Hoppas och tro att det finns nÄgot dÀr? Kanske finns det nÄgot dÀr? Eller inbillar man sig att det faktiskt finns en chans till en rÀddning? En rÀddning till ens trasiga sjÀl? Har mÄnga gÄnger vandrat i dessa tankar och undrat, varför? GÄtt igenom sektion av sektion av de minnen man en gÄng hade och försökt hitta svaren pÄ varför? Varför blev det sÄ? Varför sÄrade man varandra? Varför agerade man sÄ hÀmndlystet och impulsivt pÄ andras felaktiga meningar? Man undrar och tÀnker. Att man bryter ner sig sjÀlv och nÄgon man en gÄng Àlskat , för vad? HÀmnd? Lycka? Sorg? Att kanske man ska kÀnna nÄgon slags befrielse frÄn nÄgot?.


Vi har varit pÄ en derjodalbana hon och du, har ni inte det? Ni har Äkt upp och ned pÄ denna Äktur som kallas vÀnskap lÀngre Àn vad ni vÄgar erkÀnna. Derjodalbanor har aldrig varit nÄgot hon tyckt om, dom skrÀmde henne. Kan ni gissa varför? För derjodalbanor Àr opÄlitliga, dom kan gÄ sönder nÀr som helst och skicka dig flygandes till en hemsk död. Och nÀr hon faktiskt njuter av Äkturen upp innan stupet sÄ hatade hon nedgÄngarna. För nedgÄngarna var alltid tvungna att komma pÄ ett eller annat sÀtt. Det gick inte att undan gÄ dom. Om man har klarat sig hela vÀgen upp sÄ mÄste man vara beredd pÄ att ramla ner ocksÄ. Men grejen Àr den att hon aldrig var det. NedgÄngarna Àr de som fÄr henne att önska att hon aldrig satt sig i den jÀvla derjodalbanan, och med varje nedgÄng sÄ blir det bara vÀrre. För de hade sÄ mycket toppen upplevelser vilket fick nedgÄngarna att vara rena rama helvetet och hon ville bara av. Och det var det dom gjorde, dom klev av derjodalbanan gick ut ur nöjes parken och gick Ät varsitt hÄll. Och jag gÄr i bitar.






Det var nÀr jag höll om henne hÄrt som all den smÀrtan hon burit pÄ sÄ lÀnge rymde ivÀg frÄn hennes ögon, och rann ned för hennes kinder, vilket lÀmnade blöta spÄr pÄ min tröja spÄr av trasiga minnen, vilket fick mig att inse svaret pÄ frÄgan som hade förevigt hemsökt mig. Detta var varför jag blev straffad att vandra ensam i mörkret, varför jag vart lÀmnad att drukna i ett svart stormigt hav, fördömande att kÀnna inget annat Àn smÀrta och sorg. Medans ljuset inom mig sakta slÀktes. Det var sÄ jag kunde rÀdda denna trasiga men oskyldiga sjÀl frÄn att nÄgonsin kÀnna kyla eller rÀdsla , det var allt för henne.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 622 Readers

Likes

Comments