Från förr förra inlägget förstod ni att jag inte var exalterad till att återvända till Australien. Jag vet inte vad det är som bryter ut min ångest för att åka dit igen men det går bara inte. Nu har jag ägnat 2 veckor till att fundera och tänka ut bästa lösningen för att ha det så bra som möjligt väl där. Men sanningen är att jag inte har kunnat finna så mycket positiva anledningar till att åka dit. Jag är så trött på att betala så mycket pengar för allt och få så lite tillbaka, söka rum, jobb och nya vänner. Det finna absolut ingen energi över för att göra det, även fast jag har vilat i över en månad.

Efter många timmar av funderingar och diskussioner med mamma beslöt jag mig för att stanna på Bali ytterligare 1 eller 2 månader. Jag vet verkligen inte vad jag vill göra och under tiden jag kommer på det tänker jag stanna på Bali. Jag har hittat nya vänner som jag trivs med, ett super fräscht och billigt(!!!!) boende samt en plats där jag trivs på. Eftersom mitt visum går ut imorgon var jag tvungen att göra VISA-run. Det innebär att du lämnar landet (i några timmar eller dagar..) och kan komma tillbaka igen för ytterligare 30 eller 60 dagar. Då Kuala Lumpur är ett billigt alternativ, plus att jag älskar det var det ett superbra val för mig. Jag är också lite feg eftersom det blir min tredje gång på Bali inom loppet av 10 månader så jag valde att spendera några dagar i KL för att vara på den säkra sidan.

På vägen från flygplasten till hostelet blev jag så himla lycklig. Så lycklig för att jag blev påmind om hur vackert det är här och hur kul det är att resa. Känslan varade i cirka 3 minuter sen kraschade en motorcykel framför oss med en annan bil. Känslig som jag är blev jag svettig och orolig. Läget såg stabilt ut då alla runt om var lugna men jag kunde inte se motorcyklisten då vår bil var för långt bort. En polis bil kom och sedan rullade trafiken vidare. Väl på gatan låg motorcyklisten i en plastpåse…med händerna utanför. Han hade inte klarat kraschen. Han var död. Blev så jävla stressad när jag insåg hur snabbt det kan gå. Hur snabbt man helt plötsligt inte kan finnas där, från en minut till en annan. Jag om någon vet ju att det går så snabbt, hur hög man kan vara på livet och från en sekund till en annan så är allt borta. Jag vet ju det!! Men ändå är jag en i mängden som ständigt måste och blir påmind. När pappa gick bort lovade jag mig själv att aldrig ta något för givet igen. Ändå så hamnade jag där…och i ärlighetens namn tror jag det är normalt. Det är nog så människans natur fungerar, man faller tillbaka i gamla spår när allt blir som vanligt igen. Man lägger ett lock på det som en gång var jobbigt och slutar vara rädd. Tack gode för att man slutar vara rädd men vad viktigt det är att alltid komma ihåg, att helst plötsligt kan det bara vara slut. Helt plötsligt pumpar hjärtat inte mer blod, helt plötsligt finns det inget mer syre i lungorna, helst plötsligt är man bara inte där.

Jag förstår att ni tror att jag ägnar jättemycket tid åt att fundera på döden och livet. Mest döden. Tyvärr gör jag nog det. Inte för att jag vill eller är rädd att det ska ta slut för mig, jag bara undrar - varför? Varför dör man? Hur dör man? Vem bestämmer vem som ska dö? Varför dör vi på olika sätt? Jag kan fortsätta skriva så många frågor om varför, hur var och när. Det är så oklart för mig. Döden är ungefär som matematik för mig. Jag förstår mig bara inte på det. Spelar ingen roll hur mycket jag läser om det, hur många jag pratar med eller hur mycket jag funderar på det själv. För mig är döden så långt bort men ändå så nära. Liksom, jag förstår att den är så nära att kunna nå men den är så långt bort för mig och min livssituation. Förstå mig rätt, jag menar att om en olycka skulle ske kan jag dö lika lätt som vem som helst. Samtidigt som jag borde inte dö eftersom jag bara är 20 år och alla i min omgivning är friska och unga likaså. Förstår ni?

Det är så jävla obehagligt, seriöst. Döden är obehaglig, men det är fan livet också. Obehagligt och oklart. Fast livet är ändå vad man går det till - så gör man det på rätt sätt så kan det bli ganska fantastiskt.

// Mini METAL som jag introducerar till alla i min omgivning. // Okta, jag och Jo som jag bor med. I vårt fina färgglada 70-tals rum.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag och Marcus besökte Monkey Forest för några dagar sedan...jag älskar det stället även fast jag är rädd för aporna. Det är en liten omhängd med jättefin natur som är fullsmockad med apor. Förra gången jag var på Bali var jag även här och hade panik. Minns att mina ben skakade för att jag var så rädd. Nu gick det mycket lättare eftersom Marcus var så kaxig som matade dem. Det hade jag aldrig pallat. Jag blir glad av att se på dem men det räcker för mig.

Likes

Comments

Jag har spenderat mina senaste dagar på stranden genom att fundera, vända mig ut och in för att finna svar. Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Som jag sagt till alla mina vänner och säkerligen här på bloggen förut ångrar jag inte att jag gav mig av för att resa - upptäcka, känna, leva, äta och andas. Men varje dag spenderar jag ändå timmar på att analysera vem jag är, vad jag vill, om jag ändrats, vem jag strävar efter att bli, vad gör mig lycklig, vad gör mig glad och hur jag vill spendera mina dagar. Det är så svårt. Det känns som att mina senaste 9 månader har bestått genom att packa upp, packa ner, lära känna, säga hejdå, skapa trygghet och lämna trygghet. Samtidigt som jag också lärt känna nya kulturer, smakat på ny mat, sett fantastiska miljöer, träffat vänner för livet, förstått att alla inte har de möjligheterna som jag, förstått att jag inte är ensam om att leva med ångest osv. Samtidigt som jag fått minst 80% lycka av mitt resande finns det ändå 20% som gör mig så orolig. Har jag tappat mig själv? Är jag mig själv? Pratar jag för lite med mina vänner hemma? Vart är hemma? Vart vill jag bo?

Jag vill verkligen inte göra någon orolig, jag mår bra. Jag känner mig bara tom och fundersam. Kanske är jag snart mätt på mitt resande, redo för ta ett beslut om vad jag vill göra, kanske är det bara 21-års kris. Tanken av att komma tillbaka till Sverige är så himla skrämmande. Om jag kommer hem vet jag att jag måste skaffa lägenhet, jobb och rutiner. Tänk om jag inte gillar det? Ska jag ge mig av igen då? Måste man nöja sig någon gång? Jag vet att jag har problem med det, att bli nöjd. Jag vill alltid ha något bättre. Pappa sa alltid att det var en av mina svagheter men jag skulle ändå vilja säga att det är en utav mina styrkor. Vem har sagt att man måste nöja sig? Kan man aldrig bli lycklig om man inte nöjer sig? Vad är lycka? Kärlek? Vad är kärlek?

Tro nu inte att jag glidit på en räkmacka i 9 månader när jag skrev att det är besvärligt att jobba och ha rutiner. Jag har spenderat 4 månader i Sydney med jobb, räkningar, boende och rutiner som alla andra 20-åringar. Jag valde bara att göra det på andra sidan jorden för att testa något nytt. Jag som aldrig ens hade flyttat hemifrån hemma i Sverige valde att flytta till andra sidan jorden. Det handlar om prioriteringar förstår ni, man ska aldrig vara nöjd. Skämt å sido.

En del utav mig vill verkligen tillbaka till Bondi, det var så jobbigt att lämna. Men det fanns en del av mig som verkligen ville och behövde lämna på grund av olika omständigheter. Dels hjärtesorg. Jag hade aldrig kommit därifrån som samma Jennifer, jag hade kunnat förlora mig själv. Jag vet det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid framför spegeln under 9 månader som jag gjorde under tiden jag dejtade honom. Jag trodde vi var bra för varandra, att vi kompletterade varandra. Men nu när jag inte är kvar i samma rutiner och omgivning kan jag se det från ett så mycket bredare perspektiv. Vi var inte bra för varandra och jag är glad att han gav mig en anledning att resa vidare. Tack! Men ni ska också vet att jag lämnade min bästavän där och om jag kommer tillbaka så är det endast för att jag vill vara med dig. Min fina fina Julia. Hon som fick mig att känna mig tillräcklig. Hon som sprang genom halva Bondi för att torka mina tårar, hon som lagade tacos 1 gång i veckan och bjöd över alla till sitt hus, hon som alltid följde med på utflykter, hon och jag som alltid hade så jävla kul.

En annan del av mig vill bara försätta resa runt, backpacka, läsa böcker, fundera, träna, vila, sova, ligga i solen, ligga i skuggan, utforska, lära mig nya saker, campa och bara gå tillbaka till livet i ryggsäcken. Inte dricka någon alkohol och bara rena mig själv. På något sätt försöka hitta det jag söker. Jag tror att om jag bara fokuserar på att ta det lugnt, igen, så kanske jag vaknar upp en dag och bara vet vad jag vill göra. Som när jag var på resande fot och blev övertalad om att göra W/H i Australien, det bara hände en dag. Det kanske inte alls stämmer men jag vill tro att det är så.

Den tredje delen av mig vill verkligen åka hem. Jag vill åka hem till mamma, lillasyster, Smilla, farmor och farfar. Jag vill ha ett eget boende, kanske en liten stuga. Med min egna säng, växter, söndagsmiddag hos farmor, mina garderob, inredning, veckohandlig, fredagstacos, Wahlgrens värld och Ullared. Det låter så mysigt. Jag är så rädd att när jag kommer hem så kommer det inte vara detsamma som det var förut. Tänk om det inte är någon söndagsmiddag hos farmor längre. Tänk om Smilla jobbar för mycket så vi kan inte sova över längre. Eller tänk om det är exakt samma som det var när jag lämna…samma drama, problem, omständigheter, regn och oroligheter. Då kan det ju kvitta. Men det är nog inte det. Jag vet inte.

Den sista delen av mig vill till Melbourne. Det känns bara så jävla omständigt. Skrämmande. Ny stad igen, skaffa nya vänner…igen, skaffa nytt jobb…igen. Jag måste bara skaffa lite stake. Kunde jag åka till Vietnam själv (som är min värsta erfarenhet när jag blickar tillbaka) så kan jag åka till Melbourne. Det kommer bli bra. Det måste bli bra.

Likes

Comments

Här kommer ännu fler bilder från beachen. Senaste veckan har bara spenderats vid havet och med Karina. Vi har bara chillat och njutit av semestern. Flätorna klippte vi av en kväll efter en heldag i poolen. Luggen trillade ur alldeles för mycket och dem var för besvärliga i denna hettan. Whatever. Flätor kommer och går.

Nu har Karina åkt hem till Canada och jag har 2 veckor för mig själv. Kändes så tråkigt att säga hejdå på flygplatsen men nu känns det okej. Jag gillar mitt egna sällskap, blir mycket funderingar men det kan också behövas...speciellt när man är på egen hand på andra sidan jorden.

Likes

Comments

After breakfast me and Karina took the scooter to Ubud. I've been there before doing the monkey forest, rice terrace etc. So we were just strolling around at the market, had a great lunch and enjoyed Ubud for one day. Such a beautiful place compared to Canggu. More culture, buildings, yoga atmosphere and very spiritual. Sadly it's too far away from the ocean.

Likes

Comments

Hey yooooo, off we gooooo. Random pictures from the weekend in Canguu. Me and Karina have been laying on the beach, sippin' drinks, eating coconut and watching a skate competition in Denpasar. Fun fun fun. Starting to get bored (after 1 week lol), have so many thoughts spinning around in my head...about Melbourne, what I want to work with, if I want to study, when I should go to Sweden - if I should, etc. Well, I have 3 more weeks to figure out my shit.


I don't have much more to say. Just spending my days here at the beach, eating, hanging out with friends, drinking, trying to read some books and just relax. It's beautiful tho' and well needed. Haven't been sleeping this much for months. Hehe.. xx

Likes

Comments

...someone told me there's a girl out there with love in her eyes and flowers in her hair.

Alright guys, yesterdays celebration for Pretty Poison turning 2 years old. Such a epic skate show and so many people with such a good mood. I love being there. So many skater boys, cool people, great atmosphere and the place is more than awesome. Pretty Poison makes me wanna stay in Canggu forever.

Likes

Comments

Poolside - Kiss You Forever. Beautiful captures by @odaliskk on Instagram.

Likes

Comments

Well, light packing is long way gone. Brought all of my shit to Bali to continue my travel to Melbourne. I'm so excited. First day in Canggu and I've been eating good food, hanging out with Karina, sunburned since I fell asleep in the sun and just been relaxing. What a wonderful life, so well needed.

Likes

Comments