Header
View tracker

Den allmänna känslan just nu är stress - och lite panik. Inom loppet av en månad ska jag till både Tyskland och Polen, har ett stort historia prov, jag ska läsa ut en engelska bok, skriva mitt tal till svenska presentationen i nationella, förbereda mig inför flera andra nationella prov, gå klart fem kurser på internet och det är bara inom skolan. Okej resan till Tyskland och Berlin med mamma är inte med skolan, det är våran semester tillsammans i år. Men resten har allt med skolan att göra, ja just det jag är med och arrangerar ett årsmöte, en maskerad och kandiderar till sekreterare i elevkåren ocks. Vadå mycket att göra, det är dessutom bara inom skolan som jag skrev. Sen ska man träna, återhämta sig, vara social med kompisar och familj, springa på alla möjliga möten och hinna leva helt enkelt.

Även om jag är väldigt stressad, sen i måndags kväll har jag inte kunnat ta ordentliga djupa andetag, jag var stressad som f*n inför matteprovet och kände inte en nypa av trötthet trots att klockan var över tolv i måndagskväll. Just den stressen tycker jag inte om, i och för sig var läraren så smidig så i fredags förra veckan berätta han att vi skulle ha ett prov i onsdags på allt vi har gjort sen vi börja kursen i Januari.

Däremot den stressen som är nu efter att matteprovet är avklarat är på något sätt skönt. Som min psykolog på BUP sa och som jag håller med om så får jag energi av att ha saker att göra och flera bollar i luften samtidigt, att det är saker som händer med skolan men som inte är bara vanliga lektioner. Som jag skrev tidigare ska jag till Polen i April med skolan, jag är med i ett projekt som kallas ERASMUS där man går olika kurser i olika ämnen på en plattform som man själv väljer, sedan har man chans att åka till andra länder med sin skola. Hela idén är att man ska öva sin engelska, lära känna nya människor och nya kulturer och även att förbättra plattformen som man har gått kurser på som ska kunna vara ett annat sätt att lära sig saker än att bara sitta i klassrummet. Den stressen och känslan av att jag måste göra något med det här tycker jag om. Att jag får utveckla mig själv, lära mig om nya kulturer och se nya platser.

Mina veckor är alltid pressade, min gammalmodiga och traditionella kalender som jag skriver in allt som måste göras, allt från läxor, till samtal jag måste ringa, möten och träningar. Jag har fått kommentarer, men hur orkar du skriva i den? Men för mig är det snarare hur kan du inte? Om jag inte skriver ner allt jag ska göra blir mitt huvud kaos för då tror jag hela tiden att jag glömt något.Så dit jag egentligen ville komma med detta var väl någonstans att det är kul att ha massa att göra, att ha fullt upp och ha problem med att hitta en ledig stund i veckan. Jag känner att jag hittar något i det här med mig själv. Jag gillar det här jag håller på med just nu, att utmana mina egna gränser och som sagt se nya saker och lära mig om nya kulturer. Dessutom så går i princip allt bara man planerar och strukturerar sitt schema. Jag tar många håltimmar i skolan och alla stunder jag hittar till att plugga, men det funkar och jag känner som sagt att jag verkligen är påväg någonstans.

Såhär är det normala stadiet i min kalender, men jag gillar det. Jag skulle inte klara av att bara sitta hemma hela dagarna jag blir galen och kryper på väggarna när jag inte har något att göra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Stressen, ångesten, kraven, måstena. Nu börjar allt trycka och komma tillbaka. Jag har bara legat i soffan från måndag eftermiddag när jag åkte hem från skolan till idag. I söndags började jag få feber på riktigt, men då skulle jag fortfarande till skolan för jag var ju tvungen att vara med på kemilektionen för att kunna ta alla anteckningar. Så på måndagen när jag vakna utan feber satte jag bara på autopilot även fast jag egentligen nog inte mådde helt hundra och jag gick som sagt hem senare. Men mer om det en annan gång. För när jag väl hade kommit hem, bytt om till myskläder och lagt mig i soffan med mitt täcke, då släppte illamåendet, huvudvärken kom mer, men huvudet började slappna av, spänningarna i kroppen och speciellt i nacken och axlarna började släppa när jag fick upp värmen under det varma täcket. Sen dess har jag kunnat slappna av och valt att stanna hemma nästan hela veckan, jag avstod till och med från Romme för att jag lyssnade på min kropp. Jag tror det har varit en blandning av fysisk och psykisk "utmatning". Jag vill inte säga att jag varit utmattad men det har varit mycket länge, som det känns som att det alltid är. Men det har varit väldigt högt tempo och jag har känt mer i kroppen än jag brukar att den bara vill ha en "skrota hemma dag". När jag inte gör någonting, så ja jag har varit sjuk, jag är inte den som är hemma sjuk mycket. Men jag har inte heller haft sky hög feber eller nåt, men det har varit så skönt att bara ligga hemma och känna efter, vill jag se en till film, låna brorsans ps4 och spela eller titta på tv. Jag har inte ägnat mycket energi åt att strukturera och plugga massor, även om jag gjort en del och tänkt på det. Men jag lyckades släppa det mer än vad jag brukar och har inte varit så stressad över att ha missat 4 dagar i skolan vilket jag inte kan minnas sist jag gjort, iallafall inte i följd. Men nu kvällen innan börjar stressen komma, hur mycket ligger jag efter? Vad har alla andra lärt sig som jag kommer få underkänt på? Har jag matteprov imorgon, varför missade jag den infon, om jag bara varit i skolan?!?
Alla dessa katastrof tankar som alltid kommer för mig, vad påverkar då dessa tankar mest förutom att dem gör mig otroligt stressad, jo de "stjäl" min sömn. Jag kommer inte till ro och kan inte slappna av ordentligt. Varken när jag är vaken eller sover. Då har jag inte ens kommit till skolan ännu och lyckats fråga runt lite mer, fota någon annans anteckningar och få lite koll. Men jag har alltid en stress under skolåret att jag inte kan bli sjuk, jag har inte tid med det. Jag måste vara i skolan varje dag, varje sekund. Det känns som att jag går på en smal, smal tråd när det gäller att vara sjuk under skoltid. När jag lyckas hålla balansen och gå på linan så har jag koll och är i skolan. Men de få gånger jag ramlar blir jag sjuk, men det är de få och ibland väldigt korta stunder som gör mig så otroligt stressad under hela skolåret.

Lite tankar jag hade igår kväll som jag tänkte att jag ändå postar!

Likes

Comments

Snart är ännu en vecka slut, bara en dag kvar i skolan innan helgen. Jag ska vara ärlig, jag längtar extremt mycket efter helgen. Jag ska inte göra något speciellt, jag ska ha mysmiddag med pappa på Lördag och träna på Söndag. Men jag är så himla trött, jag tycker inte illa om skolan så är det verkligen inte. Jag älskar inte allt i skolan men jag ser en möjlighet, chansen till massa kunskap och erfarenheter som kommer hjälpa mig senare i livet. Jag försöker alltid se något positivt i saker som jag inte tycker är jätte roligt, om det inte går försöker jag åtminstone alltid låta bli att vara allt för negativ innan jag gjort det. Men just nu är livet tungt, det är inte att något extremt stort och jobbigt har hänt. Livet går upp och ner och jag har ett tag känt att jag kämpar för att hålla mig uppe och positiv men ändå åker jag bara neråt och nu går det inte längre. Jag är inte nere på botten, jag har varit längre ner förut. Men just nu är min neutrala nivå lägre än vanligt, det är jobbigare än vanligt att ta sig upp ur sängen och jag vill ännu mer bara stänga inne mig från omvärlden.

Jag har börjat lära mig och kunna hantera dessa dippar mer nu än för bara ett par månader sen. Jag har förstått för inte alls länge sen, att det finns inget magiskt jag kan göra för att må mirakulöst bättre. Det enda jag kan göra är att härda ut, inte pressa mig för mycket, ro om mig själv lite extra, lyssna lite mer på mig själv och vad kroppen försöker säga mig. Det som jag måste ta tag i som inte måste göras nu på sekunden får jag ta senare när jag har mer energi. För just nu är jag mer nedstämd än jag brukar. Depressionen är helt enkelt jobbigare än vanligt.

Ett sätt som jag ibland förklarar hur jag mår för att folk som inte har upplevt en depression ska förstå lite mer är att alla mina dagar är gråa, det är alltid grått på min himmel, ibland är det stora störtskurar som kommer ner, ibland är det bara lite duggregn och ibland kommer små glimtar av solsken. Just när är det duggregn i princip hela tiden och ännu mindre solglimtar. Men som sagt är det bara att härda ut, jag får försöka göra mina dagar så bra som möjligt och verkligen låta bli att göra saker som gör allt värre.

Jag vill passa på att uppmana er dör ute att ta hand om er själva, lyssna på din kropp och vad den försöker säga dig. Jag vet att mycket press från skola, jobb, familj och allt som livet har att erbjuda gör att vi människor lätt trycker undan det som vi egentligen känner och tänker att det får tas hand om sen. Men när är sen? Det kommer alltid något nytt som ska tas hand om, se till att ta hand om dig själv idag. Jobbet, skolan eller vad det än kan vara är ingenting värt om du går under på kuppen. <3

Likes

Comments

Först och främst vill jag bara säga god jul på er alla! Jag hoppas att ni har en lika lugn, trygg och varm jul som jag har fått fira med min pappa, lillebror och farmor. Sen vet jag att verkligheten inte ser ut så, om ni inte tycker om julen och vill bara gömma er. Kämpa bara fem minuter till, om det känns som att det inte går längre. Kämpa bara fem minuter till och ta det sen därifrån. Du är så mycket starkare än du tror.

Eftersom jag vet att alla inte firar jul och inte tycker om den så kommer jag inte pladdra på om det, jag tänkte istället fokusera på det som jag tycker är viktigast med julen. Att visa omtanke, öppna sin famn och hjälpa de som inte är lika lyckligt lottade som en själv. Nu när det är tufft ute i världen och mycket negativt så är det extra viktigt att vi som har möjligheten med pengarna, resurser och arbetskraften att hjälpa till. Vi måste öppna våra famnar och sträcka ut en hjälpande hand.  Jag tänker inte sitta hemma och se allt hemskt på nyheterna och kanske skänka lite pengar, Jag vet redan nu att jag SKA vara volontär för någon organisation och hjälpa till på de platser där hjälp behövs. Jag kan inte sitta hemma i min soffa i trygga Sverige och veta allt som händer i världen när jag kan hjälpa till. 

"​I just want them to know that I gave my all, did my best brought someone to happiness left this world a little better just because"

​Jag vill bort från allt det ytliga och inte bara skriva på sociala medier att det är så hemskt med allt som händer i världen och allt folk får stå ut med. Det är jätte bra att folk skänker pengar jag menar absolut inte att det är dåligt, jag vill bara hjälpa till på plats när jag faktiskt kan. Jag har börjat hitta varför jag vill göra saker i mitt liv, som med bloggen. Jag bloggar inte för att visa upp ett "perfekt" liv för det har jag inte. När jag var yngre ville jag blogga för att synas och det var häftigt. Men jag har insett varför jag alltid kommer tillbaka till bloggen även fast den står tom i flera månader och det finns två anledningar. Den första är för att få skriva av mig och formulera det jag känner och tänker, på något sätt få det klart och tydligt och inte så kaos som det är i mitt huvud. Den andra anledningen är nog samma anledning som gör att jag vill åka och vara volontär, om bara en person kan ta lite hjälp och hitta styrka av det jag skriver så är jag nöjd. Det är därför jag vill hjälpa till för att inspirera och hjälpa folk som har det tufft. 

För mig är det även det julen handlar om, att vara med familjen, hjälpa, stötta och inspirera varandra. Julklappar och allt ytligt spelar ingen roll, det är inte det viktiga. Det viktiga är att vara med sina nära och kära och visa att man älskar varandra och bara ta hand om varandra. Sen får vi inte glömma alla som är utanför vår familj som har det tufft. Vi som kan behöver hjälpas åt i tuffa tider som nu.

God jul på er igen och hoppas ni har det så bra ni bara kan!

Kram Jennifer



Likes

Comments

Innan ni läser något av det jag tänker skriva, se den här videon och lyssna till orden Frida har att säga.

Det Frida beskriver är verkligen det jag känner och känt. Jag vet inte vem jag är utan mina prestationer, vem är jag om jag inte presterar något på träningen, om jag inte skriver en bra uppsats, lyckas bra på matteprovet eller om jag ens städar mitt rum. Jag vet inte vem jag är om man tar bort allt jag gör och har rullande i mitt liv hela tiden. I och för sig tror jag det är så för många människor, det vi håller på med både jobb/skola och fritid representerar vilka vi är. Det är via fritidsaktiviteter man lär sig om man tycker om idrott, konst, musik, läsa, dator eller vad det än må vara. Via arbetet eller skolan får man också lära sig om man passar bättre som reporter, sjuksköterska, lärare eller brandman. Problemet blir när man pausar, stannar upp och inte gör någonting för en stund om man blir helt lost, inte vet vem man är utan alla prylar. Man måste känna sig själv vilka värderingar man står på, hur man känner sig inombords för att sen kunna bli en viss person med hjälp av allt man har i rullning i livet.

Nästa problem som jag tror många känner igen sig i är att pausa, kan man ens det? För mig känns det ofta omöjligt. Jag kör på i 110% tills jag kraschar, tills smällen kommer. Då säger kroppen till fysiskt, någon gång har jag fått migrän så jag inte kan göra något annat än att ligga i ett mörkt rum, en annan gång har jag blivit så sjuk med feber och förkylning att det enda jag kan göra är att ligga i soffan i flera dagar. Jag tror inte det är en slump att jag alltid blir sjuk på "riktigt" när det är lov och nästan aldrig när skolan är igång. Jag säger till mig själv om jag börjar känna mig lite hängig att ​du har inte tid att vara sjuk, du är frisk. ​Så puttar jag bort känslan av att vara hängig och kör på. Men det är just det där när det blir för mycket, när kroppen försöker säga till en fysiskt att pausa en stund så man får återhämta sig och sen kommer tillbaka. Men om man inte kan då? Alla har vi massa saker på gång hela tiden. Jag vet själv att det skulle vara tio gånger jobbigare att komma tillbaka om man pausar en stund. Om jag skulle vara hemma från skolan en vecka för att återhämta mig skulle jag först och främst inte kunna slappna av för jag skulle tänka på allt jag missar och när jag kommer tillbaka för att ta igen det jag missat skulle jag vara helt slut efter ett par dagar på grund utav att jag behövt jobba så mycket. Även fast jag vet att jag har mycket i mitt liv och behöver hitta sätt att återhämta mig i vardagen för att inte krascha när jag väl får en ledig dag så är det så svårt. Jag har väldigt svårt att låta mig själv göra ingenting, att bara skrota runt en eftermiddag efter skolan. För det finns alltid något man kan läsa eller kolla upp. Men ska man hålla i längden går det inte att köra tills man inte klarar mer.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här egentligen jag tyckte bara det Frida sa var så bra så jag ville dela med mig av det.

Kram Jennifer 

Likes

Comments

Gymnasiet, herregud är det jag först kommer att tänka på. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här hösten. Men jag har tänkt att försöka få ner något. För det första känns det verkligen som om det var igår jag började nian i Hölöskolan och gick runt i samma korridorer som jag gjort i sammanlagt 7 år, dock i två perioder. Men så började skolan i augusti och det var dags för en helt ny skola med helt främmande människor som skulle bli mina nya klasskompisar,

För de som inte vet går jag en linje som förkortas IB - International baccalaureate den går ut på att man läser hela gymnasiet på engelska. Från tvåan kan man även välja om man vill inrikta sig mer på de samhällsvetenskapliga ämnena eller naturvetenskapliga. Jag bestämde mig slutligen för IB efter det egentliga sista datumet som man skulle bestämt sig. Jag velade väldigt länge om jag ville gå estet musik på Tumba som var mitt förstahandsval och som jag hade kommit in på eller om jag hellre ville gå IB. Men det blev IB och nu när jag gått nästintill en termin så känns det helt rätt. Jag kan känna ibland att jag undrar hur det hade varit att bara leva i musik även på skoltid, jag kan på sätt och vis längta efter estet även fast jag inte riktigt vet vad det är jag längtar efter. Men IB ger mig mycket större möjligheter i framtiden att studera utomlands vilket är ett av mina stora mål att göra. Jag vet att jag vill ut i världen och har som ett av mina mål i livet att besöka alla kontinenter. Men jag vet även att jag inte vill åka en vecka hit och dit. Jag vill vara en längre period på ett ställe, lära känna kulturen, livsstilen och människor där. Inte bara se massa fina stränder från olika hotellrum, Vad passar då inte mer perfekt än att plugga i ett annat land.

När jag började gymnasiet var jag så NERVÖS, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. De första veckorna hade jag till och med en klump i magen varje dag jag skulle till skolan för att jag inte hade hittat någon självklar kompis att umgås med. Det kändes som att alla hittade varandra så fort och jag visste inte vem jag ville umgås med och speciellt visste jag inte vem som ville vara med mig utan att jag bara var en börda för dem. Men jag fortsatte försöka och nu har jag roligt varje dag i skolan, skrattar varje dag och har mitt kontaktnät utspritt på flera ställen. Det är verkligen mitt tips till nån annan som är i en ny situation med nya människor och det känns jobbigt, bara fortsätt. Jag lovar att du kommer hitta åtminstone en person som vill vara med dig. Det som fick mig att fortsätta var även att jag kände att linjen var rätt för mig, det är det man måste försöka reda ut. Är det linjen som faktiskt inte känns rätt eller är det "bara" att man inte har hittat sin plats i klassen.

Sen har det inte bara varit att hitta min plats i klassen som varit jobbigt, just IB är en ganska tuff linje. Jag visste egentligen inte riktigt vad jag hade valt när jag började. Bland annat matten var en stor chock. Vi läser två mattekurser istället för en första läsåret som naturklasserna gör. Så när vi började skulle det första vi jobbade med i matten vara repetition, det var det inte. Jag satt på genomgångarna och förstod ingenting medans det kändes som att ALLA andra i klassen förstod. Jag har även fått veta i efterhand att så var inte fallet, men jag kämpade på med matten. Utan att ens överdriva tog jag nog hem matte varje dag de två till tre första veckorna för att jobba ikapp eller jobba extra med något jag inte förstod. Det var inte kul just då, inte för fem öre. Jag är inget mattesnille och tycker inte matte är särskilt kul men jag förstod att om jag inte kan grunderna kommer jag aldrig kunna klara hela kursen, så jag fortsatte vara envis och plugga matte hela terminen och som jag trodde har det gjort att jag kunnat hålla en hyfsad nivå hela terminen. Det är mitt andra tips till den som pluggar oavsett vilken nivå det är på. Om du inte förstår FRÅGA!! Ta hem och jobba extra eller ikapp om du inte hann klart, ta hjälp av mamma, pappa, lärare, kompisar, syskon vem som helst som kan hjälpa dig. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit med pappa och pluggat matte, jag har suttit flera fredag och lördag kvällar. Det känns inte särskilt kul just i stunden att tillbringa en fredag kväll till att plugga men det lönar sig verkligen!

Mitt tredje och sista tips för den här gången är även att PLANERA. Jag hade aldrig klarat den här hösten utan att planera. Utanför skolan har jag 3-5 träningar i veckan, restid med bussen, vill hinna ta det lugnt och umgås med familj och vänner. Tack vare denna höst har jag blivit mycket bättre på att planera och disciplinera mig och faktiskt sätta mig ner och skriva klart uppsatsen eller vad det än kan vara. Man måste lära känna sig själv, jag vet att efter att ha tränat både Lördag och Söndag orkar jag inte sätta mig och plugga matte på söndag kvällen, men då gör jag det på fredagen istället så är jag fortfarande klar med matten när jag kommer tillbaka på måndagen.

Gymnasiet kom verkligen i rätt tid för mig. Jag saknar fortfarande Hölöskolan och kommer alltid göra det. Det har hänt så mycket bra och jobbigt där som har format mig som person. Men tack vare gymnasiet har jag sett att jag inte måste vara den blyga tysta tjejen som jag var i Hölöskolan som bara pluggade. Jag var blyg när jag var liten men jag är inte det alls på samma sätt längre. Men i Hölöskolan hade vi alla våra platser som var väldigt svåra att bryta. Sen saknar jag som sagt Hölöskolan, men egentligen mest lärare, kompisarna som jag inte träffar varje dag längre och vissa lektioner.

Men våga prova något nytt! Välj det som känns rätt för dig och forma ditt liv som du vill ha det och försök nå det målet som just du vill. Gymnasiet kan verkligen vara en perfekt hjälp på vägen bara man hamnar rätt!!

Det blev väldigt långt idag men jag kände att jag ville skriva det som jag känt och faktiskt få ner det i text inte bara massa tankar som flyger omkring.

Puss Jennifer!


​Här är bara två bilder från lite olika saker jag ägnat mig åt i höst.

Likes

Comments

Som det står här skrev jag det här en vecka innan jag gick ut nian sen publicerade jag det aldrig men jag kände att jag ändå ville publicera det, så här kommer det med lite förändringar. (Det som är kursivt är det jag skrev i juni)

Nu måste jag bara reda ut en grej, jag går ut nian om typ en vecka. Kan vi ta det en gång till? Om en vecka går jag ut grundskolan. Kom inte jag hem från Holland nyss, var tio år, jätte blyg och ville inte dra till mig massa uppmärksamhet, ville inte behöva få en fråga så jag var tvungen att svara inför klassen, Det fanns inte på kartan att jag skulle räcka upp handen frivilligt. Nu är jag sexton och jag går ut nian. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Det är helt sjukt, för varje dag är det ytterligare en sak som var den sista jag gjorde i Hölöskolan. Jag minns fortfarande så tydligt när jag kom tillbaka till Sverige och besöken vi gjorde i skolan innan vi slutligen flyttade hem. Jag minns att det var kul att träffa alla kompisar jag hade i Sverige och att prata svenska i skolan kändes jätte konstigt. Att höra svenska överallt och inte Holländska.

Det är nu sex och halvt år sen jag flyttade hem. På de sex och halvt åren har det hänt en hel del grejer, både saker som varit rent ut sagt ett helvete, flera gånger har jag haft känslan att "nu ger jag upp, jag orkar inte kämpa mer. Det blir ändå aldrig bra varför fortsätter jag ens". Nu när jag ser tillbaka lite och reflekterar extra över vad som hänt mig och inte bara de senaste sex och halvt åren utan egentligen de senaste åtta åren så är det ibland svårt för mig att förstå vilken människa jag har varit gentemot vem jag är nu. Det var åtta år sen pappa blev sjuk, det har satt extremt djupa spår i mig och påverkar mig nästan varje dag. Ja det har hänt mycket jobbigt, men när jag tänker tillbaka så ser jag alla glada minnen med mina vänner och familj. Alla skratt, sena sommarkvällar och allt jag har upplevt. Men framförallt ser jag (kanske inte hela biten men iallafall en del av) den resa jag gjort som person.

Bara inom skolan t.ex. jag har varit ganska lyckligt lottad inom skolan. Jag har egentligen aldrig haft jätte svårt för någonting i skolan, jag har inte glidit på en räkmacka. Men jag har aldrig riskerat att inte få godkänt i något ämne. Jag har fått kämpa med vissa saker och något som varit svårt för mig  är redovisningar och att stå inför klassen med allas blickar på mig.

Det känns som att det fattas lite, jag minns att jag inte skrev klart det men jag minns inte heller vad jag ville skriva mer så jag väljer att inte skriva till något. Jag har tänkt att jag ska skriva lite från när jag började gymnasiet i ett eget inlägg istället. Gymnasiet har fått mig att växa väldigt mycket och om jag skulle försöka skriva klart det här inlägget nu skulle det bara blandas ihop med allt jag vet nu.

Får se när jag skriver här nästa gång!

Puss på er! <3

Likes

Comments

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska göra.​ Jag säger gång på gång på gång att jag ska börja blogga mer, att jag ska skriva mer vardagligt och inte bara massa deppiga inlägg när det är någonting som hänt. För det blir ofta när någonting hänt som gör att väldigt stora eller starka känslor kommer som jag skriver av mig. Men jag vill inte bara det, jag vill skriva om vardagssaker och mer jobbiga eller bara allvarligare saker. Men jag vet inte hur jag ska få till det, självklart är det mycket i skolan. Liksom sista terminen av nian och alla nationella prov och så. Dessutom gör jag mycket saker på fritiden och livet är inte alltid särskilt kul. Just nu känner jag mig också i en svacka. Men det är inte så att jag är upptagen 24 timmar om dygnet hela veckan. Men jag får klura ut något.

Men det jag skulle skriva om i detta inlägget är om min Berlin resa som jag var på för ungefär en månad sedan. Jag var där i tre dagar måndag till onsdag med tyska gruppen i skolan. Min lärare har som tradition att hon åker iväg med tyska gruppen som går i nian varje år och i år var det min tur. Det var en helt fantastisk resa, vi såg så mycket av staden på dem få dagar som vi var där. Hon kan väldigt mycket om Berlin och hela Tyskland så hon vet vad man ska se och har en plan för hur man ska hinna med allt. Det var ett konstant gående i tre dagar. Vi samlades halv fyra på skolan parkering måndag morgon och planet landade strax innan elva på onsdag kvällen hemma i Sverige. 

Själva staden Berlin var helt fantastisk. Jag kände mig hemma och även om det var en storstad och det hela tiden hände mycket saker runt omkring och vi hela tiden skulle någonstans så kände jag ett sorts lugn att bara få vara där och se och uppleva. Jag kände också igen en känsla som jag hade när jag bodde i Holland och kulturen var liknande den i Holland så det var lite som att komma till Holland. Det är verkligen en stad som jag vill komma tillbaka till och jag rekommenderar den verkligen.

Sen var det ingen dans på rosor hela tiden, resan blivit mycket bättre än jag hade förväntat mig vilket var skönt. Men jag tycker det är jobbigt att flyga, egentligen inte själva flygningen för jag har flugit en hel del i mitt liv så jag gillar känslan man får i magen. Men det jobbiga är att det är så trångt, det är så lite utrymme i planet. Det är så lite benutrymme och allt känns väldigt ihop tryckt i ett plan. Sen är det jobbigt för mig med trånga utrymmen där det är mycket folk som jag inte vet vilka det är och om jag inte kan ta mig därifrån när jag vill. Så som att åka en trång tunnelbana eller ett trångt pendeltåg kan vara väldigt jobbigt, det är inte alltid det är jobbigt och det brukar kunna skilja ganska mycket från gång till gång hur jobbigt det är. Även hiss är jobbigt när det är mycket människor i den och ibland även om det är bara några få personer. Och när vi är i en så stor stad och ser så mycket saker så åker man mycket tåg, tunnelbana och hiss av olika slag. Jag brukar ofta vid sådanna tillfällen få panikattacker, det gjorde att redan innan jag åkte till Berlin hade jag en rädsla för att få panikattacker. Vilket jag också fick, ganska många små och två-tre stora.

Men resan var helt fantastisk, jag skulle åka igen även om jag visste att det som hände skulle hända! Alla dagar i veckan!

Två bilder som får börja allt, en bild från planet när vi flög ner och man kan ju inte vara u Tyskland utan att ha en bild på den tyska flaggan.

Vi besökte ett varuhus som heter KaDeWe, det är som NK här i Sverige men tyska version. Deras matavdelning är enorm, dem har allt mellan alla sorters kött och fisk, massa bröd, frukt och godis. Dessa tre bilder är bara en minimal del av allt. Skulpturen på den fjärde bilden står utanför KaDeWe. I Berlin finns väldigt många symboler för Berlin muren och Tysklands historia. Och med denna vill dem visa att allt i Berlin var så nära varandra men det rörde aldrig vid varandra. Det var delat och väldigt olika men ändå så nära.

Här är en kyrka som står mitt i Berlin. Det är Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, den gamla delen av kyrkan blev bombad under andra världskriget och sen byggde man en ny lite annorlunda och modernare kyrka. Den nya kyrkan är byggd i ett mönster av en bikaka och i varje hål är ett glas. Så på dagen lyser det med ett blåaktigt ljus inuti kyrkan, men på kvällen lyser det inifrån och ut. Så på kvällen kommer det blåa ljuset ut.

Här är Berlins tv-torn. Det låg nära där vi bodde så vi gick förbi det varje dag och vi var även uppe i den.

Här är en staty om man kan kalla det så, den heter Siegeseule och den står faktiskt mitt i en rondell. Sen var det en bro på vägen dit som det satt massa lås på.

På den vänstra bilder står vi vid Checkpoint Charlie, det var där man som icke väst tysk kunde åka över till Öst Tyskland, det har även ståts med pansarvagnar där i timmar och man visste inte hur det skulle sluta. Skulle någon skjuta eller inte. På andra bilden visar raden med stenar var Berlinmuren gick, den stod precis där stenarna ligger. Man ser verkligen hur den bara gick rakt igenom staden. Ingen anpassning eller något.

Här besökte vi högkvarteret för dem som styrde i DDR, det är en rest från muren och tegelresterna är rester från små rum som fanns under jorden och där förhörde man folk och torterade dem på dem hemskaste sätten.

Kupolen på den vänstra bilden är glaskupolen på stadshuset i Berlin, jag fick dock ingen bild på hela stadshuset. Och den högra bilden är utsikten vi hade. Man kan se hur platt det är i Berlin, dock var det väldigt dimmigt som man ser så det syntes inte så långt.

Här är Brandenburger Tor, bilden till vänster är när vi var där och bakom går en stor väg och ner på den står Siegeseule. Men på högra bilden är från när muren fanns. Den gick precis där och då fanns ingen stor väg eller någonting.

Här är labyrinten som ska symbolisera alla judar som dog och hur allt är så nära men man varken ser eller hör om någon skriker. Stenarna är mellan ca 30 cm höga till flera meter. Så när man går in där syns man inte och man kan inte ringa till mobilen, täckningen försvinner.

Berlins domkyrka, sjukt häftig kyrka. Helt klart en av favoritsakerna vi gjorde. Utsikten var helt magisk från där vi stod. Vi var liksom uppe precis under det stora gröna taket och kunde gå runt den. Fast dem 300 trapporna som man var tvungen att gå för att komma upp dit var inte kul, men värt det hlet klart.

Vänstra bilden är ett världsur som visar vad klockan är på olika platser i världen. Mitten bilden är ett monument över muren och "dödsremsan" som var mellan. För det var inte bara en mur som man ser på bilden. Och bilden längst till höger visar Europas eller världens första elektriska trafikljus, jag minns inte riktigt vilket det var.

Ytterligare ett murmonument vi var vid, det heter East Side Gallery och det man gjort här är att man låtit massa olika konstnärer måla på muren och dem får symbolisera muren och dens fall från sitt eget perspektiv. Sen var det också en galler dörr i muren som folk satt fast lås i.

Så får dem två sista bilderna vara halvdåliga mobilbilder från planet på vägen hem, det är faktiskt Stockholm. Dem jag tog när vi lyfte från Berlin var ännu sämre.

Ja detta var då lite om min Berlin resa och resan i lite bilder, som sagt jag kommer med 100% säkerhet åka tillbaka och jag tycker ni också ska göra det om ni får chansen.

Får se när jag skriver nästa gång, vi ses! Jennifer <3

Likes

Comments

Muren som man byggt upp, muren som står i vägen för att ingen ska se på riktigt hur man känner. Muren som skyddar den sårbaraste delen av hjärtat.

Att bara låta den falla, att visa vad man verkligen känner och vad som försiggått i en så länge. Att visa det och säga hur det faktiskt är. Det är nog det naknaste man kan göra, det är bland det läskigaste som finns. Att visa det innersta i hjärtat, det mest sårbara man har. Det som fått en själv att gråta sig till sömn. Det som är så läskigt att bara tänka på och som krossar en lite varje gång man bara tänker på det. Att dela det med nån, att ge en del av sitt hjärta i deras händerna som dem kan göra vad dem vill med. Det skrämmer mig så otroligt mycket. Men det är när man gör det och ser att det hjälper, när det hjälper hjärtat att bli lite mer helt igen. Som kan ge hjärtat lite extra kraft att slå lite till. Att orka lite längre, Som ger en ny kraft precis när det känns som om det inte går längre. Tack vare att nån vet hur trasig man är, som kan bära upp en när det nästan bara är små splitter kvar. Någon som hjälper en att limma ihop alla delar igen. För det man ibland behöver är bara en kram, inga ord eller speciella saker. Bara en kram och kanske få gråta en skvätt. Men om det finns en axel att gråta mot så man inte behöver gråta själv, det känns inte lika ensamt.

Man måste inte alltid vara den starka, alla har sina svaga punkter. Det som alltid får en att falla och känna sig så liten.

Likes

Comments