Idag startade vi dagen med att jag fick ett raserianfall. Dessa stunder är så fruktansvärt smärtsamma och uttömmande på energi. Det kommer av minnen, dessa stunder handlar om att ni just nu rivit upp ett ärr. Jag blir riktigt ilsk i dessa stunder och människor känner inte igen mig... Det är för att det inte är jag! Just i dessa stunder har jag en brännskada som bränner till 90% av kroppen och den klassas att vara en 3 gradig brännskada, därför reagerar jag så mycket. Det är ju ren smärta! Det är ju detta som är mina sår av min uppväxt och är det inte kul för er som iakttar, så ska ni veta att det är minst roligt för mig. Allt drabbar mig först och ni ser inte en speciellt stor % av vad jag känner.

I dessa stunder så har folk börjat argumentera med mig, vilket gör allt ännu värre! Det gör att jag får en längre triggers, i värsta fall får jag flera stycken. Inget av vad som sägs är vad jag menar och det smärtar det också, när man gör illa folk man älskar mest. Man är i fullt medvetande att man säger saker, men det är i alla fall inte med mening.

Vad gör man åt detta när det händer? Lämna personen själv en stund och går det inte, se till att ni lämnar platsen och tar en promenad på 30 min. Är ni borta så tar ni med personen ut på promenad, låt den ta tiden att gå ner i varv. Ni kan alltid försöka checka läget efteråt, men vi vet inte alla svar själva.

Man spänner sig hela tiden under ett sådant utbrott. Det gör både fysiskt och psykiskt ont och det påverkar resten av dagen... Oftast påverkar det flera dagar.

I dessa stunder älskar man socker och allt sådant. Man behöver det för att må bättre snabbare.

Hur ofta händer dessa anfall? Är man i en dålig period så händer det oftare... Men man vet aldrig när det händer! Du kan ha aningar, en magkänsla men den stämmer inte alltid. Det kan vända närsom! Det kan påverkas av sömn, kost och motion (men anfallen kommer hända i alla fall)... Det måste ut dålig energi i bland!

Råkar ni ut för att vara närvarade så är inget ert fel och vi vet det. Detta vet vi så väl att vi undviker folk av rädsla, speciellt i stunder då det är botten. Inget ska ni ta åt er av och mår ni dåligt i efterhand så säg det 😊 Vi vill inte känns vid, men vi vill inte få er att må dåligt heller...

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

​Hej lilla jag, det var länge sedan vi hade kontakt nu. Jag har haft det jobbigt och för att kunna läka så har all tid och energi gått åt till att fokusera på nuet. 

Jag vill säga att du är så stark <3 en så kärleksfull individ som ser allt och alla och älskar livet så mycket, du är så smart fast du kämpar så hårt med skolan- så är du så smart, du är alltid glad och fast du står i dina livs största mardrömmar väljer du att skratta istället för att gråta. Älskade lilla jag du är älskvärd, fast du så många gånger inte känner så. Jag lovade dig att kämpa och att överleva, vi har överlevt tillsammans- du och jag. Jag vet dina mörkaste hemligheter hjärtat <3 Jag vet att du är rädd för att prata med vuxna, för att de vuxna du hade: ljög, utnyttjade dig, fick dig att känna dig mindre värd<3 Men lilla jag, det finns bra människor också! Det finns bra vuxna som skulle kriga för att du ska få må bra! Det finns vuxna män som inte utnyttjar kvinnor eller trycker ner dem... Du kommer träffa många fina människor lilla vän och de kommer få dig att våga lita på folk. Det är så mycket jag vill säga dig, så mycket du behöver höra och så mycket du behöver lära dig för att läka <3

Du och jag är som ett vänskapshalsband- jag har ena halvan och du har den andra och vi tillsammans bildar ett helt hjärta. Du behöver läka lilla barn och du behöver lita på en vuxen för att kunna ha möjlighet att läka, den vuxna är jag- din framtid. Vi måste mötas på mitten. Du måste berätta vad du behöver läka och vad som gör ont och hur det känns, så att jag kan göra allt för att hjälpa dig. Du växte upp på tok för tidigt och nu kan du lämna över allt på mina axlar för jag är oss tillsammans- jag är den vuxna du, så du kan lita på mig vännen. Vi läker genom varandra och jag minns inte vad vi gick igenom. men jag vet att du lider och min uppgift är att hjälpa dig att få vara barn... Genom att jag hjälper dig att läka så kommer även jag att läka och det är för att vi tillsammans bildar ett hjärta. Vi behöver 2 hjärthalvor som tillsammans bildar ett helt hjärta för att överleva- utan den ena halvan så är det trasigt. 

Lilla jag,  jag hjälper dig <3 


Detta är ett brev man kan skriva som terapi, för att läka.... Jag vet inte om det fungerar. Det kan vara så att jag måste skriva många brev till mitt tidigare jag innan man ser att det fungerar. Det är självläkning att våga vidröra vid det som gör ont och våga öppna dörren för att ta reda på mer. Ibland kan man ju läka genom att få erkänna sin smärta och kunna lämna det i och med att det är erkänt orättvist- för då visste jag ju inte det! 

Nu ska jag försöka se om jag kan få sova för om några timmar åker vi :D 

Likes

Comments

Likes

Comments

Efter min flashbacks i början av Daniels semester så har det varit tufft. Det är så jobbigt för man kämpar med med frågor som: inbillar jag mig allt? överreagerar jag? förtjänade jag vad som hände?... Men sedan så kommer jag på mig själv att det är ju det som är mina sår av vad han gjorde mot mig! Jag känner inget hat mot honom, men det är invecklat. Jag kan inte känna hat för en person som är trasig själv. Han är förlåten och jag ältar inte med hat! Jag kämpar med förstå min egen smärta och läka den på egenhand...

Jag har frågat mina föräldrar om detta och det förnekar inte att det kan ha hänt. Min pappa var min räddning under denna tid, att vara hos honom var att slippa vara rädd. Mina föräldrar vet att jag inte mådde bra och nu kan det ju förstå varför, helt plötsligt klickar pusselbitarna ihop.

Första semesterveckan var fiasko Daniel upplevde att jag bara satt och stirrade ut, försökte han avbryta med att prata så blev jag bara irriterad för att man bearbetar allt och avbryts. När Daniel upplever att jag stirrar ut med en tom blick, så är det ganska skönt tillstånd för mig (det är som att sova när man inte kan, eller slå bort tankarna när det är för mycket- det är skönt). Jag hade mardrömmar på nätterna och kunde vakna av att jag inbillar mig att någon står med kniv i vårt hem ( det är PTSD som gör att det blir så), sedan kunde jag inte somna om för jag var ju självklart livrädd! Andra nätter vaknar jag av att det känns som jag inte kan andas.

Jag och Daniel hade planer vi skulle göra på semestern, men ingenting fungerar att göra när man mår såhär. Det blir värre än vanligt att vara bland folk.... Att sova borta fungerar ju inte alls om jag till och med har nattskräck att sova hemma... Det är sjukt påfrestande i en kärleksrelation att kämpa med detta, för det är klart det går ut över båda- det är tufft för Daniel också. Men vi har det inte tufft på samma sätt, han kan göra annat och koppla bort- men jag kan inte det! Mitt mående tar inte en semestervecka för att jag vill det!

Vi har bokat in en dagsemester på lördag <3 bara jag och Daniel<3 Det kommer vara sjukt jobbigt, men vi behöver göra något ihop innan Daniel startar med allt extra arbete.

Likes

Comments

  • Facebook
  • Blogkeen
  • Nouw