View tracker

Det spelar ingen roll hur mycket hat, hur illamående eller arg jag blir i närheten av honom, låt oss kalla honom Äpplet för han lär jag nog ta upp fler gånger. När Äpplet ens kommer på tal är jag otroligt hatisk, "bryr mig inte" och blir otroligt nonchalant ang situationen men egentligen så känner jag mig bara mest besviken och lite krossad, de få gånger jag går in på vår situation så gråter jag okontrollerbart för han betyder så jäkla mycket för mig. Jag kan inte ens sätta ord på det här, för just nu är vi ingenting och när jag hör, ser eller bara tänker på något som påminner endast ens lite grann om honom så krossas mitt hjärta gång på gång och det tar aldrig slut. Denna helgen har tagit så jävla mycket på min stolthet och jag kan säga jag har inte ens någon lust att försöka inte bry mig, för jag bryr mig alldeles för jävla mycket.

Fast å andra sidan brukar man säga att ibland måste man förlora något för att få något bra utav det, att allt händer av en anledning. Det kanske är meningen att jag ska ta mig an den mörka, långa stigen ensam för att lära mig hur man överlever på riktigt? Eller för min egna rättvisa? Jag vet inte, ingen annan heller. I en Kent-text sjunger de ju "det finns resor du gör bara en gång" och det kanske är ett tecken att jag ska ta mig igenom det här på egen hand.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har precis kommit hem från en mysig stund med Hanna, kanske den finaste vän jag har. Underbaring som hon är slog en call och kom över till mig trots att det kändes tungt. Det var trotsallt en helt vecka sen jag såg henne sist så det var skönt att träffas igen.

Mitt hjärta svider lite grann, det känns tomt och jag känner saknad. Saknad av en otroligt fin vän som övergav mig när det blev för jobbigt, fan vad han var bra och fan vad jag saknar honom. Min bästavän. Eller han var iallafall det. Allt dog under min värsta tid under min senaste depression och jag tror det var därför allt tog slut, pga min jävla depression som jag inte kunde rå för. Men egentligen så tror jag att i slutändan så var han mer min bästavän än jag hans och jag behövde han mer än vad han behövde mig, han var viktigare för mig än jag för han. För nu finns inget annat än tomma blickar mellan oss, inga känslor, endast döda och tomma blickar. Jag sörjer våran vänskap och tryggheten ikväll, tårarna sprutar och jag kan inte vara något annat än att vara arg på mig själv. Man ska inte förlita sig på människor fullt ut, aldrig kan jag ta åt mig av snälla saker eller betydelsefulla saker säger till mig för det har alltid i slutändan visat sig att människor har en tendens av att göra/visa andra saker än det de menar. Det kanske helt enkelt är fel med mig, jag är nog bara inte tillräcklig som de resterande 100 gångerna jag har litat lite för mycket.

Likes

Comments

View tracker

Jag är så otroligt dålig på att påbörja och avsluta saker. Därför vet jag inte hur jag ska börja just nu. Rubriken vill jag bara slänga och början på detta inlägget överhuvudtaget spyr jag på. Men vad ska man säga? "Hej! Jag har haft kanske 27 bloggar när jag varit yngre för att alla andra hade det men jag tyckte det var tråkigt så jag försöker igen" som man absolut aldrig läst på någon annans första inlägg, sen störtade deras bloggplaner lika snabbt som de starta igång den. 

Även fast det lär vara 2 pers som kommer läsa min blogg som dessutom känner mig väl som redan vet detta om mig så kanske man borde börja med att jag heter Jenni och är 15 år ändå, är bosatt i Enskede sedan 10 månader tillbaka. Innan bodde jag i Gnesta, som jag då tyckte var en äcklig liten håla där alla kände alla och där alla visste varenda lilla grej om alla. Är rädd att detta kan bli ett ganska långt första-inlägg, men det kanske sticker ut lite i mängden och kanske är lite intressantare än andra första-inlägg? Vad vet jag, man kanske tycker att jag verkar alldeles för filosofisk eller tråkig eller något. Är man beroende av vad andra tänker så är man. Mitt liv består mest av plugg och handboll, åh handboll. Det finns så mycket kärlek i det ordet. Hela min sociala värld kretsar i princip kring handboll och det finns inget jag älskar mer. Förutom att min socialfobi ställer till det en hel del för mig på den fronten. Jag gillar även Håkan Hellström, 80% av det jag lyssnar på är HH. Jag gillar nog han mest för att det känns som att han sjunger till mig, att han skrivit texterna till mig. Men det bästa är nog att man får tolka hans texter efter egna erfarenheter och perspektiv, det är jag kanske ensam om men så känner och tycker iallafall jag.

Man kanske borde berätta varför jag har skapat denna blogg, med risk att låta nonchalant så vill jag inte ha en egentligen. Jag har inte så roligt och intressant liv att skriva om, spelar handboll, går i skolan, pluggar och ligger i sängen typ. Men min baktanke är att jag vill kunna skriva om mitt liv. Eller asså alla bloggerskor säger samma sak men jag vill skriva om mina tankar kring psykisk ohälsa, hur en själv och de runtom påverkas och hur det är att leva med det helt enkelt. Däremot så kanske jag inte uppdaterar varje dag, eller ofta. Ibland får jag impulser och vill bara skriva av mig vilket slutar med att biblar dyker upp på min privata instagram. Ibland vill jag kunna resonera och diskutera och fråga mig själv men jag vill inte göra det privat, jag vill att andra ska kunna se hur jag tänker och vad man kan tänka på inför framtiden. Jag vill kunna nå ut till andra, jag vill att denna blogg ska vara en ​tankeställare ​för andra. 

Jag skulle kunna skriva ett hur långt som helst inlägg för jag tycker det år så sjukt kul att bara få berätta och jag vet att detta inlägget blev otroligt långt, jag är trots allt en liten 15 årig flicka som varit deprimerad en stor del av sitt liv, så jag har ju mycket att berätta. Men eftersom att jag är så otroligt dålig på att avsluta saker så lär det bli ett plötsligt ​hejdå, hörs när jag har något som jag vill dela med mig av!  

Likes

Comments