Header

11 dagar över tiden blev det till slut. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det skulle vara så påfrestande att gå och vänta på någon som man aldrig förut träffat. Vänta på ett främmande liv som man inte hade en aning om. Fredagen den 14 juli var vi kallad på ett ultraljud för att kolla så att prinsen mådde bra där inne (vilket man kanske då kunde räkna ut på ena handen att han gjorde eftersom att han valde att stanna där så länge) Låg då och kollade min CTG kurva som såg jättebra ut. Ultraljudet såg också bra ut, men där konstaterades det att jag hade för lite fostervatten. Barnmorskan ville då att jag skulle få träffa en läkare och hon trodde att jag skulle få bli igångsatt samma dag. Träffade läkaren som gjorde en hinnsvepning på mig samt kollade hur mycket öppen jag var. 1,5 cm sa hon. YEEY tänkte jag. Äntligen händer det något. Då BB var överbelagt var läkaren tvungen att se om möjligheten fanns att jag skulle få stanna och bli igångsatt. Fick vänta kvar i rummet. Kände så mycket samtidigt. Nervositet, lycka, lättnad, oro över fostervattnet och om det fanns plats. Om inte vad händer då? Lättnaden kom när läkaren kom tillbaka med ett positivt besked att plats skulle göras för min skull och att idag skulle jag få läggas in i vetskap om att när jag lämnar denna byggnad så har 2 blivit 3.

Med miljoner fjärilar i magen åker vi hem och hämtar förlossningsväskan och vår egen packning. Redan då kände jag små värkar (förmodligen efter hinnsvepningen). Då jag redan var så pass långt över tiden så skulle jag tro att den bidrog en del. Hinnsvepningen gjorde lite ont, men var över väldigt snabbt så det är väldigt värt det. Väl inne på BB igen blir vi välkomnade av en jätte trevlig barnmorska som informerar oss om att vi ska få dela rum med ett annat par. Jag blir genast skeptisk, men inser snabbt att det inte fanns några andra alternativ då det var otroligt rörigt och överbelagt på avdelningen. Jag får en säng, Johan en stol. Stackarn. Där får jag ligga med CTG 40 minuter innan det var dags för min första dos av igångsättningen. Jag har hela tiden haft i mitt huvud att vattnet ska gå och jag ska vakna mitt i natten med jätte värkar så att bli igångsatt var inte riktigt i närheten vad jag hade föreställt mig. Första dosen anlände 14.30 och innehöll en spruta med vätska som man får i munnen. Smakade nästan ingenting, möjligen lite sött. Efter den ska man ligga med CTG ytterligare 20 minuter för att kolla så att bebisens hjärtljud ser bra ut samt att min puls och mina värkar ser bra ut.

Varannan timme var det dags att få ny dos och det skulle man få 8 gånger hade läkaren informerat mig om innan. Det tog bara cirka 1 timme efter första dosen så hade jag ganska täta värkar. Johan satt och klockade dom också kollade vi på skärmen så ungefär 3 värkar på 10 minuter. Dom började göra ganska ont. Där låg vi och tittade på film en stund innan det var dags för dos nummer 2. Då var klockan alltså 16.30. Då sa jag till barnmorskan att jag hade ont och hon sa att hon såg att jag hade det lite jobbigt. Ännu jobbigare blev det när hon säger att min CTG kurva inte såg bra ut och måste tillkalla på läkaren från förlossningen. Mitt hjärta började slå dubbelt så fort kändes det som. Sedan bad hon mig lägga mig på sidan. Detta på grund av att hans hjärtljud gick ner vid varje värk jag fick. Det hjälpte inte att ligga på sidan. Barnmorskans ansiktsuttryck såg allvarligt ut och det gjorde mig väldigt stressad. Mitt i detta kommer läkaren in. Jag blir tillsagd att ställa mig på alla fyra och jag vet faktiskt inte om det blev bättre av att jag gjorde det då jag mer fokuserade på läkaren som sa något i stil med att "Vi står och överväger om vi ska gå ner och göra ett akutsnitt på dig nu". Det kändes som att jag slutade andas. I samma sekund kommer en undersköterska in som sätter en spruta i sidan av låret på mig. Detta för att stilla mina värkar. De säger åt Johan att packa ihop våra saker innan de tar mig i en snabb hastighet från BB till förlossningen. Den lilla svängen som jag skulle gissa tog mindre än 1 minut hann det gå många tankar genom mitt huvud. Väl inne på mitt rum på förlossningen möts jag av en kvinna i privata kläder som jag genast börjar fundera över vad hon gjorde inne på mitt rum?! Mitt i den här kaosen? Tills hon började presentera sig som överläkare och hade blivit inringd av läkaren på sin jour. Stressad och lättad på samma gång då jag tyckte att överläkare lät både allvarligt och väldigt bra (När jag säger bra menar jag att det var skönt att känna att det fanns experthjälp på plats).

Jag fick ytterligare en spruta för att lugna ner mina värkar. Dessa sprutor gav mig fruktansvärd hjärtklappning som gjorde att jag var tvungen att ifrågasätta läkaren om det var normalt?! Kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mig och jag skakade enormt i mina ben. Hon lugnade mig och sa att det var fullt normalt. Medans värkarna gick ned satte de in elektroder på hans huvud via mina nedre regioner. Samt en slang med ett drop som skulle fylla upp med saltvatten i mitt fostervatten. När detta var gjort lämnade alla rummet hastigt men överläkaren var noga med att informera att hon har full koll på mina värkar och hans hjärtljud, som vid det här skedet hade stabiliserats igen, på en skärm utanför mitt rum. Då släppte allt. Tårarna forsade och Johan tröstade mig som tur nog var lugn. Eller det var åtminstone vad han gav sken av. Tror att han också var orolig såklart, men att han kunde hantera känslorna på ett annat sätt.

Precis vid den här stunden så fick jag byta barnmorska. Något som inte kom till att bli någon trevlig upplevelse, tyvärr. Jag kan ju tycka att när man har fått gå igenom en så hastig och jobbig upplevelse så kan man som barnmorska sätta sig på sängkanten, förklara läget och säga ett par lugnande ord. Nej, inte min barnmorska inte. Hon kommer in med en liten kopp i handen som hon ger till Johan innehållande aceton. I samma sekund så säger hon "Det vore bra om du pappa Johan kunde ta bort hennes nagellack och att du Desireé tar av dig dina smycken för man vet ju aldrig om det kan bli en akutsnitt" och därefter lämnar hon rummet?! Detta gjorde mig väldigt irriterad och trots att jag visste att läget nu var lugnt och att hans hjärtljud var som dom skulle så tycker jag personligen att det borde finnas andra smidigare sätt att hantera sina patienter på. (Sorry om du mot förmodan skulle läsa detta, se det som feedback på en dålig hantering)

Värkarna fortsatte. Klockan är nu cirka 17.30 och jag blir rekommenderad att stå upp, vilket jag också gör. Jag står och tar mig igenom värkarna tillsammans med en fantastisk Johan som har full koll på skärmen. Vi andas tillsammans och har peppar mig så jag får mig att känna mig som den starkaste kvinnan på planeten. Så stark att när barnmorskan erbjuder mig lustgas, tackar jag nej. Hade också i åtanke att jag inte hade öppnat mig mer och visste därmed att jag hade ett tag kvar att kämpa mig igenom. Trots värkarna kan vi ändå skratta och ha roligt tillsammans vilket lättade upp det jobbiga jätte mycket. Allt flöt på. Jag var törstig dock och var tvungen att fasta någon timme tills läkaren sa till att de var okej igen. Att äta stod dock inte på priolistan för min del.

Allt funkade jättebra och både barnmorskan och läkaren kom in med jämna mellanrum för att kolla till mig. Jag började känna mig trygg igen. Jag hittade krafter jag inte trodde att jag hade, men när klockan blev ca 00.00 och dom kollade mig igen hur mycket jag var öppen och läkaren säger att jag nu är öppen cirka 4 cm var besvikelsen enorm. Så många timmar och det hade knappt hänt något. Då ville läkaren ge mig värkstimulerande drop som skulle sätta fart på det hela lite bättre. Och det gjorde det, verkligen. Värkarna blev enormt smärtsamma och intensiva. Då jag nu låg ner och barnmorskan skulle sätta nål på mig och den andra handen hade jag om jag ska vara ärlig ingen koll på. Eller om den var ledig, men hur som helst så stod Johan och räknade in mina värkar och gav mig lustgas. Ja, vid cirka 23.00 började jag använda mig av den. Och det kändes som att jag knappt hann återhämta mig alls innan det var dags att andas igenom ytterligare en värk. Lustgasen var egentligen ingen lindring och jag kan inte riktigt förklara vad den gav för effekt på mig mer än att jag garvade min barnmorska rätt i ansiktet första gången jag använde den. Tyckte hon som såg ut som en liten disneyfigur, en liten fågelunge när hon pratade med mig. Men det kanske satt i huvudet att jag tyckte att den kändes bra, men fortsatte att använda mig av den iallafall.

När mina värkar var som värst så kommer jourläkaren in och det blev helt plötsligt mycket folk inne i rummet igen. Där stod dom med samma allvarliga ansiktsuttryck som dom hade gjort tidigare under dagen och det gjorde mig så himla rädd. Svårt att förklara. Den powern jag hade känt innan blev till negativa smärtor och stress. Mycket riktigt så sjönk hans hjärtljud igen när mina värkar blev så intensiva. Varpå jourläkaren säger "Jag vet att du hade kunnat kämpa i 6-7 timmar till, men vi vet inte hur länge han klarar så nu går vi ner och gör ett akutsnitt". Jag säger till läkaren att "Gör vad ni vill bara ni får ut honom NU". Åter igen får jag sprutor som ska stilla mina värkar medan dom skulle köra ner mig till operationssalen. Plötsligt kände jag en ENORM smärta nere i "fiffi" och nån annanstans jag inte kunde beskriva och skriker rätt ut till barnmorskan "VAD GÖR DU FÖR NÅT?" och måste ha låtit fruktansvärt arg. Då stoppar hon in en kateter i mig och utan bedövning då det skulle gå undan ner till operationen. Den smärtan var fruktansvärd. AJ! Innan det var dags att rulla ner den här ilskna kvinnan så skrek jag till Johan "GLÖM INTE NÄSSPRAYEN" (Jag är beroende av nässpray) Som jag för övrigt inte fick någon användning av då jag hade massa slangar i näsan nere på operationen. Kan skratta högt åt det så här i efterhand!

Oklart hur många personer det var som körde ner mig till operationssalen, men jag skulle gissa på att det var 4-5 personer med Johan. Kändes som att vägen dit tog sjukt lång tid, men det gjorde den nog i själva verket inte. Jag var för nervös och rädd och hade för ont för att reflektera. Samma väl inne i rummet som hade lampor som framhävde varenda liten por i kroppen. Där stod dom och gjorde i ordning verktygen för det som komma skall. Johan såg jag inte till på en stund för han hade dom placerat på en stol några meter bakom mig. Stackars min fina Johan som inte kunde vara med och trygga mig när jag låg där och kved av värkarna som hade kommit tillbaka. Jag ropade efter lustgas och mannen som presenterade sig när vi kom in i rummet var skojfrisk och förklarade att "Jajamen här nere har vi allt vet du så här kommer lustgasen". Han var bra! Gillade att han var avslappnad och kunde skämta till det trots att det kändes som att man låg för dödsbädden. Dessutom hade det tillkommit väldigt många nya ansikten som skulle vara med under själva operationen. Och även om dom hade presenterat sig så hade jag varken brytt mig eller kommit ihåg det så vi besparade varandra tid.

Efter en kord stund kom narkosläkaren som skulle ge mig ryggmärgsbedövningen. Jag var inte ett dugg rädd för den. I vanliga fall tycker jag att sprutor och sånt är väldigt obehagligt. Inte för att det gör ont, utan vetskapen att ha en nål i kroppen. Han bad mig ligga i fosterställning och det var inte enkelt med värkarna som var lika täta igen. "Du måste puta ut ryggen för att jag ska kunna sätta den" minns jag att han sa. Jag hade lust att skrika "MEN HAR DU FÖTT BARN SJÄLV NÅGON GÅNG ELLER?!" (Bör tillägga att detta var en man) Men jag gjorde snällt som han sa och rätt som det var känner jag att från ungefär brösten och neråt börjar jag sakta men säkert att tappa känseln helt och hållet. Känslan var obehaglig att inte känna min egen kropp, men samtidigt att värkarna avtog. Obehaglig men skön känsla. Samtidigt som detta hade jag hamnat i någon form av chock. Den medförde att jag var helt skakis. Fick ett skynke framför mig ungefär vid brösten och nu satt Johan tätt bredvid mitt ansikte. Trots att jag var helt utelämnad till alla som befann sig i rummet och gjorde sig redo att snitta mig så fick Johan mig åter igen att känna mig som den starkaste kvinnan på planeten. Alla fina ord, stärkande ord, hans blick, hans värme, hans trygghet. Utan han hade jag aldrig klarat detta. Johan på vänster sida och narkosläkaren på vänstersida som var tvungen att hålla i bägge mina armar då jag skakar så mycket.

Plötsligt känner jag hur de börjar skära i min mage. Det gjorde absolut inte ont!! Johan fortsätter med sina peppande ord och narkosläkaren likaså. Jag svor mest. Till slut känner jag att de ruckar hela min kropp. Jag far fram och tillbaka och i samma veva säger narkosläkaren "Om en minut är du mamma tror jag". Den minuten är den längsta minuten i hela mitt liv. Johan och jag är bara några millimeter ifrån varandras ansikte när vi hör hur han gråter och är ute. Känslan går inte att sätta ord på. De är det finaste läte jag hört i hela mitt liv. 2 stolta nyblivna föräldrar som känner allt man kan känna samtidigt med fortfarande bara några millimeter mellan oss. Äntligen var han ute!

Johan följde med och tvättade av honom osv medan jag låg kvar och blev ihop sydd igen. Sjuk känsla. Att få vara vaken under en operation?! Ett akutsnitt fanns inte i min vildaste fantasi när jag blev igångsatt cirka 11 timmar tidigare. Men hur det än blev så har jag aldrig någonsin varit så stolt över mig själv. Jag har avverkat en graviditet och jag har fött trots ett snitt, den vackraste ungen i hela världen.

Jag vill också passa på att säga att trots denna "dramatiska" förlossning, så har detta ändå varit en bra upplevelse. Helt fantastisk personal både på förlossningen och BB. Jag kände mig i det stora hela väldigt trygg och betrodd. Vilken service! Och om det är någon som läser detta och är livrädd för kejsarsnitt, var INTE det. De är inte så farligt som det låter, verkligen.


Lördagen den 15 juli kl. 01.29 kom han. 3532 gram och 52 cm ren och skär kärlek. Den sista bilden är dock ifrån 6 dagars kontrollen. Idag är han 3 veckor och 2 dagar. Tiden springer förbi och jag är kär i min Vincent och i livet. Min fina familj.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

När man har tråkigt, då äter man. Har man inget gott hemma, då bakar man. Mums!

Likes

Comments

Vaknade inatt, igen. Fruktansvärd klåda. Är det solen tro eller gravidklåda? Känns som att jag vill slita av mig huden. Låg där och filosoferade ett bra tag innan jag kunde somna om. Dock väldigt tacksam för att jag kunde det! Vaknade av att det trimmades gräs utanför. Jag har inget emot att dom klipper gräs utanför, de är ju bra att de görs. Men att vakna av det ljudet är ingen höjdare. Där och då vill man slita den maskinen i stycken! Haha arrrg.

Himlen har öppnat sig utanför. Har dörren lite på vid gavel så jag hör hur det slår i marken och en del av vår balkong. Tomatplanta jag fick av Isabelle borde vara glad. OM du läser Issa så vill jag bara säga att den lever än och att det har kommit fram 2 små knoppar som jag hoppas ska utveckla in färd att bli en tomat! Johan tar också väldigt bra ansvar för den. Den mår bra!

Nyss ätit frukost. Bästa måltiden på dagen. Älskar när vi har mycket att välja på hemma och man kan äta den i lugn och ro. Idag äter jag den verkligen i lugn och ro! Har tänt ljus hela lägenheten. Hade lite små värkar inatt tror jag, men de avtog efter en stund. Har lite känningar nu med, men ingenting märkbart. Man börjar ju undra om det sitter i huvudet eller i magen?

Vad ska ni göra idag?

Igår handlade vi till förlossningen. Nåt att äta på, att dricka, mat till Johan osv. Är sååå laddad! Det är verkligen nära nu..

Likes

Comments

Klagar inte på livet idag!

Likes

Comments

Dagarna passerar med en väldig fart trots att väntan på att miraklet ska anlända är lååångsam. Det är väldigt tungt. Jag känner av förvärkar och ett otroligt tryck neråt fortfarande, men sen avtar det och mamman mår hur bra som helst. Jag borde och är vara tacksam att jag mår bra, men nu vill jag ingenting hellre än att han är på utsidan med oss!

Johan är hemma igen. Inte visste jag att det skulle vara såhär jobbigt att vara ifrån honom?! Eller han ifrån mig för att vara exakt. Förhoppningsvis känns de bara så jobbigt nu för att man inte vet när det händer. Så måndag till fredag har han varit borta och i helgen jobbar han också, men på sitt andra jobb. Helt galet vad han kämpar på, mitt hjärta. Vi hann iallafall med en matbit på Invito tillsammans i fredags. Superfint väder och stan var fylld med människor som hade samma tanke som vi då de flesta uteserveringar var översvämmade. Alltså den lukten! God mat i kombination av berusade människor. Allas parfymer samlade och en liten touch av cigarettrök då man inte längre får röka inne på uteserveringarna. Det luktar sommar! Ljuvligt, men kanske lite äckligt samtidigt.

Maten var iallafall fantastiskt god!

Igår tillbringade jag dagen med Frida och hennes syster Sophie i deras stuga. Jag var parkerad i en solstol heeeela dagen. Solen älskade mig! Jävlar vad färg jag fick. Inklusive en rejäl klåda som gjorde sig påmind 03.00 inatt så 03.30 tog jag en iskall dusch för att dämpa den. Fördelen med att sola som gravid: solen tar väldigt fort och sätter sig snabbt (på mig iaf). Nackdelen med att sola som gravid: man svettas floder och har man gått så långt som jag har och dessutom tappat slemproppen så får man icke bada (tortyr) samt att huden blir känsligare.

Men som jag och min vän Tim konstaterade igår så är ju huvudsaken att man är brun och fräsch. De är det viktigaste!! Haha. Väntar på att Frida ska vakna nu sen rullar vi bort till hennes stuga igen för ytterligare en fantastisk dag i solen. Man måste ju få njuta av att bara vara jag de sista dagarna. Sen är det Lillens rutiner som ska följas.

Likes

Comments

Hej igen mina trogna läsare. De är ju nästan så att man fäller en liten glädjetår alla tappra läsare som ändå hänger sig kvar här trots att uppdateringen är usel - vilket nästan är en komplimang. Förlåt mig, verkligen.

Jag är lite stolt över mig själv ändå hur jag lyckas få tiden att gå trots att jag inte jobbar. Min sambo är inte ens hemma och underhåller mig då han är borta och jobbar. Jag är som en fästing på min bästa vän som knappt hinner sluta jobba innan jag ringer och ifrågasätter hennes resterande delen av dagen som jag redan har tagit för givet att jag är en del av. Hahaha! Lill-parasiten herself!

Jag har haft fullt upp denna veckan också trots allt. I måndags blev jag bjuden ut till Ida-Malins stuga. Har för övrigt inte träffat henne bortsett från min babyshower, på typ ett år. Vi konstaterade medan vi åt en god lunch som hon hade tillagat, att oavsett hur längesen det var vi såg varann, så är vänskapen fortfarande densamma. Det uppskattas verkligen! Jätte mysig eftermiddag. Tusen tack! Bör tilläggas att hon bor i USA numera och att de är på grund av det som man inte ses längre. Men det är ju skamligt hur dålig man är på att höra av sig och bara fråga hur man mår. Jag är jätte dålig på det och borde verkligen göra det mer ofta till mina vänner.

I tisdags fick jag fräscha fransar så att jag kan vara snygg (i den mån det går) på förlossningen. Nu fick jag mig själv att framstå som jordens ego. Jag är inte det, iallafall inte utseendemässigt. Jag älskar mjukiskläder och använder det i den maximala utsträckning det går. Kan klä upp mig ibland om jag har lite för mig eller bara känner för det en dag. Det är kul att vara fin, men samtidigt skönt att känna sig bekväm. Har aldrig var intresserad av dyra kläder och märken. Har aldrig varit min grej! MEN denna veckan har jag faktiskt klätt upp mig och gjort mig fin. Det kan man behöva göra när man känner sig som en flottig, överhettad kossa 1 vecka innan förlossningsdatum.

Denna blusen hittade jag på redan för 244;-

Åkte till mamma och sov igår med. Kände mig inte bekväm med att sova ensam när jag har sån extrem ilande känsla neröver bäckenet och "fiffi". Ibland kan det ila så mycket att jag måste stanna upp och bara stå still. Min lillebror stannade hemma från fritids idag och var med mig istället. Vi åkte på ICA för att köpa glass och jag skulle kolla på en klänning som jag kunde ha på mig idag då det slog till på strålande sol. MEN insåg ju att det var halva reapriset på jättefina kläder!! Fick typ 10 plagg för 600:-. Måttligt nöjd var ju jag, mindre nöjd lillebror som inte alls var lika shoppingsugen på damavdelningen. Undra varför? Haha. Han var rätt lättflirtad och var nöjd med sin glass strax därefter.

Tog med mig mamma till barnmorskan kl. 15. Hon var jätteglad och filmade hjärtljuden. Huvudet är nu fixerat och han är redo att komma vilken minut som helst. Och jag är SÅ REDO! Tiden går så sakta. Man är så nervös inför vad som komma skall. Jag vet att det kommer att göra så fruktansvärt ont. Men jag vill verkligen uppleva en förlossning. Vissa stunder har jag sån kraft att det känns som att jag är helt oövervinnerlig. KOM UT UNGE!

I skrivande stund ser jag ut likt följande. Trött. Tung. Förväntansfull. 5 dagar kvar till bf. Känns som att jag fortfarande trampar på i v. 20. Det är sååå långt borta, men ändå inte. Jag är också lycklig. Pratade med Johan i telefonen förut och vi båda insåg att trots ett förhållande med 7 år i bagaget så känner vi oss båda fortfarande nykär. Och det är sant. Jag får fjärilar i magen när jag ser honom. Jag känner så mycket på en och samma gång. Att vara utan honom måndag-fredag medan han är på jobb är skit jobbigt. Jag blir nästan känslomässigt berörd när han kommer innanför dörren på fredagen. Kan vara hormoner också. Men GOT DAMN vad jag älskar den mannen.

Kärlek till livet.
Kärlek till er.
Håll tummarna för mig.
Snart kommer vårt kärleksbarn.

GODNATT!

Likes

Comments

Glad midsommar.. i efterskott! Hur har den varit?

Själv tillbringade jag den tillsammans med min fina Johan och hans familj. En lugn och nykter midsommar med god mat och massa skratt. Sällskapsspel. God tårta som Johans syster gjort. Tillbringade även en liten del av den på förlossningen, igen. Man är ju stamkund. Men jag mådde väldigt dåligt tidigare på dagen, yrsel och illamående. Visade sig att den lilla parveln ligger och klämmer på stora kroppspulsådern vilket gör att jag lätt känner mig dåsig. Jag kommer bli jordens hönsmamma, verkligen. Orolig för minsta lilla nu när det är så nära inpå. Fick lägga mig på sidan för att minska trycket bakåt vilket också faktiskt funkade sjukt bra! Åter igen, fantastisk personal som tar väl hand om en och även fast man känner sig som en börda när man bara är orolig så är dom noga med att förklara att man SKA höra av sig om man är orolig.

Igår (lördag) var vi på räkfrossa på Salteriet. Var där förra året också. Sååå gott!! Mysig liten restaurang bredvid vattnet som ger en riktig västkustkänsla. En trubadur som underhäll med låtar man enkelt kunde sjunga med till. Var dock stinn i magen i flera timmar efteråt, men det gjorde mig absolut ingenting när jag visste vad som låg där inne och gottade sig ;)

Har sovit som en gudinna inatt bortsett från de gånger jag får springa upp och tömma blåsan. Har haft det rätt lugnt hittills, men nu får jag springa några gånger och då blir det verkligen akut! Det är som att han skallar kissblåsan med all sin kraft.

Idag har vi inte gjort så mycket. Vi har ordnat lite i badrummet. Fixat en duschstång bland annat.. Så nu är jag helt slut i ryggen. Johan var sjukt arg för att det inte gick som han ville när han skulle borra upp den. Tror han lyckades rabbla upp alla svordomar som finns inom loppet av 15 minuter. Samtidigt som en annan blir blödig på sidan om bara för att han verkligen gör ALLT för att underlätta för mig och fixar och donar jämt. Han är fan bäst.

Han förtjänar lite speltid nu tycker jag. Han är så söt när han sitter där ute med sin speldator. Skönt att jag kan gå dit och få min kärleksdos utan att han blir upprörd att jag avbryter. Han är så ivrig att få mig att prova spela med HÖR OCH HÄPNA så har jag faktiskt spelat cs förut. Jag är alltså den mest anti spelmänniskan någonsin så länge det inte kommer till kort och sällskapsspel, de är grejer de!

Likes

Comments

Äntligen så var han hemma och jag kan känna mig hel igen! Inte van vid att han är borta så ofta och länge, men det är väl bara till att vänja sig nu antar jag när han tog och bytte bransch helt ;)

Myst hela dagen idag sen han kom hem. Gjorde en liten break med ett Birsta besök med Frida och Jennifer. Hittade faktiskt en blus och ett linne. Har ju inte blivit så mycket shopping för min del av kläder då jag finner det högst ointressant när kroppen är helt annorlunda i jämförelse med vad den brukar göra. Är iallafall väldigt nöjd över mina inköp idag!

När jag kom hem bestämde jag att vi skulle åka till Sidsjön och ta vara på det sista av solen. Kvällen blev superfin till skillnad från dagen som typ bara bjöd på mulet och regn. Stannade även på ICA och köpte en varsin alkoholfri öl som vi drack i solen. Bra med en liten promenix på kvällskvisten så kanske ungen känner för att kika ut snart med. Tack för idag och slut för idag.

Imorgon är det midsommarafton. Den spenderar vi med Johans familj i stugan. Blir lugnt och nyktert, heh. Hör och häpna.. Vad ska ni göra? :)

Likes

Comments

​Igår gjorde jag och Erica en tur ut till Skatan i brist på annat. Gud vilket mysigt ställe! Dit planerar vi att fara när båda har kläckt samt att ta med grabbarna. Planerade även att dom får köra och vi kan förtära något glas med alkoholhaltig dryck till. Inte mer än rättvist ansåg vi! Hehe. 

Likes

Comments

I fredags sa Frida helt plötsligt att "Fattar du att vi inte kommer att ha så mycket ensamtid längre? Att nu kommer det att tillkomma ytterligare en i bästis-skaran. Kan vi inte göra nåt mysigt du och jag på söndag?" Och ingen blev ju gladare än jag. ÄLSKAR att ha kvalitetstid med Frida. Trots att vi har det egentligen flera dagar i veckan så tröttnar jag ALDRIG och de är väl därför som vi är just det, bästa vänner.

Så i söndags kom hon 18.30 då jag skulle vara startklar. I samma sekund ringer mamma som har varit i Örebro i helgen och är ivrig och säger "Jag har köpt en jättefin present till Vincent och jag är hemma om 10 minuter ungefär. Kan du inte komma och titta på den?" Jag svarade att jag vet faktiskt inte då jag ingår i Fridas planer för kvällen. Bör också tillägga att Frida har sagt att vi ska gå i trappor och typ lukta på saker?! Då hon skrev och frågade "Visst är citron det ända du är känslig mot?" Fattar ni hur mycket mitt huvud gick i högvarv?! Vadå trappor och höggravid? Hur som helst så sa Frida att "Ja, vi kan åka dit om det går fort för vi måste på ICA och köpa fika också" Så vi åker till mamma för att titta på den fina presenten.

Väl där möts jag av mina fantastiska vänner och familj som skriker "SURPRISE" och har helt ärligt gjort den absolut finaste babyshowern jag någonsin har sett. Jag grät när jag kom in. Att detta var anordnat bara för mig och lille V. All dekoration, alla fina bakelser och TÅRTAN, helt fantastisk. Och framför allt att så många av mina vänner var där. Jag blev så himla rörd. Ser också bredvid bordet i en fåtölj en tavla med en bild från ultraljudet och en handskriven kommentar från alla. Då rann tårarna ännu mer. Alla fina presenter. Blir blödig bara jag skriver om det här..

Hur tackar man för något sånt?! Det ända jag säger till Frida nu är att jag har halvt ångest inför att hon skaffar barn då hon satte ribban allra högst direkt. TACK snälla för allt. Hade aldrig kunnat få en finaste babyshower!

Jag känner mig rikast i världen

Likes

Comments