Jag har ju valt att vara väldigt öppen med min "viktresa" och mitt tränande. Detta kan i bland ifrågasättas, och jag kan till inte förstå detta.

Mitt val, mina beslut, ingen annans. Det är det viktiga att komma ihåg!

Jag tror att mitt sätt att exponera mig på Instagram, i Viktklubbs blogg, i intervjuer i Aftonbladet och även som ett av Viktklubbs ansikten utåt under 2016 i deras reklamkampanj har vart ett vinnande koncept för mig. "För mig" innebär inte att jag tycker att alla ska göra likadant, men JAG har pushats av det.

Att skrika ut hur många kilon jag tappat, hur långt jag sprungit, hur bikinin sitter eller vad jag stoppat i mig har gjort mig medveten och grymt peppad att fortsätta.

Genom att andra vet, så är det ju inte bara mig själv jag gör besviken om jag avviker från min plan, det finns ju faktiskt andra som följer min resa och som peppas av den. Jag kan ju inte svika dem heller.

Sen kanske man inte måste lägga ut 5 inlägg om dagen, men vem bestämmer att jag inte får det? Jag väljer, jag delar gladeligen med mig av mitt liv om någon är intresserad, jag har inga hemligheter, jag bjuder på mig själv.

Sen är det DITT val om DU vill lägga din tid på att följa detta. Jag förundras alltid över folk som kommer med negativa kommentarer, har åsikter om antal inlägg mm mm, för om jag följer någon på sociala medier som sedan inte uppfyller det jag vill ha ut av detta följande, det kanske inte längre inspirerar mig, då avföljer jag så klart, jag skickar ju inte ett meddelande och säger till denna att Du, nu tycker jag att du är lite för aktiv, kan du trappa ner.

Nej, fram för mer positiva tankar, mer raka ryggar och mer leende, då blir livet mycket roligare!,

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I lördags fyllde jag 40 år, Japp, så är det. Jag vet att det är svårt att tro när man ser mig, inte en rynka så långt ögat kan nå och inte ett enda grått hår heller. Så skönt att man är skonad från detta..eller. Nej självklart syns det att jag också åldrats, men det är faktiskt så att jag ser 10 år yngre ut idag ön vad jag gjorde när jag var 35, och jag är i bättre form än vad jag var när jag var 20. Och tänk all erfarenhet man fått under åren, den vill man ju inte vara utan.

Så när man tänker efter är det inte så illa trots allt att fylla år, att bli äldre.

Varje fas har sin charm och det handlar bara om att ta tillvara på den tiden man har här och nu. Vi vet ingenting om morgondagen, det som har passerat kan vi inte ändra så vi styr bara nuet.

Jag fick ett smycke av min syster och hennes familj med texten "whole hearted" på, helhjärtat, och det är så jag försöker leva varje dag. Fullt ut och göra det bästa av varje dag. Fokus på det positiva i livet, och ta hand om mig och min kropp på bästa sätt, allt för att ge mig själv rätt förutsättning för ett bra liv.

Så för min del är 40 det nya 20, för när jag var 20 hade jag inte samma förutsättningar, på grund av mina egna begränsningar. Så jag låter inte siffran på pappret begränsa mig.


Likes

Comments

Ibland önskar jag att livet var så där lätt, som en enda lång raksträcka som redan har allt utstakat utmed sidorna. Men så kommer jag alltid på att nej, det önskar jag inte alls. Det är ju alla dessa omvägar, genvägar, sidospår som format mig, som byggt mig till den jag är.

Hade min väg vart utstakat så som jag tänkte när jag var ung (jaja, jag är fortfarande ganska ung, men när man liksom tog de stora besluten då för 20 år sedan) Då hade jag vart kock på min egna lilla restaurang, hade med andra ord jobbar 20 timmar per dygn, jag hade vart gift, och detta redan när jag var runt 25, jag hade haft två barn som jag fått när jag var mellan 20 och 25, hade haft villa, volvo och kanske en vovve och så hade vi kanske rest två veckor till Thailand varje vinter över jul. Och jag hade kanske vart helt nöjd med detta livet då.

Men nu! FY va hemskt detta låter i mina öron idag. Tänk om mitt liv hade blivit så! Då hade jag inte jobbat utomlands som kock, eller som reseledare, jag hade inte testat olika yrken så som lagerarbetare, butikschef, hotellreceptionist handläggare jag hade inte börjat dyka och jag hade inte rest och upplevt alla platser som jag kommit till.

Så när man sitter där och önskar annorlunda ska man nog ta sig en funderare, annat hade inte blivit bättre. Livet blir vad vi gör av det här och nu, alla sidospår man hamnar på leder oss till nya utmaningar och nya möjligheter.

Lite sånt här sitter jag och finurar på i kväll med ett glas vin i handen. Kan bero på att jag arbetade sista dagen på min tjänst idag, 4 år på samma anställning är nu till ända och på måndag väntar ny tjänst med samma arbetsgivare, nya kollegor och nya utmaningar. Men det kan också bero på att the big 4 0 is coming up, jag skriver det på engelska, som när man pratar över huvuet på barn för att de inte ska förstå..försöker med andra ord lura mig själv lite.

Snart 40 men i min livs bästa form, på 3 år har jag ändrat livsstill och fått ett aktivt, fartfyllt och fantastiskt liv.

Blev avtackad på jobbet och bjöd på fika, kom hem och utanför dörren väntade blomsterbuketter. På det ett tufft trapp pass, ca 1200 trappsteg med 2 km upp och 2 km nedjogg. Nu landat i soffan med lite gubbar och ett glas vin.

En bra avslutning på en härlig vecka..

Likes

Comments

Löpningen är ju på många sätt den bästa medicinen mot det mesta, man liksom rusar av sig allt.. Men så finns det en annan syssla som för mig är en lika viktig del i att hitta balansen i tillvaron. Dykning! Att sänka mer sig själv under ytan, helt viktlös och så stanna man där i 30-60 min med bara bubblorna från sin egna andning som enda ljud. Det är terapi om något.

I dagen samhälle när man hela tiden är uppkopplad och tillgänglig att nå så är denna tiden så extremt viktig, ingenting som kan störa ingen som kan nå dig utan det är min tid för återhämtning. Visst måste man vara fokuserad och vaken under dyken så inget händer med dig eller din parkamrat men samtidigt så är det så extremt avslappnande.

Jag tror det är viktigt att hitta en sådan syssla, där man helt kopplar av, där man vilar sina sinnen från allt utom sina egna tankar. Om det är på ett träningspass, en meditationslektion eller något annat spelar ingen roll, men viktigt att vi gör det. Tänker det är lite som en vilodag från träningen, för att kunna fokusera och prestera på topp kräva att man tar en paus.

Jag är expert på att ha tusen saker på G, och har jag inte det ser jag till att fylla dagarna. Och även om det ofta är kul saker som jag själv valt så går det ett tag, sen kraschar jag, då måste jag bara vara själv, skrota runt i min lägenhet bland mina saker och göra inget i en dag eller två.

Visst är det fantastiskt att man på så sätt återhämtar sig igen, och på nytt kan köra på! Tänk vad vår fantastiska kropp och knopp är, lyssnar vi bara på signalerna och lär känna oss själva så kan vi hitta en riktigt bra balans på tillvaron.

Nästa hel är det dags igen att gå under ytan och bara njuta av västkustens fantastiska undervattensvärld, precis vad jag behöver i min uppladdning i löpning.

Simma lugnt, och se till att tillåta dig själv att vara under utan...eller uppe i det blå...eller ute i det gröna.. Men se till att njuta av tillvaron. Det ska jag göra nu. Men först en löprunda.

Likes

Comments

Sista veckan som trettio-någonting, och sista veckan på jobbet, i alla fall på den enheten jag är ju just nu. Förändringar på G med andra ord.

Det här med förändring och åldrande är ganska intressant. För på ett sätt vill man få till stora förändringar men man villl leva kvar i samma mönster. Likväl vill man leva livet men man vill stanna kvar i en viss ålder. Fast i åldrandet kommer erfarenheten och den vill man ju inte vara utan. Man är liksom aldrig helt nöjd.

Ta det här med träning. Hur många gånger har man inte tänkt .. Tänk om jag var så snabb, tänk om min mage var lika platt, tänk om jag kunde göra chins.. och så drar man av sitt vanliga träningspass och går hem.
Men okey, hur ska man kunna bli bra på något om man inte tränar, hur ska man kunna få resultat om man inte försöker.

Jag har under de senaste tre åren kört på med min träning, tränar mest det jag tycker är kul och fokuserar inte så mycket på resultat. Men det ska det bli ändring på nu!

Jag vill bli snabbare i löpningen, jag vill bli mer uthållig och jag vill kunna göra snygga armhävningar på tå. Japp, detta ska jag fokusera på nu. Så mycket intervaller, och styrka efter varje löppass. Så hoppas jag kunna nå mina mål.

Att jag sedan bli äldre, ja det får jag bara accepter, det kan jag inte stoppa. Men jag kan se till att fylla varje dag med bra saker som gör att dagarna som passerar levs fullt ut!

Likes

Comments

Idag blev det ett trapp-pass, upp och ner för 97 trappsteg x 10 rep. Benen skakade som asplöv när jag skulle springa hem igen, så himla skön känsla. Älskar känslan av att vara helt slut. Konstigt att saker kan bli en vana och en skön känsla så snabbt när man tidigare hatade det. För gick jag inte ens de 4 våningarna upp på jobbet, utan tog hissen, jag tog också hissen ganska ofta hemma, och det var bara två våningar. Och nu skriker min kropp efter träning och aktivitet varje dag och jag tar alla chanser till vardags motion.

Jag har ju fastnat för löpningen, tycker det är så himla härligt att bara snöra på sig och att det finns så många typer av pass man kan köra. Jag försöker då springa 4 olika pass per vecka, sen försöker jag få till ett eller två yoga pass och ett högintensivt gruppträningspass. Men nu behöver jag också få till två styrkepass i veckan, det innebär ju i så fall att jag måste trappa upp träningen ytterligare. Och det ska väl gå, bara att lägga en bra planering för veckan.

Så trappa upp är det som gäller!


Likes

Comments

Jag har nu vart utomhuslöpare i lite mer än två år, och jag kan fortfarande komma ihåg känslan av att inte riktigt känna mig helt bekväm med löpningen ute bland folk. För tänk om jag var tvungen att stanna..eller ännu värre gå lite..då skulle ju folk se detta och jag skulle ses som den där som inte orkade hela rundan.

Men på riktigt. Har du någonsin tänk så om någon annan som är ute och springer? Jag har det då aldrig! De enda tankarna jag har om andra som rör på sig är positiva tankar.'

Men jag hade i alla fall denna typ av hjärnspöken vilket då resulterade i att jag skulle aldrig komma på tanken att köra intervaller ute. MEN som tur är så har ju detta ändrats!

Älskar (och hatar) intervallträning och försöker lägga in minst ett pass med intervaller per vecka.

Vilken typ av intervaller det blir beror lite på hur träningen ser ut resten av veckan. Men jag gillar att springa uppför, så backintervaller är ständigt återkommande. De kan varieras lite beroende på vilken backe jag kör i, men oftast är de det samma. Ett bra och lagom högt tempo upp, för att sedan jogga lätt ner och sedan direkt vända tillbaka upp igen. 10-15 repetitioner med tillhörande upp och nedjogg brukar bli lagom.

Vid ett par tillfälle har det okså blivit slalombacke upp och ner. Detta är grymt jobbigt, men så bra!

Man kan ju variera sig i det oändliga med dessa intervaller. Springa 60 sek och sedan gå 60 sek är en som jag kör ibland. En annan är 5-4-3-2-1-1-2-3-4-5, Då springer jag i 5 minuter, vilar 2,5 min, springer 4 min vilar 2 minuter, springer 3 minuter vilar 1,5 min, ja ni fattar, jag vilar hälften så länge som jag springer. Denna gillar jag att köra på löpbandet för då kan jag också öka hastigheten på bandet mellan varje, så att jag springer snabbare ju kortare jag ska. Detta tycker jag är lite svårt att göra när jag springer ute..men när jag har fått min nya fina löparklocka så kommer detta gå mycket lättare. (jaja, jag vet ju inte att jag får den..men hoppas då det är det enda jag har önskat mig..)

Hade någon sagt till mig för tre år sedan att jag skulle fastna för löpningen, och att det nästan skulle bli som ett gift hade jag nog skrattat lite åt dem. Men idag skrattas det inget. Jag är såld!

Jag springer tre fyra löppass i veckan och varvar det med annan träning.Jag har som mål att varje ny plast jag bor över på ska springas in. Mina löparskor är alltid med mig vart jag än åker och det är ett perfekt sätt att se och uppleva nya platser.

Jag har genomfört 3 halvmaraton under 2016 och 2017 och har två till inplanerat i år. Och sen har den där drömmen om ett maraton börjat växa sig starkare..så 2018 eller 2019 är mitt mål att springa ett fullt maraton. Galet? Ja säkert. Realistiskt, Ja absolut! Kommer jag fixa det, det vet man aldrig förre man har testat, men testar jag inte kommer jag definitivt inte klara det!

Nu är det dags att svira om till löparskorna och lämna datorn. Let´s go for a run!

Likes

Comments

"Vilken diet går du på?" Ja det är nog en av de vanligaste frågorna jag får av folk, den och Hur mycket har du gått ner och hur långt har du kvar? Vadå hur långt har du kvar?! Tycker du att jag behöver gå ner med eller vad menar du har jag lust att fråga då, men det gör jag sällan. I stället har jag börjat svara 40-50 kanske. VA får jag då som svar! Då finns det inget kvar av dig. Ja, alltså ÅR, jag hoppas att jag har 40-50 år kvar att leva och mitt mål är att fortsätta leva hälsosamt med en bra balans. Vad menade du?

Men om vi går tillbaka till !Vilken diet går du på" frågan så är mitt svar. Ingen, jag går inte på någon diet. Jag äter allt, men inte alltid. Jag gör bra val, oftast, slarvar ibland, unnar mig ibland, men det jag främst gör är att hålla koll på det dagliga kaloriintaget.

Om jag ska gå ner i vikt så måste jag äta mindre än vad jag förbränner. Ganska logiskt eller hur!

Att inte ha en massa förbud, en massa nono, har vart viktigt för mig. Jag gillar god mat, jag njuter av ett glas cava eller ett glas rött, jag ÄLSKAR choklad, och ost ska vi inte prata om. Så om någon hade sagt till mig att du får INTE äta dessa produkter, då hade det vart det enda jag tänkte på. Jag hade inte vart sugen på annat heller.

Men, när man då börjar räkna kalorier, så får man en medvetenhet i vad olika mat och dryck innehåller. Och ska jag då hålla mitt mål, jag ska hålla mig mätt och jag ska ändå njuta av maten. Ja, då säger det ju sig själv att vissa produkter inte riktigt passar in i lunchlådan. MEN det är inte samma sak som att jag aldrig kan äta det.

Ju mer man lär sig om matens innehåll, desto lättare är det att kontrollera vad man äter. Valen blir enklare och man kan börja laborera.

Äter jag bara morötter och broccoli nu då, eller kan jag äta sånt som är gott? Ja det undrar många. Men då är det ju så bra att jag faktiskt tycker att morötter och broccoli är väldigt gott. Men jag äter så klart inte bara det, jag äter ju allt, men inte alltid.

Jag brukar förbereda 10-15 matlådor, som står i frysen, där jag vet att innehållet är mellan 350-400 kcal, jag behöver inte fundera så mycket på det. Och det har vart viktigt för mig. Planeringen. Planering av maten och planering av träning. Jag ställer mig på söndagen och kollar frysen, ser till att det finns lådor så det räcker för veckan, och jag sätter mig sedan och gör ett träningsschema för veckan.

Genom att förbereda allt för hela veckan så tar jag bort momentet att gör val. För ni vet ju hur det är, man kommer hem från jobbet, man är trött, man landar i soffan. Ja, ska man kanske träna lite idag, äh, nej, jag kollar en serie i stället. Det är så lätt att det blir så. Men är passet bokat, maten fixad, kläderna kanske till och med ligger framme, då är du mentalt inställd på detta, och det är bara att köra.!

Jag har sedan jag började min resa, snittat 6 pass per vecka, alltså tränat runt 900 träningspass på 3 år, och jag kan säga att hade jag inte ätit rätt, haft allt förberett och vart mentalt inställd på det, då hade det nog inte ens blivit hälften.

Så ta kontroll på din mat, att äta rätt är ganska lätt, en bra app, koll på kalorierna och lite disciplin, så är du där! Jag använde Viktklubb på Aftonbladet som hjälp, och tycker det var ett toppen verktyg, men det finns säkert en hel sjö av olika appar att tillgå.

Och kom ihåg att nyttig mat inte är tråkig mat, nyttig mat är inte bara morötter. Och glöm inte heller att man äter med ögat! Lägg upp maten på fina fat. Ät och njut!

Likes

Comments

Kvinnokroppen är ju ständigt i fokus, den är för smal, för tjock, för kort för lång, ja det finns ju alltid något vi borde jobba med, i alla fall om man ska ta till sig allt som skrivs. Men vet ni, det tycker jag inte man ska. Jag tycker att vi ska vara stolta över våra kroppar och mår man väl i sin kropp så är det väl strålande.

För min del var dock inte detta fallet. Jag mådde inte bra. Jag försökte nog få omgivningen att tro att jag gjorde det genom att skoja, stå i centrum och stundtals driva om min storlek. Men inombords grät jag. Jag ville krypa ur min kropp och in i en smal kropp. För tänk om jag bara kunde bli smal! Bara knäppa med fingrarna och 70 kg bara försvann. Så satt jag och tänkte samtidigt som jag satt och tuggade på något gott.

Jag tror inte jag är ensam om att känna så här. Man vill liksom få till en förändring, men steget känns så enormt stort! HUR ska jag kunna vända på den negativa trend jag lever i, den har ju pågått så länge, och ska jag verkligen behöva ge upp allt det goda här i livet? Stackars stackars mig! Inte nog med att jag blev tjock, nu ska någon ta allt det goda och härliga i livet. Känner du igen dig? I så fall säger jag STOPP och belägg.

Här måste du börja! Släng denna offerkofta! och det direkt! Det är inte synd om dig för att du är överviktig, det är inte synd om dig för att du ska ändra ditt liv. Du har hamnat här på grund av dina egna val. Ska du kunna förändra detta så är det nya val du måste göra!

Att ta hand om sin kropp är inget straff, det är en belöning! Att göra förändringar är inget farligt, utan spännande och utmanande. Att nå sina mål är en belöning värd mer än något annat..

Jag tror det är här det brister för många, alltså egentligen redan innan man ens har fått till sin förändring. Så har det i alla fall vart alla de andra gånger jag har försökt. Att det är så här är nog för att man är så extremt rädd för det man ska ge sig i kast med. Detta gör att man i stället ger upp direkt..

För min del var det i alla fall den ändrade inställningen som gjorde att resultaten kom och att jag hållit i så länge.Jag bestämde mig för att helhjärtat gå in i denna förändring, inga förbud, inga nej, men en massa aktiva val.

Jag valde att se på livet med nya ögon. Att räkna kalorier och träna gav mig kontroll över mina vanor. Varje gång jag sa nej till något så såg jag inte det som ett straff, eller att det var synd om mig som inte fick, utan i stället såg jag det som att jag väljer att ge mig själv det bästa. Om kollegorna äter äppelpaj, tog jag ett äpple. För det var MITT val, ingen annans.

För att göra valen lite lättare de gånger när det ändå var lite svårt så skapade jag en egen lite formel. Mina egna tre små frågor.

1: VILL jag äta/dricka detta?

2: Kommer jag NJUTA av varje tugga?

3: Kommer det vara VÄRT det?

Om svaret är NEJ på en eller fler av frågorna, jag då avstår jag så klart, för då har jag ju redan gett mig själv svaret. Men om svaret var JA på alla tre, ja, då är det fritt fram att äta.

Oftast blev svaret nej på en eller fler, och jag avstår då. Men det är MITT val, inget förbud eller någon annan som säger att jag inte får, och därför känns det faktiskt okey.

Jag låter idag bli socker i så stor utsträckning som det går, men frukt är helt okey, så en fruktsallad med kokos är en vanlig treat på mitt bord. Så bara för att man väljer bra val, betyder det inte att man måste avstå helt eller att det är tråkigt. Jag har nog aldrig ätit så god och vällagad mat som jag gör nu.

Det som hänt de här tre åren med min kropp är helt fantastiskt. Jag har slitit för det absolut, men det har vart värt varenda val, varenda träning och varenda svettdroppe. Jag har gått ner 38,5 kg, min hud har med tanke på min ålder vart snäll och följt med i takt med kilona. Men vet ni vad som också hänt. Jag vill inte längre bli smal! Smal är inte mitt mål!

Vikten är viktig för mig på ett sätt för det ger mig en viss indikation på hur jag sköter min kost. Men vikten i sig är helt oviktig. 70,80 eller 90 säger inget om min kropp.Det säger inte något om någons kropp. Jag har det sista året "bara" gått ner 4 kg, men min kropp har en helt annan form än för ett år sedan.

Tänk på att 100 kg bomull och 100 kg järn väger lika mycket, men det tar helt olika plats om du lägger dem bredvid varandra. Det samma gäller våra kroppar!

Nästa inlägg tänkte jag skulle handla om vad vi stoppar i oss. Måste man leva på morötter för att å resultat?


Likes

Comments

Kan man lära sig springa när man aldrig tidigare sprungit? Kan man börja springa när man väger mer än 100kg? Är det rimligt att tro att man på 6 månader ska kunna springa 5 km? Ja, ja, ja! DU bestämmer! Du sätter dina mål!

Inget är omöjligt. Men kommer det vara lätt? Nej, inte jämt, kommer det vara värt det, Ja, varje sekund.

Hur började då jag min resa mot ett aktivt liv? Som jag skrev i förra inlägget så startade vi med promenader, och då pratar vi om en promenad på 5-6 k i högt tempo, ett tempo som höjer pulsen, och detta gjordes 6-7 gånger i veckan. Men redan efter en veckas promenad så sa min fina vän Erica. "Idag tycker jag att vi ska försöka springa lite också!" och mitt svar var på väg att bli det samma som alltid när rädslan tog över NEJ. Men jag hejdade mig, och jag bestämde mig där och då för att nu var det slut med att säga nej. I stället skulle nejen ersättas med, okey, vi testar.

Jag tror att det är just detta som var den stora vinsten i min resa mot nya äventyr. Min ändrade inställning till livet.

Sluta se problemen, utan i stället fokusera på det positiva och alla möjligheter.

Men sagt och gjort. Vi sprang mellan två lyktstolpar och jag trodde på riktigt att hjärtat skulle hoppa ur halsgropen! MEN det gjorde det inte. Så efter en stunds stillaståendes luftkippande så fortsatte vi gå till min andning var normal, sen upprepades proceduren. Så vi sprang, vi gick, vi sprang och vi gick, Hade någon sagt där och då att jag mindre än två år senare skulle genomföra min första halvmara, så hade jag nog trots ändrad attityd tyckt att personen var dum på riktigt.. Men tänk så fel jag hade..

Men nu hoppade jag visst lite i tiden..

När vi hade gått våra springa/gå promenader i två veckor sa min vän att det var dags att skaffa ett gymkort. För hon skulle ju åka iväg på en lång resa och vara borta i tre månader, och eftersom jag är mörkrädd så skulle ju de tidiga promenaderna inte bli av på samma sätt när hon var borta så då var det bättre att skaffa ett gymkort och flytta in promenaderna och jogg/lunken dit..och kanske också börja med lite pass. Och eftersom jag sagt att nej inte längre exciterade så stod jag där i gym receptionen den 1 juli och sa att jag ville teckna ett kort.

Promenaderna ersättes nu ett par gånger i veckan (oftast de dagar då det regnade) av ett besök på gymet. Till en början var jag där klockan 0500, det var mest bekvämt så när ingen annan var där.

Jag gick och sprang på bandet och när mina vänner kunde så körde vi lite styrka ihop och även ett och annats BodyPump pass. Jag kände mig helt malplacerad, hade lätt ångest av att gå dit, mest för att jag var rädd att de skulle kolla på den tjocka och undra vad hon gjorde där.Det var ju så klart bara spöken i mitt egna huvud, ingen annan brydde sig ju om mig.

Samma dag som min vän åkte på sin resa så fick jag en "present". Jag fick ett schema med utmaningar som skulle genomföras och rapporteras till henne varje vecka.

Allt för att hjälpa mig men också samtidigt utmana mig till att testa olika gruppträningar och pressa.

Vi hade också bestämt att vi skulle ha som mål att springa Vårruset i maj 2015. Så jag satte fart. Jag gjorde utmaningarna varje vecka, minst en gång, ibland fler, och jag hängde på löpbandet. Jag satte som mål att ta mig 5 km så snabbt som möjligt varje dag. Jag sprang och jag gick, sprang och gick. och så skrev jag varje dag upp hur snabbt jag tog mig de 5 km.

Den 8 november 2014 sprang jag 5 km utan att stanna på 36 min. Jag skrek rakt ut av lycka! JAG hade sprungit 5 km! Jag som inte ens minns att jag sprang som barn! Ingenting är omöjligt! Där och så kände jag mig oövervinnlig.

Jag hade i all träning och loggandet av maten också lyckats gå ner 20 kg. Och jag märkte ju att för varje kilo jag tappade, desto lättare blev löpstegen och desto lättare blev sinnet. Jag vet att lyckan inte sitter i vikten men för min del så ändrades min självkänsla för varje kilo jag tappade. Men glädjen över uppnådda mål i träningen vägde tyngre än varje tappat kilo.

Schemat jag fick fyllde en viktig roll, jag vågade mig till gruppträning och jag fastnade för pass som jag inte ens hade vågat testa utan mitt schema.

Så mitt tips för dig som står i startgroparna att komma igång. Sätt upp mål, gör ett schema eller ha en tydlig plan. Jag bestämmer på söndagen redan hur kommande veckas träning ska se ut. För med detta tar jag bort momentet att fatta beslut, jag vet ju redan vad jag ska göra, ingen idé att känna efter för mycket. Självklart händer det att man måste avboka på grund av sjukdom eller annat, men att avboka böra för att jag inte orkar finns inte.

Nådde jag då mitt mål, att i maj 2015 springa Vårruset!? Att jag gjorde! Och jag gjorde det på 29:38. alltså på under 30 min! Ett nytt mål hade uppnåtts!

Min vän sa då till mig att kan du springa 5 km kan du springa 10, så ska vi inte anmäla oss till Blodomloppet i augusti? Och mitt svar var så klart. JA det gör vi! Jag hade ju 3 månader på mig att träna mig till detta.

Då visste jag inte att jag redan bara dagar efter skulle springa 10.75 km, en runda jag minns som ett enda glädje rus, Runner´s High helt enkelt. Men mer om detta en annan dag..

Likes

Comments