Header

Klockan 04:10 ringde klockan, haha jag kan ju säga att jag är en morgonpigg person men såhär morgonpigg är jag inte. Vaknade trött men ändå spänd för resan.
Mamma körde mig och Wilma till Landvetter och vi var två spända men trötta tjejer. När vi kom fram till Landvetter så skulle vi två checka in våran väska. Vi fattade inte att det var själv incheckning och vi stod där och väntade, tillslut frågade vi en som jobbade där och hon sa "ja ni får lyfta upp väskan själva och följa instruktionerna" haha smarta vi är.

Men vi löste det och satte oss på espresso och åt frukost, jag tog "dundergröt", åt det när jag skulle till Rhodos i somras och älskade den! Så var tvungen att ta den igen. Det är äpple, tranbär, frön och lite annat i havregrynsgröten. Jättegott! Tog även varm choklad till.

Planet gick vid 07:25 och vi fick platser bredvid varandra! Vi var lite rädda att vi inte skulle det då vi inte bokat platser utan skulle ta det som vi fick. Men vi fick bredvid varandra och även fönsterplats, då blev jag extra glad!

Vi kom fram lite efter 09:00, vi var ganska lost på flygplatsen men vi löste allt och tog oss till hotellet. Vi kom till hotellet men vi skulle inte få vårt rum förrän vid 13:30.. så vi fördröjde tiden genom att gå runt i staden och vi gick mot en väldigt stor park på vår karta vi hade. Kan ni fatta att orienteringskunskaperna från skolan kom till användning? Men ska säga att google maps används mest ;).
Parken var jättefin och bilder finner ni här nedanför.

När vi gick runt i staden såg jag ett Tivoli och jag trodde att jag såg London Eye där så sa det till Wilma.. ibland är man blond för det var inte London Eye utan ett parishjul liknande sak ;).

Vi kom tillbaka till hotellet lite efter 14:00 men vi fick inte hotellrummet för det var tydligen inte klart.. så vi gick och tog något och dricka, men nu har vi äntligen fått hotellrummet och rummet var över våra förväntningar!

Ikväll ska vi ut och käka, gå lite på Oxford street och sen sova.

(Observera att inga filter är på bilderna😍)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Som rubriken säger, jag klarade graderingen i karate. Sist jag graderade var 2012, hade tänkt gradera 2015 men blev sjuk och har inte haft möjligheten.
Vet ni hur stolt man känner sig över att lyckas kämpa emot anorexin och bli frisk och stå där och gradera?! Det är en obeskrivlig känsla och idag är jag extra extra glad om att jag valde livet!

Idag
Idag ska jag ha seminarium i skolan, lite smått nervös. Vi har bara en lektion idag så slutar vid halv 10 så det är ändå skönt!
Sen ska jag hem och packa för London. För på måndag åker jag, Tagga!!

Likes

Comments

Som många inte vet är det idag som jag får reda på om jag har klarat min gradering ( ett karate-prov, alltså om jag får gå upp ett bälte). Jag har varit jättenervös inför provet men nu efter provet kan jag inte göra så mycket. Jag gjorde mitt bästa och mer kan jag inte göra. Oavsett resultatet jag får idag kommer jag vara stolt över mig. Inte trycka ner mig om jag inte klarar det, jag är trött på alltid tänka att jag är värd mindre än alla andra. Att jag inte förtjänar att lyckas. Därför vill jag sluta vara den personen och vara stolt över exakt den jag är! 

Själva provet är uppdelat i några olika delar, man ska göra lite olika tekniker, en kata (slags mönster med slag och sparkar), sen ett fys-test och fighting. Jag tyckte momenten gick ganska bra, men som alltid på prov kunde det gått ännu bättre. 

Aja jag får hoppas att jag klarar det!

Nästa vecka
Nästa vecka åker jag till London och är väldigt taggad. En sak jag märkt efter jag blev frisk är att jag ser glädje att hitta på saker som att resa. För när jag var sjuk hade jag ångest att bo någon annanstans än hemma. Det var min trygghetszon, eller egentligen var det sjukdomens trygghetszon. Den ville inte att jag skulle få kunna leva livet, för jag skulle enbart umgås med den. Men nu tänker jag allt ta igen allt jag missat och denna London resa har jag ingen ångest för innan, ingen oro. Det känns så skönt.
Såklart det är lite pirrigt men det är ju fullt normalt!

Nu är jag påväg till skolan, vi hörs!

Dagens outfit!

Idag blev det en röd tröja tillsammans med kostymbyxor och guldiga smycken!

Likes

Comments

Som rubriken säger så ska jag och min klass iväg och sitta i publik på Postkodmiljonären! Är sjukt taggad för det! Tänk när vi i publiken ska gissa svaret haha, hoppas nu det är en lätt fråga då ;).

Igår hade jag sista karateträningen innan graderingen (jag ska göra ett slags prov för att gå upp ett högre bälte), är jättenervös så får hoppas att jag klarar mig! Skulle egentligen graderat för ca 2 år sedan men sjukdomen jag haft gjorde det omöjligt. Men nu när jag är frisk ska jag allt försöka!

Här nedanför är outfiten som jag har idag

Likes

Comments

Igår när jag skulle gå och lägga mig fick jag en känsla inom mig, jag saknade bloggandet. Jag har inte bloggat på ett tag för inte haft något jag vill skriva om, men nu känner jag att jag vill börja blogga igen. Det kanske inte kommer jättemånga inlägg men jag prioriterar hellre få bra än många "dåliga".

Så vad har hänt i mitt liv medan paus med bloggen?
Jo jag har haft mycket glädje, bokat resa till London! Även varit på hotell med familjen och lämnat in mitt gymnasiearbete. Men jag har inte bara mått bra utan haft tankar som påverkat mig, ibland känner jag mig som en äcklig person, som inte är värd någonting, är jag värd ett liv? Så vissa perioder har jag dragit ner på maten medan andra perioder har jag 'ätit onomalt mycket. Jag tror det har att göra med att jag inte lyssnat på kroppens signaler men nu ska jag börja göra det igen. Det var en dipp, accepterar det, men varför ska jag inte få vara värd ett friskt och fritt liv? Varför ska jag alltid vara den som inte ska vara värd något? Tankarna är felaktiga och jag ska börja älska mig själv som jag gjorde för någon månad sedan.

Nu har jag även haft bloggen i mer än ett år och snart har det gått en termin på 3:ans år på gymnasiet. Jag har börjat gå ut på krogen mer och faktiskt vågat göra saker utanför min "trygghetszon". Det som många inte vet om kan jag få jobbig känsla att testa nya grejer, som om jag är såå liten och värdelös. Jag har skapat trygghet och det var det jag tror gjorde att jag lämnade sjukdomen så sent, den var min trygghet, en falsk trygghet. Men äntligen har jag insett att man alltid kommer känna sig trygg om man vågar göra saker, utmana sig att testa nya saker. Våga leva. Allt behöver inte vara perfekt.

Ja detta var lite jag behövde skriva av mig.



Likes

Comments

Frisk, innan har jag berättat hur nöjd jag är med mig själv. Det är jag. Men vissa dagar när man har det lite deppigt trycker man ner sig själv lite, tycker man är allt från ful till äcklig. Men det innebär inte att jag är sjuk utan att vara frisk är inte meningen att man mår på topp hela tiden. Livet är inte perfekt. Man har deppiga dagar men jag kan säga er att jag har hellre dagar som är deppiga som frisk än som sjuk.
Idag straffar jag mig inte om jag är deppig som att låta bli att äta för jag inte anses vara värd det. Idag väljer jag istället att bara ligga i sängen, kolla film och kanske äta något gott tills jag mår bättre. Jag lyssnar alltså vad som känns bäst för mig i situationen.

Jag handlar inte på dåliga tankar för jag vet vad konsekvenserna blir. Det jag vill säga med detta inlägg är att jag vill att ni ska förstå att detta perfekta liv man alltid vill ha, sträva inte efter det. Utan stanna upp, titta dig omkring och var nöjd att just du har det du har. För har du tänkt på att varje gång du vaknar ställer du dig upp och går mot toaletten, köket eller whatever, alla har inte den möjligheten. Uppskatta det du har och låt dig själv ha deppiga dagar. Men framförallt låt dig själv få ha bra dagar !

Jag har deppiga dagar, men jag har även dubbelt så många bra dagar. Men något som är gemensamt för alla dagar är att jag är FRISK på varje dag!

Min vanliga stil på bilderna, varför ändra? ;)

Likes

Comments

Första är en klar favorit!
Tröja: mango
Kjol: Vero Moda!

Här är en mysig höst- outfit! Älskar tröjan!

Tröja: ginatricot

Byxor: crocker

Nästa outfit är bara en vanlig gullig outfit!

Tröja: odd molly

Byxor: crocker

Likes

Comments

Råkade radera detta inlägg som betydde mycket för mig. Har hittat det igen och här nedanför är det!

Vill innan bara säga att här nedanför skriver jag hur förjävlig den var. Hur mycket jag offrade för något som skulle döda mig. Gråter inombords när jag läser detta inlägg, gråter av lycka att jag klarade mig igenom det. Här är det.

En lömsk j*vla sjukdom om förstör.
En sommar med sol, bad, glass och njuta av livet är drömmen. Men återigen tog sjukdomen mig, en började pressa ner mig i vikt xx antal kilon i veckan. Folk frågade hur jag mår men helt ärligt hade jag inte orkat tala om hur jag mådde, kände mig misslyckad att återigen gå i fällan. Men denna gång gick det inte lika långt, jag lovade mig själv att denna gång skulle jag inte in på någon klinik för jag hade ju alla verktyg till att bli frisk. Men först valde jag att inte hjälpa mig själv, jag hatade mig att jag ens valde att äta men jag ville dölja allt för allt och alla. Klistrade på ett fejkat leende och sa att jag inte var hungrig och sa att jag äter när jag kommer hem, men blev aldrig så. Jag ville heller inte hem, för hem innebar mina tvång som hade börjat eskalera.

Jag satte mig upp och märkte allt snurra, men slutade jag? Nej jag valde att fortsätta utsätta mitt liv och alla runt runt om kring mig för att bli vacker? För vem? Visa upp mig för alla recovery-konton och skriva "jobbig dag idag men jag ska kämpa på", f*n heller att jag kämpade för att bli frisk. Jag valde att ligga där och tvinga mig göra mer än 400 situps för att bli sjukare, smalare, inte bli frisk. Ren jävla bullshit.

Jag hade blåmärken på ryggen och kunde knappt sitta på en stol för det gjorde så ont, ville dölja allt för alla. Ingen fick ju veta att min tvångsträning var tillbaka.
Återigen snurrade allt till, hände på jobbet. Men jag låtsades som ingenting. Fortsatte med mitt fejkade leende men djupt inom mig började jag nu bli orolig om jag kommer dö. Är det detta sista stället jag kommer få uppleva, inte ens ett hejdå till min familj, vänner?
Valde att tala om för mina föräldrar om tvången, få de att hjälpa mig sluta. Jag slutade med tvångsträningen, men maten påverkades.

Midsommar
Midsommar, alla glada. Dagen min sjukdom var som starkast. Svalt mig hela dagen och åt väldigt lite. Kom hem och kände hjärtat slå konstigt. Blir rädd återigen. Tar min puls, under 40. Stämmer detta? Dör jag nu? Men säger inget den kvällen till någon. Sista tanken innan jag valde att försöka somna var att detta inte fick bli sista dagen, jag ville uppleva nästa dag, ville inte dö inte såhär. Inte med stämpeln som "hon som svalt sig, hon med anorexi, hon egoistiska dottern, systern och vännen som gjorde så mot sina nära och kära".

Dagen efter mådde jag dåligt, energin låg på botten men jag tvingade mig upp. Tvingade mig ut med hunden. Kom hem och sa till pappa att pulsen kändes dålig. Han blev orolig och satt fram ett äpple, mjölk och en macka. Jag kunde inte titta på maten, fick panik, skrek. Blev så rädd.
Pappa och mamma körde in mig till psykakuten i hopp om att få hjälp.
Där, där fick jag medicinen. Jag fick ångestdämpande. Där var vändningen.

Medicinen gjorde att ångesten hanterbar, jag började äta. Jag kände hungern igen och åt tills jag var mätt. Började äta choklad, godis, såser, pasta, mackor och all mat igen för var inte längre lika rädd. Jag valde att lita på kroppen igen. Valde att låta den få mat. Åt vad kroppen ville ha. Medicinen fick mig att inse att mat dödar inte mig, det är bränslet som behövs.

Jag kan inte säga att medicinen gjorde allt, för jag själv tog det aktiva valet att lita på kroppen igen, ångesten skrämde mig inte längre. Jag ville inte dö, jag ville leva. Jag valde att äta istället för att lägga upp den på någon social media. Jag åt, jag började gå upp i vikt. Jag var tillbaka på banan och mitt blodtryck förbättrades och även pulsen.

Jag vill att folk ska förstå, att jag fick kraftigt återfall i somras och min fd behandlare sa att hon trodde jag skulle få hjärtattack innan sommaren var slut. Många pratade säkert bakom min rygg om hur kan man göra så mot sin familj. Det frågade jag mig många gånger själv, men har en fråga till alla er. Vad fanns ni för mig och min familj? Vart var stödet? Några fanns där, tack till er ni vet vilka ni är. Ett extra stort tack till min familj som aldrig gav upp på mig. Ni räddade mitt liv. Ni är riktiga hjältar.

Skriver av mig mycket nu men vill att ni ska förstå, jag triggades av media och allt runt mig. Jag vill att ni ska veta att jag mådde inte bara dåligt, min familj mådde även dåligt. Det är även en anhörighetssjukdom. Min lillebror sa detta till pappa när jag fick återfallet "jag vet inte vad jag gör utan min syster", fattar ni hur det kändes när jag fick veta det? Inte vara en förebild. Men nu var det nog. Jag skulle allt bli helt frisk och det blev jag! Jag valde att älska mig själv och valde livet.

En sista grej jag vill skriva är, sluta prata om kalorier och ät och lyssna på kroppens signaler och framförallt prata inte om dieter med mig. Ni får gärna göra det när jag inte är där (om ni mer tror på dieter är vad era kroppar ger er för signaler om vad den är sugen på, hur hungrig eller hur mätt). Men prata inte när jag är där, jag vill inte veta hur många kilon du tappa, hur mycket godis du lät bli. Jag vill leva och njuta av mat och livet. Som jag gör nu, jag äter för att det är gott, jag äter för jag vill leva. Jag är trött på sjukdomen, trött att den inte bara gjorde att man tappa i vikt utan man tappade bort sig själv, vem man är.

När ni nu lägger ut något på sociala medier, tänk gärna till vilka konsekvenser det kan leda till. Är det verkligen värt att dela dieter eller "nyttig" mat för att få en kommentar som "wow vad du är hälsosam och vad gott det ser ut". Men hallå, vad klassas som hälsosamt? Är dieter verkligen hälsosamt? Är en sallad godare än en hamburgare? Kom igen, skärp er. Mat som mat. Ät det du är sugen på och leta inte likes och kommentarer för att få bekräftelse att du är nyttig. För nyttigt är när när man lyssnar på vad kroppen vill ha, inte vad media vill ha.

Jag menar nu att allt du lägger ut på sociala media kan ge konsekvenser och jag menar inte att man inte får lägga ut vad man vill. Det får man, men tänk efter, en status om din löprunda kan trigga någon annan att springa, trigga fel personer. Ni alla är fina som ni är och snälla lär er av mig. Livet är inte värt att sitta och isolera sig för att bli snyggare. Jag hade inte blivit "snyggare" av sjukdomen, jag hade legat i en kista troligen i slutet av augusti. Är det snyggt?

Lev livet och älska er själva. För det ska jag iallafall göra.

<3

Likes

Comments

Kan inte fatta det! Nouw kunde tyvärr inte fixa tillbaka inlägget som jag råkade radera, men min mormor har faktiskt lyckats spara det på någon vänster på hennes mobil! Är överlycklig! Så har fått skärmbilder på inlägget!
Tycker ni att jag ska lägga upp det igen? Inlägget om en "lömsk j*vla sjukdom"? Isåfall kommentera eller gilla eller något så jag vet.

Kan ni förstå min lycka!?! Jag trodde det var borta men nu har jag det igen!

Likes

Comments

Äntligen fredag!
Nu behöver jag vila ut efter att jag börjat skolan 8 nästan varje dag och slutat sent. Så nu behöver jag allt vila upp mig.

I veckan har jag faktiskt tränat lite mer än vanligt, men helt ärligt bryr jag mig inte för jag äter fortfarande allt jag är sugen på. Skiter i kalorier hit och dit och jag tränar för det är skoj!
Idag för första gången tog jag en selfie och när jag såg att mina kindben syntes tydligt på bilden, tänkte jag att hur f*n kan jag ha tyckt detta vart så snyggt att jag var villig att banta ner mig till döden? Det är inte snyggt, det är sjukligt. Det är en ytlig grej jag fokuserat på. Hela mitt utseende har varit det ända fokuset i alldeles för många år. Men nu har jag släppt det, jag vet att det jag fokuserar på är mer värt än något annat. Det är att hålla sig frisk❣️. För det är då man är som snyggast!

Idag är det fredag och jag ska jobba till 23:00. Sedan efteråt ska jag äta gott och mysa framför en serie. För inte alls längesen trodde jag aldrig att jag skulle kunna sitta en helt vanlig fredag och äta gott. Men jag gav aldrig upp och idag har jag insett att mat är inget farligt. Mat behöver kroppen och även godis inräknat där. Varför ska man gå runt att vara rädd för mat när det finns så mycket glädje den tillför? Varför ska man även bry sig om kalorier? För hur har människor genom tiden innan kalorier upptäcktes kunnat veta hur mycket de kan äta och så vidare? De har lyssnat på kroppens signaler.

TB till en mysig middag år 2014!

Likes

Comments