Han skickade ett facebook-meddelande ännu en gång och det plingade till i min mobil. Jag var redo att svara där och då, men varför verka desperat? Jag har ju ett liv. Faktiskt. Men ibland råkar det bara tajma så himla bra - som när jag råkar ringa min bästis samtidigt som hon söker efter mitt namn i sina kontakter, eller när vi smsar samma fråga samtidigt. Ja, ibland är det bara en tillfällighet. Men värre hade det ju varit om jag hade chatten öppen. Den situationen har jag nämligen varit med om förut. Det vill säga - han skickar ett meddelande när jag är i full gång med att läsa upp våran tidigare konversation för mina vänner. Det händer bara inte!

Jag väntade med att öppna meddelandet till dess att jag glömde bort det. Jag hann sluta jobbet och komma hem när jag insåg att jag inte hade svarat. Jag skrev en mening. Suddade ut. Skrev en ny och frågade detsamma. Konversationen fick ju inte dö. I slutet la jag till en smiley. Det fick blev bra. Den konversationen var startskottet på ännu en dejt att bli utbjuden på som aldrig blev av. Den dejt som jag så många gånger övervägt att ens gå på med Honom, men så avbokade han igen. Vad var problemet? Hur många gånger kan man bjuda ut en tjej, men aldrig spika den till 100%? Det började bli tröttsamt. Skulle jag ge honom en chans till om han frågade? Jag är ju inte den som dejtar vem som helst. OCH jag är inte vem som helst. Jag är Jennifer. Jennifer Fanny Åsa Eriksson.

Likes

Comments

​Extremt suddiga mobilbilder. Jag ursäktar, men det var dem enda jag hade...

Jisses vilken helg! Den sprang bokstavligen iväg. På fredagen firade vi min kära vän Cecilia. Vi har känt varandra i evigheter, nästan hela livet kan man ju säga nu när vi börjar bli så gamla tycker jag! Vi var hemma hos henne på en fördrink och sedan rörde vi oss, cirka 15 personer, för att käka middag på Usine 38 (om jag minns rätt - minnet är knapert), som ligger på Söder. Det var trevligt och vi tjejer hade massor att prata om! Blev mest killsnack för ovanlighetens skull..haha. 

Lördagen var planerad att åka till Sturebadet för mig, men eftersom jag inte hittade kortet, så blev det uppskutet. Det får det bli den här veckan istället! Skönt det för hade ändå massor att göra helt plötsligt på lördagen, så sprang för det mesta på stan och gjorde ärende efter ärende. På lördag kväll var jag bortbjuden till en annan vän till mig, eller snarare bästa vän. Det bjöds på lite plock och jellyshotts. Vi dansade till panetoz, håkan och de vet du. Vi hade riktigt kul vi tjejer hemma hos Ida så länge det varade. På vägen in till stan blev det drama och jag var ju självklart en del av det - dock väldigt oskyldigt eftersom jag endast ville min kära vän väl. Kvällen slutade med en sväng förbi taverna, vidare till bergmans och sedan hells. Uäk. Igår mådde man lite som en säl, inte bakis, men extremt trött. Jag somnade redan vid nio-tiden på söndag kväll och vaknade relativt utvilad imorse innan jag var tvungen att bege mig till jobbet.

Den här veckan ser att bli strålande ut! Ser fram emot massor av jobb och planerade vardagskvällar - precis så det ska vara! Nu checkar jag ut för idag med ett inlägg jag tidigare aldrig skrivit här på bloggen (syftar på att det är ett vardagligt inlägg för de som är intresserade). Puss på er!

Likes

Comments

Jo, de där killarna vi så ofta ser som modeller för Armani, Versace, tiger..you name it, du vet vilka jag menar. Tänk dig han med den perfekta muskulösa kroppen, solbrännan, lockigt och brunt hår, ögon som glittrar. Ja, den stereotyp av kille som alla tjejer vill ha. Han kanske är perfekt på omslaget eller han kanske är attraherande på krogen eller när ni gå förbi varandra på gatan kanske han ler lite extra och du känner dig speciell. Klart som fan man blir attraherad av en sådan kille. Det kan nästan 90% hålla med om. Men vad jag insett med tiden är att även om det är just den där killen som 90% av alla vill ha, så behöver han inte vara den du vill ha. Även om han som ser nästintill perfekt ut, och uppfyller den stereotyp av kille som du endast ser på film, utstrålar det och vet det, så är han nödvändigtvis inte den killen, om man fick välja, du skulle bli kär i ändå. Jag har insett att även om jag tycker att någon är jättesnygg, så kan jag ändå välja att prata med den andra killen som utstrålar energi och kemi som vi delar. På så vis blir den där killen, som för alla andra tjejer är helt vanlig, den snyggaste av dem alla för mig. Det känns så skönt att kunna känna av hur snygg någon är utan att faktiskt titta på utseendet. Snygghet sitter inte på utsidan utan den sitter på insidan. Du vet aldrig vem du en dag blir kär i! Kanske är det den kille du aldrig la märke till i grundskolan, eller kanske han vars kompis du dejtat. Öppna dörrarna för alla, så kommer den rätta omfamna dig med en riktigt varm kram av positiv energi och kärlek. 

Och det bästa av allt. Jag har inga krav på utseende, längd, ålder. Är det rätt så är det rätt. Godnatt.


​(Det känns så fantastiskt att man mognar sina tankar och åsikter med åldern. Jag är en kvinna. På riktigt.) 

Likes

Comments

Ännu en dag närmre helg och jag börjar bli frisk igen. Är det inte märkligt? Igår när jag skrev det där inlägget om honom låg jag hemma med närmare 39 graders feber och idag när jag vaknade stod tempen bara på 37,5. Vad är det som händer med min kropp? Jag börjar ju undra i och med att jag inte är sjuk mer än feber. Märkligt värre.

Idag var jag tillbaka på jobbet. Även om jag inte kunde leverera den energi jag brukar när jag sätter mina två fötter i de pumps som står och väntar vid mitt skrivbord varje morgon, så gav jag allt. Det är det viktigaste. Jag är glad och extremt tacksam över att omringas av så fantastiska människor på mitt jobb. Dem sprider energi och skapar en gemenskap som inte finns på många arbetsplatser. Med er överlever jag fan allt! <3

Angående mitt förra inlägg så uppstod lite fler tankar kring alla de killar jag träffade förra året. Jag insåg nämligen att de alla är likadana. De är lika gamla. De är lika bekräftelsesökande. De är snygga. De är lika långa(korta). De är charmiga. De är framgångsrika. De är kanske, kanske bisexuella(hoppas ingen av dem läser detta och tar illa upp). De har problem med relationer med kvinnor. De är varandras kopior. Jisses. Det var jobbigt. Men fan så sant det är. Hur i helvete kommer det sig att jag hittar, drar mig och alltid slutar upp med en kopia av den senaste? Det.är.helt.sjukt. Tur att det var förra året. 2017 är ett nytt år, vilket betyder nya killar och nya lärdomar.

Likes

Comments

Första kvällen på månader och jag råkar stöta in i honom två gånger på en kväll. Först på en restaurang. Det var på avstånd och det var mörkt, men så svårt är det inte att tyda ett ansikte man tyckt om? Vet inte riktigt vad som hände inuti mig, men det kändes som jordens undergång. Haha. Jag fick p.a.n.i.k. Skulle vi hälsa? Hur skulle jag hälsa? Vad skulle jag säga? Jag stod i baren och ringde mina vänner utan svar, som endast satt några meter bort, men jag kunde inte röra mig. Min fötter var som fastklistrade i golvet, medan jag inombords bubblade. Jag skulle betala, men jag hann inte. När jag väl kom till insikt med vad som hände skyndade jag mig tillbaka till mina vänner där dem satt, ovetandes om den hysteri som från min sida snart skulle bryta ut.

Det var tur att musiken var hög och att det var många i rummet, annars hade jag nog tagit mig ut därifrån fortast möjligt. Jag satte mig bredvid mina vänner. Dem sneglade bak. Jag kollade ner. Hur skulle jag göra? Och helt plötsligt stod han där med det största leendet på jorden "Hej! Så kul att se dig!". Jag pratade på. Han med. Det var trevligt och vi skrattade. Och när han gick där ifrån gav jag honom det största och mest charmiga leendet. Jag ville ju ändå att han skulle minnas mig som en stor förlust. Eller hur? :)

Kvällen gick och sedan rörde vi oss vidare mot en bar. Och där var han, igen. Jisses. Kunde jag träffa honom fler gånger på en kväll? Vi pratade igen. Han var full. Riktigt full. Det var trevligt, men inte jobbigt alls. När jag gick sa han något som ändå fick mig att tänka efter. Han ville ses igen, i andra sammanhang. När jag kom hem den kvällen kände jag en nostalgikänsla. Den är svår att beskriva, då den varken var jobbig eller rolig.

Det blev lördag och vi firade Bianca. Efter lite om och men, konflikter med vakterna och påhopp från något som inte stämmer, hamnade alla på olika ställen. Jag träffade lite bekanta och insåg att jag inte kunde ta mig någonstans då leget var borta(hittades dock senare under kvällen). Vi var på Mr.french och sedan en lokalfest. Och där var han igen. Hus stor är sannolikheten? Den här gången kändes det bra. Jag saknade ingenting med honom, utan mest tanken av uppskattning som han gav mig. Under kvällens gång såg jag hur han var med olika tjejer. Han sprang runt som en duracellkanin, flirtade, höll handen, hånglade och skämtade med flera olika tjejer FRAMFÖR MINA ÖGON - precis bredvid mig! Jag skämdes, fastän det borde ha varit tvärtom. Hur kunde han behandla mig med så lite respekt? OCH HUR kan man ens bete sig så i 30-års ålder? Det är fan inte klokt. Usch. Och där och då när jag vaknade på söndagen insåg jag att den enda bild kärleken ger av en person, är den enda bild man ser när man är i den. När man väl står där utifrån och ser på är han en helt annan. 

Likes

Comments

"Vänner kommer och går, familjen den består" Är ett uttryck jag länge fått höra från min mamma. Ändå är det, det mest motsägelsefulla uttryck jag någonsin hört. För mig är det familjen jag sist vänt mig till när jag varit ledsen. Undantag ibland, när jag är sur på mamma vänder jag mig till pappa, och vise versa. Det blir lätt så när ens föräldrar är skilda, då dem kan snacka skit bakom varandras ryggar eftersom dem inte längre är varandras liv. Men jag må säga att jag har inte en bra relation med varken min mamma eller pappa. Det har sina anledningar i min uppfostran, mammas olika killar, pappas depression och avsaknad av flickvän, mammas trotsiga beteende, saknaden av att känna sig älskad och samtidigt känna sig sviken och sårad, gång på gång.

Jag är en känslig människa. Jag har nödvändigtvis inte samma närhet till tårar som jag hade förut, men jag brister för den där lilla kommentaren som träffar precis rätt. Idag klarade mitt psyke inte längre av att spela rollen som den där stolta, starka tjejen. Jag grät på telefonen med min bästa vän på andra sidan luren. Jag ville inte hem. Jag ville inte träffa min mamma för jag anade den där klumpen i magen som jag så länge fruktat. Jag ville inte påminnas om hur jag alltid kände när hon stampande på mig och gjorde mig ledsen. Jag ville inte känna de känslorna, men nu var jag där ingen. Tårarna kunde inte sluta rinna ner för kinden min och magen knep och vände sig upp och ner och gaaah. Fan vad ont det gjorde. Vart skulle jag ta vägen? Jag tog mig hem. Och inte nog med att jag som inte gjort något fel fick skit kastad på mig av mamma, så fick tydligen hennes pojkvän, även han, extremt mycket luft och lust att stampa på mig extra mycket. Varför gör dem alltid såhär? Hur kan det helt plötsligt vara jag som gjort fel när jag var den oskyldige? 

Många hade aldrig klarat av att stå ut med situationer som jag har fått, men jag är ingen superwomen heller kan jag inte påstå. Vi alla har våra problem, samtidigt som vissa människor bara inte går ihop. Jag vet inte vad andra har för familjeproblem, men det känns inte som någon har några? I alla andra familjer verkar allt gå så enkelt till, just för att man har respekt för varandra, vilket är av total avsaknad i min familj...

Jag må vara ledsen. Jag må gråta. Jag må vara arg. Men det är såhär jag känner. Jag håller mig undan. Jag vill inte längre ta del av min familj på samma sätt som när jag var liten. För jag är vuxen nu. Jag väljer mina vägar och hur jag hanterar mina misstag, vilka vänner jag vill ha kvar i mitt liv och vilka jag vill sortera bort. Jag vill bygga mitt eget liv där människor höjer varandra och vill varandra väl. Ett liv där man uppmuntrar och ser det positiva hos varandra. Där man aldrig Hatar, utan där man alltid Älskar. Alltid.

Likes

Comments

Den här bilden är så tilltalande. Undrar vad jag tänkte där? Jag ser extremt nöjd ut i alla fall. Kanske något i stil med "Inte en till bild i denna vinkel, snälla" eller "ok I'm famous. Fota på du!".Haha, så nöjd vilket som.

Bilden har ingenting med inlägget att göra. Kände bara att den är väldigt talande på något vis. Tycker inte ni det? Jag ser verkligen extremt nöjd ut och det är vad alla vill uppnå. Inte sant? I alla fall jag.

Kanske känner du mig, kanske inte alls. Jag vet inte, men jag vet att jag vill dela med mig utav de tips som får en människa att bli en bättre människa. 

Jag har länge funderat på vem jag är och vem jag vill vara. Det är självklart att jag framstår olika för alla mina bekanta, vänner, familj, kollegor. Människan är anpassningsbar och man prioriterar ju olika vänner olika mycket. Det tycker jag är fett svårt, att prioritera alltså! Ibland glömmer man bara och har så himla mycket med en själv eller så vill man hellre catcha upp med en bästis om hennes problem, än att lyssna på en bekant som enbart berättar om vad som hänt sedan sist. Och ja, jag vet att det är helt fantastiskt att bara vara med människor som inte känner en extremt väl för där får man andra tips och råd om killar. Alla vänner är olika.  I like it! 

Men nu är det dax att sortera upp mina egenskaper och vem jag är. Here we go!

Jennifer just nu i livet:                               Vem Jennifer vill vara:                                   Tillvägagångssätt:                
-Envis - Extremt                                         - Mer accepterande                               - Skriv ner det du inte förstår med 
-Omtänksam                                            - "Sluta döma omslaget"                           ex. en människa och släng lappen                       
-Social - överdrivet                                   - Hon som sprider energi                        - Försök se det vackra i alla ting
-Pedant och inte pedant                           - Ha mer humor!                                       och var inte pessimist. 
-Förstående och oförstående                   - Intelligent                                              - Kolla mer youtubeklipp. HAHA!
-Egocentrisk - i viss mån                           - Harmonisk i mig själv                            - Pilates & yoga. Sortera tankar!
-Hysterisk ibland                                       - Mindre prestationsångest                     - Alla gör fel, men det betyder inte
-Strukturerad och osturkturerad                - Mindre impulsiv när det gäller                 att livet är förstört för det. 
-impulsiv                                                        spontanshopping ex.                            Ventilera med vänner och glöm!
-Stressad                                                                                                                  -Skriv ner det du vill ha & priset. 

Så! Forskning hävdar att om man skriver ner sina mål, så blir dem desto lättare att uppnå. Din tur!







Likes

Comments

Så la jag mobilen under madrassen, vände mig på rygg och drog täcket ända upp till hakan. Påslakanen var kalla mot huden och jag låg alldeles stilla för att behålla så mycket värme som möjligt. Att flytta benet skulle innebära att jag skulle få uppleva ännu ett iskall plats att värma upp. En känsla jag gärna ville undvika.

Och när jag låg där i sängen under det kalla täcket och i mörkret letade efter något som kunde fånga min blick, insåg jag hur ljuset trängde sig in under dörrkanten. Jag fokuserade på ljuset till det att ögonen gjorde ont av ansträngning och det att kroppen äntligen kunde slappna av i de påslakan som nu hade värmts upp av min varma hud. När jag väl blundade insåg jag hur kall och ensam jag var där jag låg i sängen. Jag började göra konstruktioner i huvudet om hur jag kände då. Innan. Förut när jag inte somnade själv eller när jag väl gjorde det, men inte kunde sova av anledningen som berodde på dig. Det kunde vara ett sms jag inte fått, en bild du hade gillat på instagram eller hur jag sett att du varit aktiv på Facebook. Jag hade hunnit tänka på dig hundramiljardermiljoner gånger, men hade du ens tänkt på mig en endaste? Jag vet inte. Samtidigt började jag inse att det ska inte vara så. Någonting är fel när det inte är sådär självklart. Så är det bara. Och när jag väl insåg det förstod jag även att jag hade kunnat förvandlats till en av de hysteriska flickvänner som existerar. Tjejen som är blind för kärleken och skapar ett beroende av den. Godnatt

Likes

Comments

För några veckor sedan var jag och en vän med om en händelse som förändrade våra liv. Man tänker alltid: det händer inte oss, men den här kvällen fick oss att ändra dem tankarna.

Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om mig själv eller för att jag på något vis försöker bortförklara mig och mitt agerande den kvällen. För vad som hände mig den kvällen för tre veckor sen ska inte behöva hända någon kvinna (ja, jag skriver kvinna för det är kvinnorna som är dem mest utsatta). Det som hände mig har fått mig att se på krogen på ett annat sätt. Det har fått mig att bli avståndstagande. Det har fått mig att bli rädd för den värld vi lever i. Det har fått mig att öppna upp ögonen för andra människor och bli mer kontrollerad än jag var innan. För ni som känner mig vet att jag alltid har varit väldigt kontrollerad av mig och min omgivning, även om det är alkohol med i bilden eller inte. Jag vet vad jag gör och jag vet att den här gången visste jag inte det. Allting grundar sig i en enda anledning.

Det som hände mig och min vän den kvällen är inte mer än svart. Det är som om mina känslor försvann, minnet är borta, men jag var närvarande fysiskt. Jag var jag, men ändå inte jag. Vi blev drogade och vad som hände sen minns jag ingenting av. Jag och min vän var lite berusade, men inte mer än så. Vi skulle möta upp våra vänner inne på klubben. Vi dök aldrig upp, men vi var inte med varandra. Det enda vi hann med var att få en drink av några killar vi pratat med och sedan blev allting svart. Och om någon nu påstår ha pratat med mig, sagt att jag betett mig normalt, så var jag inte där. Min kropp var där, min hjärna kanske fungerade, men mitt minne existerar inte. Och sedan när jag stod utanför klubben efter att flera timmar ur mitt liv är som bortklippt, insåg jag att jag höll på att frysa ihjäl och enbart ville ha min jacka, som jag inte ens fick gå in och hämta. Som tur är kom mina vänner ut av en slump och såg mig. Dem frågade vad jag hade varit, vem jag hade varit med, varför jag inte ringt, varför jag var så full. Dem visste inte. Men även härifrån är minnena svaga.

Jag vaknade på morgonen med blåmärken på flera delar av min kropp. Mina vänner hade satt mig i en taxi hem. Det mesta jag berättar nu är det jag fått återberättat eller teorier. Men jag är rädd. Jag är rädd för vad som hände mig under de timmarna jag inte var med någon. Jag är rädd för vad som kunde ha hänt. Och jag är ännu mer förbannad över är hur folk kan tro att jag blev full. För man vet när man är full, och full kan man inte bli bara sådär.

Jag kan räkna en hand full på hur många av mina vänner som varit med om liknande situationer där dem blivit drogade. Jag är rädd. Ska man behöva hålla handen över glaset när man går på krogen eller tacka nej till alkohol för att man är rädd för en sak? Att bli drogad av en man. Hemskt är vad det är. Så jävla hemskt.

Fick otroligt mycket respons på det här inlägget som jag själv skrivit och delade på Facebook. Många tjejer kan relatera, men är det inte hemskt ändå. Jag tycker det är vidrigt. Förstår ni hur utsatta vi kvinnor är och har varit i alla tider. Jag har rest mycket och mina föråldrat har alltid varnat mig, men när det händer här, alldeles runt krönet där man bor, i sverige, ja då blir man rädd. Riktigt rädd. Och sedan är jag besviken och ledsen för nu är jag aldrig välkommen tillbaka till den krog jag blev drogad på. Dem har absolut inte tagit sitt ansvar kring det som hände mig. Synd att det ska vara så. Riktigt synd! Dit går man aldrig igen :')

Likes

Comments

Jag tittade ner. Du tittade bort. Tårarna rann ner för min kind. Vi båda visste vad som var på gång. Hur kunde jag göra såhär mot dig? Jag älskar ju dig. Eller gör jag? Är jag verkligen kär fortfarande? Jag kunde inte säga de där orden du väntade mig att säga. Jag var tyst. Jag var tom. Du bad mig förklara. Vad är fel? Vad känner du? Men hur skulle jag förklara något jag inte kände? Det var inte samma sak längre, men jag kunde inte tänka mig ett liv utan dig.

Vi var fast i en destruktiv relation där du förlät och jag gjorde fel. Varför kunde jag inte göra slut? Varför? Kunde jag såra dig mer än jag gjort? Om du bara visste. Ibland önskade jag att du skulle få höra det från en annan väg, så slapp säga att det inte var vi längre. Problemet var bara att du var så kär. Du skulle ta tillbaka mig vad jag än gjorde.

Likes

Comments