Det är mörkt.
Klockan ringer.
Klockan ringer igen.
Klockan ringer för femte gången och jag sträcker ut en svag hand från täcket i riktning mot sängbordet där ljudet som väckt mig kommer ifrån.
Försöker få upp ett öga, misslyckas.
Försöker med andra ögat, misslyckas.
Jag byter riktning på min hand och nu känner jag strömbrytaren.
Jag trycker med all kraft jag samlat ihop och mörkret bakom mina ögonlock ändras.
Jag tvingar upp ögonlocken från mina trötta ögon och får kisa för att lampan inte ska tvinga locken att sjunka ner igen.
Jag börjar räkna till tre i mitt huvud men redan på två så sätter jag mig fort upp och sjunker ihop som en säck, längst ut på sängkanten.
Ögonen har vant sig.
Den kalla luften som fanns utanför täcket har nu omringat min nakna kropp.
Det lyser upp från bordet och säger att den snart kommer dö.
Laddaren fanns inte vid mig innan jag försvann i sömnen, inte tankar på den heller.
Orkar inte.
Vill inte.
Reser min kalla,stela,osamarbetsvilliga kropp från platsen jag bara suttit på i en evighets tre minuter.

Jag trampar,fryser,trampar,fryser och trampar.
Tvingar mig att inte somna, tvingar mig att inte vända cykeln, tvingar mig att göra detta.
Det tar emot och jag tvingar mig hela vägen.
Jag låser och pillar ner den snea nyckeln i fickan.
Jag kollar åt vänster, höger och vänster igen.
Sen går jag, rakt ut i vägen, över vägen.
Det kommer en kall och fuktig vind som tar tag i mitt tunna hår som jag desperat pillat ner innanför min jacka för att dimman inte ska få tag på det.

Nästa station skriker ut i högtalarna och jag vaknar.
Reser mig upp och går, går och ökar takten.
Bara åtta timmar kvar, bara åtta timmar kvar.






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments