Alla i min närhet har fastnat för "skynda långsam" uttrycket. ALLA säger detta till mig. Du måste vara beredd på att det kommer ta tid, inte stressa, jäkta inte på det hela, ja, alla varianter.

Och visst förstår jag vad de säger, självklart lyssnar jag på läkare och sjukgymnaster och jag är faktiskt inte dum, jag fattar. MEN problemet är att jag vet inte vad som är normalt i detta. Hur ont är normalt ont, hur mycket belastning kan jag utsätta mig för utan att överanstränga, är det normalt att foten blir som en ballong på kvällen, är det normalt att den skiftar i blått.

Jag vill inget hellre än att komma igång med träning, men innan jag kan springa måste jag lära mig att gå. Så illa är det faktiskt. Gipset plockades i måndags, och jag hade nog inte riktigt fattat hur stelt, svullet och ömt det skulle vara när gipset försvann. Jag tänkte att då är det läkt, lite stelt, men lagom till helgen kan jag nog gå utan kryckor..haha, ack så fel jag hade.

Löpningen känns just nu som om den ligger LÅNGT fram i tiden, vilket får mig att med jämna mellanrum bryta ihop och gråta som ett barn. Jag älskar mitt aktiva liv, älskar löpningen och mår inte väl av att inte vara igång. Men nu är det så att jag får bryta ihop, och komma igen.

Jag ska göra mina rörelser, jag ska träna det jag kan, jag ska be om hjälp, jag ska ta mig stark ur detta.

Men snälla fot, läk snabbt!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att försöka göra något, att göra det bästa man kan, att inte ge sig, det är egenskaper jag för tre år sedan helt saknade. Jag gav upp vid minsta motgång jag satte mig helt enkelt ner och tröståt och såg bara hinder och problem och tänkte ofta att det inte ens var värt att försöka,

Detta var bland det första jag ändrade på när jag bestämde mig för att ändra mina levnadsvanor. För när man testat typ alla dieter som finns och man alltid faller tillbaka in i dåliga vanor så måste man inse att det inte är dieten som är problemet utan min inställning.

Allt vi gör handlar om aktiva val som vi måste ta konsekvensen av. Detta gäller vad vi väljer att stoppa i munnen, det gäller den träningen vi väljer att göra det gäller också alla andra beslut man tar. Men om man tar kontrollen över detta och inser att man inte kan skylla på någon annan än sig själv så blir det lättare.

Från första dagen den 10 juni 2014 så har jag haft en tydlig plan hur jag ska träna, jag har gjort scheman, och jag har följt dem. Men genom att ha en tydlig plan för veckan, så har jag genast minimerat risken att göra ett annat val. Detta är något jag har försökt hålla fast i även nu när jag är sjukskriven med fotfraktur. De första veckorna föll jag delvis in i gammalt mönster med viss självömkan, men samtidigt så saknade jag genast träningen, så efter 2 veckor bestämde jag mig för att ha rutin på lite rörelseaktivitet varje dag trots gips. Jag har två hantlar, en yoga matta och lite olika gummiband, och vet ni, denna träning har vart grym! Jag gör nu plankan på 1 ben i en minut, jag klarar ett par triceps armhävningar på knä men främst har det vart bra för psyket. Att byta om, bli svettig och känna att man gjort något.


Jag försöker tänka att jag ska ge mig själv det bästa för det är jag värd. Så träning minst 30 minuter per dag, bra hälsosam kost där inget är förbjudet. Jag äter allt men inte alltid. Och när jag väl väljer att gå utanför min plan så ser jag till att njuta av varje tugga, varje klunk eller varje stillasittande minut. Väljer jag själv så är det mitt val, mina beslut, som jag då får ta konsekvensen av. Inte konstigare än så!


Trevlig helg! Nu ska jag njuta av ett glas rött. Jag ska också njuta av att det är 2 dagar kvar tills återbesöket där jag hoppas de säger att frakturen är läkt och det är fritt fram för rehab och träning!


Likes

Comments

Får mig är mål på vägen viktigt, men när de rycks undan tar det lite tid att ställa om och hitta nytt fokus.
Jag har nu gått gipsad i 36 dagar. 36 olidliga dagar! MEN nu är det bara 7 dagar kvar (om allt läkt som det ska och det har det så klart säger jag med viss oro!)
19 augusti skulle jag stått på startlinjen på Jönköpings Marathon, halvmaradistansen. Den 2 september på Stockholms halvmara och dem 17 september Copenhagen Halfmarathon. Jag har längtat, tränat, fokuserat och haft detta som mål i ett år, så det är klart jag är ledsen, besviken och visst ..även stundom lite bitter. MEN det gör ju inte att foten läker snabbare och det gör inte någon skillnad. Så fram för positiva tankar och ett jävlar anamma! Nästa år är mitt år! Då! Då ska jag också teckna en skadeförsäkring just in case. För man vet aldrig när olyckan är framme.

Den kommande veckan ska jag försöka sätta nya mål, bygga upp en bra strategi med bra vägar för att nå dit.
För det är så det funkar. En fot framför den andra och fokus på målet! Nästan som små utplacerade öar med broar som binder dem samman.

And always remember to dance like no one is watching! Du bestämmer din väg!

Likes

Comments

Idag hämtade mina föräldrar mig och tog med mig på en lunch på Gränna Berget. Bästa räkmackan och helt magisk utsikt! Trots att vi bara var i väg i två timmar (det är typ max vad jag fixar innan jag måste lägga mig med foten i högläge igen) så fick jag lite semesterfeeling. När man är låst till hemmet så uppskattar man dessa små utflykter ännu mer och jag kände att solen, utsikten och umgänget genererade i ny energi.

Trots en viss semesterkänsla så känner jag mig faktiskt lite snuvad på sommaren. En månad har passerat sedan jag fick min fraktur i foten och jag har i stort sett vart hemma och inne hela tiden sedan dess. Jag har nu "bara" 13 dagar kvar tills gipset ryker men då är vi ju inne i mitten av augusti och hösten är inte långt borta. Men men, det är ju inget att göra. Jag kanske får boka in en resa i september för att kompensera det hela...eller så får jag lugna mig tills den som är bokad i november.

Men tills dess får jag vara tacksam för den fina dagen jag fick idag ..och så får jag försöka få energi på annat sätt.. typ från hemma träning.

Jag har kört lite olika träningspass sista veckan och känner att det ger mig ny kraft, trots att jag inte kan köra fullt ut. Men man får ibland bara vara nöjd att man faktiskt gör något.

Likes

Comments

När man ligger hemma i lägenheten dag ut och dag in och har svårt att ta sig ut så finns det gott om tid att fundera och analysera och provocera.

Jag försöker släppa tankarna på min vikt så gott det går men det är svårt.
Jag är livrädd för att den ska ha ökat en massa, jag är rädd för att hamna i en negativ spiral.

Denna typ av tankar slåss med mitt jävlar anamma.

Om jag nu lyckats gå ner 38 kg, hitta kärleken till löpning och träning och ett allmänt välmående, då ska väl en liten fotfraktur inte kunna förstöra allt?! Nej självklart inte! Jag kommer komma igen starkare och mer motiverad än någonsin, det är jag övertygad om!
Men jag passar ändå på att slänga en blick över axeln, se bad jag åstadkommit, det hjälper mig med fokus framåt!

Jag tror att jag provocerar mig själv en del för att påminna mig om hur långt jag kommit och göra mig lite förbannad för att hålla glöden uppe!

18 dagar gipsstövel kvar, sen rehab! Men sen springer jag! I'll run the world again!

Likes

Comments

Idag skulle min semester börjat. Jag skulle packa väskan för att i morgon tidigt ta tåget till Härnösand. Planen var att spendera en vecka med finaste vänner i deras stuga vid Höga Kusten, vi skulle sitta upp prata halva nätterna, springa, vandra och paddla på dagarna och bara ha massa tid för varandra. Men icke. Jag klarar inte en 9 timmars tågresa med packning och byten för att sedan bo i en stuga utan rinnande vatten mitt ute i terrängen vid havet. Det hade blivit för mycket slit för för lite njutning, men det kommer som tur är en sommar nästa år igen, och DÅ ska jag dit.

Så istället för att idag fira försöka dagen på semestern tag jag ett glas cava och firar halvvägs igenom gipset. Då planen var en aktiv semester med fokus på mina kommande halvmaror så bestämde jag mig idag för att det nu var dags att slänga offer-koftan, för japp, den har vart på många gånger de senaste veckorna trots att jag försökt att låta bli den. Men det har vart svårt. Men nu är det ändring på detta!

Så från och med idag är det jag som tar kontroll igen. Visst det går inte springa men jag kan köra styrka. Så 15 min morgon och kväll med diverse övningar som funkar är minimum från och med idag. Och jag ska säga att det var grymt skönt att svettas lite! Nu jävlar!

Likes

Comments

Om någon hade sagt till mig i juni 2014 att jag i maj 2016 skulle springa Göteborgsvarvet så hade jag nog sagt nej, är du galen, trots att mitt motto då var att inte säga Nej det går inte utan i stället säga Okey jag testar.

Men hade någon sagt till mig att om 5 månader kommer du klara 5 km utan att stanna hade jag nog tänkt samma tanke. Jag höll ju på att dö efter 50 meter. Men, hade någon ställt samma fråga 3 veckor senare hade svaret vart. Japp, jag kommer springa 5 km i november!

För visst är det lite så, innan man testat så känns det helt omöjligt, men när man väl kommit igång så vet man ju att man kan.

50 meter blev snabbt 100 meter som ganska snabbt blev 200 som blev 400 som blev 800 meter. Det var ju inte så att jag snörde på mig skorna dag 2 och tänkte, nu ska jag springa milen. MEN det jag tänkte var, Klarade jag 50 meter igår, så ska jag banne mig klara längre idag.

Efter att ha klarat mitt första 5 km lopp i maj 2015 anmälde jag mig till ett 10 km lopp i augusti men redan två dagar efter 5 km loppet sprang jag 10 km på rent endorfin. Det var också där och då, en vecka efter Vårruset 5 km våren 2015 som jag anmälde mig till Göteborgsvarvet 2016. För varför skulle jag inte klara det.

När jag väl anmält mig så blev löpningen såklart ännu mer i fokus. Jag sprang på med mina vanliga rundor, 3-4 gånger i veckan 5-8 km per gång. Men så var det ju dags att testa sig på lite längre distans så jag tog en lördag i mars där jag bestämde mig för att springa 15 km. Jag hade nämligen läst att bara man fixade 14 km på träning så klarade man lätt 21,1 km på lopp. Mina 15 km gick riktigt bra, hade jag inte blivit hungrig så hade jag kunnat springa ett par kilometer till.

Okey, nu visste jag att jag klarar 15 km, borde jag då satsa på att i alla fall springa närmare 20 km nästa gång..men nej, jag bestämde mig för att det var inte min grej. Jag sprang 15 km rundan två gånger till, dessa gånger gick det inte lika lätt, men jag gjorde det. Men min tanke var att jag ville inte veta hur långt 21,1 kilometer var innan Göteborgsvarvet, för tänk om jag gav mig ut på en så lång runda och så orkade jag inte, då skulle ju detta vara känslan jag hade med mig på startlinjen. Så här i efterhand kanske jag hade valt ett annat upplägg, men, det funkade ju.

Den 21 maj 2016 stod jag på startlinjen, med enda målet att ta mig runt springandes hela vägen och tiden spelade ingen roll. OCH jag gjorde det!! Känslan att springa över mållinjen var helt galen. Känslorna sprutade tillika mina tårar. Jag, den tidigare kraftigt överviktiga soffpotatisen hade lyckats med ett mål som var så galet stort och jag har nog aldrig vart stoltare!

Det har blivit två halvmaraton till efter det där första, och jag har 3 till bokade nu i år i augusti och september. Dessa kommer jag ju inte kunna genomföra på grund av min fotfraktur. Men fram tills den kom så har jag haft ett litet annat upplägg än inför min första halvmara.

Jag insåg nämligen efter den där första att jag behöver ha fler och längre pass i benen, jag behöver variera min träning mer än bara harva runt i samma tempo på samma runda. Så jag har gjort lite förändringar.

Här kommer en lista på vad jag ändrat:

- Jag har i två terminer tränat med RunAcademy löpargrupp i Jönköping, detta är ett toppen sätt att komma vidare med sin träning. Man får pepp och bra pass tillsammans med andra löpare vilket är extremt utvecklande.

- Jag har lagt in ett backintervall pass per vecka. Detta pass varierar jag lite, men mycket inspiration från löpargruppen. Det kan vara 20 sek. rush upp, lätt jogg ner x 10 plus 10 min upp jog och 10 min nedjogg, Eller 5 x lång backe, 5 x halvlång backe och 5 x kort backe med 10 min. upp och 10 min. ned jogg.

- Jag har hittat en grym trappa med 97 trappsteg som jag joggar till, det är 2 km till trappan, sen kör jag trappan x 10 eller x 12 och sen joggar jag hem.

- Jag springer ett längre löppass på helgen som jag försöker hålla på 12-17 km eller så bestämmer jag att jag ska springa i 90 min eller i 110 min. Genom att sätta en tid i stället för en distans så blir pressen för mig inte lika jobbig. Och att springa länge och sakta är grymt bra för att förbereda kroppen på halvmara distansen.

Så om man sammanfattar min träning som den såg ut innan skadan så körde jag ett eller två intervall pass, ett längre pass, ett trapp pass och så ofta ett "bara ut och springa dit benen bär mig pass". Utöver löpningen har jag kört ett yoga pass i veckan för att få en ordentlig stretch och få bra rörlighet och så kör jag ett gruppträningspass i form av något högintensivt där jag får lite mer styrka,

Planen för hösten var att anlita en PT för att komma igång med styrketräning för en bättre bålstyrka, sen tänkte jag lägga in en simkurs i crawl, för att ha en skonsammare träning att ta till också.

Jag är bara en glad amatör som älskar löpning och som försöker hitta ett bra upplägg som utvecklar mig i min träning men jag suger också åt mig av alla andras tips och råd, för man kan alltid lära sig nytt av att vara lyhörd! Och glöm inte att det finns grymt bra träningsscheman att hitta gratis på nätet, har du svårt med upplägg, ta ett sådan och följ det så har du en bra guidning. Jogg.se, träning, träningsprogram till exempel, där väljer du ett program utifrån vilken sluttid du tänkt satsa på, det har jag använt som hjälp!

Men kom ihåg, att det enda som står mellan dig och dina drömmar är du själv. Och att springa 5 km kräver samma sak som att springa 21,1 km, du måste bara repetera rörelsen fler gånger.

BELIEVE IN YOURSELF AND KEEP YOUR EYES ON THE FINISH LINE!


Likes

Comments

Ca 300 löppass, ca 1600 kilometer, ca 180 timmar

Sedan första utomhusrundan den 6 april 2015 har det hunnit bli en hel del löpning. Jag har ju tränat annat också så klart men löpningen är det jag älskar mest.

Sedan start har jag alltid satt upp mål. Olika lopp som ska springas.
Men jag tränar inte för att springa lopp, jag springer lopp för att träna. Loppet är den roliga belöningen på allt slit, inte ett enda tillfälle där jag ska prestera.

Så trots att det nu kommer över mig att jag kommer missa mina mål, tre halvmaraton som jag är anmäld till. Och trots att tårarna sprutar för jag vill inget hellre än att springa dessa lopp. Så är det okey, för jag har gett allt för att vara i form till loppen, jag kunde inte gjort mer och det är det viktiga!

Jag kommer springa igen så snart min fraktur har läkt och så snart kroppen är stark nog. Då kommer nya mål sättas och nytt fokus kommer att tas. Löpningen är inget som försvinner på grund av 2-3 månaders skada, det är ett gift som alltid finns kvar.

Längtar, väntar och räknar ner..
I will run the world soon again!

Likes

Comments

Hemgjord müsli och grekisk yoghurt är enligt mig den bästa starten på dagen.
Jag gör min egna såklart!

Här kommer receptet:

1/2 påse Havregryn
200g Hasselnötter
1 dl Solroskärnor
1 dl Pumpakärnor
2 dl Äppeljuicekoncentrat
Kanel.
Rapsolja eller kokosolja 2msk.

Blanda juice och olja och kanel, häll det över havregrynen de ska bli fuktiga allihopa, blanda i resten, jag krossar nötterna lite men går ju bra hela med. 150g i ca 60 min, rör runt typ var 15 min.

Smaklig spis!

Likes

Comments

Contains affiliate links

Håller på att fixa mig lite inför en dag i rullstolen och på kryckorna, ska ta mig ut och försöka orka umgås lite.

När jag börjar plocka med allt som ska på och med så inser jag att det mesta är löprelaterade prylar, haha, när hände detta? De senaste två årens löpning har gjort att prylarna helt övertagit min garderob och mitt liv. Förr stod de högklackade skorna på rad i hallen, nu är de undanstuvade i garderoben för att göra plats för mina löparskor som för tillfället består av 7 par olika skor, uhps. Och löparryggan hänger längst fram av väskorna och lika så ligger mitt flipbelt på hallbyrån.

Nu när jag inte kan springa så kan jag i alla fall använda mina säker ändå, de fyller en viktig funktion i mitt just nu lite begränsade rörelseliv. Ryggsäck är bästa väskan om man vill ha med sig lite mer, flipbeltet om man bara ska ha nyckel och mobil, pulsklockan talar om när det är dags att röra på sig, för man vill ju inte bli allt för stilla sittandes och löparskorna är sköna att ha på fötterna när man skuttar fram.

Så det blir en dag på rull eller hopp i stället för språng, men jag är i alla fall väl kittad :)

Likes

Comments