View tracker

Okej vänner och familj i Sverige, här kommer inlägget där ni får veta vad som hänt med min "situation" här borta. Det kommer bli långt också och kanske låta negativt, så ni vet det redan nu. Vill bara börja med att säga att jag är så extremt tacksam för att jag har fått den här möjligheten och att jag har det bra. Jag vill bara att ni ska få veta nu vad det är som hänt och jag känner mig äntligen redo för att berätta. Tänk på att värdfamiljen endast är en aspekt av året och även fast den delen sket sig så är alla andra aspekter helt underbara. (Är i en awkward fas där varken engelskan eller svenskan är bra) Vissa saker kan jag inte berätta heller, eller visa på internet så när vi skypar kan jag visa meddelandena. OBS DETTA INLÄGG KOMMER RADERS DÅ JAG INTE VILL HA ALLT UTE PÅ INTERNET.

Okej så hela situationen började redan andra veckan (tror jag inte säker) i USA. Då var det dock inte en situation, men what ever. Jag kände redan då att jag och min värdsyster inte "klickade", men tänkte att det kommer bli bättre det är ju ändå bara andra veckan. Hon var väldigt, väldigt negativ till det mesta och vi pratade knappt med varandra även fast vi inprincip gjorde allt tillsammans (skolan, volleyball osv). Helgen efter åkte jag, hon, min andra sister och min hmom till Milwaukee för en födelsedagsfirande, under veckans gång blev allt sämre och sämre och vi kom inte överens överhuvudtaget. Anyway, i bilen så började vi prata om lite olika saker. Först smink och foundation (detta kommer låta fånigt), vi hade ett "argument" om detta då våra åsikter är extremt olika. Sedan om alkohol och rökning, hon tyckte att alla som röker cigaretter är "druggies" varpå jag säger att jag har många vänner som röker och jag uppskattar inte att du kallar de druggies för det är motsatsen mot vad de är. Basically var (är) hon väldigt judgemental och det var efter det som allt gick utför. Hon började lägga "kommentarer" och vi pratade inte överhuvudtaget, eller jo men om vi gjorde det så var mest arguments. Det kom till den punkten att jag kände att jag inte kan leva så längre. Det var mycket småsaker som hände (skulle ta år och dar för mig att berätta allt), som ledde fram till att jag ville byta familj. Om jag säger såhär, det var antigen tyst mellan oss eller så bråkade vi, oftast om grejer som jag gjorde/inte gjorde/gjorde fel och jag som försökte förklara vad som hade hänt. De kunde börja med att jag frågade en fråga och slutade oftast med att tårarna brände bakom ögonlocken.

En dag ringde jag min amerikanska kontaktperson, jag tror jag pratade med henne fredagen det var the homecoming game. Det tog mig en vecka att få tag på henne.Samtalet började med att jag fick en rejäl jäkla utskällning för att jag inte hade städat mitt rum, jag var så himla disrespectful och massor av andra avancerade, engelska ord som jag inte förstår; thank god for that, om jag förstod vad hon sa skulle jag garanterat börjat grina. Sedan fick jag berätta hur jag kände, att jag ville byta värdfamilj för vi inte kommer överens överhuvudtaget och att jag börjat bli ledsen pga det. Det första jag får höra är att det i själva verket handlar om att vi har olika personligheter. Aa jo men tjena tänkte jag. Olika personligheter fine, men det handlar om något helt annat i den situationen. Olika personligheter leder inte till det som hände between us. Sedan berättade hon för mig (coordinatorn) att min familj endast är en välkomstfamilj vilket betyder att de endast skulle hosta mig i 6-8 veckor. Detta berättar hon då när det gått 6 veckor. Hon sa hon gjorde fel i mitt placeringsdokument (uppenbarligen för jag hade ingen aning om detta och det står i mitt dokument att de är en permanent familj), att hon vetat detta hela tiden och sa också att hon inte berättade tidigare även fast vi pratat för att hon väntade så jag skulle bli glad när jag mejlade henne och sa att vi behövde prata. Jag blev åt helvete inte glad. Efter det skulle jag ge henne namn på familjer som kunde hosta mig. Kan ge er en bra förklaring till varför jag inte blev glad när hon sa att de endast var en välkomstfamilj även fast jag ville byta och det är att eftersom hon vetat det så ska hon redan börjat leta efter en ny värdfamilj och så skulle jag ha vetat om det. För er kanske inte detta låter som en jobbig situation, men jag kan berätta det för er, det var förjävla jobbigt och det blev värre.

På måndagen berättade jag detta för min person i skolan som hjälper oss foreigners. Hon tyckte som jag att detta var helt sjukt att hon inte berättat detta tidigare, hon fick en smärre chock. Så under 7th hour pratade jag med några och berättade vad som hänt i helgen varpå en säger att min hsister gått runt och sagt att hon inte gillar mig och längtar tills jag flyttar (sagt till några andra att hon hatar mig också) och en del andra saker. Grejen är den att jag inte tycker att man säger så om någon annan när man vet att folk pratar i high school och jag tycker också att det är mellan hon och mig. Började grina i skolan och pratade med profe igen om att jag inte kände mig trygg med att sova hemma den natten, ville inte gå hem. Hon förstod mig. Hon ringde även till min hmom och berättade vad som hänt plus till min coordinator. Grejen med coordinators är den att de ska finnas där för en, hjälpa en och om det är något som händer så ska man kunna sova hos den. Så jag försöker få tag på henne (omöjligt) och tillslut svarar hon på Facebook. Jag skrev till henne att jag inte vill sova hemma och jag får tillbaka ett långt meddelande som säger att det inte är något fel, att jag ska ta det lugnt, att jag ska sluta säga saker som inte är sanna osv. Det är det enda jag kan berätta från den konversation, men jag kan säga en sak och det är att den konversationen inte är snäll. Och hon visste vad som hade hänt när hon svarade det hon gjorde. Kul. Jo men verkligen. Ni kommer få se konversationen någon gång, men inte såhär över internet. Och ni kommer få veta allt någon gång, men jag kan inte skriva ut allt på internet. Allt detta hände alltså på en dag, kan säga såhär; jag grinade en jävla massa och var så redo på att packa väskan.

Anyway. Det slutar inte där. Dagen, eller två dagar efter den dagen när jag kommer hem från skolan så lägger min hsister en massor av kommentarer igen, inte så roliga kommenterar att få när man redan är extremt känslosam. Sedan börjar vi bråka. Alltså bråka, bråka. Kommer inte ihåg allt som sades, men det var inte vackert. Och som vanligt när jag och hon bråkar är det jag som gjort något fel. Anyway. För att ni ska förstå hur illa det var så slutade det med att hon sa att jag borde stanna på mitt rum och att jag säger "förlåt för att jag inte är den du trodde att jag skulle vara och förlåt men det var faktiskt NI och du speciellt som valde mig." Började grina en jävla massa. Och ja. Jag är på mitt rum hela tiden när jag är hemma och jag och min hsister säger inte många ord till varandra och om hon säger något till mig är det INTE med en snäll ton, det kan jag säger er.

Om ni trodde att det var slut så hade ni fel. Så jag tror det var förra veckan eller två veckor sedan som mamma skriver till mig att jag MÅSTE svara min svenska kontaktperson och att jag måste prata med henne. Nu var det så att det i min månadsrapport stod att jag bröt regler, vilket absolut inte är sant. Nu kommer det ironiska eller "roliga", blir rent ut sagt förbannad när jag tänker på det och vill grina. I min rapport stod det inte endast att jag bröt regler utan även att jag ljuger, är en story teller samt make up rumours. DETTA ÄR SÅ LÅNGT FRÅN SANNINGEN MAN KAN KOMMA. När folk i skolan frågar saker om min "situation" så väljer jag att inte svara, för att inte vara en storyteller, skapa rykten eller ljuga. Började faktiskt grina i skolan då också, jag är extrem känslosam här och klarar inte av när någon säger så om mig. Frågade min coordinator om varför det står så i min rapport och svaret jag fick var att det är sant att jag ljuger och att hon fått informationen från det svenska kontoret. HAHA AA JO MEN TJENA.

Min coordinator har inte riktigt varit till en stor hjälp i denna situation, hon har gjort allt rätt mycket svårare än vad det är. Ni kommer få veta hur om vi skypar någon gång, men som sagt tänker jag inte lägga up ALLT som hänt här på internet och inte i detalj heller.

På något sjukt konstigt sätt har jag ändå lyckats ha det bra här, även fast situationen inte varit den bästa under en väldigt lång period. Och jag har så extremt tacksam för allt jag fått, och kommer få se och uppleva. Förresten, vill ni veta anledningen till varför mitt utbytesår är det bästa som hänt mig? Det har gett mig möjligheten att växa något otroligt som person, blivit så himla mycket starkare, fått perspektiv på allt och ja.. Önskar verkligen att alla kunde få den här möjligheten men önskar INGEN att gå igenom det som jag gått igenom. Jag har varit redo att packa väskan och sätta mig på nästa plan hemma but im still standing strong. Ni kanske inte tycker att detta var något speciellt, men tänk på att jag är "ensam" på andra sidan jorden. Anledningen till att jag inte berättat något tidigare är att jag inte velat oroa er men jag lovade mig själv att berätta när allt löst sig. För det är det som händer nu. Imorgon, den 26e eller den 27e, så flyttar jag till en ny familj. Förhoppningsvis får jag stanna hos de tills jag åker hem till Sverige, i December får jag veta det. Måste bara tillägga att jag och min värdmamma har ett väldigt bra förhållande trots allt och att jag har det bra.

Puss och kram Skumbanan

(Skicka choklad med saltlakrits smak och orange crisp smak, kexchoklad och tuttifrutti ringar honey bunches)

Och nej. Jag drömmer inte på engelska än, tror jag, inte säker och min accent är fortfarande sjukt thick men språket är himla förvirrande.

Puss igen på rumpan

Ni får en bild från homecoming week också

​Puss en tredje gång

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

 Jag förväntar mig mer än att endast vidröra och snudda kulturen på ytan så som man gör som turist. Lära mig det engelska språket på en helt annan nivå än vad man gör här hemma. Att uppleva massor och få nya intryck, kanske till och med se vardagen från andra perspektiv.  Prova på sporter, ta klasser vi inte har hemma och gå “all in”. Men främst av allt förväntar jag mig att jag ska- när jag är gammal och gaggig, titta tillbaka på året med ett leende på läpparna och glädje i ögonen, säga att jag gjorde allt jag ville göra, gjorde det bästa av alla situationer och säga att det var det bästa året i mitt liv. Göra lemonad av citroner och se oss-utbytesstudenter som solen, där solen alltid kommer komma fram oavsett hur molnigt och grått det ser ut på himlen. Så länge som vi utbytesstudenter klarar av att tänka i de banorna så tror jag att verkligheten kommer att bli som förväntningarna. Jag förväntar mig att jag  aldrig någonsin kommer att säga “OM jag hadegjort det där”, istället kommer jag att säga “ATT eller NÄR jag gjorde det där”.Ersätta om med att eller när. Jag förväntar mig inte att det alltid kommer vara lätt, men jag förväntar mig att det kommer vara värt det.  

Likes

Comments

Diskodaggarna, bamse, lilleskutt och skalman, surfgirls, rumpnissarna- för att ett namn för oss tillsammans inte räcker. Så lycklig som jag är när jag är med dessa, så mycket kärlek jag ömmar för de, så konstiga vi är med varandra. Minnena vi har tillsammans, sådana som vi sent kommer glömma.Att inte träffa dessa på minst tio månader känns surrealistiskt, inte som verklighet. Men det kommer bli min verklighet- snart. 

Samtidigt är jag helt säker på att den vänskap vi har inte är en sådan som man lätt släpper, inte en sådan som försvinner efter tio månader isär. Den är stark och de lever i mitt hjärta. Det är därför vi klarar av det här, för att den fysiska distansen mellan oss inte spelar någon roll, inte sålänge som vänskapen finns i våra hjärtan. Tio månader går snabbt och vips så står vi där på Arlanda, med tårar av lycka, kramandes för att vi är återförenade. 

We float like a river, bring sweet to the bitter, if we fall we get up, we do it all so effortless. 

Likes

Comments

​Hujedamig! Idag, den 25e juli, så var det den första avresan. Hur sjukt är inte det?!? FÖRSTA. AVRESAN. TILL. NEW YORK. Vilken realitycheck- att det här faktiskt händer, att jag ska till andra sidan pölen och leva där i tio månader. Idag är den sista milstenen innan den riktiga, den stora, milstenen- avresan. De mindre milstenarna som intervjun, antagandet, get ready mötena, avresemötet och ambassaden så är det bara avresan kvar... Konstig känsla faktiskt. Efter så många papper, så mycket jobb, så mycket fix, så lång väntan så händer det faktiskt. Det går inte att beskriva hur otroligt taggad jag är på vad som komma skall och att det faktiskt händer. Nu är det bara packning, värdfamilj och avresedatum som saknas, men sen, sen sitter jag på planet till andra sidan planet. Antagligen med halvt panik, men med en inställning som kommer att göra detta år till det bästa året i mitt liv. 

Likes

Comments

Fyra timmar på minuten och några fruktansvärt goda bullar senare var avresemötet avklarat. Ja avklarat, det var inte det roligaste jag varit med och inte heller det mest informativa med tanke på att jag varit på de andra get ready mötena som Explorius anordnat. Det mest intressanta var definitivt att lyssna på referensstudenternas historier, det är ju liksom de man vill höra, right?!? Förövrigt hade de världens godaste bullar seriöst, de måste ha varit skickade från någon bullgud eller något, så himla goda. Kul var också att träffa de utbytisar jag träffat på våra utbytesträffar, skit kul var det att träffa de faktiskt, så huge kramar till er om ni läser det här <3 (<3 för det är tb till 2012)

Annars då?

- 1 dag tills sista uppgiften ska in för ettan

- 4 dagar till frihet, aka skolavslutning, aka bästa dagen, aka lycka

-7 dagar till London, hur nice? Tjejresa delux med mamma, moster och kusin

- Alla dagar på sommaren som innebär FREEDOME, ingen skola, inget plugg, inga måsten

Och sen så småningom AVRESAN. Extremt blandade känslor för den dagen dock...

See ya later alligator

(skulle lägga in en bild på mig själv men insåg att majoriteten, aka 99.9 % av bilderna på mig är bilder på mina dubbelhakor) (hittade en när jag lekar surfare på sängen, coolast på denna jord)

Likes

Comments

Äntligen känns det som att det är på G med värdfamilj och placering. ÄNTLIGEN. Igår fick jag en vänförfrågan på Facebook och när jag kollade dennes profil så såg jag att hon jobbade för min amerikanska organisation; Nacel. Har mina aningar om att hon är en local rep, men om det stämmer eller ej har jag ingen aning om. Kan säga att det blandat med att jag fick lov igår resulterade i att gårdagen blev en av de bästa dagarna hittills detta år. 


Likes

Comments

Dagarna flyter ihop till en enda röra, allt går som på räls och är rutin. Skoltröttheten har slått ner som en jäkla blixt. Att pallra sig iväg till skolan är mer något jag ser som mission impossible än något som är possible, men vafan. För varje dag som går så kommer jag närmare och närmare utbytesåret. Eller det kanske redan har börjat? Livet som utbytesstudent kanske är det liv jag lever redan nu? Eller är man en utbytesstudent när man fått sin värdfamilj? Guess i'm in the making of becoming an exchange student. Lite jobbigt att veta att jag kan få min värdis i princip när som helst, det kan vara om en dag, en vecka, en månad eller flera månader. Fast sjukt spännande ändå. Jäklar vad rörigt detta blev, men det är ju så det ser ut i huvudet just nu. Har så himla mycket tankar och funderingar om utbytesåret så jag inte vet vart jag ska ta mig vägen. Någon annan som känner så?

Ni som ska åka iväg, lyssna på denna låt. Plans- Birds of Tokyo. Beskriver situationen rätt så fruktansvärt bra. "We make plans to kiss the sun at night". Om du inte ska åka iväg, lyssna på den ändå. Världens bästa låt, hands down. 

Likes

Comments

Hur står det till? För mig står det rätt still, inga uppdateringar om värdfamilj eller placeringar. Waiting for the host family is like waiting for rain in drought eller att se färg torka haha. Otålig som fasen men ändå rätt skönt. Det känns inte verkligt att lilla jag från lilla Sverige ska bo i USA om några månader, det är en helt störd tanke egentligen. Tänk, vi utbytesstudenter lämnar allt här hemma för att bo i ett annat land, SJÄLV?!? Visst, vi bor ju i värdfamiljer, men man åker ju ändå dit själv. Shit. Vad har jag gett mig in på? Ändå är jag så fruktansvärt taggad på det här äventyret. YOLO. Men när man väl får värdfamiljen så blir det ju verkligen på riktigt, right??? Känns inte riktigt så än.

Så nu när det står hyfsat stilla med allt så kommer något annat reserelaterat. *Drum roll*. Inlägg om mina favorit städer/ställen i Europa.

Likes

Comments