#bli18grön

Livet slutar aldrig överraska en konstaterade jag här i ett tidigare skede. Om man inte kan överraska sig själv, så kanske någon annan kan överraska en. Lite som Tiina Grönroos gjorde när hon bokstavligen tog mig på säng kl. 10 på måndagsmorgonen med sitt samtal från Yle Vega Västnylands studio. Att jag sedan 4 timmar senare skulle befinna mig på en restaurang med en mikrofon framför mig tänkte jag inte när jag svarade mycket formellt i telefonen "Jenny Sandberg" med världens ansträngning för att inte låta som om man fortfarande låg i sängen. (Är det en finsk grej eller worldwide grej att det känns så otroligt skämmigt att medge att man fortfarande låg och sov den tiden? Att man alltid ljuger "Nej, nej inte väckte du mig").


Hur som så var det alltså jätteroligt att göra intervjun som handlade om mitt lilla projekt #bli18grön. Dock tog det mig med storm att så många råkade lyssna på det, utan att jag ens berättat om det för några andra än de helt närmaste. Så HÄR kan ni klicka och komma till intervjun. Det var alltså skoj att göra intervjun, men har ni någon aning om hur mycket man kan skratta åt sig själv?! Ärligt har jag lyssnat på intervjun about 10 gånger och skrattar. Blod och kärlsjukdomar?! (For the record så veeeeet jag att det nog ska vara hjärt- och kärlsjukdomar. Men på måndag blev det inte så, okej? Haha.) Och så hör ju då orden "liksom" och "faktiskt" till vardags vokabuläret. HAHA huhhu. Nåja, men det lär bli en uppföljare senare i vår också, helt härligt, betyder ju att jag bara inte får misslyckas. Eller klart man får, men vem fan vill nu göra radio med svansen mellan benen? Nå inte Jenny Sandberg!

Bilden är en screenshot från Yles hemsida. Genom att klicka på den kommer du också till intervjun!

Suunnittele blogisi - valitse Nouwin monista malleista tai tee omasi, "osoita ja napsauta" - Napsauta tästä

Likes

Comments

#bli18grön

Var ute på middag på Santa Fé ikväll. Kändes som en direkt scen ur Biggest Looser där de är ute på "frifot" och ska gå till en restaurang och välja ur menyn och försöker stå emot sina frestelser. Nej så illa var det inte, älskar bara att dra sanningar alldeles till sin spets. Om ni undrar om utbudet på vege var bra i Fé, vet jag inte, såg laxen på sida 2 och tog den. Inte dålig. Däremot fick jag stark flashback från Prisseskön valfri lördagnatt kl 3 när servitören ikväll pekade på mig och frågade "ska du ha någo??" Jaja han frågade ju i alla fall, man ska väl inte vara för fin i kanten.

Likes

Comments

#bli18grön

Känns väl lite pinsamt att publicera idén här nu till er just i början av ett nytt år, alla får ju en äcklig eftersmak i munnen av nyårslöften och annan liknande skit. Tajmningen är dålig, men inspon hög. Så som alltid när man börjar med något nytt. Får nu bara ta skeden i vacker hand och medge att jag är ju lite taggad att ändra på hur början av 2018 året ska skilja sig från de andra åren.

De senaste dagarna (läs: hela helga december) har min hjärna bara LEVERERAT med idéer på högvarv. I förra inlägget fick ni läsa om trerättersmiddagen som jag hittade på att jag skulle host'a på nyårsafton kom till i bilen i torsdags på väg mot Åbo. Väggspektakel idén kom till på fredag kväll kl. 21.30. MEN IGÅR TOG NOG PRISET!!! Vet ni vad jag ska göra?! Hela jävla våren?! JA MEN FÖRSÖKA ÖVERLEVA PÅ DIVERSE DIETER JAG INTE KAN NÅGOT OM, LET ME HEAR YOU SAY WOOO HOOO OOO

Haha, ja det är sant. Vi börjar med Veguary (är trendigt att skriva så, har jag hört) som innebär att hela januari är vegetarisk, med undantag fisk för mig.

För att sedan ta det till nästa nivå i februari och köra veganskt. (plockar hem poängen 10-0 för min klyftighet att välja enda månaden på året med bara 28 dagar för detta ändamål)

Eftersom mars kommer att bli glutenfri (kanske jag lär mig att laga gott också glutenfritt, så jag kan bjussa mina celiaki-vänner på något annat än fryst Daimkaka från Sale?! Då utlovas party med hedersinbjudan till Jenny, Lynn & Sarah, som i alla fall råkat ut för fryst helhalv fabrikat hos mig. Haha!)

Hungrar ihjäl gör jag troligtvis i februari (för är så outbildad inom området) men gråter sönder gör jag i april som ska vara sockerfri. För att citera mig själv från ett blogginlägg långt tillbaka: "För om jag dör i morgon är jag jävligt lycklig att jag åt godis idag" (Aija om ni undrar så handlade inlägget om kroppsideal.. antar att jag försökte låta peppig??? Oklart om det fungerade.). Så det kommer nog bli en kamp.


VARFÖR får hon som påriktigt FÖRESPRÅKAR FREDAGSBIFFEN för sig att göra något sånt här??? Det handlar nog mest om ett test som jag vill prova om jag fixar, för just nu tror jag faktiskt inte att jag gör det, helt ärligt. Att jag Jenny Sandberg inte kommer äta KÖTT på två månader låter som ett skämt.

Målet är inte att gå ner i vikt och inte heller att permanent förändra livsstil så drastiskt som dessa dieter medför för mig. Utan jag hoppas plocka med mig det bästa från alla månader. För mig är det bara ett plus i kanten att jag tillika, om jag nu klarar det här i mål, gör en tjänst för miljön och djuren men som inte är huvudorsaken till projektet #bli18grön.

P.S jojo jag lovar att läsa på så att jag får i mig allt nödvändigt!!

Likes

Comments

Bubbel

Måste vara lite extra jobbig och visa upp dukningen och väggen som jag gjorde inför våran nyårsmiddag hos mig. Kände samma stolthet som ett barn i förskolan känner när hen visar upp en ritad teckning, när jag klockan 3 på natten till den 31sta lade stepseln i väggen för ljusslingan och betraktade min skapelse. Vem får så sjuka idéer att man ska täcka en vägg med bokstäver? Påriktigt blev några av mina vänner så oroliga att de övertalade mig att ta ett Adhd test. Vilket naturligtvis visade att rätt diagnos på mig är ju inte Adhd utan mer... storhetsvansinne... kanske?

Och till andra bilden... ja nå inte var det den som lades ut på sociala medier dagen efter, men är ju sanningen. En Jenny som ALLTID vid drickande av valfri alkoholdryck lutar glaset lite för mycket och häller sedan över halva sitt ansikte den där klibbiga saften. Är det också kanske storhetsvansinne?? Så jäkla bråttom att dricka liksom så man häller över, haha!

Likes

Comments

Bubbel

Vilket år det har varit, än en gång. Kort sagt känns det som om det här varit utan tvekan det mest hektiska och händelserika året någonsin. Jag har haft fruktansvärt bråttom att leva, även då när jag minst känt för det faktiskt. Har definitivt besannat teorin om att man kan lura hjärnan att man är glad och lycklig, jag menar det funkade riktigt jävla bra 9/10 gånger. Det har känts som att tiden bara sprungit iväg tillika som jag vet och har ett minne av alldeles otroligt sega dagar.

Jag har under året som gått hunnit jobba 8 månader heltid och bara kvällar. Ett jobb som mången gång räddat mig från mig själv många gånger. Festat har jag så gott som varje helg (räknade att det verkligen var väldigt få lördagar jag gjorde något annat). Åkt till Estland, Karlstad, Malaga och Stockholm. Varit på Rock Off, sett Norrlie & KKV, Tomas Ledin, TOTO och Hov1. Dansat i regnet, skrattat och sjungit mig hes. Tagit risker, utmanat ödet förskräckligt många gånger, tappat alldeles för många timmar sömn alldeles för ofta. Sovit och haft picknik i bakluckan på pappas bil, cyklat Pojo-Karis-Pojo sträckan otaliga gånger i ur och skur. Gått och sprungit långt om sena nätter. Älskat livet mest av allt alldeles hög på lycka, och varit nere på lägsta botten en annan dag. Fått uppleva världens grymhet i min nära krets. Cissi och Tony när raketerna var som finast vid tolvslaget i natt var det er jag tänkte på. Misslyckats i ett urvalsprov och blivit utan studieplats, för att sedan kämpa lite extra och ta till plan B och bli beviljad en till slut. Bott "på gatan" 1,5 månad. Flyttat mellan Helsingfors-Pojo-Åbo. Påbörjat de rätta studierna och kastats in i studielivet. Levt rövare om nätterna och gått till skolan klockan åtta. Lärt känna nya människor och hållit hårt i gamla vänner. Blivit invald till Noviums (studerandekåren) styrelse 2018. Druckit mängder av bubbligt, rött och vitt i varierande sällskap 19-60 år.

Och så det som alla ändå helst vill veta, inte minst min fammo: KÄRLEKEN. Kan ju berätta för er att 2017 var året då jag fick se baksidan på precis allting, så också med kärlek. Jag har aldrig blivit såhär besviken, ledsen och alldeles färdig med allt som rör den saken. Det har varit allting från killar som varit på rövarresa och velat vänstra till ouppklarade spelregler och missförstånd. Har jag tappat hoppet på kärleken? - Nej? Men kan ju definitivt säga att jag under 2017 kommit fram till vad det är jag vill ha, och finns det inte så är jag hellre helt utan.

Jag går alltså ut 2017 med en ganska sliten kropp men med ett ändå mycket tillfredsställt psyke, om man kan säga så. Vet nämligen inte om jag hade kunnat hinna med så mycket mer än vad jag redan gjorde på mitt 2017?


Av 2018 hoppas jag på mycket av samma som jag gjort i år, men i en lugnare och ett mer harmoniskt tempo. Jag önskar att jag lär mig räkna också kvällar som "bara" innebär film och myskläder till väl spenderade timmar liksom en god natts sömn och vatten. Ett mindre dramatiskt år skulle vara på sin plats och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska få ha alla nära och kära kvar även vid december 18.

Vad mer kan man säga än tack och förlåt 2017. Du kommer inte vara saknad.

Likes

Comments

Bubbel

HAHA nej. Skulle bara lägga in ett litet hej och en liten förklaring till att jag fallit i fällan för mainstream och även jag flyttat bloggen till Nouw, Forme fungerar nämligen inte längre, den vägrar visa de bilder jag publicerar. Men i alla fall, vad är nu inte passligare än att byta plattform såhär passligt till 2018?!


De som läst min blogg tidigare vet att jag har ett dussin fler inlägg än dessa ynka två jag nu med möda flyttat hit. Varför jag just flyttat över dessa två inlägg förstår ni, om ni orkar läsa dem. Orkade inte kombinera dem med några bilder, sorry for that. För övrigt avspeglar de också vad jag kommer att skriva om i bloggen, bloggarna jag tidigare drivit har handlat mest om vardagslivet. Men det har jag tröttnat på.. eller vem vet? Kanske blir jag ivrig igen. Men åsiktsinlägg ska jag släppa några nu som då när jag har något att komma med.

Anyways ska jag nu skriva färdigt årssummeringen av 2017, stay tuned alltså!



Likes

Comments

Så är det

Jag har länge och väl funderat över hur jag ska sätta ihop det här inlägget, för att det ska bli rätt. Hur tänker ni, får man som endera helt eller delvis utestående ha åsikter och rätt att kommentera saker som egentligen inte berör en? Typ som att får människor utan barn ha åsikter om hur ett barn ska uppfostras? Man är ju alltid ute på lite hal is, för att det mesta man gör åt vänster eller höger kan anses kränkande. Hur som helst är jag då en av dem som tar mig friheten att fritt ha åsikter och också komma fram med dem, definitivt inte så att jag skulle berätta för någon hur den ska göra men kommentera saker på ett allmänt plan.

Nåja, nu hade vi det alltså understökat, då vill jag prata lite till om otrohet. I förra inlägget kastade jag ut det lite sådär med glimten i ögat, men med mycket, mycket sanning i.

Som jag nämnde i förra inlägget så är det mer "vardagsmat" än något ovanligt. Jag har jätte många i min närhet som endera blivit bedragna eller själv varit den som bedragit. Själv har jag inte varit med om nån dera, däremot har jag flera gånger blivit "erbjuden" chansen att vara "den andra"/den som killen tänkt bedra sin tjej med. (om det är av betydelse så kan jag ju säga att att det ännu inte hänt. Kommer inte heller medvetet hända.)

Det som också väcker mycket diskussion är huruvida "den andra" bär ansvar för om den andra just då bedrar sin partner. Bär hen lika mycket ansvar, bara delvis eller inte alls? Har det skillnad om man känner hens partner? Har man rätt att "hata" på den andra tjejen eller killen?

För mig är svaret ett nja. Jag kan uppleva att man har en del i skulden om man visste från början att den andra var upptagen och ändå går med. Ett definitivt nej om man inte visste. Och ett stort JA om man dessutom känner den andras partner. Ska man då hata på den andra? Inte om ni inte visste om varandras existens, för i slute på dagen var det din partner som gjorde beslutet att bedra dig. Om det råkar sig så att du och partnern var kompisar eller kände varandra någolunda då tycker jag att man definitivt kan säga några väl valda ord och man behöver definitivt inte ha kontakt med den personen mera, för hen svek dig på värsta möjliga sätt.

Har "den andra" skyldigheten att berätta det hända för partnern? Det tycker jag faktiskt inte, det är ju mellan dem. Och är man kompisar med partnern så borde den här frågan och händelsen inte vara aktuell, inte sant? För kompisar sviker inte dig på det sättet, aldrig.

Var går gränsen för om det ska tolkas som otrohet? Måste det vara en fysisk handling (kyss, sex etc.)? Eller verbal, att man säger fel saker, kanske föreslår något inte-så-oskyldigt? Eller rent på känslonivå, man blir otroligt attraherad av en annan person?

På den frågan tycker vi alla säkert väldigt olika. Ibland kan jag också tycka att många blandar på begreppen otrohet och svartsjuka, för mig går gränsen där var de saker som min kille enbart ska göra med mig (förutsatt att vi är i ett förhållande), börjar han göra eller säga till någon annan. Men om man kan vara otrogen på rent känslonivå? Nej, men då ska han avsluta förhållandet med mig.

Vad är det då som får folk att bedra sina flick- och pojkvänner? Är det det sistnämnda, dvs. på känslonivå? Är det bara av en ren impuls? Eller en hämnd?

De SÄMSTA argumenten jag någonsin hört av någon som har i åtanke att bedra eller redan bedragit, är att den man bedrar betett sig illa eller behandlar en dåligt, också varit otrogen, att förhållandet inte är så bra osv, osv, osv.

Förstår inte dessa människor att de själv håller på att sjunka ner till den andras nivå, eller ännu värre, kanske ännu lägre?! Att det att de ligger med någon annan inte kommer lösa hens problem i förhållandet (tvärtom, de blir fler.) och om nu personen behandlar dig illa varför sårar du hen tillbaka då? - Och som sagt är lika idiotisk. För mig är det här enkla ekvationer, man har ALDRIG rätt att vara otrogen, inte fast man skulle "göra det tillbaka".

Och hur funkar det överlag? Är det bara jag som är ett sådant fruktansvärt samvetsbarn - mitt samvete börjar genast skrika. Jag tänker att man har jätte många chanser att dra sig ur innan det värsta har hänt, massvis med tid att säga nej.

Ett bra exempel var väl i somras då jag var på krog, träffade en kille jag aldrig sett förut. Vi pratade, vi dansade sista dansen ihop och jag tyckte att han var en på alla sätt charmig kille. Han ville ha med mig hem till sig efteråt, men hur det nu kom sig så tappade vi bort varandra och jag tänkte inte destu mer på det för jag kom inte ens ihåg hans namn. Jag hade just hunnit utanför krogen då ett okänt nummer ringer, jag svarar och det är samma kille, jag är förvånad och faktiskt en del imponerad då han konstaterar att han sökte upp mitt namn och sen numret på Fonnecta. Vi pratar och han undrar var jag blev, han sitter i en taxi påväg hem nu, men han hoppar av och väntar på mig halvvägs. Vi lägger på och jag går små förvirrad till mina kompisar, lite osäker på om jag ska åka och möta upp honom. När jag träffar kompisarna frågar en av dem om jag och killen gjorde något. Nej svarar jag lite sådär undrande, men fortsätter med att han nu väntar på mig nånstans halvvägs, han vill ha med mig hem till sig och jag vet inte riktigt. Då säger en av kompisarna "Men han har ju flickvän.. sen länge tillbaka.. de har just flyttat ihop". Jag kan inte tro mina öron?! Så jag kollar upp grejen och ja det stämmer, de hade 5 årsdag någon vecka innan. Jag blir så fruktansvärt arg, så jag ringer upp honom skäller ut honom från topp till tå i 15 minuter, jag får inga egentliga svar, bara en massa osäkra ja, jo'n osv. 30 minuter senare ringer han upp mig pånytt, då med en ursäkt. Jag konstaterar att det definitivt inte är av mig han ska be om ursäkt, utan av hans (definitivt) bättre andra halva. Och jag hoppas han lärde sig sin läxa och inte gör om samma dumheter någonsin, för hans ursäkt som inte kan kallas ursäkt var värdelös för det fanns ju ingenting att säga som skulle förklara honom.

Men jag blir så fruktansvärt arg, för att för det första att han är så dum att han verkligen är villig att sätta sitt 5 åriga förhållande på spel, bara för en kväll med en vilt främmande tjej. För det andra att det var han som kom fram till mig (vilket i sig var okej, men stå inte och flirta ihjäl mig om du har flickvän) och för det tredje att han uppenbarligen tyckte att jag inte var värd sanningen från första början. Jag ska berätta för er att alla är värda sanningen, alltid.

Once a cheater, always a cheater? Vad tror ni om det? Jag vill tro att det inte stämmer, att det räcker att man begått det där fruktansvärda misstaget en gång och ångrar sig så fruktansvärt att man aldrig mera gör om det. Men så har vi ju också de med den historien, där de gång på gång bedragit och fortsättningsvis bedrar. Varför? Och varför låter du dig bedras gång på gång? Det är inte kärlek att någon sviker dig gång på gång.

Jag vet att livet inte är såhär svart/vitt, och jag har inte rätten att dömma någon annan. Men jag har rätt att framföra min åsikt om att vi i dagens läge tar allt för lätt på just t.ex. otrohet. Ingenting ska få göras till en grej, och om man gör det är man fruktansvärt pinsam och dramatisk. Men vad är då en stor grej som man får ta i? Måste någon dö, innan man har rätt att sätta ner foten, vara arg, ledsen och sårad? Allting ska liksom sopas under mattan, och man bara bygger upp en vacker fasad om att allt är så bra och att "alla gör misstag". Det värsta jag vet är då det dessutom ofta blir så att den som blivit bedragen är den som skäms och får ta skuld för en massa som på något jävla sätt anses vara orsaken till att den andra hade rätt att bedra. Det finns inte sådana orsaker, eller?

Varför jag skriver det här inlägget trots att jag i sig inte har personlig erfarenhet grundar sig väl i att jag är så trött på att allting bara ska tystas ner och alla nog tänker men ingen säger något. Mitt inlägg kommer knappast ändra något alls på situationen men då kan jag i alla fall stå för min åsikt om att man inte bara ska gå omkring och tiga fast man har massor att säga. Ni får som vanligt jätte gärna vara av annan åsikt och bli arga, kommentarsfältet är erat gott folk!!

Likes

Comments

Så är det

HUR och VAR hittar man den man ska möta vid altaret en dag?


Såhär ligger det till; jag har faktiskt noll intresse för att binda mig till något eller någon just nu, för att jag älskar att inte veta om eller att vara tvungen att meddela någon annan om jag kommer komma hem från en kväll med tjejerna kl 22 eller 06 på morgonen därpå. Jag älskar att inte behöva ta någon annan i beaktande på så sätt som man i ett välmående förhållande bör. Men visst skänker jag dem som verkligen är skit jävla kära en liten tanke av avund. Inte för att jag inte skulle unna någon äkta kärlek, men för att det känns som att för var dag jag lever så märker jag hur ruttet vissa saker är, eller ska vi säga människotyper. Och börjar därmed oroa mig för hur man i den här världen vi lever i nu ska ens kunna träffa "den rätte"?

Här några punkter på varför det kan vara lite jävligt svårt;

1. Sättet man träffar folk på. - Jag provade Tinder när jag bodde i Stockholm, ingen höjdare. Jag var på två dejter, men som jag gissade så nej inte aaaalls min grej. Tinder i sig liksom, hur bär folk sig åt? Jag kan liksom inte ens hitta nån som ser bra ut för jag är för obsessed med hur den där männsikan ÄR. Och hur normalt blir det när man ses och bara sätter sig på en svindyr och stel restaurang där deras vita vin "doftar som vårens första soliga dag", blir fortfarande full i skratt när jag tänker på situationen, en är liksom van med Alkos kyykky-vin. / Så har jag hört att folk far hem med varandra efter krogen, alltså med såna som de bara vet förnamnet på!.. inte heller min grej vågar jag påstå, sällan (aldrig) är berusade killar skärskillt charmiga och let's face it, när hörs man om man inte gick hem med honom efter krogen? Nå inte just, för troligtvis for han hem med en annan tjej för det viktiga för honom var inte med VEM han gick hem med, utan mer att han gick hem med NÅGON. (tycker det fenomenet är extremt avtändande). Så var ska jag stöta på charmören i och med att det inte är glatt 80tal nå mer och folk inte pratar med främlingar på café?

2. Kvaliteten. Som barn trodde man att 35-åriga familjepappor har rent mjöl i påsen. HAHA. Inte för att jag är intresserad av dem, men ni förstår att man börjar tappa hoppet och tilltron till att hitta någon som INTE viskar "men hej int e ju frun här int" på krogen. Nej vet ni jag skulle nog jaga karln med stekpanna runt villan och så lite skilsmässa på det. Vad är grejen att det känns som att t.ex. otrohet är mer vardagsmat än undantag? Eller att folk känns så jäkla svaga inför lite motgångar nuförtiden, jag vill kunna vara oense och bråka om något tillika som jag ska kunna känna tryggheten i att jag vet att han inte kommer att packa sina väskor. Var är eran kämpan-anda, gott folk?!

3. Att inte nöja sig. Har lovat mig själv att jag aldrig ska ingå äktenskap med någon som jag bara "nöjer mig med", absolut inte. Det betyder dock inte att han är perfekt, men jag ska inte gå med en känsla i kroppen att jag hamnat kompromissa med viktiga egenskaper hos honom. Ni vet, jag har planerat att INTE ingå gruppen med 40åriga kvinnor som klagar jämnt och ständigt på sina män och vad allt de inte är och vad allt de inte gör. Nej, jag vill bara muttra lite små irriterat ibland över att han "igen" kört över mina blommor med gräsklipparen.

....

Min mommo har lite börjat tappa hoppet om mig, hon brukar säga att "jag är för kräsen", nåjo visserligen kunde jag bli bättre på att ge folk chansen. Men av någon anledning så känner jag redan från ett "hej jag heter Laban" om det ens lönar sig att fråga vad han heter i efternamn. Jag har alltid fascinerat mig för de som alltid tycks hitta en ny åt sig på typ noll tid - Kan ni som verkar ha det så jäääkla lätt att bli kära i folk förklara för mig HUR ni bär er åt? Alltså ni som hunnit förlova er med fler killar än jag ens presenterat mig för... Påriktigt, hur hittar ni så lätt nån ni tycker är kiva?

Tror ni på att det finns en för alla? Eller är det så att det finns bara EN för vissa och FLERA för andra? Så om man skiljer sig och hittar en ny tio poängare, betyder det då det att den första inte var den rätta? Eller är de båda ändå rätta, för att de kändes som "de rätta" i början? Ja, ni ser så här kan jag hålla på i evighet och filosofera och låter i era öron säkert helt jätte desperat. Men nä, skulle vara skit jobbigt att hitta den rätta redan nu, men tillika vill man ju försäkra sig om att man har någon som möter en vid altaret inom 10 år. Fast klokast gör jag väl i att inte tänka alls för jag är ju bara tjugo, inte sant?

Haha vilket inlägg, men det bjuder jag på!

Likes

Comments