it is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply.

How is it that some people live without any sort of anxiety or feelings for that matter when that is all I am? My entire being is anxiety, all of me and then some. Can´t even deal with myself half the time and it feels like it is eating me alive.

This constant overthinking and worrying about things I have said or done, worrying what people think of me while I also couldn´t care less. It is all so bipolar and contradicting.

Someone asked me when it all started and what triggered it? But I can´t seem to remember, I think I have always been like this, or maybe not but then how come I can´t remember it.

I so wish that people could see and feel what I feel every hour of every day, it is so frustrating trying to explain to people about the virus that is eating me up on the inside.

If I could live one day without feeling a thing, bet that feeling would be the best feeling!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I have this tendency to feel lonely in the company of others, not feeling like I belong.

I have always craved a lot time to myself and I very much enjoy my own company even though it´s driving me crazy sometimes to be alone with my head and the thoughts going mental in there, like a virus spreading and breaking loose.

Thoughts are the most dangerous when they are left to gallop on their own and very hard to control. If only my head where the only thing to mess me up, but then there is the anxiety, that takes over your body and it is so painful that you feel like the only thing that can safe you from it is dying. It´s a crazy thing life, love, believe. What is what and what is real?

How do we really know what we feel or that what we feel is right? Where do we belong? How can you feel like you don´t belong in a world full of people?


" Can I die just for tonight? I want a temporary death"

Likes

Comments

At least that is what society is teaching us isn't it? Happiness is all we should thrive for and if we don´t find we must pretend to have found it, god forbid we ever express any feelings of sadness!

I don´t know which of these I feel the most, it goes from one to the other and then back, in a matter of seconds. It doesn't surprise me anymore but it still hurts just as much.

I have travelled the world to find what I´m looking for, the only problem is, I don´t think I know what that is.. Most of the time I live in a fantasy world, movie scenes playing in my head, longing for that love you find in movies, that place in the world where I can finally feel at home and stop that search for happiness and a rested soul. Am I waiting and looking for something that doesn't exist or will it come to me when I am ready for it? Will I ever be ready for it?

How can it be so simple to some people, no searching, no longing or loneliness, no dreams or goals. And why do I have all of that? I have felt happiness many times in life, real happiness, at least I think so, it feels like it byt then sadness hits like a grenade on a sunny clear blue skye day and I forget all about that good feeling. All that is left is razer blades in my heart.

Pretending and adapting are my biggest personality trades, and it´s what gets me by most of the time. But hiding behind a facade, pretending that everything is okay is more stressful than anything else... Being a Highly Sensitive Person is the best and the worst thing in the world!


" It is both a blessing and a course to feel everything so very deeply"

Likes

Comments

Det faller sig alltid så fint att man träffar intressanta människor strax innan hemfärd, när man minst anar det.

Den här gången kom han till mig en vecka innan terminen var slut. 3 dygn ihop spenderade vi tillsammans från första mötet, jag kände mig som 16 igen. Vi rökte vattenpipa på kvällarna och åt glass i solen på dagarna, han hjälpte mig plugga för finals och jag kände mig hemma, han lät mig köra sin Mercedes och drog runt mig i kundvagn, sena promenader på stranden och massvis med djupa konversationer.

Precis när jag skulle åka hem över sommaren så dök han upp, helt främmande med sitt mörka hår och tydliga dialect kom han ock kastade alla mina fördomar ut genom rutan. Nu ville jag inte åka hem längre!

2 månader blir jag borta, vi ska höras men det är svårt med tidsskillnaden, jobbscheman osv. Långdistans is a bitch och vi får se om vi klarar av henne!


"The best relationships are the ones you never saw coming"


Likes

Comments

This place does not only have adorable interior, but their coffee and Acai-bowls are on top!!! Rawberri, LA!

Likes

Comments

Den här månaden har varit by far den sjukaste i världshistorien, från att vi verkligen fick se vår roomates rätta jag till att bli utsatta för bedrägeri. En inre stress som skulle sätta den lugnaste på psykhem men vi har tagit oss igenom det tack vare att vi har varandra.

Från att vi började leta nytt boende för en månad sen har varit en ständig stress och motgångar, väntan på människor som bokar visning men aldrig dyker upp, som lurar som bedrar mm. Stressen efter vi hittat vårat nya hem men kanske inte blir av med den gamla och får stå med dubbla hyror! Stressen över hur "hon" beter sig och hugget i magen varje gång det plingar till på messenger, flytten och mitt i allt så närmar sig finals veckan i skolan med stora prov och inlämningar och besök hemmifrån som jag sett fram emot så men som även det bidrog till ännu mer stress över att visa runt och bidra till en så bra resa som möjligt. Så många gånger jag brytit ihop den här månaden går inte ens att räkna på 2 händer och utan mer än 30min egentid på 5 månader i ett hem med en person som man inte kan slappna av med och behöver trippa runt på tå för att inte störa så är tålamods och stressnivån på 1000 grader.

Flytten är gjord och älskar våran nya studio mitt i Hollywood, det bästa är att det är bara vår, vi kan göra vad vi vill där och behöver inte hämma oss för någon annan. En fristad! Sista veckan i skolan lider mot sitt slut med ett prov och en dag kvar innan hemfärd på lör. Har gått över förväntan med testveckan och är super nöjd över min prestation.

Nu hoppas vi bara att det löser sig med dom nya tjejerna som tar över vår gamla lägenhet så vi slipper stå med dubbla hyror!! (please pretty please)


"What doesn't kill you makes you stronger (literally)"


Likes

Comments

När vi föds är vi så älskade av så många människor, bara av att vara, av att finnas till. Inga prestationer, inga krav, inga speciella förmågor, vi bara är och vi är älskade.

Vad hände sen?

Varför blir det sen ett krav att man ska prestera i så många kategorier, visa sig värdig någons kärlek? Räcker det inte att vara sig själv längre? Och gud förbjude om man inte riktigt vet vem man är... Kravet är till viss del från oss själva, rädslan att någon inte ska älska oss om vi inte är bra på vissa saker eller ser ut på ett speciellt sätt, men jag vet inte någon som kan säga att den inte känner ångest och stress över detta.

Tänk om det kunde vara så att även när vi i vuxen ålder "bara finns till" så är vi gränslöst älskade för att vi existerar, för den vi är utan att göra oss till på något sett eller visa oss värdiga!

Samhället och media formar våra tankar, (åh gud nu låter jag som min över cyniska media lärare som hatar på allt) men hon har till viss del rätt. Jag tror att jag väljer vissa saker från mitt eget hjärta eller hjärna men någon har innan printat den tanken eller känslan där och tvingat mig uppleva den gång på gång till jag tror att jag vill ha det, eller rättare sagt behöver det, jag kan omöjligt leva utan det!

Okej hamna lite "sidetracked" här men det är samma med känslan vi har av att vi måste prestera för att bli omtyckta och älskade. Många gånger kommer jag på mig själv att tänka " men varför vill dom ens umgås med mig, jag är verken smal eller snygg, jag har inga direkta kvalifikationer, jag svänger som Tarzan i sina lianer i mina känslor osv". Sen vill jag bara ge mig själv e fet käftsmäll för varför skulle någon tycka om mig pga av mitt utseende eller mina prestationer!? Och om detta var fallet varför skulle jag vilja umgås med den personen, den tycker ju inte om mig för den jag är utan för hur jag ser ut. Tycke fattar vi ju för människor som har en kemi vi dras till, som är likasinnade och godhjärtade och för hur dom personerna får oss att må och känna inför oss själva.


"YOU matter, YOU are good enough, YOU are loved"


Likes

Comments

So my feeling right now! (stolen from "10 things I hate about you")


I hate the way you talk to me
And the way you cut your hair
I hate the way you drive my car
I hate it when you stare

I hate your big dumb combat boots
And the way you read my mind
I hate you so much that it makes me sick
It even makes me rhyme


I hate the way you're always right
I hate it when you lie
I hate it when you make me laugh
Even worse when you make me cry


I hate the way you're not around
And the fact that you didn't call
But mostly I hate the way I don't hate you
Not even close, not even a little bit, not even at all.

Likes

Comments

Jag tror starkt på att det du sänder ut det får du tillbaka och har därför alltid försökt att hålla en glad och positiv attityd. Det krävs inte så mycket då glädjen man delar den återspeglar sig direkt tillbaka till dig.

Under alla mina år av resor och otaliga äventyr kan jag räkna på en hand dom gånger det gått käpprätt åt h****** men för det mesta så flyter det på bättre än jag kunnat drömma om. Människor världen om är för det mesta extremt hjälpsamma och snälla. Har ofta känt mig lyckligt lottad att ha ett sådant flyt i livet och jag glömmer ofta bort hur hårt jag dock sliter för att få det "flytet", det är det jag har mina fantastiska vänner och familj till för att påminna mig om hur mycket jag faktiskt ger för att få det jag får.

Senaste tiden har det dock inte gått direkt åt mitt håll alls, tror endå att allt sker av en mening och "what doesn´t kill you makes you stronger, right?" men asså seriöst hur mycket ska man ta som människa? Det är fan inte lätt att leva ibland och att känna så j***a mycket hela tiden. Det är en fas och den kommer gå över men just nu håller den på göra så jag går itu!

Det är livet som starkskör! Det går upp upp upp och sen j*****t snabbt rakt ner i det svarta hålet till man samlat på sig styrkan igen att ta sig upp. Du kan inte uppskatta det positiva i livet om du inte upplevt det negativa ordentligt.

Nu önskar jag att jag fick "catch a break though" och bara få finnas och andas och njuta av vår vackra moder jord <3

"What goes around comes around" så någonting måste jag gjort för att väcka Hades vrede mot mig lol.


Likes

Comments

Trots all ytlighet och årets värsta förkylningen är det svårt att motstå allt som händer runt omkring.

Idag hade Skybar at Mondrian poolparty, perfect söndags syssla som avslutates med sen lunch på Pink taco <3


"It's your life. Don't let anyone make you feel guilty for living it your way"

Likes

Comments