Jennifer Davidson Jag mot anorexin
Jennifer davidson Jag mot anorexin
Jennifer davidson Jag mot anorexin

Märkte du att du hade anorexia under konfirmationslägret?

Precis innan konfan hade vi (jag med hjälp av mina föräldrar) börjat försöka vända den negativa spiralen. Jag hade börjat äta lite större portioner och framförallt börjat äta mellanmål igen, något som inte var tänkbart under perioden jag åt som minst. (TESTA INTE!!) Under lägret skulle jag helt plötsligt klara mig själv. Det gick faktiskt förvånansvärt bra. Frukost, lunch och middag var ju som vanligt. Jag hade med mig äpple till konfaläsningen under förmiddagarna och på eftermiddagarna, efter träning, blev det ofta drickyoghurt och macka (som jag gjort iordning på frukosten och haft i kylen under dagen). Dessutom blev det kvällsmål varje dag, vilket jag faktiskt tyckte var ganska utmanande då min aptit på kvällen aldrig varit särskilt bra.

Men okej, tillbaka till frågan. Jag har egentligen aldrig märkt att jag varit/är sjuk. Eller jo märkt, men inte tänkt på det som en sjukdom. Jag var rätt orkeslös under lägret och det kanske märktes utåt, men det var inget jag tänkte på dagligen. Jag tror faktiskt ingen med diagnosen anorexi märker att de har allvarliga problem förrän det står skrivet på pappret undertecknat av en läkare. "Anorexia är mycket värre än det här, är man sjuk är man ju bara skinn och ben". Jag var förmodligen inte mer än skinn och ben under lägret heller, även om det kanske inte syntes utåt, jag vet inte. Alla muskler var förtvinade då proteinet användes som en energikälla. Allt underhudsfett var som bortblåst och jag frös ständigt. Så det var väl skinn och ben. Tyvärr ser och såg jag inte det på samma sätt.

Vad är det jobbigaste med att ha diagnosen anorexia?

Det finns så mycket jobbigt med att vara sjuk. Jag kan ju göra en topp-tre lista: 1. Att det snarare är ett undantag att en dag känns bra, eller åtminstone okej, än att den känns outhärdlig. 2. Att inte få röra mig. Jag SITTER still sex timmar om dagen, en timma efter varje måltid. Utöver det, de andra 8 timmarna jag är vaken varje dygn går ungefär tre timmar till att bara äta, om det är en någorlunda okej dag. Då har jag cirka 5 timmar kvar, men jag får inte göra något annat än att sitta eller stå under den tiden heller. Enligt min sjuksköterska kanske jag kan få börja gå på promenader om några veckor, men bara om det fortsätter att gå åt rätt håll med vikten.

Tänk dig din favoritrunda att promenera på. Kanske går den genom skogen på en stig, mitt i stan eller möjligen genom en park? Mina promenader får max vara 20 minuter. I veckan. 3. Att inte få göra det jag tycker om, eller känner för, för den delen heller. Jag älskade att laga mat, att baka och att röra på mig, men ingenting av det är längre tillåtet.


Tycker du att det går framåt, alltså till ett normalt liv igen?

Som jag skrev i mitt första inlägg, är det otroligt mycket jobbigare när man väl börjar försöka ta sig tillbaka till ett normalt liv igen. Vikten är påväg tillbaka, men långt ifrån där den låg innan. Oavsett bättring kroppsligt och siffra på pappret är det dock väldigt jobbigt mentalt. Läget är väldigt ostabilt och det finns mycket tankar som snurrar i huvudet hela tiden. Från att ena sekunden le till att sekunden efter brista ut i gråt, skaka och behöva ta hjälp av ångestdämpande medicin – en så kallad ångestattack. Endast orsakade av negativa tankar jag tänker om mig själv, utan att jag kan påverka det själv. Så det är tufft just nu...

Kramar<3

Likes

Comments

Tänkte i detta inlägg dela med mig lite kort om min historia utför och varför det blev som det blev, eftersom det inte var någon som valde att jag skulle bli sjuk. Många är okunniga (vilket är helt förståeligt) inom anorexi och andra ätstörningar och jag vill mest av allt att fler ska förstå, så att färre hamnar där.

Min tanke från början var inte att bli inlagd på sjukhus, det var inte heller att bli förbjuden från att träna och på så sätt missa de tre orienteringstävlingarna jag helst av allt ville vara med på under hela året. Jag önskade inte att få diagnosen anorexia nervosa och jag ville framförallt inte få mycket uppståndelse kring mig och mitt mående. Det var inte min plan att hamna här och mina behandlare på sjukhuset påminnde mig ofta om att det inte var mitt fel, även om det ofta känns så, väldigt ofta.

Tanken från början var att äta nyttigare och genom det också bli en snabbare löpare. I våras pratades det i hemkunskapen mycket om kost, och framförallt om olika näringsämnen och dess påverkan på våra kroppar. Hälsofördelarna av att äta fiber- och fullkornsrikt var många, ökad mättnadskänsla, en jämnare blodsockernivå och så vidare. Jag lade in mer fibrer och fullkornsprodukter i min kost och som utlovat fick jag en ökad mättnadskänsla. I och med att jag höll mig mätt längre kunde jag äta mindre portioner men ändå känna mig nöjd. Som idrottare med många tuffa pass i veckan började jag i och med minskat matintag förbruka mer energi än vad jag fick i mig (= kraftig viktminskning). Våra fenomenala kroppar reagerar först med att olika larmsystem (kroppen får lite panik och vet inte vad den ska göra) går igång vilket faktiskt att gör att man springer snabbare, och jag var inget undantag. Den perioden brukar kallas för ”smekmånadsperioden”. I och med att resultaten blev bättre, var det enligt mig väldigt logiskt att om jag åt ännu mindre så skulle resultaten bli ännu bättre, så jag fortsatte trappa ner på matintaget. Det blev som en sorts drog, det där med att äta lite. De flesta vet att droger kan vara farliga för kroppen men det är inte lika många som vet att det är minst lika farligt att inte få i sig tillräckligt med energi.

"fuck anorexia"

Efter ”smekmånadsperioden” (som förövrigt inte varade under en hel månad) hamnar kroppen i ett så kallat svälttillstånd. Till en början går kroppen på gamla energireserver som byggts upp av fett och kolhydrater, men när båda dessa är slut behöver kroppen få energi på annat sätt. Den använder då isället protein, det sista av tre näringsämnen vi får energi ifrån, vilket innebär att musklerna bryts ned. Eftersom kroppen inte får i sig tillräckligt med mat börjar den att spara energin till de nödvändigaste funktionerna och sakta men säkert stänga ned allt annat.

Först rök min kroppsvärme, eftersom kroppen hade tagit allt mitt underhudsfett (det som gör att vi håller värmen) för att jag skulle kunna fortsätta träna (vilket jag gjorde). Jag märkte också att jag blev tröttare, att det svartnade framför ögonen såfort jag reste mig (på grund av lågt blodtryck) samt att mina naglar och händer jämt var iskalla och lila/blå-aktiga. Alla symptom kommer smygande, inte över en natt, och man lär sig leva med det. Jag kände mig aldrig sjuk, för varför skulle just jag vara sjuk? Jag påverkades också mycket psykiskt, men på samma sätt där kom det smygande. Jag var nästan aldrig glad eller lika skämtsam som förr, saker som jag innan tyckt om kändes inte lika roligt och jag fick svårare att välja (så kallad beslutsångest). Att välja 1 eller 2, A eller B blev mycket påfrestande och i vissa fall nästan omöjligt, speciellt när det handlade om mat.

Vid svält drabbas också hjärnan. Inte på det sättet att vi tappar hjärnceller utan eftersom att kroppen tar alla ”reserver” som finns. Hos friska personer skyddas hjärnans nervtrådar av ett lager fett men eftersom min kropp använt det fettet till andra, mer livsviktiga, organ och funktioner är mina nervtrådar inte isolerade på samma sätt. Därför fungerar de inte som de ska. Detta är anledningen till att personer som lider av anorexia (eller andra allvarliga ätstörningar) ofta får skeva bilder av sig själva och sin kropp, så även jag. Det är den vetenskapliga förklaringen, ändå känner jag så som jag gör och kan inte påverka det. Det ger mig ångest vilket får många, många tårar att rinna nerför mina kinder varje dag. Ja, du läste rätt – varje dag känner jag så. Därför skulle jag aldrig önska någon, inte ens min värsta fiende, att drabbas av den här sjukdomen. Tänk att en sommar kunde gå från att vara den bästa i ens liv (konfirmationslägret i Eksjö) till att bli den värsta...

bild från konfirmationslägret, världens bästa

Jag tänkte som sagt bara att det kunde vara bra att veta för utomstående (och även andra i liknande tillstånd som jag) vad det egentligen är som händer i kroppen (bara utifrån min erfarenhet) vid allvarlig svält. Hoppas att detta kan minska ryktena och att fler förstår hur jag känner och framförallt varför.

Fick lite hjälp av mamsen att skriva detta, då det ibland är svårt för mig att förstå vissa saker (speciellt om min kropp och mitt ätande), så tack<3

Kramar Jennifer <3

Likes

Comments

Idag är det exakt två veckor sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa. Men jag vill inte bli kallad anorektiker, för jag är inte min sjukdom, det är något som jag har. Samma sak gäller med alla andra sjukdomar - ingen som har cancer är cancer, och man kan bli frisk!


Samma dag som jag diagnostiserad blev jag akut inlagd på östra sjukhuset i Göteborg och började äta enligt ett matschema. Under ett samtal med överläkare, läkare och behandlare på eftermiddagen ansågs det att jag under de två första dygnen skulle äta halva portioner. Jag ville inte bo på sjukhus, jag ville inte vara sjuk - jag ville få träna och springa, som jag alltid fått göra. Varför skulle jag då bara äta halva portioner? Så jag lyckades argumentera mig till hela portioner redan från dag ett. Jag ville ju komma tillbaka till mitt normala liv så fort som möjligt och då krävdes det rejäl viktuppgång. Så till middag blev det pannkakor - fyra, inte två, och det gick hur bra som helst. Allt gick hur bra som helst. Min låga puls och blodtryck ökade. Vägningen (som jag har två gånger i veckan) gav det resultat all personal väntade sig. Det hade gett utslag, äntligen hade det gett utslag! Jag var så glad, kanske skulle jag kunna få springa USM trots allt!

lite som jag målat under mina många "sitt-timmar" på sjukhuset

Efter några dagar vände dock allt hopp. Jag förväntade mig att det skulle gå så mycket fortare att komma tillbaka, och att jag sakta men säkert skulle få börja göra olika saker igen, men nej, inte ens pingis skulle jag få spela. Även om jag åt precis som det stod på schemat, vartenda gram, fick jag ändå inte göra någonting mer och det fick mig att tappa lusten för att fortsätta.


Att behöva äta sex mål om dagen och dessutom sitta ned och ta det lugnt en timma efter varje måltid blev för mycket. För mig som alltid rört mycket på mig blir det ett enormt påfrestande att bara behöva sitta still och inte få göra någonting jag tycker om. Jo, visst jag får pussla, jag får pärla, jag får måla och jag får spela spel, men allt det som verkligen betyder något för mig har tagits bort från mitt liv. Att dessutom aldrig få bekräftelse i praktiken om att det faktiskt gick åt rätt håll är väldigt jobbigt för mig som alltid varit tävlingsinriktad och målmedveten.


Många har dessutom stor brist på kunskap inom området ätstörningar, de tror att bara för att man börjat äta så mår man bra. Men i själva verket är det helt tvärtom. Man mår så extremt mycket sämre under den perioden då man tar stegen mot att bli frisk. Stegen är verkligen inte stora och jag märker dem knappt, det är det som gör att man aldrig förstår att det går åt rätt håll. Det är det som gör så ont inombords.

Kramar<3

Likes

Comments