Header

Förra veckan var jobbig, det var väldigt mycket på jobbet och en ganska känslomässig vecka. En vecka med sådana händelser som får en att tänka, sörja och fundera över livet. Jag orkar inte ens skriva om det än, det kanske ligger för nära i tiden, men trots det har jag kvar mitt skrivbehov. Och då vände jag mig hit, till bloggen jag startade för att spara texter. Skrivandet är, som jag nämnt i tidigare inlägg, något jag gillar att göra och ett sätt för mig att få mina tankar och känslor på papper. Skrivandet gör mitt överanalyserande till något mer konkret, något att ta på. Bloggen har gjort det enklare att skriva mer regelbundet och gjort att jag fått en "hobby" att falla tillbaka på, trots att livet ibland kan komma emellan.

Jag har haft några bloggar förut, men tyckt att det varit svårt att blogga eftersom jag inte vågat lägga upp längre, lite mer "personliga", texter. Men jag är så glad att jag äntligen förstått att jag får använda min blogg som jag vill. Första gången jag vågade publicera en längre text som inte bara handlade om min vanliga vardag eller någonting jag köpt kändes det både ganska naturligt och bra. Men med ett vardagligt överanalyserande och en rädsla för vad andra ska tycka, kan jag ibland undra hur personlig man egentligen får vara?

På sociala medier får vi välja vad vi vill publicera. Vi får välja vilken sida av oss själva och våra liv vi vill visa. Jag gillar att se dom perfekta sidorna, men jag gillar också att se dom mer dystra. Det är faktiskt något jag gillar med sociala medier - att vi får visa det vi vill och slipper visa det vi inte vill att andra ska se. Det ska vara ett val, både i livet och på sociala medier, hur personlig vi kommer att vara.

Det kommer alltid att finnas människor som har åsikter om vad du gör, men man ska nog försöka att inte låta sig styras av det. Jag pratade med en släkting om mitt skrivande och fick höra att jag inte borde vara öppet personlig. Egentligen ett ganska onödigt uttalande, lite extra eftersom jag har en tendens att göra tvärtemot vad andra säger att jag ska göra. Men det fick mig också att fundera. För det är okej för mig om andra väljer att inte vara personliga, men borde det inte då också vara okej för mig att vara personlig om jag vill? Efter mycket funderande blev det ännu ett surrigt blogginlägg. Jag är ingen hejare på knäppa kort, mina dagar ser ganska likadana ut och att tipsa om produkter är svårt när man är lika snål som mig, haha. Jag gillar att skriva och därför tänker jag använda min blogg till just det.

Även om mitt liv är fint, finns det också motgångar och det är på något sätt intressant att sätta ord på det. Det blir bättre med tiden, för oavsett hur klyschigt det än är - tiden läker faktiskt dom flesta sår. Vi väljer själva vad vi vill skriva och säga, hur personlig vi vill vara och vad vi vill publicera på sociala medier. För mig är det viktigt att skriva och finna mig själv i det dystra just nu och därför tänker jag göra det. Tills jag inte längre vill.

Man får avsluta ett babbligt inlägg med en sommarbild va?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag kan sitta i timmar och fundera på vad jag vill göra med mitt liv. För helt ärligt, hur vet man vad man innerst inne vill göra? Jag tror att jag har nämnt detta ett flertal gånger tidigare (och det kommer säkerligen att nämnas igen), men jag är en väldigt tankspridd person, vilket gör att jag kan sitta och fundera på samma sak hur länge som helst.

Svårt va? Att veta vad man ska syssla med. Men idag fick jag min första fasta anställning! Jag har alltså fått en heltidstjänst och det känns så himla bra. Ett yrke innefattar ju långt ifrån alla drömmar och mål man har, men det känns som ett stort steg i rätt riktning.

Det är klart jag har många drömmar och mål inuti som vill ut, men jag vet inte hur man börjar arbeta med dom. Vilka drömmar börjar man med? Jag har funderat på att skriva en lista med mina drömmar och sätta upp mål för att uppfylla dom, likt en bucket list. Men min rädsla för döden har gjort att jag alltid varit rädd för bucket lists. Det blir för jobbigt för mig att skriva en lista med "saker att göra innan jag dör". Något liknande hade dock funkat och det finns faktiskt sådana varianter också - en lista med saker jag ska uppfylla inom ett visst tidsspann. Eller kanske bara en helt vanlig lista fylld med alla mina drömmar och mål. Jag ska nog fundera vidare på det.

En av mina högsta drömmar är lite klyschig och enligt många säkert ganska tråkig. Jag drömmer om ett fint hus som jag ska dela med min man och mina barn, kanske ha något djur och en stor, fin gård - enklast beskrivet som ett ganska vanligt "Svensson-liv". Jag drömmer också om att få chansen att hjälpa människor som på något sätt behöver det. Men listan med drömmar är lång, den fylls på med tiden och tar nog aldrig riktigt slut.

Jag vill försöka utmana mig själv mer och göra saker som utvecklar mig. Jag har trots allt börjat göra små listor på saker jag vill göra under en vecka. Jag har ett litet block där jag skriver hur varje vecka ska se ut och sätter upp några veckomål för mig själv. Saker att fundera på, prova på och utvecklas med. Sedan avslutar jag varje vecka med att sammanfatta den föregående veckan. Det finns också en viss rädsla för vad andra ska tycka. Varje instragram bild, varje blogginlägg, varje val och varje dröm - jaa, det mesta - är jag rädd att andra människor ska döma mig för. Det lever nog en ganska konstant rädsla i många av oss för att någon annan ska döma det vi gör. Men det kanske både är viktigt och modigt att våga kasta sig in i det, så att jag slipper sitta här och göra mig själv knäpp av funderingar på hur jag ska leva mitt liv. Det kanske är dags att våga oavsett vad alla andra kommer tycka, tänka och säga.

Och här kommer en bild på mitt lilla block fyllt med veckans planer och mål.

Likes

Comments

Vilken konstig stressvecka jag har haft. Självklart har helgen gått alldeles för fort också, som vanligt. Men förhoppningsvis blir den kommande veckan både mindre strulig och stressig.

Det var ganska lugnt på jobbet i veckan iallafall och därför kunde jag sluta tidigt en dag för att storstäda lägenheten. Städningen blev gjord och det var superskönt, men tankarna blir fler och fler när man irrar omkring i lägenheten med dammsugaren i handen. Jag fick ta en liten gråtpaus mitt i städningen. Det blev nästan en panikattack av det, men det är väl lätt hänt när man är alldeles för tankspridd och känslig. Jaa, det blev nog för mycket helt enkelt.

Under gråtpausen tog jag fram mitt slitna, gamla block fyllt med texter från gånger jag mått dåligt. Det kändes som att det var längesen jag använde det, men i veckan fick jag plocka fram det igen. Jag skrev och grät om vartannat och försökte få ut det som gjorde ont just då. Vanligtvis är jag ganska noggrann med vad jag skriver i det där blocket, men då ville jag bara få ut alla ord och känslor. Istället för att vara noggrann med hur jag skrev, var jag noggrann med att få ut allt jag kände på papper. Jag skrev i hopp om att det skulle försvinna ur huvudet och kroppen också. Men jag tror kanske inte att det funkar så. Tyvärr. Dock blev jag en panikattack och en text om något jobbigt rikare. Man kan alltid hoppas på en förbättring, visst?

Jag har även spenderat en kväll på sjukhuset. Blev ivägskickad till akuten för att kolla upp en grej då hälsocentralen hunnit stänga, men läkaren jag fick träffa var så himla otrevlig. Jag gillar inte sjukhus vanligtvis (på grund av rädsla), men jag både grät och skakade av ilska när jag åkte därifrån. För det första glömde dom bort mig(?), för det andra, som sagt, var läkaren otroligt otrevlig. Jag förstår faktiskt inte grejen med att arbeta med människor om man själv är en otrevlig människa. Det var åtminstone inget fel på mig vad dom kunde se, vilket var skönt. Men mitt förtroende till sjukvården sjönk lite efter just den där vistelsen. Jag kommer nog att undvika sjukhus till en större utsträckning nu än vad jag tidigare gjort.

Jag framställer mig kanske som ganska dyster här på bloggen? Troligtvis för att det är här jag väljer att skriva av mig och det jag fastnat för att skriva om just nu är dystra eller sorgsna tankar, känslor och funderingar. Men här kommer något roligare istället! I måndags var jag iväg till frisören för en liten uppfräschning av håret och jag är väldigt nöjd. Det är jättesvårt att beskriva färgen dock - i princip omöjlig att få på bild. Jag skulle nog beskriva det som dassigt grå/lila, ser dock brunt ut i vissa ljus. Oavsett skitsnyggt och jag trivs jättebra i det.

Sällan mina inlägg rinner iväg i text... haha. Jag avslutar med en väldigt suddig selfie i myskläder med mitt fina julskal, tyvärr syns inte hårfärgen speciellt bra på bilden, men så kan det vara.

Likes

Comments

Detta inlägg skrev jag en morgon när jag vaknade tjugo över fyra i ångest efter en återkommande mardröm. Skrivandet är mitt sätt att bli av med överflödiga känslor och skapa någon sorts terapi. Jag är rädd för denna mardröm, händelsen som framkallat mardrömmen och ångesten den skapar. Men jag älskar att skriva och därför blev detta en kombo av något jag behöver och något jag gillar.

Jag vaknade imorse med ett tryck över bröstet och en känsla likt illamående. Jag hade drömt om det igen. Den där händelsen som skaver lite extra i bröstkorgen. Den där händelsen som rubbat mig.

Det är konstigt hur stor påverkan andra kan ha på mitt liv. Hur händelser i deras liv tar sig in i mitt huvud och skapar mardrömmar som gör det svårt att sova. Det spelar ingen roll att det inte gjordes mot mig, för det är jag som vaknar var och varannan morgon nu med en ångestklump i magen. Det blev i slutändan jag som tog på mig smällen, skammen och smärtan. Fast jag inte borde. Trots att jag inte vill. Är det okej att låta denna morgons ångest skriva en text i ett försök att slippa förgöra omgivningen, såsom denna händelse på något sätt lyckades förgöra en del av mig?

Varje morgon jag vaknar med min ångestladdade dröm fastbunden runt min kropp är det som att det är förstört. Allt är förstört. Det går inte över. Mardrömmen dom planterade i mig är här för att stanna. Kanske för att jag tagit på mig smärtan, trots att den inte borde vara en del av mitt liv. Men jag är blåögd, naiv och hoppas på det bästa. Jag hoppas att det inte blir värre. Jag hoppas att det någon gång slutar att göra ont. Mest hoppas jag att det inte hinner trasa sönder mig efter vägen.

Likes

Comments

Det blev en helg fylld med kalas. I fredags firade vi Mikaela med ena sidan av släkten, i lördags blev det party och igår var det firande med den andra sidan av släkten som stod på schemat. Gårdagen blev tyvärr ganska seg efter lördagens bravader, men det gjorde ingenting eftersom vi hann med att fira Mikaela alla tre dagarna ändå. I lördags var även jag, Bea och Jakob (som äntligen var hemma från Stockholm) iväg på Simons fotbollsmatch, vilket var superkul! Det blev en ganska bra helg och jag tror även att födelsedagsbarnet blev nöjd med sin födelsedagshelg.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har Mikaela i mitt liv. I henne fick jag inte bara min stora lillasyster, utan också en bästa vän och en rolig livskamrat. När allt känns mörkt och dystert finns hon alltid där och får mig att skratta. Trots att hon ibland kan vara världens drygaste, så är hon samtidigt stark, självmedveten och ger ingen rätten att trycka ned henne - hon tar ingen skit i onödan. Mikaela är en av mina absoluta favoritpersoner och jag vet inte vad varken jag eller livet vore utan henne.
Ännu ett grattis till dig på din nittonårsdag (i efterskott nu dock), jag älskar dig.

Likes

Comments

Dramatisk rubrik va? Så farligt är det inte, ännu ett inlägg med tankar bara. Och jag vet att det finns andra som haft det värre, men jag tror att det är bättre att inte jämföra.

För ett år sedan gick planet mot Malta. Proppfyllda resväskor och drömmen om någonting annat släpade mig genom Arlanda, trots en nervositet som brände inuti. Jag var fylld av både oro och förväntan, tänk om jag slipper komma tillbaka. Men jag kom tillbaka - ganska snart. Vi hade packat för en flytt, men kom hem knappt en månad senare, som om vi varit på semester. Tre veckor har jag för mig att det blev. Tre av dom längsta och jobbigaste veckorna i mitt liv.

Malta är ett fint land, säkert perfekt för semester. Solen sken när planet landade och jag tänkte att jag kanske kommer att trivas här. Men jag hade fel. Jag tror att ångesten smög sig på redan dagen efter. Dagen efter när livet på Malta skulle börja. Jag lämnade inte lägenheten, sov halva dagen och kollade på videos den andra halvan. När Simon slutade åt vi tillsammans och sen ville jag sova igen. Nästan varje dag var likadan. Några av dom sista dagarna bestämde vi oss för att turista lite och dom dagarna gick bra. Dom dagarna kunde jag tänka på något annat.

Men att jag mådde dåligt påverkade också Simon. Han fick stå ut med en av dom värsta sidorna av mig. En sida av mig som tillåter mig själv att brytas ned psykiskt tills jag är så nedbruten att jag också försöker bryta ned andra. En sida av mig som får mig att tänka dom värsta av tankar. En sida av mig som skadar. Samtidigt mörknade även han och trots att vi båda ville må bra så var det som att alla elaka ord vi sagt svetsats in i lägenhetsväggarna och vi var fast. Istället för att samarbeta mot något bättre, startade vi ett krig mot varandra och det blev som en tävling ingen av oss ville vinna. Det regnade och blåste dagen när vi lämnade Malta och trots att jag var livrädd så tänkte jag att nu ska jag hem och bli bra. Så småningom kom vi dit, men det var en lång väg att gå. För den värsta sidan av mig följde med på planet hem. Och jag fortsatte att skada mig själv och omgivningen en lång tid efter.

Idag mår jag bättre. Jag har inte ångest lika ofta. Jag tänker mörka tankar och vill göra mig själv illa, men jag gör det oftast inte. Jag hatar mig själv vissa dagar, men inte lika mycket som jag hatade mig själv förut. Den värsta sidan av mig kanske alltid kommer att finnas kvar och därför måste jag nog lära mig att leva med den istället för att fly. Jag vet inte hur livet kommer att se ut om ett år från nu, men förhoppningsvis har jag tagit ett steg till. Malta skulle bli starten på något bättre, men blev starten på det (troligtvis) mest ångestfyllda året i mitt liv. Jag tror att jag har haft ett år av ångest, självhat och rädsla. Och jag vill säga att det ska bli bra nu, men jag vågar inte det - inte än.

Likes

Comments

I lördags var vi i familjen iväg på min fina morbror och hans vackra bruds bröllop. Jag är ju verkligen en sucker for love så jag älskar tanken av bröllop, men har tyvärr varit på några som inte alls fallit mig i smaken. Men detta bröllop gjorde verkligen det. Det var så väldigt fint.

Jag har en liten förkärlek för att fundera på hur jag vill ha mitt eget bröllop, men har aldrig tänkt på ett höstbröllop. Men det var superfint verkligen! Hösten är en ganska fin årstid oavsett med alla färgglada löv och mysfaktorn ökar ju i takt med att mörkret smyger sig på - man kan tända massor med ljus istället. Vigseln var ganska lättsam, inte alls stel, utan bara väldigt fin. Och dom var ju så otroligt fina båda två! Efter vigseln var vi i en lokal som dom pyntat såååå himla fint. Det var mysig belysning (vilket blev superfint när det började mörkna ute), jättegod mat och dukat i fina färger. Alltså det är så svårt att förklara hur det var, men man fick verkligen upp ögonen för ett höstbröllop.

Det finaste med bröllop är väl ändå när man faktiskt kan se kärleken? Jag är en sådan som i princip alltid gråter när jag är i en kyrka och lördagen var inget undantag. Det var så mycket lycka i hans blick när hon kom in i kyrkan och dom såg ut att göra varandra lycklig på ett så naturligt sätt. Och jag är så glad att dom har träffats. Att dom tar fram det fina i varandra och gör varandra till sådana bra versioner av sig själva.

Har inte så många bilder från bröllopet och dom jag har är det dålig kvalité på eftersom att jag bara knäpper med telen, har aldrig varit någon hejare på att knäppa kort, men det får duga ändå. Så jag avslutar nog här med lite bilder, drömmandes om ett fint bröllop.

Likes

Comments

Jag tror att ensamhet är ett ställe många söker sig till, medan vissa försöker fly därifrån. Men jag tror också att ensamhet är en känsla. En sorglig känsla som har en tendens att lura en att ensamheten är otäck, sorglig och bara ensam.

Alla behöver såklart egentid, men när jag vill ha egentid vill jag ha möjligheten att göra något jag gillar, utan att någon annan stör. Med hörlurarna på högsta volym kan jag få min egentid utan att vara fysiskt ensam. För jag vill inte vara det. Ensam. Missförstå mig rätt, jag kan tycka att det är skönt att vara fysiskt ensam, jag har faktiskt ganska lätt för att underhålla mig själv, men jag tycker allt som oftast att det är bättre att ha någon i närheten - även om vi skulle sitta i olika rum.

Det är klart jag är medveten om att det inte är farligt att vara fysiskt ensam egentligen, men oron tar fäste när ingen annan är i närheten. Om ingen annan är i närheten är jag rädd att det ska bli okej att skada sig själv igen. Jag är en väldigt tankspridd person som har ett stort behov av att diskutera alla tankar och känslor och det kanske är en av anledningarna till att jag hatar att vara ensam - det finns ju ingen att prata med. Men det kanske också är därför jag fastnat för skrivandet, för att det blir ett sätt att diskutera mina tankar och känslor med mig själv. På något sätt har jag alltid varit rädd för att vara ensam, för att det känns som att ensamheten så lätt kan kväva mig. Jag är rädd för känslan att känna mig ensam, men tycker att den fysiska ensamheten har utvecklats från att jag varit livrädd till att jag blivit mindre livrädd och mer produktiv.

Jag har aldrig varit mobbad, tvärtom, men trots det har jag (som många andra) känt mig väldigt ensam. Sådär ensam att det svider i bröstet när man tar ett andetag. En sorglig, psykisk ensamhet som gör den fysiska ensamheten otäck. Jag menar, alla har väl någon gång varit i rummet fullt med människor, men känt sig ensam ändå? Rummet där ilandet i bröstet blir ett faktum och klumpen i magen en ständig smärta. Rummet som gör att rösten i huvudet faktiskt har rätt i alla elaka ord jag kastat på mig själv.

Jag tror att jag har svårt att känna att jag passar in. Oavsett var jag kommer känner jag mig alltid som den där udda fågeln, den som ingen ser eller hör. Den som dom inte vill veta av. Därför är ensamheten otäck. För att den psykiska ensamheten lurar en att man också är fysiskt ensam. För att jag inte riktigt passar in. För var passar dom ensamma in?

Avslutar med en bild från min och Simons lilla roadtrip till Norge.

Likes

Comments

Nu sitter jag här igen och skriver om dig. Det är som att varken händelser eller ord om dig tar slut. Jag tror aldrig det varit din mening, men ännu en familj har gått isär och det räcker nu.

Jag har förstått att du mått dåligt och det är väl därför alkoholen blivit en ganska trogen vän. Jag vet inte vad som hänt dig som gjort att det blivit såhär och kanske är det bäst så. Men jag vill att du tänker ett varv till innan du tar nästa beslut. Det är klart det kan vara läskigt att tänka på det som hänt förut, men det är inte så farligt att känna och vara ledsen, det finns dom som kan hjälpa dig.

Jag orkar faktiskt inte ha fler dagar när tårarna inte slutar rinna på grund av något som hänt i ditt liv. För det har blivit ett problem för mig att jag alltid tycker synd om dig. Du har svikit oss flera gånger nu, men trots att jag funderat på att bryta kontakten, så försvinner aldrig hoppet och du får en chans till. Jag hade nog räddat ditt varje misstag om jag kunde. 

Tack vare det som tidigare hänt mellan oss har jag många gånger somnat gråtandes och frågat mig själv vad jag gjorde fel. Varför fick inte jag plats i ditt liv? Varför dög inte jag åt dig? Jag har förstått nu att du inte kände så som du fick mig att känna, men det är inte säkert att dom små kommer förstå det i tid. Och därför väljer jag idag också att fortsätta tycka synd om dig fast du inte förtjänar det. Du har fått för många chanser, men om du får en chans till och faktiskt använder den kanske dina yngsta barn får ha en uppväxt med sin pappa. Om jag ger dig en chans till kanske dom slipper fråga sig själv varför dom inte duger åt dig. För det gör dom. Mer än duger.

Pappa, vet du? Det räcker nu. Jag vet att livet kan vara skit, men du har någonting viktigare än allt som någonsin gjort ont. Du har fem barn, varav tre fortfarande behöver sin pappa. Vi vill se dig må bra, men det är bara du som kan göra det valet. Ingen har alla chanser i världen, så det kanske är dags att äntligen ta din.

Likes

Comments

Jaha, här ekar det tomt. Dock var det väl så det var tänkt, att uppdatera när jag känner för det helt enkelt. Och jag har inte riktigt haft varken tid, ork eller lust att publicera någonting.

Sedan vi kom hem från Malta har det hunnit hända väldigt mycket. Jag har varit på en underbar semester i Thailand (i mina föräldrars hus!!), kollat på fotboll i Manchester, fixat massor i lägenheten, ändrat frisyr ett x-antal gånger, fyllt 20, gjort några fler tatueringar, firat Mikaelas student, partat och haft det ganska bra faktiskt. Men tiden i och efter Malta var väldigt jobbig för mig. Jag mådde ganska dåligt, var väldigt arg på människor i min omgivning och hade ångest. Men Simon hjälpte mig att fixa tid hos en kurator och det hjälpte tillslut. Idag har jag fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt, men det har åtminstone blivit mycket bättre.

Annars är mina framtidsplaner fortfarande oklara. Jag vet inte vad jag kommer (eller vill) göra i framtiden, men jag är nöjd med tillvaron som det ser ut just nu. Jag har ett jobb jag trivs med, bor i en lägenhet som äntligen känns som ett hem och har världens finaste människor runtomkring mig. Så det känns faktiskt okej att ta allt som det kommer.

Likes

Comments