Vila, KBT, yoga, sjukgymnastik, mindfulness, medicin, bra kost, ja You name it. Allt har jag provat för att må bättre.

Många verkar tro att man "bara går hemma" och väntar på bättre tider, men så är inte fallet. Inte för mig iallafall. Har kämpat mig upp från botten, och tyvärr är resan lång.

Nu har jag kommit in på ett rehabiliteringsprogram på en stressmottagning. Har varit på utredning där och har fått mitt schema inför våren.
6 månader ska jag gå där och få lära mig stresshantering, KBT och avslappning.
Jag gick ett liknande program förra hösten, som hjälpte väldigt mycket, så jag hoppas att detta kan ge ytterligare hjälp!

Hade första mötet i måndags med min psykolog som jag kommer ha under våren, och det kändes bra! Hon verkade vettig och förstående.
Hon pratade om att vi måste jobba på att få bort min rädsla för symptomen jag får när jag blir trött och stressad. Eftersom rädslan för att t ex bli yr kan göra att jag faktiskt blir yr..bara av rädslan att bli det. Galet det där.

Kommer nog vara väldigt trött nu i början, eftersom jag måste åka iväg och vara aktiv 2-3 gånger i veckan, men förhoppningsvis blir det lättare med tiden.
Blir nog bra det här! 😊

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har vågat utmana mig själv senaste tiden.

Vågat köra bil kortare sträckor (dock inte ensam), vågat gå på konsert, gå ut på stan med vänner och andra saker som var nästan omöjligt förut då jag mådde sämre.
Jag måste fortfarande vila mycket dagarna innan och efter de lite större aktiviteterna, men det har ändå fungerat, och det är jag så glad för.

När jag tänker på att jag har varit sjuk i över två år nu, och att jag fortfarande inte mår helt bra, försöker jag påminna mig själv om de här små (eller egentligen väldigt stora) framstegen som jag har gjort, och inse att jag har kommit en bra bit på vägen!

Igår var en dag då jag behövde påminna mig om det.
Sonen hade fotbollsträning på förmiddagen, och jag blev lite stressad innan vi gick dit. Vilket resulterade i att jag var yr och hade ett tryck över bröstet hela promenaden dit. Det är inte lätt att gå hand i hand med glada och energiska barn när allting gungar.

När vi kom hem gick jag för att vila en stund, men barnen tjatade om att få baka pepparkakor som jag hade lovat, så blev ingen lång vila.
Vi hade en jättemysig stund när vi bakade. Lyssnade på julsånger, och sjöng med :)

Efteråt kom den där förlamande tröttheten. Somnade på soffan och sov i över en timme.

Det är så frustrerande och tröttsamt att må dåligt av så mysiga och roliga stunder. Det är då jag måste påminna mig om att det inte är så varje timma av varje dag, och att det är lite, lite bättre än förut.


Likes

Comments

Jag har blivit en expert på att dölja hur jag mår.

Sminkar bort tröttheten, ler, skrattar och låtsas som att allt är bra.

Att det gungar i huvudet, och jag bara hör hälften av vad personen som jag pratar med säger brukar inte märkas.

När någon frågar hur jag mår, svarar jag automatiskt "Jo det är bra, tack.".
Det är inte för att jag skäms för hur jag mår på något sätt, utan mest för att det låter så jäkla tråkigt att säga "Det är skit. Jag är yr och illamående och vill gå och sova".

Vissa dagar behöver jag inte låtsas. Vissa dagar mår jag bra! Jag är så tacksam för de dagarna, och längtar efter att de ska bli fler än de dåliga :).


Likes

Comments

Jag minns inte mycket från första tiden jag var sjukskriven.
Låg mest och sov tror jag.
Var livrädd för att få en sån där ångestattack igen, så vågade knappt ta mig utanför huset ensam.

Kände hela tiden att attacken var nära, och minns att jag på en promenad ner till vårdcentralen fick gå och räkna varje steg jag tog för att fokusera på annat.

Allting snurrade hela tiden. Kändes som att jag gick på en gungande båt konstant.

jag slutade köra bil, och ville knappt åka pendeltåg själv.

Det kom ju fler attacker. Värre än den första, och jag var livrädd inför nästa.
Allting kändes som ett stort projekt. Att duscha, att klä på sig. Att åka till mataffären var ungefär som att bestiga Mount Everst.

Vet inte hur många gånger min sambo fick vabba när han skulle jobba ett kvällspass, eftersom jag inte klarade av att vara ensam hemma med barnen, och inte ens hämta dom från förskolan vissa dagar.


Ett år efter kraschen kom jag in på ett rehabiliteringsprogram på en stressmottagning.
"Mamma går i stress skola" sa jag till barnen som undrade vad jag gjorde på dagarna när de var i förskolan.

Fyra intensiva månader gick jag där och fick lära mig mindfullness och KBT.
Det hjälpte mig oerhört mycket med min ångest, och jag fick lära mig hur jag skulle stressa ner i alla situationer.
Fick träffa härliga människor som var i samma situation. Vi både skrattade och grät tillsammans, och även om det var jobbigt så gav det också mycket glädje.

Men den extrema, förlamande tröttheten försvann inte...


Det tog ett bra tag för mig att inse att det här kommer att ta tid.. Jag tror inte att jag har accepterat det helt och hållet än idag.
Min hjärna behöver vila och tid för att läka.
Vissa dagar känns det oerhört frustrerande. Vill bara krypa ur mitt eget skinn, vill byta kropp med någon annan, vill bara ramla ihop i en pöl på golvet och stanna där.

Men sen kommer de "bra" dagarna. Då jag faktiskt orkar umgås med en vän, ta hand om barnen själv, och åka och handla mat på samma dag, utan att få yrsel, illamående eller bli alltför trött. Då kommer hoppet tillbaka till mig.

Är så glad för de dagarna, som blir allt fler 💗.

De dagarna, och tacksamheten för min underbara familj, mina fina vänner som alltid ställer upp för mig, och hoppet om att en dag må tillräckligt bra för att kunna känna mig "normal" igen, är vad som driver mig framåt.




Likes

Comments

Hösten 2014 var en period i mitt liv då jag kände att jag klarade allt.

Jag hade en jobb jag trivdes med, och även om det var höga krav så var det roligt.
Jobbade 75% eftersom barnen fortfarande var små, men gjorde fortfarande samma arbetsuppgifter som när jag jobbade 100%. Men det fixade ju jag. Inga problem.

Hemma skulle allting vara perfekt. Alltid städat och fint. Maten skulle vara lagad från grunden och vara nyttig. För barnens skull, och för mig som ville gå ner i vikt, och för sambons skull som hade fått diabetes typ 1, tre år tidigare.
Sambon behövde inte hjälpa till med mycket alls, för jag fixade ju det.

Jag började studera också. Två kurser på 100% på distans. Inga problem! Jag fixar ju det. Läste på kvällarna, och det gick super!

Sen kom smällen.

Har undrat varför man säger "gå in i väggen". Men nu förstod jag.
Men det kändes inte som att GÅ in i väggen, utan som att köra in i den i 180km/h.

Det kändes lite som om jag bara försvann. Från en dag till en annan. Från att ha "fixat allt" utan problem, till att knappt kunna ta sig ur sängen. Vara rädd för att gå utanför dörren pga yrsel och ångest.

"Smällen" började med en kraftig panik ångestattack.

Jag trodde jag skulle dö. Förstod inte alls vad som hände.
Satt i bilen och körde hem från jobbet. Hade jobbat en lördag trots att jag skulle varit ledig, då jag plötsligt blev yr och inte fick någon luft. Öppnade fönstret och försökte andas men det hjälpte inte.
Händerna började krampa. Fingrarna spände ihop sig på något konstigt sätt så jag kunde knappt hålla i ratten längre. Förstod då att jag var tvungen att svänga av och stanna vid vägkanten. Hittade en parkering precis vid vägen, och ringde i panik efter en ambulans.
Nu hade benen och bakhuvudet också börjat krampa. Stängde ögonen, och kunde inte öppna dom efter det.

Ambulanssjuksköterskorna undersökte mig och jag kunde långsamt börja andas igen. kramperna i händerna var det sista som släppte.
Det var ju inget fel på mig.. allt såg bra ut. "Du hade nog en ångestattack".

Gick till läkaren några dagar senare som sjukskrev mig 2 veckor.
Jag frågade direkt om jag kunde gå tillbaka till jobbet tidigare om jag mådde bättre.


Nu sitter jag här, två år senare. Fortfarande sjukskriven. För utmattningssyndrom.
Min resa mot ett lugnare liv började där, och fortsätter än.

Tanken med den här bloggen är att jag ska skriva om min väg tillbaka från utmattningen, som terapi för mig själv, men också för att kanske hjälpa andra i samma situation.
Eftersom jag fått en förkärlek för kost och hälsa under min sjukskrivning kommer jag även skriva om det. Min familj som består av min sambo, våra två barn och vår sibiriska kattunge, kommer också få vara med på ett hörn :)

Hoppas ni vill följa med!

/Jenna




Likes

Comments