Högkänslighet

Sedan jag började jobba och fick en helt annan struktur på mina veckor än jag haft innan har jag "behövt ändra på allt". För att jag ska kunna orka fungera som människan jag är har jag behövt omstrukturera och omprioritera precis allting. Mina dygn är helt annorlunda och eftersom att jag av den här nya eran i mitt liv lättare blir trött och stressad så behöver jag ha det på ett visst sätt (med undantag såklart, när det behövs eller känns okej). Innan den här perioden i mitt liv kunde jag lägga upp saker lite som jag ville. I 4 år har jag fått ihop livet av studier, träning och umgänge precis som jag velat ha det. Med arbete istället för studier har det inte fungerat på långa vägar. Många, många kvällar har jag funderat över och stundtals varit mycket ledsen över den förändringen. Jag har ett problem, som jag själv tror är grundad i min högkänslighet, som är att jag har världens största samvete. Ett samvete som aldrig är cleant. Jag kan tex inte göra något för mig egen skull utan att få dåligt samvete över att någon annan tex fått ett "nej jag vill inte/kan inte/orkar inte göra xxx nu/då". Jag kan samtidigt inte ha samvetet cleant med att göra det någon efterfrågar som jag "inte orkar/vill/kan" och själv känna att jag gör något jag inte ville, även om det kan gynna en annan. Sen jag började jobba-utan att skylla på jobbet för jag trivs jättebra på mitt jobb och med min utbildning - har mitt samvete haft en ständig kamp. För att jag inte längre har tiden, och därmed orken, att vara på samma "nivå" som jag varit tidigare. När jag studerade hade jag tex 4 föreläsningar en vecka och var uppbokad väldigt lite. Jag kunde träna dubbla pass och träffa människor x100 om jag ville varje dag. Och mitt samvete hade inget problem. Jag orkade träna för min skull och träffa människor för min/deras/ömsesidig skull. Allting var frid och fröjd.
Sen jag började jobba har jag fått välja något för något annat jämt. Och blir alltid missnöjd med något. (Jag planerar att söka hjälp för det här för efter ca ett halvår av ständig samveteskamp orkar jag inte mer, jag har inte lyckats ändra mina tankar kring allting själv så jag hoppas att någon annan kan hjälpa mig med det).

Sen jag började jobba har jag det ungefär såhär; 

- Jag mår bäst av att träna så gott som varje dag

- Jag mår även bäst av att träna ensam 9/10 ggr

- Jag mår bäst av att hålla mitt sociala umgänge till helg eller lediga dagar

- Jag mår bäst av att vara helt ifred och inte göra någonting lördag morgon/förmiddag/hela dagen (detta beror på hur trött jag är från veckan som varit, brukar vanligtvis vara några timmar av morgon eller förmiddag jag behöver återhämta mig från allt och alla, men vissa gånger tyvärr tar det hela lördagen innan jag orkar göra någonting annat än att ligga och stirra in i väggen eller mobilen)

- Jag mår bäst av att ha planerat in helgerna med någonting roligt/trevligt (kan få ångest av helt oplanerade helger om jag inte har ett megastort återhämtningsbehov)

- Jag mår dåligt över att att prioritera träningen på vardagar för andra människors skull (här blir mitt samvete inte glatt över att jag gör det som känns bäst för mig, jag mår alltid lite dåligt över att mina vänner eller min sambo tex hade "önskat annorlunda")

- Jag mår dåligt över att behöva prioritera bort sådant som jag annars orkat (tex träffa folk på vardagar mer än ca 1 gång varannan vecka som är vad jag ungefär pallar med nu)

- Jag mår dåligt när jag "gör ingenting" trots att det är precis vad jag behöver för att jag är rädd att andra uppfattar mig som slö och arrogant (dvs jag är inte precis vad andra behöver att jag är)

- Jag mår dåligt för mitt samvete när jag försöker pressa mina gränser för andras skull och jag mår dåligt för andras skull när jag inte pressar mina gränser för vad jag orkar

Jag har verkligen förstått nu att jag inte orkar gå runt med den här "kampen" i mitt samvete. Jag har redan andra saker att ta itu med rent känslomässigt så det här är bara en riktigt dum grej som väger över mig hela tiden och tar energi som jag faktiskt kanske skulle kunna lägga mer både på mig själv och andra. Jag vill så gärna rensa samvetet från ångest över varenda val jag gör i mitt liv. Jag vill verkligen kunna känna att det är okej att välja det som är bäst för mig. Jag hoppas verkligen att mitt samvete kan få lite lugn och ro.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Högkänslighet

Den här delen av låttexten (Håkan såklart, från boken med alla hans texter är bilden tagen nu imorse) har länge betytt mycket för mig. På fel sätt dock. Första gången jag applicerade den i mitt liv var kring min student, när allting sket sig och jag var arg på min pappa. Just denna gång "löste sig allt" men det är ändå i över 5,5 år som jag tänkt på mig och min pappa, slutet mellan mig och min pappa, varje gång jag hört låten. Nu mer än nånsin. Nu när jag faktiskt vet att det är "slut mellan oss" för nånstans vet jag att det ändå stämde, precis det jag tänkte för 5,5 år sen... Den gången var det början på slutet. Där startade det. Sen att det skulle ta ungefär 3,5-5 (beroende på hur man ser det) år till innan det faktiskt tog slut visste jag ju inte då. Det är inte så många år sedan jag berättade för min mamma att de här låtraderna hade med min pappa och min student att göra för mig. Nu gör det ont i henne varje gång hon lyssnar på den här låten också. Slutet gör för ont i mig, slutet har just börjat mellan dig och mig.

Jag tänker på det här rätt ofta måste jag erkänna, oftare än jag borde och oftare än jag vill. Jag tror inte någon vet riktigt hur ofta jag gör det och riktigt hur ont det gör i mig, ingen i min närhet i alla fall. Jag går ständigt runt med känslan att min pappa valt bort mig, att han valde något framför mig som förstörde mig och delar av min uppväxt, att han lät allt som hänt mig framför ögonen på honom hända mig. På ett sätt valde han bort mig för över 10 år sedan, men det förstod nog inte någon av oss då. Han var ju där rent fysiskt, liksom jag var det, dom åren. Men egentligen var jag redan bortvald. Han var redan styrd av någon annans tankar och vilja. Han var inte längre min pappa. Om jag ska vara helt ärlig kommer jag knappt ihåg honom, så som han var när han faktiskt var min pappa. Svaga minnen, få minnen. Oavsett hur han sett på de här åren så blev jag - och egentligen "alla" andra han haft i sitt liv innan med - bortvalda. Min pappa borde ha varit människan som stått upp för mig, som borde försökt skydda mig från allt ont och som borde lärt mig växa som människa. Det är han inte. Det var han inte. Jag kan inte med ord beskriva hur tomt det känts i mig i flera år. Jag hade en god vän, eller har egentligen, som dök upp i mitt liv för lite mer än 3 år sen. Jag blev väldigt fäst vid honom för att han kunde förstå mig på ett helt annat sätt än andra människor kunde. Han lärde mig saker om livet, om världen och framförallt om mig själv. Jag förstod för något år sedan att han egentligen var "pappa" för mig - han gav mig allt jag hade behövt från min egen pappa som liten, som yngre och som jag skulle behövt nu. Jag försöker ibland tänka annorlunda kring min pappa, försöker "skylla ifrån" allt på andra människor än honom men jag kan verkligen aldrig komma ifrån att jag upplever att han övergett mig när jag behövt honom som allra mest. Slutet gör för ont i mig.

Likes

Comments

Alltså jag hinner inte med. Jag hinner inte med tiden, på nåt vis. Månaderna bara går av sig själva, veckorna avverkas av bara farten. Varje gång det är måndag tänker jag "shit, redan igen?" och varje gång det är fredag tänker jag "hur hann alla vardagar bara gå förbi sådär?". Jag har en känsla rent allmänt av att jag inte hinner med allt jag vill. Delvis för att jag inte orkar hålla igång hela tiden men även för att jag har för få "egna" timmar på dyngen "när veckorna bara går". Jag måste ständigt prioritera saker framför andra. Varje dag handlar om prioriteringar. Vill jag ha matlådor för resten av veckan behöver jag laga mat en kväll och då hinner inte jag exempelvis träffa en kompis eller träna en hel timme. Inte om jag vill sova på nätterna i alla fall, och skulle jag inte sova skulle jag ju ändå inte orka göra detta. Jag har på något sätt börjat förstå att om jag ska jobba och sova mellan 22-05 varje natt till en vardag så hinner inte jag umgås med folk dom dagarna om jag vill må bra i min kropp, som jag gör av att hinna laga bra mat och aktivera mig ute eller på gym i den mån jag orkar. Det funkar liksom inte riktigt för mig. Jag tränar lite oftare nu igen, har valt att prioritera det före "sällskap" dom absolut flesta dagarna. Jag funkar bättre så. Då och då under vardagarna kan jag ägna mig åt "sällskap", och ibland blir hjärtat glatt av det men i längden, om det var sällskapet jag prioriterade flest gånger framför träningen, skulle inte kroppen orka med det heller. Jag har insett det här året, mitt första år av känslan att verkligen inte ha tid för allt jag önskar, att jag letar efter min balans. Balansen på insidan. Och idag drygt ett halvår efter jakten på den startade har jag förstått ungefär hur jag behöver ha den. Vardagar behöver jag prioritera mat, sömn, vila och träning. För det är bara så jag trivs med min ork och själ i längden. Jag får ta allt annat på helgdagar eller semester. Om jag orkar under helgerna kan jag umgås. Och då behöver jag heller inte prioritera bort allt före en annan sak, då hinner jag med flera saker. Behöver fortsätta "utreda" min balans noggrannare men jag har förstått att det är ungefär här den ligger. Och jag måste försöka låta den vara där ett tag, för att hitta tillbaka till alla delar av mig själv. Jag behöver ju ändå kunna vara just mig själv.

Likes

Comments

Högkänslighet, Positiv energi, Träning, Vardag

Har varit "hemma" i helgen. Haft mamma inom 13 mils avstånd istället för bortom, liksom. Har sovit ihop med min (katt)syster och fått katthår i hela ansiktet, på alla kläder och ja ni vet hur det blir. Fick även den andra kattens hår i ögonen och henne är jag lite allergisk mot så tårar rann, ögonlock smärtade men alltså tusan vad lite kattgos är värt den känslan då och då. Älskar dessa djur något innerligt mycket, dom har varit med nästan lika långt som jag kan minnas och en del av dom kommer alltid finnas med mig. Hunden har jag lekt en del med också och igår gick vi en promenad i skogen innan jag begav mig "hem" igen. Åkt från hem till hem. Jobbade ett par timmar på Friskis ihop med en av mina absolut bästa vänner innan jag fick ett litet "jag vill träna och jag vill vara ute"-ryck och begav mig till löparbanan för att springa intervaller i kvällssolen. Intervaller på 400m, 80m och 60m avverkades innan jag på stappliga ben tog mig hem för havregrynsgröt till middag. Inte ätit gröt sedan i torsdags så då är det faktiskt inte mer än rätt att äta det till middag. Mycket nöjd efter en helg som fyllde på energidepåerna i själen rätt ordentligt. Tänk vad lite hemmatid med familj och husdjur kan göra. Och solen. Nu är det bara min sambo som fattas mig, han är borta med jobbet några dagar och jag längtar rätt så mycket tills "den hemkänslan" kommer tillbaka till mig också. Lägenheten kändes så tom när jag kom hem igår och han var borta. Och jag sov väldigt dåligt också, förmodar att det är mycket hans frånvaro som gjort att jag vaknat så många gånger. En natt till ensam men sen kommer han hem igen. Min kärlek.

Likes

Comments

Högkänslighet, Positiv energi, Vardag

Jag återhämtade mig mycket fortare än jag "förutspått" den här gången och har faktiskt hittills haft en väldigt bra vecka. Äter gott och bra, umgås med bra människor, tränar inomhus och utomhus om vartannat, dansar och skriksjunger på spelningar, har det jättebra på jobbet och är positiv och glad i allmänhet. Glad i allmänhet brukar jag vara, alltid, men jag brukar även kunna vara trött. Pöl på golvet-trött. Men inte nu längre. Det var förra veckans "besvär" att gå runt och behöva återhämtning. Den här veckan kör vi en tvärtom-vecka och lever livet till sitt yttersta. Fantastiskt. Är en sånhär vecka jag kommer kunna tänka tillbaka på som "maj var en himla bra och fin månad" eller liknande. Och idag är det freeedag, nästan "igen" eftersom onsdagen upplevdes som en fredag pga gårdagens rödhet (trodde alltså flertalet gånger att det var fredag på riktigt i onsdags?) och har därför lite extra helgpepp då det känns som "dubbel helg". Helgen kommer bestå av vila, solsken, häng med vänner, jobb på en sittning på uni, ett efterlängtat spinningpass jag inte kunnat gå på under flera veckors tid och lite annat smått och gott. Kommer bli bra i alla fall! Hoppas ni får det så bra eller bättre också. Trevlig helg!

Likes

Comments

Högkänslighet

Herregud vilken vecka jag lämnar bakom mig. Det har varit sååå mycket nya intryck och allt har gått på högfart - typiskt intryckstrött så som högkänslighetens gång går var ett faktum. Redan i onsdags hade jag världens behov av sömn och ensamhet. Dock hade jag inte möjlighet att vila ut det där och då utan fortsatte samla på mig intryck och vilobehov resten av dagarna. Just i onsdags hade jag dock energi kvar från vad jag hunnit fylla på med senaste tiden så då klarade jag i alla fall av att träna. Sedan onsdagen har jag inte klarat av det. Och det är inte det att jag inte försökt, både torsdag och söndag (igår) var jag till gymmet, försökte mig på några repetitioner av någon övning men fick lov att avsluta, vända och gå hem inom ett par minuter. Det blev för mycket intryck när jag behövde vila. Och kroppen lyssnade inte heller, ingen rörelse i kroppen på gymmet kändes ens lite bra. Vardagarna förra veckan var värst intrycksmässigt, tisdag till fredag var "hemska". Inte händelsemässigt men inrycksmässigt och även lite stressmässigt. Sånna här veckor har jag ett dilemma på helgerna - för iblandiblandibland hjälper det att umgås med folk för att lätta på det mentala trycket, men det är verkligen en chansning med hög sannolikhet för att jag kommer behöva sova en extra dag sen. Just denna fredag när jag bestämde mig för att umgås "lyckades" jag dock med detta. I fredags var ett ibland. Jag var iväg till ett par kompisar och drack lite rosévin som så många andra ville göra vår riktigt soliga varma första "sommarhelg" i Sverige. Den här kvällen gav mig faktiskt mer energi igen och jag är tacksam för det, tacksam för sällskapet och tacksam för att jag därför varit lite piggare resten av helgen än jag under veckan känt att jag kunde vara. Dock var lördagen mest i dvala. Vad jag gjorde? Vet inte ens riktigt själv. Ingenting tror jag. Sov eller "bara satt" om vartannat igenom dagen för att låta huvudet och kroppen komma ikapp. Efter lördagen var det bättre men ändå inte bra. Igår var riktigt jobbigt för jag ville så gärna orka igår. Men jag städade inte, jag lagade inte matlådor, jag tränade inte och jag pratade i princip inte med någon förutom de timmar jag jobbade och "tvingade mig själv at prestera en stund". Dom timmarna gjorde mig nog lite tröttare igen på kvällen så allt som hände då var en lugn promenad innan läggdags där tankarna kunde vandra mellan träden och solstrålarna. Sen kommer jag inte ens ihåg riktigt hur och när jag la mig, jag vet bara att jag har sovit igen.
Varför den här veckan blivit så extrem är för att jag har fått nya arbetsuppgifter och nytt ansvar på jobbet. Nya uppgifter tillsammans med riktigt många uppgifter blev för mycket intryck för att hålla mig stark en hel vecka. Det är inte det att jag inte trivts med arbetet, snarare tvärtom har jag haft så himla roligt och lärt mig så himla mycket. Men jag är glad att just förra veckan är över ändå. Nu kommer ett par dagar följa där jag är lite mittemellan "pöl på golvet"-trött och "som vanligt pigg" eftersom mitt vilobehov inte riktigt är återställt. Ska försöka njuta av både den tiden jag vilar och aktiverar mig på. Jag får välja mina aktiviteter de första dagarna den här veckan omsorgsfullt, väga för och emot, så ska ni se att jag snart är på banan igen. Love.

Likes

Comments

Högkänslighet, Vardag

Tänkte skriva en lång förklarande text till den här bilden men har ingen ork till det och egentligen talar den väl ganska mycket för sig själv. Förklaringen kanske kommer senare. Typisk "pöl på golvet"-Jennifer som jag beskrivit mig vara i ett par andra högkänsliga inlägg är det i alla fall. Tror dock att bilden är applicerbar på många fler än högkänsliga, vilket är anledningen till att jag vill lägga ut en förklarande text egentligen. Another time helt enkelt.

Likes

Comments

Träning, Vardag

Jag hittade en gammal bild häromdagen där jag tyckte att jag såg så himla liten och tanig ut (till vänster) och ville ta en ny för att se hur det ser ut några år senare (till höger). Blev ändå rätt förvånad att det var så stor skillnad, även om de fyra senaste åren bestått av relativt tung och relativt mycket styrketräning. Tänk hur fantastiskt det är att kunna få bygga sin egen kropp!? Och hur fantastiskt 10 extra kilon kan sätta sig på det nya bygget. Vägde ca 63-64kg på bilden till vänster och när jag vägde mig imorse stod vågen på 74,0 kg. Helt klart nöjd med mina framsteg.

Likes

Comments

Högkänslighet, Vardag

"För aldrig har du önskat mig i livet som du lever utan hjärta. Nu ska jag glömma dig, du glömde mig, dig kan jag inte älska.
Men jag ska glömma all min sorg och jag ska skratta när du gråter, du ska aldrig få mig åter, du är noll, du är ingenting förändrad.
Och jag ska krossa dina speglar, jag ska ge dig all min otur, du ska be mig om förlåtelse men nej, du är ingenting förändrad.
Det känns som om jag hatar dig, ibland så kan jag sakna dig men aldrig nånsin mer så får du älska mig."

Texten ovanför är delar av en låttext som strömmade i lurarna nyss. Jag sitter på tåget, som vilken dag som helst, och kommer på mig själv att lyssna på någon eller några låtar som får mig att tänka på "det där". Vad "det där" är har jag svårt att förklara "bara sådär" men det är något som mer eller mindre plågar mig inombords varje dag. Jag vill gärna förklara men har så svårt att formulera mig och är även lite rädd för att sätta ord på känslorna som surrar omkring i mig dagligen i olika dosering. Just nu känner jag det inte så mycket men eftersom jag reagerade på låttexten så vet jag att det finns där. Men just den här gången gråter jag inte, och det är bra, för flera av de här dagarna eller gångerna som en låttext råkar dra upp vad jag känner så gråter jag. Ofta på ett tåg tyvärr, och absolut oftast på tåget "hem" till där jag kommer ifrån. Tågen mellan min nuvarande hemstad och jobbet går mycket bättre men just när jag är påväg "hem" till där jag är ifrån, till där alla dessa känslor och händelser och brutala svek kan kopplas, dit blir det jobbigt. Även om det inte är just till det jag åker när jag sitter på det tåget så är det som om min kropp verkligen låter känslorna komma. Jag är så besviken, så arg, så uppriven, så tom i själen och så frustrerad när jag kommer dit eller de dagar som låttexterna råkar komma lite för nära. När jag råkar vara i sinnesstämning något lägre än vanligt eller när jag råkar vara närmre händelsernas centrum... Det är dom gångerna jag är arg, ledsen och förtvivlad över att ha blivit nedprioriterad och bortvald av den människan som borde stå och stått upp för mig mest i hela den här världen. Den personen dom flesta andra ser som sin hjälte i livet och sin skyddsvakt i mänsklig form. För mig är han inte det. För mig är han den svagaste personen som någonsin gått på den här jorden, den svagaste och vekaste personen jag någonsin har träffat i alla fall. För varje dag som går blir jag bara mer och mer säker på vad jag känner och att jag var dum den där gången när jag sa att det inte var ditt fel. Mitt senaste års insikt har fått mig att inse att det nästan bara varit ditt fel. Det är du som sårat mig mest genom att inte stå upp för mig under alla de år som jag behövde det och dig och jag tror faktiskt att jag aldrig kommer kunna förlåta dig för vad du låtit hända mig.

Likes

Comments