Jennifer Davidson Jag mot anorexin
Jennifer davidson Jag mot anorexin
Jennifer davidson Jag mot anorexin

De senaste dagarna har varit händelserika. I torsdags hade jag möte på BUP och jag får nu cykla till och från skolan (!) och slipper vila i en timma efter varje måltid (!). Tyvärr betyder det inte att jag börjar bli frisk. Snarare tvärt om. Varje kilo, varje hekto sliter sönder mig inombords. "Men vikten spelar ju ingen roll?!" Jo. Det är tyvärr det enda som spelar roll just nu. Det och mitt utseende. :(
Efter vägningen och samtal med min behandlare stod lunch på schemat. Det blev köttfärssås med pasta och därefter cyklade jag till skolan. Jag hade historia, slöjd och spanska innan jag cyklade hem igen. När klockan slog 17.00 var det dags för middag och efter det skrev jag lite på en uppgift om andra världskriget samt läste i Divergent. Den är så spännande! Jag åt sedan kvällsmål och gjorde mig iordning för att sova.

middag + kvällsmål (smakade på en liten kubisk bit mango UTANFÖR matschemat. big deal? ja.)

I fredags åt jag lunch i skolan! Efter 105 minuter spanska och 100 minuter SO var det dags. Jag mötte pappa på "skolgården" som vi bestämt och gick för att ta mat i matsalen. Anledningen till att jag åt i skolan just den dagen var för att det serverades biffar, kulpotatis och champinjonsås. Innan jag blev sjuk älskade jag den såsen, så jag ville passa på! Hur som helst. Vi fick en av hemkunskapssalarna upplåsta och satt och åt där tillsammans under lunchrasten. Det blev lite stressigt dock med rast på bara 40 minuter. Efter lunchen gick jag för att ha svenska och därefter cyklade jag hem för att äta mellis med papsen. Jag fick PANIK under mellanmålet, ville inte äta. Flera gånger sprang jag upp på mitt rum och grät, men efter lite mer än en och en halv timma var hela melliset i magen. Usch. Hatar när det bara säger stop. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte vad jag gjorde eller åt resten av dagen... Men vi tittade lite på idol innan jag gick och lade mig.

Igår, lördag, blev det ägg till frukost, något som jag tycker är jätteläskigt att äta. Jag hade en hel del ångest och kunde inte riktigt sluta gråta efter det. Jag och pappa åkte sedan för att handla allt inför kommande vecka och möttes då av tiotals poliser som "säkerhet" då nordiska motståndsrörelsen samdats utanför affären innan de skulle vidare in mot centrala Göteborg. När vi kom hem var det dags för förmiddagsmellis som blev en hallon- och blåbärssmoothie och till lunch åt jag köttbullar med pestopasta. Pesto är också så sjukt jobbigt. pesto = olja = fett. Trots att jag hela tiden får höra att fett är livsnödvändigt känns det livsfarligt för mig.
Så fort man går för att handla ser man löpsedlar och artiklar med liknande rubriker: "så tappar du kilon", "gå ner i vikt med ...metoden", tappa 5 kilon på en månad, utan att vara hungrig". Samhället är viktfixerat. Det är något som ingen kan neka. Samhället säger också att man ska vara smal, alla ska vara smala och inte väga för mycket. Äter man ditt får man cancer och äter man datt blir man tjock. På så sätt blir vissa livsmedel förbjudna. Samma sak är det som händer i anorexia. Vissa livsmedel blir så kallade "fearfoods". Jag har en hel rad av livsmedel som jag känner extrem ångest inför att äta. För många med denna sjukdomen är allt med fett något "dåligt", så även för mig. Tidningarna skyltar med att fett är farligt och dåligt för kroppen. Samma sak hör jag näst intill varje dag i skolan, antingen på lektioner eller av elever. Det klart att jag då inte vill äta fett om man blir tjock av det...
Häromveckan tittade jag lite kort på Biggest Loser VIP. Under undersökningarna av deltagarna sade läkarna och tränarna många gånger "din kropp består av ___% fett". Det de inte säger är hur mycket fett kroppen ska bestå av. Så rubbat är samhället. I år. Idag.
Strax efter lunchen kom en kompis hem till mig och vi spelade sällskapsspel samt kollade lite på NMR-demonstrationen (via internet/nyheter). Vi kom fram till att det hade varit mycket smartare om alla med "icke-nazistiska-tankar" hade stannat inne, då hade de inte haft några att demonstrera för. ;) När hon hade åkt hem åt vi middag som blev ännu en utmaning: kyckling-pancetta med ungsbakad potatis, morot samt palsternacka. Jag och mamma tog en promenad, hon gick och jag cyklade runt sjön som ligger nära. Jag tog sedan en dusch vilket som vanligt känns så oerhört hemskt. Jag känner mig så stor, så äcklig. Mina ben. Mina armar. Magen. Fingrarna. Allt. Allt känns för tjockt.
Kvällsmålet blev det vanliga, en skinksmörgås med en skål yoghurt. Efter att vi tittat på "Duellen" var planen att jag skulle gå och lägga mig, men en hemsk ångestattack kom emellan. Jag låg i sängen och grät och skakade. Ingen kunde få kontakt med mig. Jag kunde lugna mig efter ungefär 30 minuter med tack av atarax, ångestlindrande medicin.

del av frukosten i lördags och smoothie som förmiddagsmellanmål

bilder från min och mammas promenad

Idag blev det havregrynsgröt till frukost. Något som för bara några veckor sedan kändes hemskt att äta, det gav mig så mycket ångest. Havregrynsgröt var det jag åt till frukost varje dag i våras när allting började. Det var så svårt att inte jämföra mängden jag åt då med det jag ska äta nu. En halv portion med endast kanel till en hel portion med sylt, mjölk, ostmacka och ett glas juice. Det känns så fel...
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning och klockan 10.00 var det måltid igen. Så som igår drack jag en smoothie (jordgubb) och sedan började vi göra äpplemos! Det blev rejäla mängder, 28 kg färdigt mos. Jag gillar inte ens äpplemos och har aldrig gjort men jag tycker ändå att det är lite mysigt att "göra" det. Till lunch åt jag köttfärssås medan resten av familjen åt en rätt med kantareller och bacon. Jag kände inte riktigt att jag ville äta det idag igen, speciellt inte efter att jag inte mådde så bra innan frukosten idag.

äpplen till äpplemoset / min lunch / EM-mellis​

Vi fortsatte med äpplemoset och jag försökte plugga lite matte inför ett matteprov imorgon. På grund av min dåliga koncentrationsförmåga gick det dock inte så bra, så jag lade det åt sidan för tillfället. EM-mellis blev en "berry bite" bar och lite vattenmelon. Först efter mellanmålet satte jag igång att plugga på riktigt, men som sagt, min koncentration är inte på topp så jag förstod inte riktigt allt vilket faktiskt gjorde mig ledsen. Jag vill ju prestera fantastiskt bra, inte bara bra.
Middagen blev rödspätta med potatis och spenatsås och efter det började vi koka äpplemoset.
Snart väntar kvällsmål och sedan ska jag försöka gå och lägga mig lite tidigare så att jag är utvilad till imorgon, eller så pigg som möjligt iallafall.
Imorgon är en ny vecka. Nya möjligheter som man brukar säga. Jag hoppas att du som läser detta får en dag imorgon. Inte nödvändigtvis en bra dag, utan det viktigaste är att du får en dag. ( @linneawedberg <3)
Ha det bäst, kramar<3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ångest, ångest, ångest när jag vaknade idag. Som jag skrev igår hade jag sovmorgon imorse då det idag var orienteringsdag, så vi började 11.50 i skogen. Jag väcktes 07.45 (får aldrig sova längre än kvart i åtta då frukosten ALLTID är 08.00) och kände redan då ett inre motstånd att gå upp ur sängen och börja dagen. Hur som helst hade jag väldigt mycket ångest hela förmiddagen, genom både frukosten och förmiddagsmellanmålet. Efter frukosten fortsatte jag med gårdagens kemiplugg, blev nästan klar. Förmiddagsmellis bestod av en smörgås med skinka, en banan och ett glas mjölk. Det känns så mycket när andra inte äter mellanmål innan lunch alls... Varför ska jag då behöva det?!! :( Vid halv tolv åkte jag, mamma och min fina vän L till skogen för att orientera. Eller jag ska uttrycka mig rätt – för att DE, resten av min klass, skulle orientera. Jag får fortfarande inte röra mig mer än en tjugo-minuters promenad I VECKAN. Jag tog istället lite foton och lite frisk luft.

bild på mig från skogen

Jag och L blev sedan hämtade av mamma och åkte hem. Mamsen föreslog att hon och jag skulle gå ut och plocka svamp, vilket jag tyckte lät mysigt en sådan här dag med mycket ångest. Tyvärr blev det inte så mycket bättre :( När vi väl var hemma igen lagade mamma middag och jag tog det bara lugnt. Till middag blev det spagetti med fläskfilé-, kantarell- och spenatsås. Jag blev verkligen SUPERmätt, vilket alltid skapar tankar om att jag har ätit "för mycket"...

några bilder ifrån svampplockningen

Nu väntar utmanings-onsdagens leverpastejmacka, något som jag verkligen inte vill äta. Varför? Ångest. Leverpastej skapar fortfarande extrem ångest trots att jag ätit det varje onsdag i över en månad... Sedan ska jag lägga mig tidigt idag, är så trött. Godnattkramar<3

Likes

Comments

Idag vaknade jag 06.45, som vanligt en skoldag. Jag bytte om, packade böcker samt förmiddagsmellis och gick ner för att äta frukost. Efter det gjorde jag i ordning mig och fick skjuts till skolan. Där hade vi en "förbredelse inför nationella proven" i svenska, det gick som det gick – inget vidare. Klockan 11.35 kom pappa och hämtade mig för att åka hem och äta lunch, vilket blev samma som gårdagen – pasta med räk- och tomatsås! Då det blev lite sent åkte vi inte hemifrån förrän biologilektionen startade så jag blev lite sen. Idag slutade jag 13.05 och direkt efter det åkte jag och pappa för att handla lite grejer.
Väl hemma igen pluggade jag lite kemi och bara tog det lugnt.

kemiplugg

dagens middag

Direkt efter middagen cyklade jag, pappa och min syster för att hämta ett paket på Hemköp. Jag tog också en dusch innan kvällsmålet. Jag tycker verkligen inte om att duscha. Visst, man blir ren och luktar gott men att duscha är väldigt ångestladdat för mig, då jag ser min kropp...
Kvällsmålet blev en smörgås och en skål med yoghurt, riktigt jobbigt idag :(
Imorgon har jag sovmorgon. Det ska verkligen bli så skönt då jag hela tiden går runt och är supertrött. Godnatt!

Likes

Comments

Måndag, första dagen i veckan. Nya möjligheter brukar man säga.
I morse vaknade jag och fick bara ungefär fem minuter efter att jag klivit upp ur sängen en ångestattack. Grät, skakade och var okontaktbar. Efter att ha tagit ångestlindrande medicin och lugnat ned mig var det dags för frukost: yoghurt, müsli, smörgås och juice.

min frukost

Jag gjorde mig sedan i ordning och blev skjutsad av papsen till skolan där vi hade musik, teknik och matte/engelska. Det kom nämnligen en man från Los Angeles under mattelektionen och hade "engelskalektion" med klassen. Jag måste säga att han var något alldeles speciellt, men tacka gudarna för det, han fick mig att skratta, det var kul!
Pappa kom sedan och hämtade mig och vi åkte hem för att äta. Dagens lunch var pasta med räk/tomatsås. Efter det hade jag såklart vila i en timma... Hatar att sitta ned så mycket, det behövs inte – jag behöver inte det. Hur som helst, jag läste i Divergent ute i solen vilket var väldigt skönt. Mellis blev min favoritglass – salted carmel, så himla god! Att äta glass är inte alltid det lättaste då det enligt samhället är onyttigt och fett, men jag tror att glass börjar bli något som äntligen går lite lättare för mig :)

jag för några dagar sedan :/

Innan middagen tog jag det bara lugnt och pysslade lite. Sedan åt vi hemmagjord pytt i panna. De andra åt med ägg, men eftersom det inte står på mitt matschema ville jag absolut inte ha det. Jag skulle aldrig kunna äta något utanför matschemat. När jag väl hade ätit upp tog det stopp. Jag kunde inte sitta ner. Ville inte. I ren panik sprang jag upp till mitt rum och stängde dörren. Men tvingad till att sitta ner en timma efter måltid började tårarna rinna. Desperat. Jag vill inte sitta mer. Endast en och en halv timma senare var det dags för nästa mål – kvällsmat. Idag blev det gröt (och ett äpple), min favorit<3 Vila igen, men trött ändå. Jag sitter och tittar lite på TV men snart ska jag gå och lägga mig!

min gröt + äpple som kvällsmål

Ta hand om dig, för din egen skull! Ha det bra, hööörs<3

Likes

Comments

I torsdags för tre veckor sedan idag var jag på mitt regelbundna veckobesök hos BUP. Min behandlare hade tagit kontakt med en av överläkarna på anorexienheten på Östra sjukhuset och meddelade att väntetiden är 4-5 måndaer. Om fem månader är det februari. Är det då tänkt att jag ska gå runt utan att må det minsta lilla bättre under hela hösten och vintern? Under första besöket på BUP (öppenvården) fick vi reda på att patienter som varit inlagda på akuten går före i kön till den "riktiga" behandlingen på enheten. När vi sedan får besked om att väntetiden ÄNDÅ är cirka fem månader kändes det helt ärligt hopplöst.

Hur som helst säger anorexienheten att det är min behandlares ansvar att få mig att må bättre medan min behandlare anser att hon bara ska väga mig och svara på våra frågor. Det blir väldigt svårt att veta hur de egentligen tänker om vården kring mig, om de hela tiden ska bolla den till varandra.

Det beskedet fick mig att må väldigt dåligt och jag var i princip ledsen ända till nästa besök på BUP. Så som jag idag läste i min bok: "Tears spill out of my eyes and run down to a pool in my ear" Något som inget barn, ingen ungdom eller vuxen ska behöva känna igen sig i. Tyvärr hjälper det ju ingen att säga så, då det bara är fler och fler som insjuknar i en ätstörning. För det är en sjukdom, en mental sjukdom.

några dagar sedan, utmattad

Att äta bra, och mer bra, och bara ännu lite bättre blev en förändring inte bara fysiskt, utan vid kroppens brist på ämnen också psykisk. Att jag i början skulle hamna här hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig och inte heller hoppas på. Det var ju bara lite "nyttig mat". Jag vill bara säga att var uppmärksam, både på ditt eget ätande och vänners. Uteslut aldrig något livsmedel. Plocka aldrig bort "onyttig" mat från ditt intag. Ät som du gör och träna i lagom mängd. Vad som är lagom mängd för just dig kan jag inte säga, men jag vet utav erfarenhet att det inte fungerar att träna i princip varje dag, men att aldrig äta tillräckligt. Anledningen till att jag vill att du ska vara uppmärksam på även andras matvanor är för att ju tidigare man upptäcker en ätstörning, desto enklare är det att ta sig ur den. Jag kunde aldrig erkänna att jag var sjuk, för varför skulle jag ha en psykisk sjukdom? Det var först när jag blev inlagd som jag förstod att det kanske var något som inte stod helt rätt till. De tankarna försvann dock lika fort som de kom :/


Detta blev ett ganska kort inlägg men jag tyckte ändå att jag fick fram det jag ville för stunden. Ha en fin kväll! Kramar!

Likes

Comments

Jag har fått en del frågor till så jag tänkte svara på de i detta inlägget. Kommer du på en fråga är det bara att antingen kommentera här under eller ställa en anonym fråga på http://jenniferdavidson.sarahah.com .



Vad gör du när du är ledsen?

Det blir ju en och annan tår och när jag väl blivit ledsen brukar det vara rätt svårt att komma ifrån det sorgsna. Ibland kan det kännas skönt att måla (i mindfullnessböcker), spela spel eller på annat sätt distrahera mig själv från de allra jobbigaste tankarna. Fast allra bäst är nog kramar ;)



Hur tycker du det är när du inte får göra vissa saker?

Det är väldigt, väldigt jobbigt såklart. Jag tänker att det känns ungefär som att man planerat något under en längre tid, men att man sedan blir förkyld eller sjuk så att man missar allt det man skulle gjort. Vissa skulle nog beskriva det som att det känns tomt kanske? Jag går miste om så fruktansvärt mycket saker i nuläget; skola, träning och framförallt – att leva. Att ständigt gå runt och tänka på mat, stillasittande och min kropp kallar inte jag att leva livet fullt ut. Och det är nog så det är, det är svårt att leva livet fullt ut i en sjukdom som denna, för jag kan inte påverka mina tankar. Hade jag kunnat det hade jag ju kunnat göra allt i världen för då hade jag varit så gott som frisk (åtminstone mentalt).



Hade du det bra på sjukhuset?

Allt är relativt, men jag skulle ändå säga att jag hade det rätt bra. Det var en del personal som jag hade lite svårt för, men samtidigt fanns det ett gäng som jag verkligen tyckte om – Siri, Inga-Maj, Edina och Lotta! Det fanns en hel del filmer, pussel, spel, pärlor och pyssel. Jag (i sällskap av en vuxen) fick gå ut på innergården ifall jag kände för det och i slutet av tiden på sjukhuset fick jag även gå utanför avdelningens väggar 10 minuter två gånger om dagen. (Det låter som ingenting, men det var verkligen höjdpunkterna på dagarna.)

BUP:s akutmottagning där jag var inlagd

lyckan när jag för första gången är ute på "luftning"

Finns det någonting som du tycker är lite extra jobbigt att äta / att göra på grund av anorexin?

Det finns en del saker som jag undvek att äta när jag höll på att tappa i vikt och att äta de sakerna igen ger mig mycket ångest tyvärr. Jag väljer dock att inte nämna några speciella livsmedel då jag vet att det kanske kan vara triggande för någon som läser detta.



Var det utav många anledningar som de valde att lägga in dig?

Det var framförallt för mitt låga BMI (body mass index) och låga puls (37) som jag blev inlagd. Sedan var mitt blodtryck inte heller så högt som det borde varit. Men det var framförallt vikten och pulsen som gjorde att de skrev LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Wikipedia om LPT: "För att sluten tvångsvård enligt LPT ska bli aktuellt måste följande villkor vara uppfyllda: A) Personen lider av en allvarlig psykisk störning. B) Personen har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård (vården kan ej tillgodoses på annat sätt än genom inläggning). C) Personen motsätter sig frivillig vård eller att det "till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke". Det räcker inte med att uppfylla en svår diagnos för att bli intagen, utan de kriterier ovan måste vara uppfyllda."

"count your rainbows, not your thunderstorms"

Går du i skolan?

Ja, men jag är halvtidssjukskriven i nuläget och har varit sedan augusti då skolan började. Jag går bara förmiddagar (förutom torsdagar då jag bara går eftermiddagen). I torsdags fick jag beskedet om att jag utöver förmiddagarna får gå två eftermiddagar i veckan. I början är det mest som en testperiod för att se om jag orkar, men om jag gör det och samtidigt fortsätter att gå upp i vikt blir det som en normal vecka. Om tre veckor tas ännu ett beslut om antingen mer skola eller utökade promenader.

Bamsekramar från mig, ta hand om dig<3

Likes

Comments

Märkte du att du hade anorexia under konfirmationslägret?

Precis innan konfan hade vi (jag med hjälp av mina föräldrar) börjat försöka vända den negativa spiralen. Jag hade börjat äta lite större portioner och framförallt börjat äta mellanmål igen, något som inte var tänkbart under perioden jag åt som minst. (TESTA INTE!!) Under lägret skulle jag helt plötsligt klara mig själv. Det gick faktiskt förvånansvärt bra. Frukost, lunch och middag var ju som vanligt. Jag hade med mig äpple till konfaläsningen under förmiddagarna och på eftermiddagarna, efter träning, blev det ofta drickyoghurt och macka (som jag gjort iordning på frukosten och haft i kylen under dagen). Dessutom blev det kvällsmål varje dag, vilket jag faktiskt tyckte var ganska utmanande då min aptit på kvällen aldrig varit särskilt bra.

Men okej, tillbaka till frågan. Jag har egentligen aldrig märkt att jag varit/är sjuk. Eller jo märkt, men inte tänkt på det som en sjukdom. Jag var rätt orkeslös under lägret och det kanske märktes utåt, men det var inget jag tänkte på dagligen. Jag tror faktiskt ingen med diagnosen anorexi märker att de har allvarliga problem förrän det står skrivet på pappret undertecknat av en läkare. "Anorexia är mycket värre än det här, är man sjuk är man ju bara skinn och ben". Jag var förmodligen inte mer än skinn och ben under lägret heller, även om det kanske inte syntes utåt, jag vet inte. Alla muskler var förtvinade då proteinet användes som en energikälla. Allt underhudsfett var som bortblåst och jag frös ständigt. Så det var väl skinn och ben. Tyvärr ser och såg jag inte det på samma sätt.

Vad är det jobbigaste med att ha diagnosen anorexia?

Det finns så mycket jobbigt med att vara sjuk. Jag kan ju göra en topp-tre lista: 1. Att det snarare är ett undantag att en dag känns bra, eller åtminstone okej, än att den känns outhärdlig. 2. Att inte få röra mig. Jag SITTER still sex timmar om dagen, en timma efter varje måltid. Utöver det, de andra 8 timmarna jag är vaken varje dygn går ungefär tre timmar till att bara äta, om det är en någorlunda okej dag. Då har jag cirka 5 timmar kvar, men jag får inte göra något annat än att sitta eller stå under den tiden heller. Enligt min sjuksköterska kanske jag kan få börja gå på promenader om några veckor, men bara om det fortsätter att gå åt rätt håll med vikten.

Tänk dig din favoritrunda att promenera på. Kanske går den genom skogen på en stig, mitt i stan eller möjligen genom en park? Mina promenader får max vara 20 minuter. I veckan. 3. Att inte få göra det jag tycker om, eller känner för, för den delen heller. Jag älskade att laga mat, att baka och att röra på mig, men ingenting av det är längre tillåtet.


Tycker du att det går framåt, alltså till ett normalt liv igen?

Som jag skrev i mitt första inlägg, är det otroligt mycket jobbigare när man väl börjar försöka ta sig tillbaka till ett normalt liv igen. Vikten är påväg tillbaka, men långt ifrån där den låg innan. Oavsett bättring kroppsligt och siffra på pappret är det dock väldigt jobbigt mentalt. Läget är väldigt ostabilt och det finns mycket tankar som snurrar i huvudet hela tiden. Från att ena sekunden le till att sekunden efter brista ut i gråt, skaka och behöva ta hjälp av ångestdämpande medicin – en så kallad ångestattack. Endast orsakade av negativa tankar jag tänker om mig själv, utan att jag kan påverka det själv. Så det är tufft just nu...

Kramar<3

Likes

Comments

Tänkte i detta inlägg dela med mig lite kort om min historia utför och varför det blev som det blev, eftersom det inte var någon som valde att jag skulle bli sjuk. Många är okunniga (vilket är helt förståeligt) inom anorexi och andra ätstörningar och jag vill mest av allt att fler ska förstå, så att färre hamnar där.

Min tanke från början var inte att bli inlagd på sjukhus, det var inte heller att bli förbjuden från att träna och på så sätt missa de tre orienteringstävlingarna jag helst av allt ville vara med på under hela året. Jag önskade inte att få diagnosen anorexia nervosa och jag ville framförallt inte få mycket uppståndelse kring mig och mitt mående. Det var inte min plan att hamna här och mina behandlare på sjukhuset påminnde mig ofta om att det inte var mitt fel, även om det ofta känns så, väldigt ofta.

Tanken från början var att äta nyttigare och genom det också bli en snabbare löpare. I våras pratades det i hemkunskapen mycket om kost, och framförallt om olika näringsämnen och dess påverkan på våra kroppar. Hälsofördelarna av att äta fiber- och fullkornsrikt var många, ökad mättnadskänsla, en jämnare blodsockernivå och så vidare. Jag lade in mer fibrer och fullkornsprodukter i min kost och som utlovat fick jag en ökad mättnadskänsla. I och med att jag höll mig mätt längre kunde jag äta mindre portioner men ändå känna mig nöjd. Som idrottare med många tuffa pass i veckan började jag i och med minskat matintag förbruka mer energi än vad jag fick i mig (= kraftig viktminskning). Våra fenomenala kroppar reagerar först med att olika larmsystem (kroppen får lite panik och vet inte vad den ska göra) går igång vilket faktiskt att gör att man springer snabbare, och jag var inget undantag. Den perioden brukar kallas för ”smekmånadsperioden”. I och med att resultaten blev bättre, var det enligt mig väldigt logiskt att om jag åt ännu mindre så skulle resultaten bli ännu bättre, så jag fortsatte trappa ner på matintaget. Det blev som en sorts drog, det där med att äta lite. De flesta vet att droger kan vara farliga för kroppen men det är inte lika många som vet att det är minst lika farligt att inte få i sig tillräckligt med energi.

"fuck anorexia"

Efter ”smekmånadsperioden” (som förövrigt inte varade under en hel månad) hamnar kroppen i ett så kallat svälttillstånd. Till en början går kroppen på gamla energireserver som byggts upp av fett och kolhydrater, men när båda dessa är slut behöver kroppen få energi på annat sätt. Den använder då isället protein, det sista av tre näringsämnen vi får energi ifrån, vilket innebär att musklerna bryts ned. Eftersom kroppen inte får i sig tillräckligt med mat börjar den att spara energin till de nödvändigaste funktionerna och sakta men säkert stänga ned allt annat.

Först rök min kroppsvärme, eftersom kroppen hade tagit allt mitt underhudsfett (det som gör att vi håller värmen) för att jag skulle kunna fortsätta träna (vilket jag gjorde). Jag märkte också att jag blev tröttare, att det svartnade framför ögonen såfort jag reste mig (på grund av lågt blodtryck) samt att mina naglar och händer jämt var iskalla och lila/blå-aktiga. Alla symptom kommer smygande, inte över en natt, och man lär sig leva med det. Jag kände mig aldrig sjuk, för varför skulle just jag vara sjuk? Jag påverkades också mycket psykiskt, men på samma sätt där kom det smygande. Jag var nästan aldrig glad eller lika skämtsam som förr, saker som jag innan tyckt om kändes inte lika roligt och jag fick svårare att välja (så kallad beslutsångest). Att välja 1 eller 2, A eller B blev mycket påfrestande och i vissa fall nästan omöjligt, speciellt när det handlade om mat.

Vid svält drabbas också hjärnan. Inte på det sättet att vi tappar hjärnceller utan eftersom att kroppen tar alla ”reserver” som finns. Hos friska personer skyddas hjärnans nervtrådar av ett lager fett men eftersom min kropp använt det fettet till andra, mer livsviktiga, organ och funktioner är mina nervtrådar inte isolerade på samma sätt. Därför fungerar de inte som de ska. Detta är anledningen till att personer som lider av anorexia (eller andra allvarliga ätstörningar) ofta får skeva bilder av sig själva och sin kropp, så även jag. Det är den vetenskapliga förklaringen, ändå känner jag så som jag gör och kan inte påverka det. Det ger mig ångest vilket får många, många tårar att rinna nerför mina kinder varje dag. Ja, du läste rätt – varje dag känner jag så. Därför skulle jag aldrig önska någon, inte ens min värsta fiende, att drabbas av den här sjukdomen. Tänk att en sommar kunde gå från att vara den bästa i ens liv (konfirmationslägret i Eksjö) till att bli den värsta...

bild från konfirmationslägret, världens bästa

Jag tänkte som sagt bara att det kunde vara bra att veta för utomstående (och även andra i liknande tillstånd som jag) vad det egentligen är som händer i kroppen (bara utifrån min erfarenhet) vid allvarlig svält. Hoppas att detta kan minska ryktena och att fler förstår hur jag känner och framförallt varför.

Fick lite hjälp av mamsen att skriva detta, då det ibland är svårt för mig att förstå vissa saker (speciellt om min kropp och mitt ätande), så tack<3

Kramar Jennifer <3

Likes

Comments

Idag är det exakt två veckor sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa. Men jag vill inte bli kallad anorektiker, för jag är inte min sjukdom, det är något som jag har. Samma sak gäller med alla andra sjukdomar - ingen som har cancer är cancer, och man kan bli frisk!


Samma dag som jag diagnostiserad blev jag akut inlagd på östra sjukhuset i Göteborg och började äta enligt ett matschema. Under ett samtal med överläkare, läkare och behandlare på eftermiddagen ansågs det att jag under de två första dygnen skulle äta halva portioner. Jag ville inte bo på sjukhus, jag ville inte vara sjuk - jag ville få träna och springa, som jag alltid fått göra. Varför skulle jag då bara äta halva portioner? Så jag lyckades argumentera mig till hela portioner redan från dag ett. Jag ville ju komma tillbaka till mitt normala liv så fort som möjligt och då krävdes det rejäl viktuppgång. Så till middag blev det pannkakor - fyra, inte två, och det gick hur bra som helst. Allt gick hur bra som helst. Min låga puls och blodtryck ökade. Vägningen (som jag har två gånger i veckan) gav det resultat all personal väntade sig. Det hade gett utslag, äntligen hade det gett utslag! Jag var så glad, kanske skulle jag kunna få springa USM trots allt!

lite som jag målat under mina många "sitt-timmar" på sjukhuset

Efter några dagar vände dock allt hopp. Jag förväntade mig att det skulle gå så mycket fortare att komma tillbaka, och att jag sakta men säkert skulle få börja göra olika saker igen, men nej, inte ens pingis skulle jag få spela. Även om jag åt precis som det stod på schemat, vartenda gram, fick jag ändå inte göra någonting mer och det fick mig att tappa lusten för att fortsätta.


Att behöva äta sex mål om dagen och dessutom sitta ned och ta det lugnt en timma efter varje måltid blev för mycket. För mig som alltid rört mycket på mig blir det ett enormt påfrestande att bara behöva sitta still och inte få göra någonting jag tycker om. Jo, visst jag får pussla, jag får pärla, jag får måla och jag får spela spel, men allt det som verkligen betyder något för mig har tagits bort från mitt liv. Att dessutom aldrig få bekräftelse i praktiken om att det faktiskt gick åt rätt håll är väldigt jobbigt för mig som alltid varit tävlingsinriktad och målmedveten.


Många har dessutom stor brist på kunskap inom området ätstörningar, de tror att bara för att man börjat äta så mår man bra. Men i själva verket är det helt tvärtom. Man mår så extremt mycket sämre under den perioden då man tar stegen mot att bli frisk. Stegen är verkligen inte stora och jag märker dem knappt, det är det som gör att man aldrig förstår att det går åt rätt håll. Det är det som gör så ont inombords.

Kramar<3

Likes

Comments