Header

Postad i: Utmattningsyndrom


Jag trodde (hoppades och önskade) att mina panikångest attacker var ett minne blott då dem kom allt mer sällan innan april månad, men nu kommer dem allt oftare igen och jag vet ju precis hur jag ska hantera det och jag vet exakt varför jag får dem. Det är på grund av stress - även om jag personligen inte känner mig särskilt stressad så är min kropp och mitt inre det ganska så konstant och det är ju bara så det är när man har utmattningssyndrom. Jag har försökt läsa väldigt mycket om just det - utbrändhet och något som var en aning skrämmande att läsa är att stresshormoner under en längre tid enligt forskning fungerar frätande på hjärnan. Att det blir glapp i kontakten mellan olika nerver i hjärnan och det är därför som vi med UMS inte kan koncentrera oss, vistas bland mycket ljud och rörelse, glömmer saker och ting väldigt lätt och har många gånger en kropp som inte lyssnar på oss. Vår hjärna fungerar helt enkelt inte som det ska göra, vilket är en aning oroväckande.

Att lyckas hålla balansen tycker jag är svårast. När är det lagom och när är det för mycket? Om jag är på jobbet i åtta timmar, kommer jag att klara av att laga middag när jag kommer hem eller kommer det att leda till att jag blir sängliggandes imorgon? Kommer jag orka göra något i helgen eller kommer jag som vanligt att sova mig igenom både lördag och söndag så att jag klarar av att vara någolunda fungerande under kommande veckan? Måste jag verkligen dela upp tvätt, städning och handling på tre olika dagar för att inte få panikångestattacker och inte ta mig upp ur sängen efteråt? Klarar jag av att svara i telefon när en vän ringer, då jag vanligtvis blir alldeles dränerad på energi bara av att prata med någon? Ska jag, eller ska jag inte? Vad blir det för konsekvenser? Vågar jag? Är det värt det? Jag kan rättare sagt beskriva det som att vara fast i en kropp om inte fungerar.



Det har funnits få dagar som jag förvånats över att jag mått bra i stort sätt en hel dag. Inga symtom på utmattning och inge ont i magen. De dagar glömmer jag bort de faktum att jag är sjuk och allt går istället som på räls. Då snackar vi ingen uppdelning på sysslor, fullt snack med vänner och en fokuserad tjej nästan en hel arbetsdag och kanske till och med en liten shoppingrunda efter jobbet. Om jag mår bra av det just då? Ja. Inte bara bra, utan lycklig. Att känna mig normal. Att känna mig som mig själv igen. Om det får konsekvenser? Såklart - men det inser jag inte fören det antingen är dags att sova och jag inte kommer ner i varv och förblir sömnlös, eller om jag lyckligtvis somnar men vaknar två timmar senare mitt i natten av att jag har en panikångestattack. Om det sedan är värt att ligga stendäckad i sängen två dagar efter det? Knappast.

Så det handlar om att fördela saker och ting lite åt gången och inte allt på samma dag, och det är det jag menar med balans. Det är inte alltid lätt. Speciellt när man är envis och tror på mirakel. Kanske är det bra egenskaper, eller så gör dem en bara bitter. Vissa dagar är jag tacksam över att jag hamnade här då jag lärt mig så fruktansvärt mycket under dessa tre år som varit, allt ifrån hur kroppen fungerar tillsammans med hjärnan, allt om stresshantering, posttraumatisk stress och ja, listan kan göras lång. Det är bra med erfarenheter. Sen finns det dagar som idag, när jag trampar i lera och inte kommer någon vart. Då allt känns grått och hopplöst. Dagar då jag vill lägga mig ner och ge upp, men jag antar att det får vara så med jämna mellanrum. Det är ju trots allt livet vi pratar om och det kan, som jag förstått det - inte alltid vara en dans på rosor.


Likes

Comments


Eller? Nu är vi tillbaka efter en vecka i Spanien och det har varit väl behövligt med värme, sol och bad. Det hade dock inte varit helt fel att stanna kvar där i all evighet, men det var faktiskt riktigt skönt att stiga in i vår lägenhet och mötas av min mormor som varit kattvakt medan vi varit borta. Vi kom innanför dörren för några timmar sedan och nu ligger jag nerbäddad i vår efterlängtade säng som jag ska sova så gott i. Blev så glad när vi kom hem och såg att mormor hade köpt blommor (jag älskar blommor). Nu somnar jag... hörs imorgon.


Likes

Comments

Postad i: New in


Nu har det börjat... det här med att smyga hem jackor då min kille tycker att det gått lite för långt. Jag förstår inte vad det är med just jackor och ytterplagg som gör mig så fruktansvärt tagen. Jag.kan.bara.inte.motstå.


Likes

Comments

Instagram@jennhyolsson