskvalificerades plus att första balklänningen jag beställde inte riktigt stämde överens med bilden, hehe... Hur som helst började baldagen hemma hos Cornelia där vi bäztizar gjorde oss i ordning och förberedde inför att alla andra klasskamrater med respektive balpartner skulle komma dit, äta och mingla innan de flesta av oss tog båten till Gustavsberg, där hela tillställningen skulle äga rum. Vi åt god mat, dansade och sjöng och på något sätt blev jag utnämnd till "klassens kyssare" (varför ens???) och fick gå upp på scen och tävla med min lilla hejarklack på första parkett<3. Frida var med och räddade en ung mans liv, jag spräckte typ min stortå och det roligaste på hela kvällen var när en GLU:are kammade ner en killes tuppkam. OCH när jag och Frida skulle storma en utgång, varpå hon tar tag i en av dörrarna och vi flyger ut på röda mattan. Vart annars? Precis som på Oscarsgalan, typ.

Maj fortsatte med en sista klassfest hos Celine där vi grillade, åt godis, spelade badminton, sprang runt på åkrar och satt på en brygga vid havet och käkade chips och drack cider<3. På kvällen satt vi alla ute runt en brasa och smällde ballonger i elden och berättade spökhistorier, sedan förflyttade vi oss till gäststugan där typ sex stycken av oss skulle sova och jag, Cornelia och Frida hade så hysteriskt roligt. Som alltid! Det syns verkligen på bilderna jag har från denna kväll (hemligstämplat material, för allas skull). Vi tre somnade i alla fall väldigt gott i vår säng efter många timmar av skratt.

Under de sista dagarna av maj inleddes studentveckan. Asså Guuuuud. Vi hade det så mysigt! Vi började måla lakanen till studentflaket och även fast vi hade världens töntigaste text spelade det inte någon roll, jag skulle ju ta studenten?! Inför den första kvällen åkte först jag, Frida och Cornelia till Munkedal där vi käkade på McDonalds och gjorde oss i ordning för att sedan hämta upp Hugo och Isak i Uddevalla. Vi gled in på Landbadets parkering med Sandstorm på högsta volym. Kan man förvänta sig något annat? Alla gymnasiums utgångselever befann sig i alla fall på fotbollsplanerna och runt poolen den kvällen och stämningen kunde inte varit bättre. Vi lyssnade på musik, pratade och jag lärde mig kasta frisbee. Nice. Dagen därpå var det dags för vår andra, och sista, träff innan studenten. Vi satt på Skeppsviken, stämningen var lika god (doften av folk som rökte gräs var inte riktigt lika behaglig, jag kände mig som en passiv knarkare), käkade dillchips och bullar, försökte balansera flaskor på en frisbee på Fridas huvud och jag och Frida träffade världens härligaste kille, Max<3.

Den första juni påbörjades med förberedelser inför vårt intågande i (och övertagande av) Agnebergshallen och dagen avslutades med att jag och Evelina gick och handlade inför champagnefrukosten, försökte hitta bra gömställen för pluntan, pratade om tiden som varit, skrev grejer på Jodel och försökte skaffa en streak på Snapchat, vilken vi hade glömt bort dagen efter, vilket då var min studentdag<3. Dagen började runt 5 på morgonen eftersom vi skulle göra oss iordning inför champagnefrukosten hos Sofia. Vi fick skjuts dit av Fridas föräldrar (bästa), åt en jättefin knytfrukost, tog kort, poppade champagneflaskor och hade Sveriges Radio P4 på besök. Därefter tog vi över Sinclair. Seriöst asså. Efter att varje person fick genomgå en kroppsvisitering värre än den killarna fick på Grabbarna Grus i Napa, släpptes vi in i klassrummet där vi åt chips och godis, blev tilldelade våra klassnomineringar (jag fick "klassens lammköttshunter"...) och signerade varandras studentmössor. Vi tog även foton utomhus, kollade på två klassfilmer, åt studentlunch (där jag fick mitt stipendium, tjoho!) och hade någon slags ceremoni i Agnebergshallen. Evelina och jag sjöng vår hiphop-version av Den blomstertid nu kommer och en lite spänd men ändå förväntansfull känsla pirrade ända upp i huvudet på mig.

Till tonerna av Nauses Hungry Hearts dansade min klass, fina ES13C och SAAK13G, i solen med alla våra släktingars ögon på oss. Därefter åkte vi studentflak och den tid vi åkte runt över Uddevallas gator och sjöng med folket på gatorna, blåste såpbubblor och fick våra studentmössor och klänningar förstörda av all champagne som sprutade överallt, var det bästa på hela dagen.

Efter studentflaket begav jag mig mot lokalen mina föräldrar hyrt till mig och Lina, där alla våra släktingar och familjevänner väntade. Efter att ha ätit mängder av god mat och tårta och efter att ha tagit emot blombuketter och öppnat paket, var det dags att åka hem igen för att fräscha upp sig inför Trägår'n. Uppfräschningen behövdes vill jag lova, då jag hade mascara ända ner till hakan, hehe. Eller ja, inte för att någon såg mig eftersom alla bara låg och sov väl inne på krogen men det behövdes för en gnutta självförtroende jag ändå har kvar. Den natten somnade jag med helt uttorkade ögon och ett blödande hjärta.

Pözz

Likes

Comments

Det blir nästan som ett mått på min otroliga bekvämlighet när jag nu sitter i sängen som i fyrtionio dagar varit min, efter att i över dubbelt så många dagar haft idén att skriva detta inlägg. Imorgon är det faktiskt femtio dagar sedan jag lämnade mitt blågula Sverige, Uddevallas alla kullerstensgator och det där stora vita huset på nummer elva. Framförallt lämnade jag allt jag visste och kände, TYP min familj och TYP mina vänner. Jag trodde att jag även lämnat mina känslor hemma, men jag inser nu att det inte stämmer. Det är nästan som att jag blivit förblindad av den där sylvasst svarta handlingen att lämna allt, som att det finns för lite plats för så stora känslor att växa. Som att jag befinner mig i något slags vakuum mellan där jag brukade befinna mig och där jag vill vara.

Allt rasade verkligen när jag insåg att jag skulle flytta hit, sex timmar bakom där jag tidigare var och där allt jag älskar fortfarande är. Det blev som att gå tillbaka i tiden, då jag ännu inte kände Frida, Cornelia, Mathilda, Dan och mina andra vänner, då jag inte hade något jobb att gå till eller en fantastik gymnasietid att se tillbaka på. Jag återgick till att bli mitt sextonåriga jag sommaren innan jag började ettan, även om jag nu inte var lika nervös och osäker, trots att mina kinder idag är täckta av ärr, att jag har fått svårare att uttala th-ljudet på engelska och att jag belastar mig själv med ouppnåeliga krav. Det blev en otrolig omställning att lämna allt det trygga för att återigen utsätta sig för och anpassa sig efter det okända. Denna gång var det en kvinna, en man och deras två döttrar, en ny kultur och en helt ny livsstil. Från att ha varit en hundraprocentig girl next door som var ambitiös och målmedveten i skolan, som arbetade stenhårt på tre jobb och som vid många tillfällen hellre stannade hemma och lyssnade på Fredrik Reinfeldts sommarprat och rensade skafferiet än att festa, insåg jag hur mycket man krymper i storlek när gatorna man trampat sönder hemma byts ut mot nylagda vägar kantade av skyltar på ett annat språk. Men, världens gränser är mina gränser. Jag ska inte låta livet ta stryptag på mig, jag måste fortsätta välkoma förändringarna.

Detta blev väldigt osammanhängande. Lite som jag just nu. Men ni behöver inte oroa er, mamma och pappa, ni vet att jag klarar av allt jag ger mig in på. Jag är ju er dotter som för ett tag sedan sa att hon skulle fullfölja en femårig juridikutbildning på fyra terminer, som bråkade med en vuxen man under vår familjesemester i Los Angeles 2014 och som lovade er att inte dricka en droppe alkohol innan hon fyllt arton. Och det stod hon fast vid. Kanske har jag nu blivit kontraproduktivitetens ansikte utåt när jag sitter och skriver detta inlägg, då min attityd varierat mellan att vara melankolisk till... skämtsam? Positiv? Realistisk? Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Kanske är detta ett mått på mina känslor?


Vi får väl se hur det går med den här bloggen. Det tog seriöst en och en halv timme att formulera detta. När ska jag ha tid för det?? Jag hoppas i alla fall att jag kommer vara lika duktig på att uppdatera här som jag kan vara på att trycka ner mig själv.

Pözz






Likes

Comments