Högkänslighet

Sitter och läser i senaste numret av ToppHälsa och plötsligt slår jag upp en sida där det står om prinsessan Märtha Louise och hennes högkänslighet. Jag är som en magnet när jag ser ordet högkänslig. Kan inte sluta läsa. Trots att det ofta står "samma saker" om vad/hur högkänslighet är så läser jag alltid vartenda ord. Och ikväll även hennes berättelse. Mitt i hennes uppslag kring detta läser jag några meningar som träffar mig så hårt i känslorna att jag avbryter min sambos hockeymatch för att läsa meningarna för honom högt. Jag citerar meningen från tidningen: "Men det skulle dröja nästan ett halvt liv innan hon visste varför hon fått kväljningar när drottning Sonja sprejade på sig Chanel nr 5, varför hon i panik visat fingret åt en påträngande fotograf i Nederländerna, och sjunkit ihop i fosterställning när hon och Ari inte hittade en dragkrok till släpet inför en tävlingsdag." Jag började nästan gråta när jag läste det för min sambo. Han är en av få som "känner mig och min högkänslighet" på djupet. Han bara ler åt det jag läser. Från mitt "nästan påväg att börja gråta" börjar jag då skratta och frågar honom kommer du ihåg den där kvällen när jag skulle ta ner något från hyllan och fick en skruvmejsel i huvudet och han nickade och log. Klart han kommer ihåg. För nästan innan jag själv hann reagera och bryta ihop den gången för att skruvmejseln blev min droppe över kanten så reagerade han. Han sa jag tror du ska gå och lägga dig nu och jag började störtgråta, kramade honom så hårt jag bara kunde och svarade ja det ska jag. Han kände det också den gången. Helt plötsligt blir saker och ting bara för mycket. Och även om jag inte är en prinsessa med dragkrok på bilen så är jag en människa med en skruvmejsel i huvudet som helt oförståeligt från "ingenstans" (det känns ibland som så men det är klart att "ingenting" är någonting som legat och grott ett tag och sen rinner över) helt plötligt måste lägga sig i fosterställning på golvet eller marken. Det händer inte bara mig utan även högkänsliga prinsessor. Och såklart majoriteten av alla andra med vårt personlighetsdrag.
Det var länge sen jag skrev om högkänslighet även om jag skriver en del i det ibland. Det är fortfarande ett stort "intresse" hos mig att lära mig mer om, att utforska hos mig själv och hos andra. Det är en stor del av vem jag är och jag vill så gärna vara bästa vän med mig själv.
Härlig kvällsläsning för mig i tidningen. Är ni sugna på mer information om högkänslighet så läs gärna mina första inlägg i kategorin ​högkänslighet eller googla det. Jag tycker åtminstone att det känns himla fint att jag får vara med om det här personlighetsdraget.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Träning, Vardag

Mina träningsvanor har ändrat sig senaste året. Sättet jag tränade på då fungerar inte längre med min vardag och det är heller inte riktigt lika roligt längre. Så jag har börjat träna annorlunda. Kravlöst. Förut hade jag "krav" på mig om att jag "måste" träna tex rygg lika mycket som bröst, att jag behövde träna ben mer än bara en gång i veckan. Dessa krav finns inte längre. Jag gör det jag känner för när jag känner för det och när jag orkar.
Så jag tränar inga kravspass längre. Jag tränar känslopass. Det blir mycket marklyft, mycket rygg, mycket axlar, mycket ben. Men det är för att det är det som har känts roligast. Bänkpress är inte lika roligt som jag har tyckt och därför blir det inte bänkpress om jag inte känner för det. Förra söndagen tränade jag bänkpress. Sen tränade jag på att stå på händer för det var precis det jag då kände att jag ville göra och ville lära mig. Jag har simmat den här veckan för första gången på över ett år... För jag har velat göra det så länge. Och vad mycket bättre jag mår över att vara kravlös och bara känna efter. Åh så skönt. Om 2 timmar ska jag gå på intervallspinning. Det är just nu det absolut roligaste jag vet i träningsväg så jag följer bara med min kropp i det flowet.

Likes

Comments

Vardag, Kreativitet

Oklart inlägg då jag nu bara börjar skriva utan egentligt syfte mer än att jag bara kände för att skriva. Igår skrev jag konstant i två timmar. För hand. Att skriva för hand tycker jag bättre om men nu sitter jag på ett tåg utan papper eller penna så då hamnade jag bara här. Åh jag tycker så mycket om att skriva. Om att få ner ord. Om att beskriva. Om att känna. Jag känner så himla, himla mycket.

Vad jag skriver? Ibland vet jag inte, ibland låter jag bara orden komma utan tanke, ibland skriver jag precis vad jag känner och ibland skriver jag ner varenda ord i musiken jag hör och hinner med. Det spelar inte alltid så stor roll vad jag skriver så länge jag får göra det. Oavsett om det är känslorna eller något påhittat som kommer ner bland mina ord så är det utlopp för mina känslor. Kan fastna i det i timtal, det kan sluka upp mig helt och helt ärligt jag behöver aktiviteter som slukar allt för annars tänker jag alldeles för mycket. Har så svårt att lämna tankarna utanför men i skrivandet fungerar det bra. Fungerar ofta även med pyssel av olika slag, att klippa, klistra, sticka, måla och greja. Fungerar ofta även med träning, tyvärr dock inte lika bra som det har gjort tidigare. Så jag har mina tricks för att hitta saker att göra för att inte hjärnan ska gå isär av alla tankar och känslor. Fungerar åtminstone nästan alltid. Och jag får små cravings av just detta; skriva, klippa eller träna. Tycker mycket om dessa aktiviteter och dom hjälper mig att hålla mig i schack.

På tal om att skriva ner musiken jag hör kommer här (ovanligt?) lite text ifrån Melissa Horn. I många situationer är det hon som förstår mig bäst.
Att alltid ta tillbaks eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak.
Du lyder det du hör. Du slukar upp mina dagar och plockar upp det jag förstör.
Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt.
Vi var
aldrig överens. Du vill veta vad jag känner men ingenting känns.
Och jag drömmer drömmar om att alla försvinner en efter en. Min bror och min bästa vän och alla dom som jag inte har än.

Likes

Comments

Igår var det fars dag. För många en fin familjedag full av kärlek men för många även en plågsam eller känslosam dag. Min far fick inget "grattis på fars dag" från mig. Övervägde det ändå. Skulle jag skicka ett sms eller inte. Sen tänkte jag nej. Utgick från mina egna känslor. När jag fyllde år förra året hade jag känslodilemmat "vill jag att han hör av sig och säger grattis idag eller vill jag det inte?". Det blev inte. Och jag insåg att det kändes bäst så. Hade han hört av sig "bara för att det var en sån dag" hade jag nästan bara blivit arg. Så jag gjorde som han. Fortsatte vara tyst. En relation som borde varit bland de största i mitt liv är en relation långt bak i historien. Den finns inte mer. Jag och min pappa finns inte mer. Kan dock inte förstå när jag ser bilden ovan, den första bilden på oss, att han kunde överge mig. Bilden är så vacker. Så fin. Jag tycker verkligen det. Den är fylld av kärlek. Jag förstår inte hur han kunde lämna mig i skicket senare i livet. Hur han kunde låta vår relation gå ner till noll. Och den här bilden är det enda jag nu behåller av vår relation. Jag behåller det finaste jag kan hitta hos honom hos mig.

But you didn't have to cut me off

Make out like it never happened and that we were nothing

And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough
No, you didn't have to stoop so low

Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
But I don't wanna live that way
Reading into every word you say

I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know

Likes

Comments

Högkänslighet

Sedan jag började jobba och fick en helt annan struktur på mina veckor än jag haft innan har jag "behövt ändra på allt". För att jag ska kunna orka fungera som människan jag är har jag behövt omstrukturera och omprioritera precis allting. Mina dygn är helt annorlunda och eftersom att jag av den här nya eran i mitt liv lättare blir trött och stressad så behöver jag ha det på ett visst sätt (med undantag såklart, när det behövs eller känns okej). Innan den här perioden i mitt liv kunde jag lägga upp saker lite som jag ville. I 4 år har jag fått ihop livet av studier, träning och umgänge precis som jag velat ha det. Med arbete istället för studier har det inte fungerat på långa vägar. Många, många kvällar har jag funderat över och stundtals varit mycket ledsen över den förändringen. Jag har ett problem, som jag själv tror är grundad i min högkänslighet, som är att jag har världens största samvete. Ett samvete som aldrig är cleant. Jag kan tex inte göra något för mig egen skull utan att få dåligt samvete över att någon annan tex fått ett "nej jag vill inte/kan inte/orkar inte göra xxx nu/då". Jag kan samtidigt inte ha samvetet cleant med att göra det någon efterfrågar som jag "inte orkar/vill/kan" och själv känna att jag gör något jag inte ville, även om det kan gynna en annan. Sen jag började jobba-utan att skylla på jobbet för jag trivs jättebra på mitt jobb och med min utbildning - har mitt samvete haft en ständig kamp. För att jag inte längre har tiden, och därmed orken, att vara på samma "nivå" som jag varit tidigare. När jag studerade hade jag tex 4 föreläsningar en vecka och var uppbokad väldigt lite. Jag kunde träna dubbla pass och träffa människor x100 om jag ville varje dag. Och mitt samvete hade inget problem. Jag orkade träna för min skull och träffa människor för min/deras/ömsesidig skull. Allting var frid och fröjd.
Sen jag började jobba har jag fått välja något för något annat jämt. Och blir alltid missnöjd med något. (Jag planerar att söka hjälp för det här för efter ca ett halvår av ständig samveteskamp orkar jag inte mer, jag har inte lyckats ändra mina tankar kring allting själv så jag hoppas att någon annan kan hjälpa mig med det).

Sen jag började jobba har jag det ungefär såhär; 

- Jag mår bäst av att träna så gott som varje dag

- Jag mår även bäst av att träna ensam 9/10 ggr

- Jag mår bäst av att hålla mitt sociala umgänge till helg eller lediga dagar

- Jag mår bäst av att vara helt ifred och inte göra någonting lördag morgon/förmiddag/hela dagen (detta beror på hur trött jag är från veckan som varit, brukar vanligtvis vara några timmar av morgon eller förmiddag jag behöver återhämta mig från allt och alla, men vissa gånger tyvärr tar det hela lördagen innan jag orkar göra någonting annat än att ligga och stirra in i väggen eller mobilen)

- Jag mår bäst av att ha planerat in helgerna med någonting roligt/trevligt (kan få ångest av helt oplanerade helger om jag inte har ett megastort återhämtningsbehov)

- Jag mår dåligt över att att prioritera träningen på vardagar för andra människors skull (här blir mitt samvete inte glatt över att jag gör det som känns bäst för mig, jag mår alltid lite dåligt över att mina vänner eller min sambo tex hade "önskat annorlunda")

- Jag mår dåligt över att behöva prioritera bort sådant som jag annars orkat (tex träffa folk på vardagar mer än ca 1 gång varannan vecka som är vad jag ungefär pallar med nu)

- Jag mår dåligt när jag "gör ingenting" trots att det är precis vad jag behöver för att jag är rädd att andra uppfattar mig som slö och arrogant (dvs jag är inte precis vad andra behöver att jag är)

- Jag mår dåligt för mitt samvete när jag försöker pressa mina gränser för andras skull och jag mår dåligt för andras skull när jag inte pressar mina gränser för vad jag orkar

Jag har verkligen förstått nu att jag inte orkar gå runt med den här "kampen" i mitt samvete. Jag har redan andra saker att ta itu med rent känslomässigt så det här är bara en riktigt dum grej som väger över mig hela tiden och tar energi som jag faktiskt kanske skulle kunna lägga mer både på mig själv och andra. Jag vill så gärna rensa samvetet från ångest över varenda val jag gör i mitt liv. Jag vill verkligen kunna känna att det är okej att välja det som är bäst för mig. Jag hoppas verkligen att mitt samvete kan få lite lugn och ro.

Likes

Comments

Högkänslighet

Den här delen av låttexten (Håkan såklart, från boken med alla hans texter är bilden tagen nu imorse) har länge betytt mycket för mig. På fel sätt dock. Första gången jag applicerade den i mitt liv var kring min student, när allting sket sig och jag var arg på min pappa. Just denna gång "löste sig allt" men det är ändå i över 5,5 år som jag tänkt på mig och min pappa, slutet mellan mig och min pappa, varje gång jag hört låten. Nu mer än nånsin. Nu när jag faktiskt vet att det är "slut mellan oss" för nånstans vet jag att det ändå stämde, precis det jag tänkte för 5,5 år sen... Den gången var det början på slutet. Där startade det. Sen att det skulle ta ungefär 3,5-5 (beroende på hur man ser det) år till innan det faktiskt tog slut visste jag ju inte då. Det är inte så många år sedan jag berättade för min mamma att de här låtraderna hade med min pappa och min student att göra för mig. Nu gör det ont i henne varje gång hon lyssnar på den här låten också. Slutet gör för ont i mig, slutet har just börjat mellan dig och mig.

Jag tänker på det här rätt ofta måste jag erkänna, oftare än jag borde och oftare än jag vill. Jag tror inte någon vet riktigt hur ofta jag gör det och riktigt hur ont det gör i mig, ingen i min närhet i alla fall. Jag går ständigt runt med känslan att min pappa valt bort mig, att han valde något framför mig som förstörde mig och delar av min uppväxt, att han lät allt som hänt mig framför ögonen på honom hända mig. På ett sätt valde han bort mig för över 10 år sedan, men det förstod nog inte någon av oss då. Han var ju där rent fysiskt, liksom jag var det, dom åren. Men egentligen var jag redan bortvald. Han var redan styrd av någon annans tankar och vilja. Han var inte längre min pappa. Om jag ska vara helt ärlig kommer jag knappt ihåg honom, så som han var när han faktiskt var min pappa. Svaga minnen, få minnen. Oavsett hur han sett på de här åren så blev jag - och egentligen "alla" andra han haft i sitt liv innan med - bortvalda. Min pappa borde ha varit människan som stått upp för mig, som borde försökt skydda mig från allt ont och som borde lärt mig växa som människa. Det är han inte. Det var han inte. Jag kan inte med ord beskriva hur tomt det känts i mig i flera år. Jag hade en god vän, eller har egentligen, som dök upp i mitt liv för lite mer än 3 år sen. Jag blev väldigt fäst vid honom för att han kunde förstå mig på ett helt annat sätt än andra människor kunde. Han lärde mig saker om livet, om världen och framförallt om mig själv. Jag förstod för något år sedan att han egentligen var "pappa" för mig - han gav mig allt jag hade behövt från min egen pappa som liten, som yngre och som jag skulle behövt nu. Jag försöker ibland tänka annorlunda kring min pappa, försöker "skylla ifrån" allt på andra människor än honom men jag kan verkligen aldrig komma ifrån att jag upplever att han övergett mig när jag behövt honom som allra mest. Slutet gör för ont i mig.

Likes

Comments

Alltså jag hinner inte med. Jag hinner inte med tiden, på nåt vis. Månaderna bara går av sig själva, veckorna avverkas av bara farten. Varje gång det är måndag tänker jag "shit, redan igen?" och varje gång det är fredag tänker jag "hur hann alla vardagar bara gå förbi sådär?". Jag har en känsla rent allmänt av att jag inte hinner med allt jag vill. Delvis för att jag inte orkar hålla igång hela tiden men även för att jag har för få "egna" timmar på dyngen "när veckorna bara går". Jag måste ständigt prioritera saker framför andra. Varje dag handlar om prioriteringar. Vill jag ha matlådor för resten av veckan behöver jag laga mat en kväll och då hinner inte jag exempelvis träffa en kompis eller träna en hel timme. Inte om jag vill sova på nätterna i alla fall, och skulle jag inte sova skulle jag ju ändå inte orka göra detta. Jag har på något sätt börjat förstå att om jag ska jobba och sova mellan 22-05 varje natt till en vardag så hinner inte jag umgås med folk dom dagarna om jag vill må bra i min kropp, som jag gör av att hinna laga bra mat och aktivera mig ute eller på gym i den mån jag orkar. Det funkar liksom inte riktigt för mig. Jag tränar lite oftare nu igen, har valt att prioritera det före "sällskap" dom absolut flesta dagarna. Jag funkar bättre så. Då och då under vardagarna kan jag ägna mig åt "sällskap", och ibland blir hjärtat glatt av det men i längden, om det var sällskapet jag prioriterade flest gånger framför träningen, skulle inte kroppen orka med det heller. Jag har insett det här året, mitt första år av känslan att verkligen inte ha tid för allt jag önskar, att jag letar efter min balans. Balansen på insidan. Och idag drygt ett halvår efter jakten på den startade har jag förstått ungefär hur jag behöver ha den. Vardagar behöver jag prioritera mat, sömn, vila och träning. För det är bara så jag trivs med min ork och själ i längden. Jag får ta allt annat på helgdagar eller semester. Om jag orkar under helgerna kan jag umgås. Och då behöver jag heller inte prioritera bort allt före en annan sak, då hinner jag med flera saker. Behöver fortsätta "utreda" min balans noggrannare men jag har förstått att det är ungefär här den ligger. Och jag måste försöka låta den vara där ett tag, för att hitta tillbaka till alla delar av mig själv. Jag behöver ju ändå kunna vara just mig själv.

Likes

Comments

Högkänslighet, Positiv energi, Träning, Vardag

Har varit "hemma" i helgen. Haft mamma inom 13 mils avstånd istället för bortom, liksom. Har sovit ihop med min (katt)syster och fått katthår i hela ansiktet, på alla kläder och ja ni vet hur det blir. Fick även den andra kattens hår i ögonen och henne är jag lite allergisk mot så tårar rann, ögonlock smärtade men alltså tusan vad lite kattgos är värt den känslan då och då. Älskar dessa djur något innerligt mycket, dom har varit med nästan lika långt som jag kan minnas och en del av dom kommer alltid finnas med mig. Hunden har jag lekt en del med också och igår gick vi en promenad i skogen innan jag begav mig "hem" igen. Åkt från hem till hem. Jobbade ett par timmar på Friskis ihop med en av mina absolut bästa vänner innan jag fick ett litet "jag vill träna och jag vill vara ute"-ryck och begav mig till löparbanan för att springa intervaller i kvällssolen. Intervaller på 400m, 80m och 60m avverkades innan jag på stappliga ben tog mig hem för havregrynsgröt till middag. Inte ätit gröt sedan i torsdags så då är det faktiskt inte mer än rätt att äta det till middag. Mycket nöjd efter en helg som fyllde på energidepåerna i själen rätt ordentligt. Tänk vad lite hemmatid med familj och husdjur kan göra. Och solen. Nu är det bara min sambo som fattas mig, han är borta med jobbet några dagar och jag längtar rätt så mycket tills "den hemkänslan" kommer tillbaka till mig också. Lägenheten kändes så tom när jag kom hem igår och han var borta. Och jag sov väldigt dåligt också, förmodar att det är mycket hans frånvaro som gjort att jag vaknat så många gånger. En natt till ensam men sen kommer han hem igen. Min kärlek.

Likes

Comments

Högkänslighet, Positiv energi, Vardag

Jag återhämtade mig mycket fortare än jag "förutspått" den här gången och har faktiskt hittills haft en väldigt bra vecka. Äter gott och bra, umgås med bra människor, tränar inomhus och utomhus om vartannat, dansar och skriksjunger på spelningar, har det jättebra på jobbet och är positiv och glad i allmänhet. Glad i allmänhet brukar jag vara, alltid, men jag brukar även kunna vara trött. Pöl på golvet-trött. Men inte nu längre. Det var förra veckans "besvär" att gå runt och behöva återhämtning. Den här veckan kör vi en tvärtom-vecka och lever livet till sitt yttersta. Fantastiskt. Är en sånhär vecka jag kommer kunna tänka tillbaka på som "maj var en himla bra och fin månad" eller liknande. Och idag är det freeedag, nästan "igen" eftersom onsdagen upplevdes som en fredag pga gårdagens rödhet (trodde alltså flertalet gånger att det var fredag på riktigt i onsdags?) och har därför lite extra helgpepp då det känns som "dubbel helg". Helgen kommer bestå av vila, solsken, häng med vänner, jobb på en sittning på uni, ett efterlängtat spinningpass jag inte kunnat gå på under flera veckors tid och lite annat smått och gott. Kommer bli bra i alla fall! Hoppas ni får det så bra eller bättre också. Trevlig helg!

Likes

Comments