View tracker

long time no see...
Så för er som inte vet så är jag på min sista månad på 50%, nästa månad går jag upp och heltid och de känns helt fantastiskt! Om någon hade sagt till mig för 6 månader sen att "om 6 månader så är du tillbaka" så hade jag bara skrattat åt dom och sagt "om jag lever då de vill säga!"

Jag mår bättre än vad jag någonsin gjort och livslusten är tipptopp. Det är helt magiskt att för första gången i mitt liv faktiskt njuta av att jag lever, njuta av att se löven ändra färg och njuta av den kyliga doften som träffar mig på morgnarna påväg till jobbet när jag går över frösö bron.  jag tar alltid tillfälle att stanna upp och dofta extra mycket, njuta och känna på bladen som precis ändrat färg för att tänka
"jag lever den här hösten, jag står här och upplever de vackra i livet"

Jag & Pontus har bokat resa till THAILAND också, vi reser 27 november och jag kan inte fatta att vi tagit de här steget!
En resa som börjar i samma veva som jag blev heltidssjukskriven för 1 år sen. Ett riktigt avslut på ett liv som jag inte skäms över men som jag har mått dåligt över. Nu börjar mitt liv på riktigt, jag är 24 år och mitt liv har precis börjat!
De bästa med resan är att vi inte har ett returdatum, vi får helt enkelt se hur länge vi blir borta! och jag kan inte tacka vänner och familj nog över hur mycket ni faktiskt har stöttat oss i det här beslutet!
vi tog och sa upp lägenheten och flyttade hem till svärisarna för att spara pengar, bara en sån sak att Pontus föräldrar faktiskt tog  emot oss med öppna armar! helt underbart <3

Mycket bilder och uppdateringar kommer komma för i samma sekund som vi åker så går jag inte längre på medicin. Då ska jag bara leva på all den D vitamin jag kommer få varje dag, den goda maten och färska frukten jag kommer äta och all den tid som jag kommer spendera bredvid den människa jag älskar mest ❤ nu börjar vårat liv älskling!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hello darkness my ol' friend.

De värsta är skriken i panik jag hör i mitt huvud när katastroftankarna kommer, synerna jag får när jag springer i panik och hjärtat som slår tills de inte orkar mer.

Rösten, paniken och skräcken när jag ropar PONTUS!! i hopp om att han hör och räddar mig. Vilket han varje gång gör. Hur han lyckas vet jag inte, men de gör han. 

När jag går ensam med hörlurar utan musik så kommer ett scenario upp i mitt huvud och de är nästan som att jag ser mig själv ligga och sprattla i panik på gräsmattan jag hör rösterna och skriken i min hjärna.
Ibland hör jag ljuden av att någon försöker ta sig in, då måste jag stänga av ljudet på tvn för att försäkra mig om att de bara är i mitt huvud.

Likes

Comments

View tracker

Jag skulle vilja prata om en sak som jag tror alla vi som är sjukskrivna har fått höra mer än en gång.
"men du jobbar ju så lite, de måste ju vara skönt med så korta veckor?"
"men du jobbar bara 4 timmar per dag, de är bara att bita ihop"
"men du som är sjukskriven, du måste ju tänka på hur det ser ut när du är ute och festar.. är du verkligen så dålig?"

Jag vill förklara en liten sak.
Från i våras så har jag jobbar 8 timmar i veckan, 4 timmar per dag och de är inte skönt. De är inte lättsamt även fast jag vissa dagar känner att jag lätt skulle kunna göra en hel arbetsdag men de är dom dagarna då jag mår bra!

När jag ska jobba tisdagar & onsdagar 4 timmar per dag så förbereder jag mig ungefär 3 timmar innan arbetsdagen börjar (den mentala förberedelsen börjar redan dagarna innan) när jag sedan arbetat mina 4 timmar så måste jag gå hem och sova av utmattning vilket betyder att dom där 3 timmarna jag sover är jag fortfarande på jobbet i min hjärna. Så 25% för mig är som en heltid och jag förväntar mig inte att människor som inte har varit sjukskriven ska förstå för herregud, när jag kunde jobba så ville jag inget hellre än att vara hemma, ledig. Men under det här året som jag varit sjukskriven så har jag inte varit ledig, jag har förberett mig mentalt för varje händelse som ska ske. Ska vi till stugan så måste jag förbereda mig en vecka innan, ibland flera veckor innan. Om jag och Pontus väljer att göra en spontanare som att tälta en kväll så får jag sån ångest för att jag då inte hinner förbereda mig, men då är det så bra att Pontus tar på sig allt som måste fixas för i det här läget så kan jag inte tänka riktigt.

Att börja arbeta 25% var inte lätt, de krävdes månaders förberedelse med samtal och medicin. När jag sedan första veckan började jobba så fick jag sån grov ångest igen att jag var tvungen att sova 2 dagar i sträck av utmattning.

Nu har jag två veckors semester " men behöver du verkligen de?" JA! Jag har jobbat hårdare än vad jag någonsin har gjort den här våren och 8 timmar i veckan har ibland varit så utmattande att jag legat och skakat av ångest när dagarna är slut.
Efter dom här veckorna så går jag upp på 50% och jag är så otroligt glad, jag lyckades! De tog lite tid men snart är jag på banan igen!

De här är en påminnelse till er som inte har den kunskap om vad en sjukskrivning kräver av en människa. Det är medicinering, frågor och påståenden var och varannan dag från nära och kära att "bit ihop de är ju lätt som en plätt dina arbetstimmar"
Tänk dig att du ska gå med en ryggsäck varje dag 365 dagar om året med en en vikt som är dubbelt så tung som din egen. Efter 4 timmar så är du rätt trött. Eller hur?

Likes

Comments

"Jenny du måste vakna nu!"
De senaste tiden har jag kunnat kontrollera mina drömmar, eller inte riktigt kontrollera dom jag kan prata med mig själv. jag pratar med mig själv som om jag står rakt framför mig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina drömmar för ibland är dom helt sjuk. jag ska börja skriva ner dom i min dagbok tror jag.
Pontus brukar tycka att det är ganska kul att höra vad jag drömmer, för ni ska veta att jag kommer ihåg varenda liten detalj.

Precis innan jag vaknar upp av att Pontus smeker min panna då jag ännu en gång skrikit rätt ut av rädsla så vet jag att jag varenda gång har skrikit åt mig själv i drömmen "JENNY DU MÅSTE VAKNA NU, DET ÄR BARA EN DRÖM!"
Om jag drömmer att jag blir jagad så säger jag till mig själv "Jenny du kan avbryta den här drömmer när du vill, hoppa in i närmsta lyckstolpe så vaknar du" i samma sekund så kommer det en lyckstolpe, jag hoppar in i den och vaknar. Är inte de märkligt? jag kan knappt kontrollera mina tankar i det vakna livet men i drömmarnas värld så kan jag kontrollera allt och ibland så märker jag att i drömmer så kontrollerar jag dom för att se hur långt jag kan gå. De är ganska coolt, som världens fetaste film nästan.

De jobbiga är dock att jag ibland fortfarande vaknar upp och skriker.
Pontus, kära underbara Pontus vad du får stå ut med mycket. Inte ens på nätterna får du lugn och ro, du klagar aldrig och ditt tålamod är enastående. Jag älskar dig så otroligt mycket, att vakna upp av en mardröm och ha dig bredvid mig som bara av en rörelse gör mig lugn är någonting som jag kommer vara tacksam över för resten av vårat liv tillsammans.

Likes

Comments

Till ni två "tuffa" män 30+ som jag precis träffade på Ica. Till er vill jag säga en sak, ni är 3 stycken, jag går omvägar påväg till att hämta popcorn när två utav er bestämmer sig för att ni "bara vill säga hej" som ni förklarar de. Till er vill jag säga att det inte finns en enda regel som tvingar mig att hejja på er, jag har aldrig mött er förut. aldrig sett era ansikten och aldrig någonsin stött på er.

Jag kollade ner i backen beredd att trycka på knappen på mitt larm som sitter på armen så jag fick aldrig en riktig syn på era ansikten.

Till er vill jag berätta att jag lider av flashbacks från en tidigare våldtäkt, torgskräck av för mycket trauman i mitt liv vilket gör att jag blir ångestladdad i trånga utrymmen med mycket folk eller människor som står nära inpå mig.

När du och din vän står ena framför mig och ena bakom mig så förminskar ni mig. Ni sätter mig i en situation som gör att jag måste se mina flyktvägar och försöka behålla andningen för att inte svimma av panik. Ni män tog er rättigheten och eran storlek för att förminska mig för att jag är kvinna.

när jag sedan försöker hitta en väg att gå, höger eller vänster så följer ni efter mig. jag tar mig ingenstans, tillslut säger er vän "men vafan håller ni på med?!" han förstog även fast det tog tid att ni hade gått över en gräns.
jag tänker inte säga tack för de. De är ingenting jag är tvingad till att göra, samma sak som att jag aldrig är tvingad till att hejja på män jag aldrig mött förut.
jag hoppas att ni bara fick ett infall men jag tror inte att så var fallet, jag tror att ni tycker att detta var okej.
Att de inte gjorde någonting ni "ville bara säga hej".

Likes

Comments

"Til it happens to you"

Idag klev jag upp från sängen klockan 16, de tog stopp imorse. På de sättet jag känner igen, när jag inte känner någon mening. Jag ser ingen mening med någonting. Ingen ork. Jag är så trött, så slut i hela kroppen, i huvet.

Den som trodde detta var lätt trodde fel. Jag flyttade mig från sängen tills soffan och sitter fortfarande nu klockan 17,24 med nattkläderna. Jag orkar inte klä på mig, kan inte lyssna på musik. Jag är en sån person som går igenom varje textrad på varje låt jag hör i huvet. Varje mening. Musik hjälper men jag är så trött på att gråta. Och musik får mig att gråta sånna här dagar. 

Idag är jag arg, arg på världen som gjorde detta mot mig och arg på människorna som fick mig till den trasiga människan jag är idag. För jag är trasig. Mitt skinn är helt, intakt. Men min själ är trasig, jag är tom. Jag har ett hjärta som slår men det är ihåligt. Jag har testat meditation idag, men jag kan inte slappna av och sortera ut alla andra tankar som pågår i mitt huvud. 
Gash.. jag önskar att jag kunde överlåta min hjärna till någon nån minut bara för längre än så klarar man inte av det här. Jag har haft den här hjärnan i hela mitt liv. Alltid haft tusen negativa tankar i mitt huvud samtidigt. Och straffet jag fick för att jag inte fick hjälp att få hjälp var att jag idag är sjuk. Fan, jag kan inte jobba 4 timmar utan att vara heeeeelt slut. Så slut att jag knappt kan komma innanför dörren hemma utan att slockna. Jag fyller snart 24 år och jag ser inte någon mening alls. 
Ångesten har kommit tillbaka och min mage gör så ont att jag vill spy. Mitt hjärta slår såå hårt och snabbt att jag snart kommer få för mig att jag får en hjärtinfarkt. Snart kommer det börja sticka i kroppen, armarna som tusen nålar och då kommer jag bli rädd för att dö. Fast jag blir inte rädd längre. De enda jag försöker med all min kraft som jag har kvar är att bli frisk. 

Min psykolog har sagt till mig många gånger "Innan vi börjar prata så känns du som vilken 23 årig tjej som helst. Du är gladare än många och så framåt. Ett helt rum lyser upp när du kommer in, sen börjar vi prata och du blir tom i ögonen och jag ser ingenting förutom en historia som du själv inte vet vart du ska börja" Att få höra de gör mig så otroligt lugn och lättad. För de är så jag känner. När jag kollar mig i spegeln ser jag ingenting, jag ser ingen själ och jag ser ingenting annat än ett par söndergråtna ögon som tappar hoppet. 
I mina ögon syns en trasig historia. Svek och ilska. Det är så otroligt mycket som min familj inte vet. Så mycket som mina vänner inte vet. Förutom dom jag valt berätta det för. En dag kommer den historien komma fram och den dagen kommer jag bli frisk. Men idag går det inte, för jag måste släppa ilskan innan jag kan berätta min historia. För våldtäkten täcker inte ens hälften. 

Min psykolog frågade mig vad jag ville prata om först. Vad jag ville ta mig förbi först. Dom flesta tror nog att jag mest pratar om våldtäkten. Men de gör jag inte. Den historien har jag berättat. Många gånger. Jag har skrivit ut den på sociala medier, det kapitlet är klart. Våldtäkten står för 20% av de jag mår dåligt över de som har gjort mig trasig. 
De resterande 80% kommer jag berätta någon dag. Men de kommer ta tid. Jag kommer behöva bli frisk innan. 

Jag är trasig. Jag är rädd och jag är så genomledsen hela tiden, varje dag. Jag känner mig sviken, varje dag. Jag är arg. Varje dag. Det finns ingenting någon kan säga till mig som gör att det blir bättre. För jag måste lära om, jag måste lära känna mig själv på nytt. 

Och fuck you Sverige för att du sätter en tidsgräns på mig. Fuck you för att du inte fattar att det finns en historia värre än du någonsin kan ana. Fuck you för att du får mig stressad över att bli frisk så snabbt som möjligt för att jag annars blir av med min sjukpenning! Fuck you Sverige, jag har inget över för dig. 

Likes

Comments

Life is a balance between holding on and letting go.

Idag kände jag för att skriva, det har varit ett uppehåll på ett tag.
Jag har slutat med medicinen på eget bevåg. Utan råd av läkare, jag visste inte vem jag var längre. Jag var glad men kände mig inte glad, jag tryckte mer och mer, ökade doserna då jag inte kände att det hände någonting, ångesten försvann inte. Allt har gått precis som det skulle, tills medicinerna började krypa ut ur kroppen. Jag upplevde den sjukaste avtändningen jag aldrig trodde var möjlig. Och då åt jag vissa mediciner som inte var beroendeframkallande BULLFUCKINGSHIT!

Jag åt inte ens dom starkaste medicinerna. Jag är så jävla trött på att höra "dom här kan du inte bli beroende av" "dom här ger dig inte några svåra biverkningar" "men dom här ska ju inte ge dig någon stark avtändning" Testa och lyssna på patienternas upplevelse av avtändning på medicinerna ni skriver ut och pratar så bra om så ändrar du förhoppningsvis uppfattning tillslut. Jag grät, kliade mig sönder och samman med en GAFFEL, jag spydde, skakade, fick hög feber, såg saker i spegeln, jag har aldrig upplevt någonting liknande som får mig att vilja ta mitt liv mer!

Och som grädden på moset när jag fått en och annan high five, klapp på axeln samt gett mig själv så otroligt mycket beröm över att jag inte gav upp utan jag stog ut med skiten, så fick jag höra idag "Det är ditt eget val om du vill avstå från medicinen men risken finns att du blir utförsäkrad" VAD LEVER VI I FÖR JÄVLA LAND?!
Här har jag ett val, jag får avstå från medicinen då jag inte är där på tvång. Det finns papper på att jag lever med generaliserad ångest och djup depression, torgskräck. Istället för att peppa mig så får jag " du har ett eget val. men ditt val är fel. du kan bli av med sjukpenningen"
Jag går fortfarande på samtalsterapi 1 gång i veckan och de funkar otroligt bra för MIG.

Fixa mediciner som inte får en att vilja ta livet av sig ännu mer, eller som gör att man får en tvådelad personlighet. Jag är trött på att mediciner prackas på, jag är less på att man får mediciner för biverkningarna av medicinerna. och samtidigt får höra "detta är inte beroendeframkallade"
Imorgon ska jag träffa en annan läkare som ska ta hudprover och andra tester på mig för att se vad medicinerna gjort med min kropp då jag än idag måste duscha minst två ggr per natt, klia mig med gafflar och gråter varje gång jag går ut ur duschen eller tar på mig kläder. och då vill jag lägga in att jag ALDRIG varit allergisk mot någonting, NÅGONSIN!


Det här blev ett ganska arg inlägg, men ni får se båda sidor av mig och det är därför jag startade den här bloggen. Man lever inte ett liv fyllt av guld och gröna skogar.
Det måste hända någonting...
Jag har en hel värld med olika språk i min hjärna varje sekund, varje dag. Och ibland är tankarna inte trevlig eller logiska, alls. Jag måste läsa en och samma text flera gånger då tankarna eller rösterna inte slutar bara för att jag fokuserar på nåt annat.
Jag vägrar äta mediciner, för jag har lärt mig att hantera det jag känner genom samtalsterapi de funkar för MIG, jag har upplevt baksidan med mediciner. Och så länge jag får berätta mina tankar och få bukt på de jag känner så kommer jag en dag kanske vara helt fri från den här skiten.
(det här är min upplevelse av de mediciner jag ätit, de betyder inte att det inte funkar för andra. Allt är individuellt)​
Puss

Likes

Comments

She's standing on a line between giving up & seeing how much more she can take

Så jag har fått ny medicin. Medicin som jag inte vågar ta. De låter helt sjukt men jag är inte helt övertygad om att den nya medicinen kommer hjälpa mig eller göra mig till ett kolli för resten av mig liv.
Min läkare presenterade den här medicinen som ett "gift" , det är ett snri preparat. Jag har inte pluggat på så mycket, har inte vågat riktigt. De enda jag vet, som min läkare sa är att om jag väljer att ta livet av mig så är det enklare med den här medicinen. Helt sjukt.. De låter helt sjukt.. Men jag förstår vad hon menar. Hon ville antagligen försäkra sig om att jag inte längre är benägen att ta mitt liv. 

Jag tror att det också är därför som jag inte vågat ta dom, då biverkningarna är betydligt grövre än de tidigare medicinerna. Känslorna kan bli starkare och mer "real" om ni förstår vad jag menar. Och med tanke på hur jag mått de senaste veckorna så är jag inte säker på att jag vågar testa på en ny medicin. 

De första veckorna tillbaka på jobbet gick bra. Jag var lyckligare än på längre och längtade tillbaka varje dag. Men sen hände något. Jag grävde ner mig i ångest. Grät mest hela tiden så fort jag fick en ensam stund och samma dag som jag skulle träffa den nya läkaren för att diskutera min medicin så brast det totalt. 
Hon nämnde att jag skulle läggas in och få medicinen i dropp. Om jag ville.
Jag fick fylla i ett papper för att se hur mitt mående var och det var värre än vad jag trodde. 
Jag har åter åkt på djup depression , den har antagligen varit djup hela tiden men den här gången så kände jag bara hopplöshet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag gick på jobbet och skulle börja jobba när jag bröt ihop igen inför cheferna och kunde knappt prata. 
Jag gick hem förvirrad och helt förstörd. 
Vad skulle jag göra nu? 

Ska jag testa den här medicinen? Eller ska jag försöka mig på att ändra livsstil. 
Det är stor chans att jag kommer leva med ångest & depression för resten av mitt liv, så varför inte lära mig att leva med de?  På riktigt, utan medicin. Jag vet att det inte är någonting man rekommenderar. Men så länge jag går på samtal, fortsätter vara öppen. Ändrar kost och börjar träna på riktigt så kanske det kan gå ändå! 
Jag är trött på att försöka mig på starka mediciner som gör att min hjärna stänger av och jag inte kan 
tänka alls. Jag älskar att tänka, de är de som får mig till den jag är med mina sjuka tankar. 

Det är ingenting som man rekommenderar, och det är ingenting jag kommer rekommendera till någon men vem vet, det kanske funkar för mig?  

Likes

Comments


Helgen var fantastisk! 
I lördags åt vi middag med Pontus kollegor från filminspelningen på Jazzköket, maten var fantastisk och sällskapet likaså! Jag fick höra mer ingående hur en filminspelning går till vilket var otroligt intressant. 
Mannen på bilden nedanför heter Keijo & är en utav skådespelarna på filmen, han har även varit med i mysteriet på greveholm som allas våran favoritnisse Glada Laxen men också de två sista filmerna av Harry Potter! hur fett?!
Det var så fantastisk intressant att höra hur det gick till bakom kulisserna, i sminket (obviously). 
Mycket trevlig man som jag hoppas att se mer av innan han åker vidare.

Klockan 20.00 gick vi ner till Lagerbaren  och umgicks tills resten utav filmteamet kom och kalaset rullade igång på riktigt! Danskar kan det här med att festa måste jag säga. Fick träffa otroligt många trevliga människor, förstog inte ett ord av vad de sa så de fick bli en engelsktalande kväll. Som tur var så var jag relativt nykter så Engelskan är ingenting jag har ångest över hehe. 

För er som inte varit på lagerbaren ännu, GÅ DIT! Skön musik på LP, trevlig personal och galet skönt häng.​

En otroligt skön helg med så många nya vänner och ansikten. 
Tack alla inblandade!

Enjoy life now. This is not a rehearsal!

Likes

Comments

Efter x antal månader som sjukskriven så är jag äntligen tillbaka!!
Även fast jag endast sov några fåtal timmar inatt då nervositeten tog över så gick det så jädra
bra idag! Får endast jobba 4 timmar per dag 2 dagar i veckan men de kändes som en bra start. Var helt slut i huvet när jag kom hem. 

Jag antar att jag var mest nervös över hur det skulle gå och om jag skulle klara av att vara i butiken överhuvudtaget men de gick över förväntan. Jag kände mig som hemma med kunderna direkt & kände själv att det lös lycka om mig. 
Jag är äntligen tillbaka och de med besked! 
Bara för att avsluta de här inlägget så osvenskt som det kan bli,
FY FAN VA GRYM JAG ÄR!

if you want to fly, give up everything that weighs you down.

Likes

Comments