Header
View tracker

Firade med alldeles underbara vänner. Varav några på bilden. Fixade lite tapas, spelade drickaspel, skrattade, hade roligt, tog bussen till Tölöviken, kollade på massiva fyrverkerier och sedan tog jag bussen hem då resten stack iväg på efterfest.

Fick påbörja året utan bakfylla, inte många som kan skryta med det tror jag. Klädde på mig och gick för att köpa lunch och middag. Det var alldeles underbart ute. Luften var frisk, hade dunkande musik i öronen och fick röra på mig. Kändes som en bra början på det nya året. Att modern familys säsong sju släppts på netflix gjorde inte dagen sämre heller.

​Jag har tjuvstartat lite med "new year, new me" och morgonformen var denna. En prommis på det och det fick bli dagens motion. Det blir en rätt så tight träningsvecka då jag sticker till Spanien på torsdag, spenderar tisdagen i Tallinn med styrelsen och onsdagen med bästis. Men det ska lösa sig på något sätt. Tänkte köra lite crossfitinspirerat blandat med simning i Spanien men om jag inte känner för det så får det bli en semestervecka. Så blir det fullt ös då jag kommer tillbaka. Har ni gett några nyårslöften gällande träning?

Likes

Comments

Tankar

Hej på er. Sedan senast har jag hunnit fira en juldag ute med bästa kompis. Det var ett bra val trots att jag var lite orolig över hur min kropp och framförallt mitt sinne skulle reagera. Men det gick riktigt okej och jag hade riktigt roligt och kunde stundvis till och med glömma hur dåligt jag mått de senaste månaderna.

Dagen efter var dock INGET att leka med. Fy faan. Då var nog ångesten högre än på länge. Så har istället kontrat med att köra en helt fantastisk träningsvecka med killen ovan. Vi har bestämt att köra kroppen i sommarskick nästa år. Så har brännt av 4 av veckans 5 pass denna vecka. Imorgon, på nyår bränner jag av det sista så kan jag sedan med gott samvete äta och dricka gott med kompisarna på kvällen.

Nyåret kommer gå rätt så lugnt till för mig. Kommer att fira med några nära vänner och bekanta. Äta gott, dricka gott, spela/leka lite och sedan fira in det nya året.

Början på det nya året kommer att spenderas i planeringsmode på office, på en kryssning till Tallinn samt häng med bästis på översta bilden. Den 5:e drar jag sedan iväg till Spanien med ett gäng på 17 pers (!), ja ni läste rätt. Det kommer bli rätt så crazy men tror det är precis vad jag behöver. Sedan är det inledande fest dagen efter hemkomst och helgen spenderas sedan med nya och gamla HoSK styrelsen. Så januari är fullspäckat, men på ett bra sätt. Jag sysselsätter mig med sådant jag mår bra av och med sådana typer som får mig att må bra. Hoppas verkligen att 2017 blir mitt år.

Likes

Comments

Tankar

En fin liten julbild jag knäppte på Siggusen idag.

Klockan är lite före midnatt då jag börjar skriva detta inlägg. Julen är bara några minuter ifrån att vara förbi. Detta år var ett väldigt annorlunda år för mig. Om ni skrollar ner en bit på sidan så kan ni läsa att jag inte mår så bra just nu. Livet rullar på och jag sitter på sidan om och ser på känns det som. Känner mig som en zombie största delen av tiden. Så denna jul har varit väldigt.... jobbig, för mig. Det är svårt att försöka vara glad, lé och uppskatta livet då allting bara känns allmänt skit. Men jag försökte iallafall mitt bästa. Jag tog en dusch, lackade naglarna, satte på mig en fin byxdress, sminkade mig och fixade håret. Sedan drog vi med familjen iväg till mormor. Åt julmiddag (åt förövrigt typ mer på en måltid än på flera veckor), delade ut lite klappar (jag fick så mycket fint trots att vi sagt att det inte skulle bli så mycket i år) och så spelade vi trivial pursuit. Och jag måste erkänna, att det var första gången på flera veckor då jag faktiskt kunde känna mig lite glad. Där satt jag. Med ett sjukligt gott vin i glaset, med min fina och stöttande familj runt mig och förlorade (vilket jag i vanliga fall hatar att göra och inte hanterar särskilt väl). Och det kändes faktiskt helt okej, inte genomruttet som jag hade ställt in mig på. Missförstå mig inte nu. Min familj har varit så sjukt stöttande, underbar och hjälpsam och jag är sinnessjukt tacksam att jag har möjlighet att fira jul med hela min friska, fina och underbara familj. Men i det sinnestillstånd jag har just nu så känns allt bara tungt. Men idag såg jag ett litet ljus i änden av tunneln, det var inte mycket, men något iallafall. Jag fortsätter att jobba på. God jul på er.

Mitt allt.<3 Som förövrigt firade sin första jul idag och skötte sig exemplariskt.

Likes

Comments

Tankar

Bild från Pinterest.

Du har alltid ett val, säger dom. En fri vilja att göra vad du vill. Men är det verkligen alltid så? Jag skulle vilja påstå motsatsen. Har på sistånet funnit mig i väldigt många situationer när valet inte är upp till mig, alls. Utan snarare så långt ifrån min påverkan som det går. Vare sig det gäller kärlek, jobb, vänner, skola eller framtid. Och det är så ofattbart jäkla obehagligt att vilja något från bottnet av sitt hjärta, men inte kunna påverka resultatet alls. Den känslan av total obenägenhet, misstro och ångest som infinner sig i kroppen är svår att lägga ord på och framför allt svår att leva med. För den lämnar aldrig kroppen. Det är som en konstant inre oro för att det kommer gå käpp rakt åt helvete.

Bild från Pinterest.

Jag har läst mycket om olika teorier, eftersom jag tror på vetenskap. Attraktionsteorin är en teori jag verkligen skulle vilja tro på, och bl.a. Ellen har skrivit en hel del om den. Men alltså, jag har verkligen försökt. Försökt tro på den, försökt att verkligen använda tankens kraft. Men näe, inget har nog riktigt gått min väg endå. Så skippade det rätt så snabbt.

I skolan har vi haft en kurs i Hälso och idrottspsykologi. Där har det diskuterats väldigt mycket om det inre måendet som är på tapeten en hel del i dagens värld. En teori, eller snarare ett tillvägagångssätt som tagits upp rätt så mycket är copingstrategier. Det finns situationsbaserad- och emotionsbaserad coping. De funkar väldigt olika beroende på situationen. I situationsbaserad coping handlar det om att försöka ändra på situationen som skapar ångesten, medans det i emotionsbaserad coping handlar om att försöka ändra på hur det känns i en viss situation. De går därför lite hand i hand. T.ex. om vi pratar om livet, så kan det vara att det känns väldigt jobbigt att gå på dejt eftersom du tidigare blivit väldigt sårad och är rädd för att öppna upp ditt hjärta igen. Det går inte precis att ändra på situationen. Du måste ju tyvärr kasta ut dig lite i det okända och obehagliga för att kunna ha chansen att bli kär igen. Däremot kan du ändra väldigt mycket på hur du känner över situationen. Ja, ni förstår.

Bild från Pinterest.

När jag nu suttit och funderat på det här med att det inte alltid är upp till dig själv, medans jag försökt formulera det här inlägget. Så har jag kommit fram till att trots att du försöker använda dig av olika teorier och strategier för att försöka hantera en situation du inte kan påverka, så kommer det endå vara riktigt jävla skit om det inte går vägen. Ibland kan det till och med gå så långt att du ger upp helt åt hållet för en stund. Och jag tror i grund och botten det är det vi måste lära oss. Att stiga upp efter motgång.

När jag var liten höll jag på mycket med hästar. Då sades det att alltid om man föll av hästen skulle man tillbaka upp i sadeln igen. Alltid gick det dock inte, för man skadade sig ordentligt ibland. Tror det går att tillämpa på livet också. Vissa motgångar är lätta att stiga upp från, att hoppa upp i sadeln igen. Men andra gånger går det inte bara. Skadan är på något sätt för stor för att bemästra. Så man får bara acceptera läget och börja sin läkningsprocess. Ibland tar det en vecka, ibland ett år.

Tiden är den bästa medicinen har jag hört. Så, snälla tid. Fixa mig.

Likes

Comments

Tankar

Bild från pinterest.

Tack så jätte mycket för all positiv respons på mitt förra inlägg. Jag kände mig lite ängslig att trycka på publicera men det visade sig vara helt i onödan. Det har kommit så mycket härliga kommentarer från de mest väntande men också från de mest oväntade håll. Så just nu kan jag inte - trots allting, låta bli att lé lite.

Under den längsta av tid har jag suttit och ältat, hur saker är och hur de kunnat vara. Tänk om jag försökt lite mer? Tänk om jag gav upp för tidigt? Tänk om det här är fel beslut? Tänk om jag borde valt en annan väg? Det jag liksom helt glömt bort är att alla beslut jag tagit i mitt liv hittils har lett till vem jag är och var jag står idag. Även om jag just nu känner mig som en amöba mitt i stora världen så är det endå jag. Det känns som om jag på något vis har fastnat så långt in i mina tankar och mitt forna jag så att jag inte kunnat blicka framåt. Jag lever fortfarande i det förflutna, ältar beslut jag tagit för flera år sedan och är rädd att fortsätta leva. Det är som om jag läser samma kapitel igen - och igen.

Bild från pinterest.

Så vart vill jag komma med den här texten egentligen? Jag vet inte. Tror det här är mitt sätt att lägga punkt för mitt föregående kapitel. Så att jag kan börja skriva på ett nytt. Jag har funderat en hel del på hur jag vill att det nästa kapitlet ska vara. Jag har försökt att lovebomba mig själv med en massa klichér på fina bakgrunder på pinterest. Jag har försökt att bara tänka positiva tankar och verkligen försöka styra mitt tankeliv och vara mer medveten om vad som pågår i mitt huvud. Jag har försökt att vara tacksam för det jag har i mitt liv. Men, trots allt detta känns det endå som att jag saknar något av betydelse? Något som borde vara självklart men som jag inte kan sätta fingret på.

Bild från pinterest.

Så jag tror det får bli mitt nästa kapitel. Vad det är som gör att mitt liv inte känns komplett. Hur jag ska komma fram till det det vet jag inte ännu, hur jag ska veta när jag hittat rätt, det är inte heller riktigt självklart. Men jag litar på att jag kommer känna det i magen, i hjärtat och i själen, då jag hittat rätt. Kanske kommer det att vara alldeles självklart, kanske kommer det ta en stund innan jag inser. Kanske får jag söka efter det eller kanske har det funnits framför mig helatiden. Det får tiden utvisa.

Likes

Comments

Det här är ett inlägg så att alla kan sluta spekulera vad det är med mig och få konkreta svar, att folk kan få en förklaring till varför jag inte hållit kontakten eller orkat svara, att jag kan lära mig av vad som hänt, att jag kan påminna mig själv om vad jag gått igenom och kanske, ja bara kanske, så att någon i samma situation kan åtgärda sin egen situation innan det är för sent. Jag har valt att döpa inlägget till "En hälsning till Jennie 2017" eftersom, det är lite vad dethär kommer handla om. Så att jag inte gör om samma misstag, så att mitt 2017 kan bli det bästa med de förutsättningarna jag har.

2016. Den sifferkombinationen kommer antagligen för resten av mitt liv att ge mig rysningar. Så många gånger vi skämtat med kompisarna om 2016, never forget. Och det är verkligen sant. 2016 kommer jag nog alltid att minnas, varken om jag vill det eller inte. Det här året har krävt så himla mycket av mig själv och jag har offrat mer än jag behövt och varit kapabel till. Så jag bestämde mig att ta lärdom av det här och verkligen skriva ner allt det som varit skit, men också hylla dom stunder som faktiskt gjort att jag klarat av detta år .

Vi spolar tillbaka till de sista stunderna år 2015.

Nyår. Jag sitter på en maskeradfest och funderar. Jag är så långt bort ifrån var jag vill vara i mitt liv. Men jag blundar och tar en bild. Önskar att 2016 kommer att bli mitt år. Postar senare bilden på instagram med texten:

"År 2015 har varit ett väldigt obalanserat år. Har varit väldigt mycket av allt på gott och ont. Året avslutades på maskeradfest och jag var Miss Winehouse. Ser nu fram emot ett mer balanserat 2016."Så fel jag kunde komma att ha.

Året började väldigt omtumlande. Jag hade före nyår blivit inröstad till programansvarig med en av mina bästa vänner i mitt underbara HoSK. Såg fram emot uppgiften men hade en inre röst som endå förberedde mig på att de skulle bli ett tungt år. Vilket det också blev. Men hade nog aldrig bytt bort den erfarenheten som programansvarig-posten gett mig. Tacksamhet är ett ord som kan beskriva min känsla för att jag tog mig an uppgiften. Har blivit mer ödmjuk gentemot mig själv tackvare uppgiften och insett att jag fan klarar av mer än jag själv tror.

Samtidigt med detta var en potentiell break-up med min kärlek bakom hörnet och klumpen i magen om när det skulle inträffa växte sig väldigt stor innan det verkligen var dags. Som om det inte vore nog med detta inledde jag en väldigt tuff vår i skolan som kom att kräva väldigt mycket av mig. Ja, redan här borde jag kanske insett att ta det lugnt kunde varit ett bra alternativ. Så blev det inte riktigt.

Mars månad. En månad som verkligen satte prövningar på mig till det yttersta. Först ut var HoSK årsfest. Antagligen den finaste kvällen i mitt liv hittils. Jag fungerade toastmaster med en av mina finaste vänner och vi gjorde det så jävla bra. Jag hade suttit med i årsfestkommittén och vi lyckades på varje jäkla punkt. Under denna kväll tilldelades jag även tutormedaljen som mina underbara gulisar skrivit ihop en så fin motivering till att jag fällde en och annan tår då jag insåg att det var mig den handlade om. Kommer ihåg att jag då sista punschvisan sjöngs kände en sån enorm stolthet och tacksamhet mot att jag faktiskt fått vara en del av den fina kvällen.

Dagen efter var dock helt annan. Det var inte bakfyllan, det var inte tomheten att den fina festen nu var ett minne blott, det var inte det att jag var tvungen att stiga upp omänskligt tidigt efter en festkväll för att steka bacon till sillisfolket. Det var dagen då jag och min kärlek valde att gå skilda vägar. Även om jag än idag vet att det var rätt beslut för oss båda så kommer denna dag finnas i mitt minne föralltid.

En vecka senare åkte jag upp med fiilisbussen till Vasa. Pampasveckan stod på tur. Den resan påverkade mig på så många olika sätt att jag kunnat skriva ett eget inlägg om det. Jag fick träffa många saknade vänner, jag fick festa långt in på natten och verkligen känna att jag levde i stunden och jag fick träffa nya människor. Speciellt en människa skulle komma att betyda mycket för mig under året, som jag träffade helt av en slump egentligen.

Det var nog någon gång i April-Maj som jag borde börjat se varningstecknen. Jag gick på högvarv. Jag hade ingen återhämtning i mitt liv på något plan. Jag ordnade evenemang efter evenemang, umgicks med människor dygnet runt, hade ett förhållande som jag var destruktivt på så många olika sätt, men känslor kan spela ett spratt med hjärnan ibland och det gjorde det i mitt (vårt?) fall. Var helt enkelt för förälskad för att inse vårt bådas bästa. Jag bodde i en kompistvåa i Majstranden med en för mig helt okänd person, undvek att vara hemma så mycket jag kunde eftersom det inte kändes som ett hem. Jag tömde vår gemensamma lägenhet. Ja, jag kände mig rätt så orkeslös men körde på endå. Snart skulle ju sommaren komma och då kunde jag äntligen andas ut, trodde jag.

Tjejen på bilden då? Min underbara alldeles fantastiska A-S. Du som stöttat mig som FAN i år. Du är en alldeles underbar och unik individ och jag är så sjukligt tacksam att tok-Åland inte erbjuder någon utbildning du ville gå så att du var tvungen att komma hit och jag fick möjligheten att lära känna dig. Du har hjälpt mig så sjukt mycket Sigge, både att agera som hundvakt och att ge mig råd hur han ska bli en vettig hund. Men du har också fungerat som mitt bollplank. Jag har kunnat säga precis vad som helst utan att dömmer mig. Det är så jäkla uppfriskande att umgås med dig för du har liksom inga filter. Lova mig att förbli sån, alltid. Älskar dig <3

Mitt sommarjobb var något helt nytt för mig. Jag skulle jobba på ett kryssningsfartyg mellan Helsingfors-Tallinn. För er som aldrig jobbat på båt eller i kundservicebranschen så kan klimatet vara ganska hårt. Och för en person som mig blev det extra hårt. Utan att nämna något mer så bestod min sommar rätt så långt av att åka till jobbet med ångest i kroppen, vara på jobbet med ångest i kroppen och åka hem och gömma mig under täcket tills det var dags igen. Missförstå mig inte, båtlivet är drömlivet för vissa och det har inget med själva arbetsplatsen att göra. Det var helt enkelt inte för mig. Sommaren kom att bli en väldigt tuff period för mig och när hösten och skolan kallade igen så kände jag mig allt annat än utvilad.

Sommaren var dock inte helt värdelös. I något skede kom dessa två in i mitt liv och allt kändes lite ljusare igen. Hur jag i ord ska kunna förklara min kärlek till dessa två är nog svårare än man kan tro. Den där lilla fluffiga krabaten ger så mycket glädje och lycka i mitt liv varje dag. Han är så fantastisk, rolig, töntig, sprallig, gosig, underbar och precis rätt hund för mig.

Och den lite mindre lurviga då? Oj min älskade D. Du e den mest jordnära och fantastiska kvinnan jag känner. Hur jag haft privilegiet att få träffa dig och dessutom få titulera dig bästa vän är mer än jag någonsin kunnat be om. Du är delaktig i så gott som alla roliga och underbara stunder från 2016, men också i dom förbannat hemska, jobbiga och tunga stunderna. För då har du suttit där och lyssnat. Du har inte alltid ens sagt något. Men bara det att jag haft dig där, vetat att du vill hjälpa men inte vet hur, det har hjälpt mig mer än du tror. Jag är så ofattbart tacksam att jag får vara en del av ditt liv och att du tar dig tiden att vara min bästa vän alltid nu och då.. Att du dessutom har den mest fantastiska pojkvännen som även han varit som en jäkla klippa för mig det här året är något jag unnar dig mer än allt. Ni två är som gjorda för varann och jag hoppas ni får bli gamla tillsammans. <3 Love you both!

Hösten kom sent i år. Det var sommar väldigt länge. Men när den väl kom så kom den med fart. Jag blev invald som programansvarig även i vår studerandekår. Vad fan tänker ni, ännu mer att göra. Jo, det borde jag väl också ha tänkt. Men det gjorde jag inte. Även denna erfarenhet är något jag aldrig skulle vilja byta bort. Det har gjort mig så jäkla stark och jag har fått vänner och erfarenheter för livet. Har fått sitta otaliga timmar på office med bästa officekompisen, har fått lära mig en massa om studerandepolitik, förenings- och kårliv, och framförallt har jag fått så himla mycket stöd att verkligen våga visa att jag kan och vara stolt över det. Så tack så jäkla mycket stysse 2016. Will never forget.

Sen då tänker ni? Nå, en av mina bästa vänner valde en annan väg i livet och slutade som programansvarig. Är både tacksam och ledsen över att det hände. För från den händelsen kom hon.

Min älskade, älskade J. En mer självständig och stark person får man söka efter. Hon har så jäkla mycket livserfarenhet och visdom trots sina få levnadsår. Hon är så förbannat smart och kommer kunna gå hur långt som helst. Det finns inget som denhär kvinnan inte klarar av. Vet inte hur många gånger hon bokstavligen bankat in i mig hur saker och ting är som jag själv inte ens vågat tänka på. Så brutalt ärlig och realistisk men endå så jävla självklar. Vad hade jag tagit mig till utan dig? Hur många gånger hon klappat, pussat och tröstat har jag tappat räkningen om. Att jag haft privilegiet att komma dig så nära denhär hösten betyder mer för mig än mycket annat i livet. Du är och kommer förhoppningsvis förbli en vän som kommer följa med mig livet ut. Jag älskar dig så mycket att inget mått i världen kunde mäta det. <3

September, oktober och november är en enda dimma för mig. Har bara kört på som om jag vore en maskin. Enligt alla odds så borde det slagit till redan här. Det gjorde det inte. I september ordnade jag en överraskningsfest till min kärlek, det var en väldigt fin kväll som jag tror att han kommer ta med sig och minnas hela livet. I november var det min tur att fylla år men jag hade varken ork eller lust att fira så blev inte till så mycket. I december var det dags för glöggrundan och så kom min andra break-up för 2016. Denna tog hårdare på mig av någon orsak. Jag har lärt mig så mycket om både mig själv som individ och mig som flickvän i det här förhållandet. Jag är väldigt stolt över att vi försökte trots att många inte precis hejade på oss och för vi försökte verkligen in i det sista. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta på ett sätt eller annat.

Och bilden då? Jo hon e en av de största orsakerna till min överlevnad av de senaste tre månaderna. En mer supportive, ärlig och peppande person får man nog söka med ljus och lykta. Hela hennes aura strålar sån himla härlig energi så det är svårt att vara ledsen då hon är runt om en. Att hon dessutom kommer med så jäkla vettiga råd och idér gör att hon är en vän jag värderar så sinnessjukt högt. Hon är den som man alltid kan vända sig till då man vill välla ut allting man har på hjärtat för hon varken dömer eller säger hur man borde agera utan snarare bara får en att inse att det är en självklarhet hur det borde vara. Att även denhär underbara har en så fantastisk pojkvän som är som klippt och skuren för henne, som till och med rört mig till tårar ett antal gånger är mer än vad jag kan önska för henne. Hoppas att ni får älska varandra föralltid.

December då? Nå. Det är den 20:onde december. Jag ligger nedbäddad i mitt barndomshem. Klarar inte av vardagen mer. Är så totalt sönderbränd och slut som person som man bara kan vara. Kan inte sova om nätterna och även om jag sover så är jag trött. Jag är näst intill helatiden ledsen, irriterad eller apatisk. Jag har ingen aptit. Jag är totalt beroende av min omvärld. Jag behöver bekräftelse så gott som helatiden. Mitt hjärta är sönder. Min kropp är sönder. Mitt sinne är sönder. Jag varken orkar eller vill ta tag i slutarbete, träning eller andra sysslor som jag borde göra. Jag orkar inte ta hand om varken mig själv eller Sigge.

Tur så finns denhär personen i mitt liv. Min mamma är nog min största förebild i livet. Det är pga. henne jag orkar och vill försöka. Hon kan vara den mest irriterande, överbeskyddande och gnälliga mamman. Men jag vet att hon gör det med eftertanke. Jag vet att hon vill mitt allra bästa även om jag inte alltid förstår det just då. Jag vet att mitt liv inte vore det samma om jag inte hade just henne som mamma. Jag älskar dig.<3

Sist men absolut inte minst. Min alldeles fantastiska soulmate, andra hälft, syster. Det enda som varit bestående genom det här året är ditt stöd. Ditt alldeles underbara sätt att läxa upp mig lite som en storasyster, men att du endå vänder dig till mig då du behöver stöd, som om du vore min lillasyster. Du är systern jag aldrig fick och det är nog inte många som får uppleva en vänskap som vår under sina liv här på jorden. Jag är så ofattbart stolt över dig och lycklig att du hittat både vad du vill göra i livet och med vem du vill göra allting med. Ser fram emot att stolt få följa med på sidan om. In all this chaos we found safety, and I love you too the moon and back. <3

Nu återstår bara en sak: Min hälsning till mig själv för 2017. Snälla kära Jennie. Sätt inte för stor press på dig själv men begränsa inte heller dig själv, för du kan och du kommer lyckas. Gör bara sådant som du verkligen vill men se också till att sköta undan sådant du måste. Lär dig säga nej, du är inte en sämre person för det. Umgås med typer som får dig att må bra. Värdera din tid och tillåt dig själv vila. Satsa på att göra sådant som ger dig energi och inte tar det av dig. Börja med dansen igen och tvinga dig inte enbart till gymmet. Du mår bättre av att inte enbart stirra dig blind på spegelbilden. Värdera ditt inre välmående. Spendera mycket tid med din familj och dina vänner. Tillåt dig själv att vara sårbar och be om hjälp då det blir för mycket. Bli kär och älska som du aldrig blivit sårad. Men förbered dig även på motgångar. Det är det som stärker dig och ger dig karaktär. Det som gör dig till den du är. Res så fort du får chansen. Spara pengar. Spendera tid hemma. Ensam. Älska dig själv lika mycket som du älskar dina vänner. Behandla dig själv som du skulle behandla vem som helst annan. Var stark men var också ödmjuk. Ta ingen onödig skit men välkomna konstruktiv byggande kritik. Ge mycket komplimanger, både till dig själv och andra. Tillåt dig att känna hela spektrumets känslor. Fotografera mycket så du har minnen att se tillbaka på men gör det också för att du älskar det. Njut av dagen du får betyget i handen. Var stolt över dig själv och det du åstadkommit.

Och sist men inte minst... glöm aldrig 2016.

Likes

Comments

Har gått långt över en månad sen jag senast uppdaterade något. Livet har bara snurrat på en himla hård fart och först nu har jag tagit förnuftet till fånga och stannat upp lite. För tillfället befinner jag mig i Ekenäs på 'rehabilitering'. Har vilat mycket, skrattat mycket, varit ute mycket och allmänt bara gjort sådant som gör mig på bra humör. Bortsett från lite skoluppgifter som inte går att undvika.

​Hjärtat snappade denna fina bild på mig häromdagen. Någon sorts livsglädje har jag tydligen kvar trots att jag känner mig väldigt orkeslös och har lite av en livskris. Återkommer då jag rett ut livet.

Likes

Comments

Vardag

Som ni redan vet så hämtade jag hem min älskling förra veckan. Så tänkte berätta lite om hur det varit.
Hela vägen hem var han jätteduktig. Första fem kilometrarna var han lite orolig. Ville kolla ut genom fönstret och inte sitta still alls, vilket är helt förståeligt. De resterande 235 kilometrarna så sov han. Med en paus ungefär halvvägs då han kissade ute (!!!!!). Inte en endaste olycka på hela vägen ner. Trodde det var för bra för att vara sant. Vilket det också var... haha.

Första natten gick bra. Han gnällde ingenting men några olyckor hade skett. Såklart. Han sov rätt så mycket hela de två-tre första dagarna. Det är först nu efter onsdagen som han fått energi och orkar vara igång med oss. Han har lärt sig att sitta och han vet att han heter Sigge. Han reagerar även på "kom!" och kommer springandes då man ropar. Just nu håller vi på att lära in ligg och vänta.

Sigge är på alla sätt en underbar hund. Han skäller nästan aldrig, är väldigt självständig, är duktig med andra människor och kan följa med nästan vart som helst. Spårvagn, buss, bil, färja, tåg, ja you name it. Det fixar han lätt. Han tycker dock inte om att ha på sitt koppel och han älskar att bita allt, inklusive mig. Men vi övar! "Nej!" är ett viktigt kommando vi övar på helatiden och tror han förstår innebörden mer och mer. Kopplet har vi övat att ha på inomhus och att släpa i marken då vi går ute då han e duktig och följer efter då man ropar.

Tycker han vuxit massor på en vecka även om jag sett honom helatiden. Måste passa på att njuta nu medans det varar. Sen blir han stor pojke. <3 Fast han kommer nog alltid vara mammas bebis. 

Likes

Comments

Recept


​​Här kommer världens bästa lunchtips. Ceasarsallad med räkor. Det enda du behöver är romansallad, krutonger, räkor och parmesanost. Så blandar du allt i en skål och äter. Kan toppas med ceasarsås också men det skippade jag! 

Likes

Comments

Vardag

Sigge. Här har ni honom. Min alldeles egna lilla isbjörn. Det är obeskrivligt hur mycket man kan älska något så litet så mycket. Förstår alla föräldrar mycket bättre nu. Han är hela min värld. På onsdag kommer jag tillsammans med <3 att åka upp till Björneborg till kennel Noblewhite för att söka hem honom. Min uppfödare som jag valt är alldeles ljuvlig. Bilden ovan skickade hon åt mig med texten "Hej blivande mamma, snart ses vi!". Hur underbar? Han kommer bli en perfekt tillökning och jag kan knappt bärga mig. 

Likes

Comments