View tracker

Har gått ett bra tag sen nyår nu, eller har det? Känns som om dagar bara svischar förbi nu mera.
Ändå har jag hunnit med så mycket tårar, skratt och en jävla massa alkohol! I denna underbart dryga dimma har mycket roligt kommit fram och glömts bort. Vissa bra minnen/ känslor och vissa mindre bra!
Fast i det stora hela är det fanimej jävligt bra ändå.

Sitter med ett leende på läpparna, kanske av lättnad kanske av ren lycka.
Det går lite upp och ner det där om jag ska vara helt ärlig.
Sitter till och med och garvar för mig själv. Är det inte lite roligt ändå att det man trodde sig ha försvann av en anledning? Kanske är anledningen att man ska hitta sig själv? Kanske är anledningen att man ska hitta den där lyckan inom sig som man förträngde för att man var så jäkla inställd på en sorts ''lycka''. 

Det jag har lärt mig av detta år hittills är att människor är underbara, du ska bara hitta de människor som passar in med dig. Jag tror jag hittat några stycken sådana sökningar faktiskt, vilket värmer mitt svala sommar hjärta ytligare. Har dessutom haft en härlig upplevelse och gått på Summerburst för första gången. Fast den bästa sommarupplevelsen kommer nog alltid vara årets midsommar, utan tvekan!
Det var mycket att ta in men satan i min gata vad värt det var.
Kan äntligen andas ordentligt, för det kan inte bli så jätte mycket finare än såhär.

Hade så mycket mer jag ville skriva om, men jag och mina 4st andra jag pratade i mun på varandra…
Då blir det antingen kort eller väldigt osammanhängande, vilket iofs kan vara jäkligt roligt att läsa ibland.
Fast hur som så ville jag nog bara få ur mig lite lagom.


Vart du än står idag, ta in varje sekund av det.
Imorgon är en ny dag, då står du någon annan
stans.
Livet är underbart, tro mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Är det inte lite klurigt det här med människor?
Hur ord och saker de gör kan få en så jävla invirad i tanken på denne.
Ibland är jag verkligen livrädd för känslor.
Då jag vet exakt hur det blir när känslor kopplas in. Som nu. Nu är jag livrädd.
Helt ärligt talat känns det lite som om jag har vandrat vilse på en illusion av något vackert.
För att helt plötsligt bli till skakad av någonting som får en att blinka till.
Då är allt detta vackra helt borta, du står där helt själv.
Även fast det kanske var bra att få en liten inblick i både dagdrömmen
och mardrömmen så står jag fortfarande kvar som ett frågetecken.
Frågar mig själv minst 5-8 gånger om dagen ''Vad hände precis?''.
Ibland får jag även för mig att jag kan ha målat utanför den där jävla duken!
Just nu kan jag definitivt säga att jag målat utanför duken.
Fast det var inte alls meningen att få det på väggen,
blev så invirad i känslan att jag glömde vart jag var.
Glömde hur liten ytan var.
Fast det blev så jäkla vackert, allt detta mörker, så förtjusande okänt.
Det är även lite roligt att man vill något så mycket att man inbillar sig att det kommer funka.
Måste dock säga att detta var ingenting direkt planerat, det var vackert, rätt trasigt och det fascinerar mig.
Det fascinerar mig hur något så brutalt kan vara så förbannat vackert!
Skrämmande, sorgset, stålsatt, genomskinligt, mystiskt men framför allt så fruktansvärt älskvärd.

Jag borde nog springa åt alla håll förutom dit.
Ändå finner jag mig själv komma just hit.
Det är som om min nyfikenhet kommer döda mig.
Kanske är det värsta av allt att jag ler för dig.
Fast skulle nog kunna säga att det är det bästa av allt.
Jag skulle kunna hjälpa dig, fånga dig innan du når asfalt.

Kanske har jag alldeles för många tankar, kanske gör jag dom ännu värre.
Kanske men bara kanske är jag till och med för mycket för mig själv.

Likes

Comments

View tracker

Sådär ja, mina kära läsare!
Då var det ett nytt år och allt känns precis likadant som förut. Ibland skulle det vara trevligt att kunna lämna känslor, minnen och liknande med det året som varit men icke! Det är bara att ramla vidare på denna förbannat knepiga lilla stig jag gett mig in på endast för att få komma fram till det där vackra vattenfallet. Hittills har fått glimtar av det mellan träden men så fort jag tror jag närmar mig så blir det kolsvart. Vilket gör att jag tappar fattning om vart jag ska gå för att inte ramla och slå mig sådär jätte hårt.
Just nu, i denna stund, önskar jag verkligen att jag kunde få se vattenfallet. Det har gett mig en känsla av att vara det vackraste med ändå livsfarligaste du någonsin kunnat tänka dig. Men jag är inte rädd. Jag är alldeles för tagen av dess skönhet för att inse att det kanske kan dränka mig. Men vad gör man inte för hoppet? Chansen att vattnets strömmar kanske inte är så starka som dom säger är nog rätt liten.
Därför skulle jag hellre vilja hoppa ut från klippan och känna hur vattnet omfamnar mig, leker sig runt min kropp för att sedan lämna endast bubblor som även dom försvinner.
Så vackert men ändå så ondskefullt.
Så trasigt men ändå så helt.
Så naket men ändå så påklätt.
Så jävla brutalt men ändå så fridfullt.

Jag har tänkt mycket (som vanligt) och mitt mål detta år är att flytta till Stockholm på riktigt.
Jag klarar inte av den här ångesten att hela tiden behöva åka dit jag inte känner att jag hör hemma längre! Jag är färdig med dalarna nu, känns som om dalarna är färdig med mig med nu. Skiter helt ärligt i min lägenhet, jag vill verkligen inte bo där mer. Jag vill bo i Stockholm, bland människor som är bra men ändå skönt efterblivna. Sure, kommer förmodligen lära känna några nötter med.
Det får jag helt enkelt acceptera för det går inte att komma undan sådana människor oavsett vart man flyttar, förr eller senare så är dom där.
Skulle dock vara enklare om man hade någon riktigt stabil plan att stå på från början.. Vilket jag säkert kan ordna egentligen, är nog bara så jävla livrädd att det ska gå åt helvete.
Men är man positiv så blir det oftast positivt i slutändan. Dock är vissa saker svårare än andra att lista ut tyvärr.

För övrigt så önskar jag er en riktigt skön fortsättning på det nya året. Hoppas ni inte satt upp för höga mål och att ni kan hålla era nyårslöften!




Likes

Comments

Hej. Kom på nu att det var skapligt längesedan jag skrev någonting här!
Kan ju minst sagt säga att det är mycket som hänt sedan senaste inägget.
Just nu har jag väldigt många tankar, så det kan bli lite osammanhängande ibland! ✌

Jag sitter idag i min egna första lägenhet och njuter av att kunna komma hem när som, lika så gå.
Skulle aldrig kunna våga tänka mig att det skulle bli såhär. Måste erkänna att jag är jävligt stolt över mig själv för att ha tagit mig till denna plats jag står vid idag. Även om vissa saker är lite smått oklara än så vet jag att det kommer lösa sig lika bra som det alltid gör! 
För er som inte vet så har min mamma flyttat tillbaka till Stockholm och med en pappa som bott där hela mitt liv,
å var jag den som blev kvar här i Dalarna.. Dock så skulle jag mer än gärna flytta ner också.
MEN det känns ganska efterblivet när jag precis fått en lägenhet här som jag faktiskt trivs i.
Skulle kännas rätt jobbigt att gå tillbaka till ruta ett igen, även om det kanske till och med skulle gynna mig att bo ''hemma'' igen?
Mycket tankar och lite ta-reda-på känns det just nu, fast så är det väl när man känner sig lite små lost i stort sett överallt? 

En sak är jag dock något fruktansvärt säker på;
Jag är så galet jävla lycklig på livet, alltså allt det som legat bakom mig och saktat ner mig något brutalt har jag äntligen släppt helt. Vilket gör mig ännu lyckligare än vad jag planerat. Jag ler åt helt okända personer, kan komma på mig själv sitta och le med tankarna på absolut ingenting! Det är så sjukt att det krävs så lite för att göra att allting blir bra igen. Skulle kunna skriva om hur mycket jag verkligen njuter av livets alla situationer men tror ingen skulle fatta om man inte upplevt denna sortens lycka.
Det är som om en stor sten lyfts ifrån mig och jag kan äntligen slappna av igen.
Trodde jag hade nått min höjdpunkt av lycka förut, men denna är en helt annan sort..
Är så sjukt skönt att bara kunna vara, utan att den där gnagande känslan kommer krypandes så fort jag vet att jag ska gå hem.
Att kunna komma hem till en tom lägenhet, sätta på m´lite musik och garva åt sig själv..
Jag vet inte, kanske är man sjuk i hu
vudet eller bara allmänt nöjd.
Det beror ju på hur man tolkar det?
''I smile 'cause I know it's over'' 🎶


Visst är det nästan lite läskigt hur livet utspelar sig?
Att om du kanske inte hade gjort det valet så hade du kanske stått någon helt annanstans i livet och varit olycklig.
Nu kan jag bara prata ur mina egna erfarenheter och igenom dom valen som jag gjort och blivit halvt tvingad till att göra,
så är jag så jävla glad över vad som hänt mig. Även om jag varit halvt begravd, slagen, sönder sliten och spottad på så har jag alltid hittat en väg ut. Jag är så otroligt stolt över vad jag har blivit idag! Även om det fortfarande finns saker som man skulle kunna finslipa lite på, så finns det ingenting som når mig längre - inte negativt i alla fall. Har dessutom märkt att jag bryr/tar åt mig mycket mindre av vad folk slänger ur sig, klart att det träffar ibland. Men skakar ofta av mig det och går vidare. Vägrar låta en annan människa dra med mig så långt ner igen! Jag ska ingenstans förutom upp, vill du vara i vägen så skyll dig själv. Jag har också märkt att jag bryr mig mindre om saker som jag skulle ha blivit helt galen på förut. Egentligen är det bara små grejer som kan tyda på att jag växt upp för en gångs skull, å andra sidan kan det vara att jag har tappat intresset i vad alla gör och inte gör i deras liv.
Hur som så är det fruktansvärt befriande att inte bry sig om människor som inte är värd min tid, lite av en lättnad måste jag säga.

Haha jag och mina tankar om nätterna är ju charmiga ibland…
Det är jobbigt när jag börjar förvirra mig själv igenom att tänka en tanke medan en till kommer upp..
Hinner liksom inte resonera eller svara på mina egna frågor innan det kommer nya funderingar och andra konstiga saker.
Nu ska jag slå på en film och breda ut mig i min lite förstora säng!
Hoppas ni håller huvudet högt och inte låter er bli trampad på.
Alla har sin gräns någonstans - gäller bara att hitta den i tid. 


Likes

Comments

Jag känner mig död nu.
Som att jag gett dig en revolver och sagt ''Let's play Russian Roulette''.
Fast jag fick alla kulor.
Satt med revolvern mot hjärtat och log mot dig.
Log för att jag visste vad jag gjort och visste att jag skulle låta det komma fram i sinom tid.
Vilket det gjorde. På ett sjukt brutalt och ändå lite vackert vis.
Som om jag alltid vetat, spänningen gjorde mig blind.
På samma vis som jag kunde föra dig runt som en vind.
Som löven på hösten, spelandes i dom små tornados.
Runt och runt, för att sen bara försvinna och aldrig komma igen.
Skulle vilja ta lövet, hålla det i handen, smula sönder det, för att sedan blåsa bort det.
Jag kommer inte jaga ett löv som dig mer.
Du flög iväg från mig den här gången och då får du flyga din väg.
Kommer nog sakna dig, kanske till och med skriva till dig.

Dock skulle jag nog vilja blåsa bort mig själv nu.
Från alla känslor du gett mig, från alla sårande ord du sagt mig, från alla kärleksfulla meningar och gester.
Fara iväg med vinden som aldrig någonsin riktigt landar.
Falla mot gatan och fastna i några kastvindar.
För att sedan kraschlanda.



Likes

Comments

Ibland så vore det bara bättre om man kunde ge fan i, le och bara gå vidare!
Men icke jag, här ska vi sakta mörda sig själv på det mest vackraste sett.
Önskar så innerligt att man kunde be till någon högre makt som lyssnade och gjorde som man sa!
Sen så kan man kanske ge fan i själv också, då jag oftast inte tänker på konsekvenserna som känslorna ger.
Vill så jävla gärna visa att allting kommer bli bra, bara jag får glömma.
Men allting kommer ikapp mig när stjärnorna lyser upp himlen.
Skulle nog kunna ge Dig allt jag har och lite till, skulle nog kunna få dig att känna som den enda personen i världen.
Kanske var vi tillfälligt, dock var den tillfälligheten rätt härlig trots att det gick väldigt fort.
Skulle nog vilja ge dig mer än allt nu. Skulle nog vilja säga mer än vad jag någonsin gjort,
vet dock inte hur du skulle reagera, vet inte vad du får ut av den vetskapen heller.
Kanske är det för att få hämnd senare? Men varför ens försöka när det kommer döda oss båda i slutet.
Skulle vilja säga att jag inte tänker på dig längre, att du inte finns någonstans inom mig.
Skulle vilja säga att jag mår bra nu. Skulle vilja säga att allting som var inte betydde någonting.
Skulle vilja säga att du är bara en i mängden. Skulle vilja se dig.
Skulle nog vilja springa ifrån mig själv bara för att få hämta andan en liten stund. Skulle vilja att allting var glömt en dag.
Skulle nog vilja gråta ögonen ur mig i hopp om att känslorna försvinner med tårarna. Skulle nog vilja lämna dig här.
Skulle nog testa allt jag inte fick. Skulle nog ha ett leende på läpparna då.
Skulle nog vilja tysta ner människor. Skulle vilja ta deras ord och kasta tillbaka dom. Låtsas som att jag aldrig hörde.
Skulle nog vilja dö nu. Nej, inte alls faktiskt. Skulle vilja leva nu, leva är en bra sak.
Trotts dessa känslor så älskar jag livet mer än någonting.
Trotts dessa motgångar som jag varit med om så är det dom som fått mig att älska livet, att avguda känslorna.

Jag ser dig, även om det känns som om du är flera mil bort från mig. Skulle vilja ta dig till min hemliga plats, där vi kan ligga och titta på alla vackra stjärnor i månens sken. Där vi kan skratta åt allting som hänt och låta mig kyssa bort smärtan.

Likes

Comments

Fattar verkligen inte hur man kan känna sig så ensam i ett rum, en fest, en skola vart du nu är så är det alltid en känsla av ensamhet som nästan kväver dig. Kväver din lycka, kväver din glädje, ditt skratt. Allting som du någonsin är eller har varit. Jag förstår inte vad det är man måste göra för att känna att man har något/någon där, som inte känner denna tomhet. Vad är det för slags uppmärksamhet denna känsla kräver för att försvinna? Är det att man ska finna sig själv? Men jag tror att man aldrig riktigt kommer finna sig själv ordentligt. Eftersom erfarenheter förändrar dig till något bättre, kanske till och med till det sämre. Dock vet du inte det förrän händelsen är över.

Kan komma på mig själv tänka att jag måste vara en bättre människa, måste duga mer åt andra. Att jag måste vara på ett speciellt sätt för att just en specifik person ska tycka om mig. Jag vet mycket väl att jag egentligen inte alls behöver vara någonting annat än mig själv. Fast ändå är det är någonting någonstans i mig som säger att jag måste vara någonting annat. Kanske är det för att skydda mig själv, att ingen inte ska ta något från mig. Precis som då, för några år sedan. Kan inte fatta att jag fortfarande lever, kan inte heller fatta att jag inte sitter på ett psyke, även om det skulle kanske behövas ibland? Förstår ännu mindre att jag kan skriva tankar här. På en så öppen sida som den egentligen är. Det är väl för att jag antar att alla är precis som jag, bryr sig inte speciellt om andras mående. Dock beror det på vem denne person är. Ni förstår nog.
Jag har aldrig lagt ner tid på att få en annan person att må dåligt. Jo, det har jag visst. Ska inte ljuga! Aldrig så mycket att dom är nära på att försvinna från jordens yta. Har aldrig förstått varför. Varför det är en så tillfredsställelse att köra ner någon på alla sätt som nu finns, vad tjänar man på det? Vad i helvete får en person att trycka ner någon och aldrig visa att man bryr sig? Känns som att jag kanske svamlar nu.
Det är bara så mycket som snurrar, gammalt som nytt, litet som stort.

Vet ni vad det sjukaste med livet är?
Du träffar en person, blir tillsammans och är det i några år tills det blir för mycket bagage, då bryter ni. Sen några eller något år senare så stöter ni på varandra på stan, som två främlingar. När ni har varit nakna, skrattat, bråkat, gråtit inför varandra. Hur kan det bli så? Visst, livet går vidare och människor förändras även om man ville vara en del av förändringen. Tänkt då att Du var en del av en förändring som gjorde den personen till vad den är idag. Dålig som bra, du kan inte styra vad den personen ska göra eller inte. Du är kanske lika förändrad eller vuxit som person.
Ibland är det ganska läskigt att växa, sen bli tillsammans med någon ny och inse att du är 10 steg framför denna person, att du vet hur den andra personen kommer reagera, säga och liknande. Ändå sitter du där och tänker ''om jag gör så, så blir det så''.
När den andra personen reagerar precis likadant som du gjorde, när du var där. Det är nästan läskigt att inte nå fram till någon som är jävligt lik dig, inte sant? Även om det var år sedan du var så, så är det på något sätt främmande. Nästan lite skrämmande? Jag menar, hur gjorde man då när man satt där? Hur svarade man? Hur blev man uppfattad?

Så komplicerat fast än så enkelt. Som att ha alla svar framför dig, fast du blundar.

Likes

Comments

Håller andan. Önskar innerligt att det fanns tillräckligt med ord för att förklara exakt så Han förstod vad jag menade.
Men jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig längre,
ingenting verkar bli bra nog så Han ska kunna ta det på ett bra sätt.
Sitter ännu en gång med den här förbannade jävla klumpen i magen,
tårarna som rinner ner för kinderna och hopplösheten
som sprider sig i hela min kropp. Ska jag stanna eller ska jag orka resa mig upp och faktiskt lämna?
Tankarna snurrar så häftigt nu. Jag lever på hoppet, vet inte längre om det räcker.
Jag kan inte tyda dina ansiktsuttryck, kan inte analysera dina handlingar eller ord till något vettigt.
I tankarna undrar jag om det är mig det är fel på?
Är jag för förstörd för att någon ska kunna älska mig tillräckligt för att förstå mig och endå vilja stanna kvar?
Jag var livrädd för att det här skulle hända! Öppnade jag mig för tidigt? Gav jag ingen tid att smälta allting?
Vad är det för fel på mig? Varför kan Han inte förstå mig. Varför kan jag inte förstå honom?
Är vi alldeles för olika för vårt eget bästa?
Den som sa att två olika personer passar bättre än lika ska jag skjuta! Ingen förstår den andra.
Jag fattar inte vad det var jag gjorde, eller vad det var jag inte gjorde?
Tycks aldrig kunna hugga igenom denna mur. Spelar ingen roll hur hårt jag tar i eller vilka metoder jag använder.
Allt jag gör är att riva upp det Du sakta byggt upp. Allt jag ville var att komma nära, men jag sköt ifrån mig själv istället.
Har redan bett om ursäkt dock är det bara ord.
Har ingen koll på hur jag ska ta mig upp längre. Vill nog inte ens ta mig upp.

Spelar upp gamla minnen men tycks inte kunna urskilja rätt och fel i dom heller.
Försöker tänka på ett lyckligt minne varje gång jag ska sova, men lyckas alltid få tårar på kinderna.
Torkar alltid bort dom lika fort som dom kom, men ändå så rinner fler.
Vem ska trösta mig nu? Vem ska lyssna på mitt oändliga tjat om samma saker.
Vem ska ge mig hoppet om att allting kanske blir okej i slutet?
Vem ska torka bort mina tårar och le sådär medlidande men med kärlek som glimtar i ögonen?
Hur fan i helvete kunde jag sätta mig i den här situationen?
Varför kan jag inte bara hålla käften och ge saker den tiden som behövs.

''Maybe I'm a different breed? Maybe I'm not listening? Blame it on my ADD, baby.''

Likes

Comments

Är det inte lite lustigt hur livet kan för dig som en docka? Du ska le även om du vill gråta dina ögon ur dig.
Du ska prata i normalton även om du vill skrika ut alla känslor du har och någonsin haft i ditt liv.
Tårarna kommer torka, skratten kommer blekna, smärtan kommer sakta försvinna med tiden.
Dock försvinner den inte egentligen, du lär dig bara att hantera den på något konstigt vis.
Tänk dig ett skavsår. Det gör ont när blåsan spricker men ju mer du fortsätter gå, desto mer kommer
känslan försvinna. Till slut har du läkt tillräckligt för att det inte ska göra ont längre.
Fast du kan känna obehag så är det inte öppet längre.

Varför lever vi på hoppet egentligen? Vi ritar upp något slags förväntning om något som sedan kanske visar sig vara som vi tänkte oss.
Men ibland ritar man alldeles för stort och när pappret tar slut så är det nästan som en förvirring. För det var inte det jag hade tänkt mig?
Det var inte det jag hade förberett mig på. Att tänka större än vad man kanske själv är, är något som jag aldrig kommer kunna haka ner på tror jag. Jo, inom vissa saker visserligen. Men andra kanske inte? Frågan är om jag då alltid kommer förbli såhär förvirrad varje gång.
Kanske inte riktigt vad ni tänkte er, eller hur? Men mina tankebanor är något ni kanske inte kommer förstå. Visst, alla har sina depp tider. Men ska man verkligen behöva må så dåligt att man inte ens klarar av att vara hemma hos sin familj? Sånt ska få en att må bättre, right?
Jag skulle kunna skriva tusen ord, men ni skulle inte förstå. Allting är så osammanhängande, inte ens jag förstår ibland.
Tyck och tänk absolut vad ni vill, allting är fritt. Men det här är mitt sätt att hantera allting. Skrivandet är som en tröst. Återigen - ett hopp om att någon kanske en dag sträcker ut en hand och vill lyssna på vad jag har att säga, vad jag har varit med om och att bara kunna komma över, sitta tysta, låta mina tårar rinna, ha sina armar om mig, säga att allting kommer bli bra, kanske inte idag eller imorgon men någon dag. Sen bara sitta, stryka mig i håret till jag somnar. Helt sjukt hur ensam man kan känna sig även fast det är människor, skratt, lycka och leenden omkring dig. Så du står där, som ett tomt skal. Ler, skrattar och mår ännu sämre för att du ljuger för dig själv.

Skulle så gärna vilja åka bort, till ett varmt ställe där jag kunde slappna av en stund. Även om känslorna inte kommer försvinna när jag väl är där så kommer det vara lättare att inte tänka på så många sätt. För du är alltid slut efter att ha varit i solen hela dagen, spelat beachvolleyboll, simmat. Kvällarnas underbara svala bris från havet, den där drinken som du aldrig riktigt tröttnar på, det där umgänget som du precis börjat lärt känna. Dom där dagarna som aldrig riktigt tar slut.
Kanske det där tänkandet är ett sätt att fly? Bara tänka sig det kanske hjälper till att inte tappa greppet helt,
kanske är det bara en av alla förvrängda förhoppningar vi har.


Likes

Comments

Hallååå där ute!
Jag är så fruktansvärt lycklig just nu. Även om skolan tar lite väl mycket av mitt liv just nu, så kan jag inte sluta le.
Det är marknad nästa helg och jag vet inte varför det är så glädje givande? Kanske för att det är mycket människor och alkohol inblandat? ;) Skämt åsido, tror jag mest för att det är vår på riktigt (för er som inte har ett fönster,
så är det faktiskt det!) just nu. Sitter och bara njuter i solen med tankarna på fina människor och en sommar som kommer bli något fruktansvärt jävla gudomlig. Har nämligen precis beställt en P&L biljett, längtar så jäävla mycket! Helt sjukt vad ett par fulla människor, massor med musik och lite värme kan få en att må så bra. Fast man mår inte så jävla bra sista dagen efter veckan alltså. Man gör inget annat än att sova och tycka synd om sig själv, kanske ler och tänker på allt roligt som hänt mellan kväljningarna. Fast det är så sjukt värt det!
Visst, bråvalla hade så klart varit grymt att åka till med, men det får vi ta nästa år istället.



Gjorde ett sånt där snabb försök till att bli lite lätt rödhårig. Ser ut som att jag har vinröd ombre eller knappt det!
Meen jag ska fixa ikväll så jag får sexig jävla röd alltså. Jag kommer bli så jävla snygg i det - om man får säga så? :o

Ni får ha det så jävla bra och fortsätt kämpa i skolan och allt vad det nu är, det kommer bra - tänk positiv!
Puss.


 

Likes

Comments