Jag vet inte ens vart man börjar... Tänk dig en konstant oro att det hemskaste som finns för dig, ska hända. Alltid.
Vakna varje morgon och undra: "Är det idag mitt liv tar slut? Är det idag jag kommer må illa och spy? Så jag inte kommer våga äta igen? Som gör att jag kommer gå ner en massa kilo i vikt ännu en gång? Allting jag kämpat för och byggt upp de senaste fyra åren, är det idag dem blir som bortblåsta? Kommer jag behöva ta mitt liv denna gången?".

Jag visste faktiskt inte ens att man kunde vara såhär livrädd för något att man mår konstant psykiskt dåligt och bara väntar på att världen ska ta slut. Att man inte hinner uppleva livet fullt ut innan man måste lämna det. Jag önskar så att allt detta bara kunde få ett slut, men jag börjar verkligen undra ifall det ens går.

Jag kan inte längre komma ihåg en dag jag varit riktigt lycklig och inte haft ångest på grund av min fobi. Vart man än är och vart man än går, det spelar ingen roll. Det finns där. Fruktan. Minnena från förr.
Det går inte att känna glädje längre, göra upp några planer och få längta. Det blir aldrig av, ångesten tar över.
Helt normala vanor som de flesta gör varje dag utan att tänka två gånger - det går inte.
Gå upp en morgon och äta frukost? Gå till skolan/jobbet? Äta med andra människor? Umgås med andra människor? Hitta på någonting överhuvudtaget istället för att ligga i sängen - nej. Och till och med där hittar ångesten mig.
Det finns inga gömställen, ingenstans att komma undan.

Paniken... Ångesten... Ensamheten... Kallsvettningarna, darrningarna, illamåendet, hjärtats snabba slag, tårarna.
Jag kan inte leva mitt liv, är det så det ska vara? Kanske inte, men det här är min verklighet.




"Everything you've ever wanted is on the other side of fear."
Hjälp mig komma till andra sidan, jag orkar inte mer.







Likes

Comments

Så många tankar och känslor på en och samma gång... Hur ska man klara av det? Hur ska man komma igenom brutna löften, brustna hjärtan och fällande tårar gång efter gång? Önskar att det nästa gång kanske kommer att lösa sig, att det inte blir samma sak igen. Varför händer det aldrig sen i slutändan? Tycker 'för alltid' och 'för evigt' är så fina ord, men har dem egentligen någon innebörd? Jag har lärt mig att ingenting varar, allting tar slut. Hur mycket vi än vill att någonting ska stanna precis som det är så får vi aldrig som vi vill. Varför måste verkligheten vara så hård? Varför kan inte sagor hända på riktigt? Hur många gånger ska man ge bort sitt hjärta, sin kropp och sin själ innan det är till någon som kommer att stanna? Finns det ens en chans att någon kan stanna? Varför bryr han sig när jag inte gör det? Och när jag äntligen river väggen och låter honom komma nära, då slutar han? Varför känns det som man betyder något när man är i hans armar, sen direkt när vi inte längre är tillsammans så är det som att man inte ens finns till. Och varför är det alltid jag som bryr mig mer än vad han gör? Vad gör jag för fel? Måste man bli känslokall för att överleva i denna värld? Önskar jag kunde, men mitt hjärta längtar efter att bli älskat på riktigt. Är det verkligen såhär det var meningen att det skulle vara? Ingenting är någonsin nog. Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker. I slutet av dagen är allt vi har oss själva. Kanske måste det vara nog.


Waiting for forever

Likes

Comments

Sometimes I wonder why

Why do we give all we have

If it in the end never matters

How many times

Can you give yourself away

Before you´re not who you once were

And how come I always care

When you never do

The only thing I´ve realized

Is that it´s not for me

Likes

Comments