Ja, jag tycker mig stöta på dom lite överallt.
För visst finns de överallt.
Dom som ska höras och synas sådär lite mer än alla andra.
Dom som måste berätta en hel roman för dig om något du egentligen inte förstår dig på.
Något du inte bryr dig om.
Någonting du kanske inte vill lyssna på.
Men de berättar. Och fortsätter tills du står där och bara vill sätta någonting över huvudet på dom och gå.
Trots det hade de ändå fortsatt.

Förstår ni vilken typ det är jag menar?

Dedär som hela tiden måste berätta hur duktiga de är.
Hur effektiva de kan vara.
Hur mycket de klarar av att göra.
Hur bra allt dom gör är.

Det tråkiga med dessa typer av människor är att det kan gå bra tills en viss gräns, men sen går det verkligen inte mer.
För ibland går det faktiskt för långt.

Det är alltid lite extra synd om dom när de är sjuka.
Det är alltid extra bra när de gymmar en timme extra (ja, vi som aldrig kommer dit känner såklart oss extra lata)
De är alltid lite extra effektiva, och absolut mer än en annan.

När det skrivs omkring 3 uppdateringar/dag om hur duktig man är, då är man enligt mig en bekräftelsejägare.
Och SAMTIDIGT när man stör sig på det så läser man kommentarerna. Då hittar man uppdateringen av dom.
Bekräftelsejägare 2.
Dom som ska vara ÄNNU bättre(värre..).

Tyvärr brukar denna "typ" av folk inte kunna glädjas åt andra. Det verkar svårt för dom att trycka fram något snällt sagt till någon annan - detdär som dom själva jämt vill höra. Och det gör mig ledsen.
Jag själv gör så mycket jag kan för att göra någon glad och så finns de som inte ens kan glädjas åt en annans lycka. Jag har varit med om det och det kan faktiskt få en att bli oerhört ledsen.

Jag kan säga att när jag var gravid/fick barn har jag märkt av det allt mer.
Föräldrar som inte kan glädjas åt en annans lycka. Eller åt framgången med ens barn.
Jag glädjs så med alla jag vet ska få/har fått barn att jag nästan känner mig dum. För jag tycker att alla barn är fantastiska!

Jag känner lite som så att:
Man behöver inte dela med sig av ALLT man gör.
Och dessutom inte HELA tiden när man gör det.
För visst lägger jag också upp bilder och statusar ibland. Men det är ju inte för att få cred för hur bra jag gör allt.

Samtidigt så känner jag att behöver de den uppmärksamheten, ja då är det nog bättre jag stänger ner min facebook ect. För jag lär aldrig kunna springa ifrån de jägarna ändå.
Ni är alla fantastiska hur ni än är, men vissa passar nog inte in i mitt liv bara 😉
Ta nu detta med en nypa salt. Jag har inte skrivit detta i lägget baserat på en människa. För de finns ju somsagt överallt.

Likes

Comments

Ja, det är nått det diskuteras om då och då.

Jag kan med handen på hjärtat säga att det förändras.
Vänskap och ungängeskrets ändras och det kan självklart vara både negativt och positivt.
Jag har inte några negativa uppfattningar alls och jag vet vilka fantastiska vänner jag har. Och det visste jag redan sedan innan.

Jag och Sandra var oskiljaktiga jättelänge och såklart ändrades det nästan direkt när jag berättade att vi skulle ha barn.
Om hon var det tredje viktigaste i mitt liv då blev hon nu det fjärde.
Och det är en stor skillnad.
Allt ändrades ju. Jag slutade röka. Vi kunde inte festa tillsammans. Alla galenskaperna blev lite annorlunda och jag tänkte mer på bebisen i magen än allt annat.
Planerna längre fram innefattade barnvagnsköp, spara pengar till annat som behövdes och att lägga vissa mål på hyllan.
Mål som vi kanske behövde varandra till för att lyckas med.

Så absolut förändras det. Men det är ju inte hennes fel. (Så som många andra berättar i sina fall)
Men! Jag vet att hon skulle ställa upp för mig lika mycket nu som då.
Jag skulle kunna ringa henne när som helst och hon skulle ändå svara.
Ändå prata.


Att vi inte träffas eller pratas vid så ofta länge betyder inte att "vi" inte finns mer, utan mer som att vi står på olika delar av livet just nu.

Så att förlora någon har jag inte alls gjort, utan bara tagit ett steg ifrån. Vi har tagit ett steg i vars en riktning och har ändå varandra.

Och jag skulle aldrig utse henne som gudmor till Elliot om jag inte visste att hon har ett hjärta av guld ❤


Och så många andra, nya, relationer och vänskapsband det knutits!

Vi har träffat några nya vänner och några stycken vi känner sedan innan och två av mina kusiner har också fått tillökning sedan vi fick Elliot. Helt underbart med så många barn ❤

Och nu den 18e är en helt underbar liten tjej uträknad att komma till världen av ett par vänner till oss och äntligen ska de bli föräldrar. Det ska bli så spännande och den lilla tjejen kommer få ha världens bästa föräldrar ❤


Likes

Comments

Ja, det är så det känns väldigt ofta.

Jag känner mig väldigt pressad som mamma får jag väl säga.
- Det ska vara sån prestige idag så man vill vända sig ut och in ibland..
Man ska vara snyggklädd, välsminkad, uppiffad, ha tid till allt/alla, vara överallt, se snygg ut alltid, ja you name it!
Jag menar verkligen ingenting dumt mot er som har det som ovanstående. Men hjälp mig! Hur får ni tid?

Men jag är allt utom detdär..
Jag går mest i stallkläder (i stallet och ofta i affärm då också, haha) eller bekväma hemmakläder. Osminkad. Inte varit hos frisören sedan i januari så nu kan ju tänka er hur håret ser ut. Ögonbrynen är så ojämna de kan bli. Har acne. Omålade naglar. Jag har inte tid till någonting känns det som.

Ni supermammor - hur gör man? Jag skulle onekligen behöva en kurs!

Stressen finns också med på ett hörn - överallt.
Från att hinna städa undan innan stalldax till att lägga Elliot i någorlunda tid på kvällen.
Just nu är lille E överallt så städar jag går han bakom mig och drar ut det igen liksom.
Det hör klart till, det förstår jag också. Men det gör att det är saker där det inte borde och det gör mig stressad att inte ha det i ordning här hemma.

För när jag åker till stallet vill jag ha det undanplockat när jag åker hemifrån så vi kan komma hem till reda liksom.
Jag vill gärna att E ska vila på förmiddagen så jag vet att han är utvilad som han ska, men gör han inte det vet jag att det kommer bli en jobbig natt.

Att inte hinna med att umgås med mina djur som innan gör mig ledsen, och det gör mig stressad.
Jag står liksom mest och stampar när jag är stressad och DET gör mig stressad, haha!

Pressen i dagens samhälle gör att man nog lätt mår dåligt över saker man ej borde.
Jag tycker allt ska verka så perfekt så jag undar ibland om jag verkligen gör någonting rätt eller bra.
Att stressa ofta eller känna stress mår man inte bra av och därför försöker jag ta och varva ner emellanåt och lära mig att hitta saker som lugnar ner situationernna lite.
Tex att skriva här gör mig ganska avkopplad.
För jag mår bra av att skriva av mig och det har jag insett att det för mig är viktigt. För då kan jag leverera bättre och ha bättre kontroll på det andra, viktiga i livet.

Ni är alla grymma!
Ta det försiktigt och sprid mer kärlek ❤

Haha jag tycker mina skor är stora (39) men de är onekligen små emot Sebbes 46or 😄

Likes

Comments

De som känner mig vet hur mycket tid jag lägger ner på att ha det så organiserat i stallet och sadelkammaren som det går.
En som blivit helt galen på mig ibland är min sambo, haha! Den stackaren får ta mycket..

Vår sadelkammare har blivit omgjord hur många gånger som helst känns det som, och det finns några hål i väggarna om man kan säga så. Men nu sist jag fick en ny idé blev det en ganska stor skillnad.
Även om det inte är klart, så är det på god väg i alla fall.
Eftersom det kostar en del för att få till det så som man vill så har det kommit allt efterhand.
På vägen hit idag (är typ 7 år sedan stallet byggdes) har det hänt en del, och förhoppningsvis blir väl sadelkammaren åtminstone klar snart. Haha!
På vägen har jag konstaterat (hur många gånger jag än fått höra motsattsen!) att vi inte har för mycket saker.
Bara för liten plats! 👌

Jag har valt att ha det så stilrent som möjligt, men också så organiserat och lättåtkomligt det bara går.
Då vi har en del saker och oerhört liten plats har det blivit väldigt ihoptryckt och vartenda liten yta är av värde.
Det störigaste i hela denns kammaren är vattenpumpen eller vad jag ska kalla det.
Eftersom vi hade en bänkskiva över hela sidan innan, kapade de inte av den och satte pumpen där, satte de den där det vara fanns plats för stunden.
Ni anar inte störmomentet för oss sedan dess! 😁

Det tråkigaste med dessa bilder är att allt ser så rörigt ut, fast det inte är det.
Jag tycker i alla fall inte det.

Schabraken (inte alla) har fått plats på bästa vis genom att ha köpt byx/kjolgalgar från Ikea. Bumerang heter de och kostar endast 7:-!
När jag klippsat fast de på schabraken har jag bara hängt de på en uppochnervänd konsol, även den ifrån Ikea.
Denna heter Ekby Valter och kostade 15:-/st.
Tror det hänger 6 schabrak/konsol och den håller det bra och det är inte för trångt.
Huvorna hade ingenstans att hänga när jag flyttade från klädställningen vi hade förut och jag gick och hängde de lite överallt, allt utan ett bra resultat.
Men då de hängde på små "krokar" redan, passade de sjukt bra att bara hänga i det förborrade hålet det är i konsolen. Jättebra! 👌

Som ni ser är det inte klart runt fönster och så, men det kommer när gubbarna kan hjälpa oss, haha!

Här nertill var vi har en byrå nu, hade vi en bänkskiva löngst hela väggen förut. Denna gången tog jag bort den och de korgarna vi hade under, vilket blev ett stort lyft och gav så mycket bättre ljuse.

Det är också betydligt bättre att ha sakerna i lådor så inte ohyra kommer ner sig vid alla sakerna. För det har vi haft problem med kan man säga.

Nu när vi har en byrå underlättar det jättemycket men vi behöver en till, eller ett skoskåp hade jag i åtanke. Det kommer när det kommer bara 😊

Här på bilden har jag två tavellister som jag gav ungefär 30:-/styck för på Ikea. Det var utgående sortiment men antar att de fått in nya nu. Tyckte det blev mycket bättre att ha sakerna så, än i korgar på byrån. Tyvärr fick inte allt plats på dem då de inte är så breda, men med lite kraft gick det mesta ändå ner där.


Hängaren med krokar till gav vi nog inte mer än 20:- för men jag hittar inte vad den heter. De är otroligt nimna och det får plats en hel del på dom. Har även satt upp en lika dan till sadelgjordarna.


Fler bilder kommer efterhand som det görs vid! 😊

Före bild på schabraken

Likes

Comments

För mig finns det fyra fantastiska delar människor i mitt liv.

Den första, och mest fantastiska, är mina föräldrar.
Mamma och pappa har hjälpt mig att komma dit jag är idag (även om det inte är nått speciellt jag gjort i mitt liv haha) och är anledningen till att jag kan leva som jag gör.
Ha en familj och mina djur, exempelvis.

När vi bodde i vår förra lägenhet bodde vi ju på gården hos mamma, och på så vis sparade vi en hel del pengar. Hyra, el ect.
Och lika dant med hästarna. Jag behöver inte betala enorma summor (som det tyvärr kostar med hästar..) för en stallhyra varje månad. Året om.
De tusenlapparna kan jag spara nu när jag är mammaledig tex, och jag behöver ej ta ut mammadagar så som vissa möjligtvis behöver.
Det gör ju i sin tur att jag kan njuta av att vara hemma med vårt barn och jag mår bra av att veta att jag kan ge honom den tiden jag vill och anser är det bästa för honom.

Och min pappa har alltid varit en ekonomisk trygghet och har det varit något har jag kunnat ringa honom när det än varit på dygnet.
Vi har rest tex och det är det, tyvärr, inte alla som har möjlighet till.
Kanske inte ekonomiskt men kanske inte heller föräldrar som kan ta ledigt från jobb eller dylikt.

Jag älskar att jag fått turen att få så bra föräldrar!
Man får inte välja dom men jag fick några som verkligen är superbra.

Den andra delen är såklart min familj. Min egna.
Lille Elliot, Sebbe och lilla Dellie.
De är ju allt för mig. Absolut allt! Vad det än är kommer de i första hand och jag skulle aldrig svika dom. Jag ska göra allt för att de ska ha det så bra som möjligt och jag vill vara den bästa mamman lille E någonsin kunnat få.
Och bästa sambon Sebbe kunde valt. Och bästa matten Dellie kunnat önska.

Den tredje delen är våra vänner.
De som alltid ställt upp, som alltid funnits där och de som alltid kommer finnas där.
Även om de som en gång funnits där inte finns där idag, har de ändå gjort avtryck. Kanske inte i hjärtat, men åtminstone i själen. De har ju Trottsallt funnits där när man behövt det och det har i sin tur gjort att man kommit dit man är.
De som pratat genom nätter, dagar och pratat en till rätt beslut har betytt mycket. Än idag kommer jag ihåg allihop och ibland kan jag faktiskt vilja "resa tillbaka" och ändra en del så det idag kanske hade sett lite annorlunda ut.
Men det finns också de som finns för en nu.

Sandra exempelvis. Jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort.
Kört, pratat och umgåtts.
Festat, skrattat, gråtit, delat med sig och bara varit sig själv. Det har gjort mig stark och oerhört glad.
Det finns många underbara minnen som aldrig kommer försvinna.
Sen finns det några få, men så himla underbara till.
Johanna - min älskade lill-kusin.
Barnpassare, hästskötare och stallpiga.
Hon finns till hjälp alltid och gör det så bra som bara hon kan.
Dessa är underbara!

De andra är också underbara och det försöker jag säga till dom ofta så de förstår att jag tycker så.

Den fjärde delen är de andra. Släkt, far- och morföräldrar och de man kanske inte träffar eller pratar med så ofta. De man kan småprata med i affären fast man aldrig umgås. För hur det än är så betyder alla man tycker om någonting och gör livet sådär mycket bättre. Lite gladare och gör en lycklig rakt igenom. Och de överväger de som gör en ledsen, besviken eller som sårat en en gång i tiden.


Mer kärlek åt er alla ♡

Likes

Comments

I söndags fick Elliot sin första "skada".

Vi satt inne hos min (styv)farmor och Elliot satt på golvet när jag hörde en rejäl smäll och såg att han dök ner med huvudet först i golvet.
Jag fick tag i honom snabbt och han började gråta sådär hjärtskärande ni vet.
Fort som tusan kollade jag tänderna men kunde inte se nått annat än blod.
Så mycket tankar man kan gå igenom på några microsekunder..
In snabbt på toan i varje fall, försöka få bort blodet för att se hur det såg ut.

Men jag kunde inte se någonting förutom blod så vi fick blöta ner en liten handduk och försöka få bort blodet.

Efter en stund såg jag tänderna och de såg bra och hela ut, skönt! Skulle försöka att hitta vart blodet kom ifrån och såg en "köttbit" hänga från läppen. Åh nej tänkte jag, behöver vi åka in?

Läppen blev större och större och han fick en riktigt stor fläskläpp snabbt. Såg hur tänderna dragits mot läppen och det blev som småjack liksom.


Tur att han är väldigt tålig och han blev snabbt glad igen. Var mest rädd att jag inte skulle kunna amma honom så efter ca en tille provade jag amma och det gick bra, trots en svullen överläpp.

Gav honom kall puré till kvällsmat så det inte skulle svida liksom.

Älskade plutt ♡


Den här lille busen har även fått ett eget litet humör som gör att denna mamman kommer bli gråhårig innan nösta år, haha! Många krokodiltårar är ju att ta i, men en del har det blivit. Och fler blir det såklart.

Det blir en del sura miner när han inte får äta upp böcker, slänga ömtåliga saker i golvet, ska ha av/på kläder, byta blöja, ligga ner eller får ta i toalettstolsborsten.

Hoppas det är en fas som går över snart, men idag har han underhållt sig själv och inte blivit arg på mig, ännu.

Helt underbart är det dock att han börjar bli en liten egen person och visar vad han vill ha eller inte göra liksom.

Och som jag älskar att vara mamma till denna busen. Han är allt för mig ♡

Likes

Comments

Jag är en ganska nöjd person av mig.
Jag är glad för det jag har men eftersträvar såklart det jag drömmer om att ha.
Det mesta jag har är en dröm jag haft som jag är så glad för. Fast vissa saker finns det ju kvar att nå men det får komma allt som det kommer.

Jag har en egen familj och ett underbart hem där jag känner en enorm glädje.
Med värme och öppna armar runtom mig om det skulle behövas gör att jag kan känna mig trygg och må bra.

Vardagslyx är så olika för alla.
För vissa dyra restaurangbesök kanske och andra minimala ting.
För mig är vardagslyx att ha möjlighet att göra det jag tycker om.
Träffa de som betyder någonting för mig, mina djur och min familj. Att ha dendär tvålen som luktar så gott. Eller sköljmedlet, oh vad man njuter.
Och att sitta ner tillsammans och äta middag med de jag tycker om.
Ligga i soffan och njuta tillsammans av en film och lite gotte.
Att veta att det vi har är vårt och att detta är vårt hem. Allt vi gör är baserat på vad vi åstadkommit med. Att vi sparat undan för att köpa det vi har, och prioriterat för att uppnå det vi har nu.

Eftersom vi bara lever på en inkomst har vi klarat oss otroligt bra och vi klarar oss än på det. Vi kan ha vår vardagslyx på vårt vis och det gör oss lyckliga tillsammans.

Likes

Comments

Flera gånger har jag läst olika inlägg eller statusar med hur det är att leva med en hästtjej.
Såklart känner man igen sig - oftast på pricken.

Men då känner jag också att om vi är så speciella att leva med, borde då inte våra partners få en stor eloge som står ut med oss?
Att de får komma -oftast- i andrahand, att känna att det alltid finns en annan som finns i tankarna ungefär lika mycket och att det spenderas så mycket mer pengar på hästarna än tex gåvor, resor eller annat man kan göra tillsammans.

Tid går ju inte att köpa, men det är något det tyvärr finns för lite utav när man har hästar. För tyvärr tar det en stor del av tiden man tex kunde lagt på att spendera mer tid tillsammans med den man lever tillsammans med.

Jag beundrar Sebbe som aldrig klagat på livet jag har tillsammans med mina hästar och timmarna jag spenderar i stallet.
Självklart har han kunnat ge pikar, men aldrig att han blivit arg eller vi har diskuterat att jag ska lägga det åt sidan för att han vill ha mer tid. Aldrig.

Redan i början när vi träffade varandra märkte han att varje gång han ringde eller vi pratade med varandra var jag i stallet. Då menar jag alltid. Varje gång.
Han ifrågasatte ofta om jag bodde där nere och då klargjorde jag hur mycket tid det tar ifrån en att vara där och hur mycket det betyder för mig att spendera all tid jag kan där.
Och det förstod han och accepterade.
Det är ett stort steg och tyvärr tror jag inte att alla har den turen.
Han brukade hjälpa mig i stallet (det händer ibland nu också) och när jag skadade mitt knä tog han tillochmed ut hästarna.

Och även när jag ibland kännt för att lägga av eller bara varit så less på det, har han kommit med förslag som kunnat hjälpa till eller ha hjälpt mig för att jag ska ha fortsatt med det jag brinner för. Tack mitt hjärta!

Jag tycker han är helt fantastisk och jag förstår inte hur han kan klara av att komma i andra hand så ofta som han både gör och har gjort.
Självklart stressar han mig allt för ofta (tycker jag haha) när jag är där men det är kanske tur för annars hade vi nog aldrig kommit hem ibland. Haha!
Men han brukar ändå komma in i stallet och hälsa på hästarna och hjälpa mig med det sista innan vi behöver köra. Bara det är skönt.

Jag kommer ihåg en kväll när vi bodde i den andra lägenheten där vi hade kamin.
Det var kallt ute och Sebbe sa att det skulle bli minusgrader över natten vilket betydde att vi behövde elda.
Snabbt på med ytterkläderna och ut for man.
- Ska du hämta ved? Vad snällt så slipper jag, sa han.
- Näej, jag ska ner och lägga på mer täcke på hästarna såklart, det ska ju bli kallt.
- Du och dina hästar.. haha

Haha ja ni förstår. Jag tog såklart in veden när jag kom tillbaka, men hästarna kommer alltid först som ni hästmänniskor förstår.
Det är bara så det är 😊

En stor eloge till dom som klarar av att leva med oss, jag hade nog inte klarat av det. Haha! ♡

Likes

Comments

Planeringen i vardagen är A och O och för mig är det viktigt att ha någorlunda rutiner för att få det hela att gå ihop.

Våra dagar ser ganska lika dana ut och eftersom jag inte har körkort kan vi inte ta oss någonstans utan planering eller med hjälp utav någon annan.
Jag är inte ute efter att ta hjälp av någon heller, men om någon ska iväg och man kan följa med är det jätte trevligt.

Vi brukar gå upp mellan 07-08, och det ligger helt i hur nattens sömn varit. Ibland hade jag verkligen kunnat ligga kvar i sängen men ser heller ingen anledning till det när jag kan få så mycket mer energi av att umgås med lille Elle.
När vi vaknat lite till liv brukar jag ta fram frukost och så äter vi runt halv 9 - 9 ungefär.
Efter det brukar Elliot kolla lite på tv, gå i gåstolen eller bara sitta och leka på golvet.
Medan jag plockar undan brukar han underhålla sig själv en stund i alla fall.
Men ibland vill han inte det, och då släpper jag såklart det jag egentligen skulle ha gjort. För han bestämmer, hur mycket man inte vill erkänna det haha!

Under förmiddagen brukar vi mest mysa, njuta av att vi har den tiden ensamma tillsammans. För det tycker jag är super viktigt. Jag behöver det i alla fall.
Vi har små rutiner under förmiddagen som går som ett spår varje dag. Han brukar bajsa (haha småbarnsförälderprat, välkommen!) på förmiddagen och innan det brukar jag inte byta ifrån pyjamasen. Med tanke på vilka "olyckor" det kan bli kan det lika gärna vara i något enkelt att ta av.

En annan har ju också små-rutiner.
Bädda sängen. Vika tvätt. Starta tvätt. Tömma diskmaskinen. Byta handdukar. Fylla på tvål. Slänga sopor. Dammsuga. Borsta tänderna. Ja, ni vet.

Förut åkte vi till stallet med mamma vid 1 tiden när hon slutat, men nu när hon inte jobbar blir det inte riktigt så utan det varierar lite. Men när vi åker upp tidigt tycker jag det är viktigt att vi kan umgås med mamma när vi är där också och inte bara vara i stallet.
Min mamma är en viktig och en oerhört betydelsefull människa i mitt liv och jag vill spendera så mycket tid jag kan med henne. Och det vill jag att Elliot också ska göra.

När vi väl är där brukar vi bara umgås. Dricka kaffe, fika och prata. Det är skönt också, att inte behöva GÖRA någonting.

När vi sen går ner till stallet brukar oftast min kära lilla kusin som har sin häst hos oss också komma ner. Hon brukar passa Elliot om jag rider men vi umgås alltid där ändå. Vi har alltid massor att prata om och har otroligt skoj tillsammans.
Efter stalltjänst så åker vi oftast direkt hem.
Mat ska göras och vi ska ha tid tillsammans, vi tre i vår egna lilla familj.
Det är viktigt också, att vi kan umgås själva.
Ge tid åt varandra och känna av tryggheterna man känner till varandra.

Det är jätte viktigt att vara måna om förhållandet när man blivit föräldrar. Vi är ju två om detta. Vi båda ska finnas där för Elliot men vi ska ändå finnas för varandra också. Det blir annorlunda när man skaffat barn, så är det. Det är det verkligen viktigt att veta.

Här är en bild på Elliot sedan när vi gick till lekplatsen i förrgår, min lille buse ♡
Jag älskar verkligen denne lille gosse så mycket ♡

Likes

Comments

Alla har vi olika syn på uppfostran, inte sant?

Jag är jätterädd för att bli en dålig mamma till Elliot. Tänk så kommer han inte alls tycka om mig sen? Att han blir behandlad fel? Eller om jag inte skulle ha råd att ge honom allt det han vill ha?
Massor av tankar som jag hoppas jag en dag får svar på såklart.

Jag vill kunna ge Elliot allt det bästa i denna värld, för jag har ju ändå valt honom själv.
Jag hade inte valt att han skulle få möta denna värld om jag inte varit beredd på att ge upp vissa av mina drömmar eller mål.
Eller att inte välja honom framför allt, eller att han ska få vara prio ett i mitt liv och att jag ska kämpa för att ge honom det jag tycker är bäst och självklart.
- Han står ju alltid längst upp på min lista och det valde jag den dagen vi bestämde oss för att bli föräldrar.

Jag och Sebbe är ganska sams om vad som kommer gälla under Elliots uppfostran och hur vi ska tackla det vi idag kan bestämma.
Och där känner jag oro över att kanske inte klaraav att bli den föräldern jag vill.
Tänk så misslyckas vi? Vad gör man då? Tar man åt sig hjälp då? Varifrån?
Redan idag kan jag ju se att han har ett humör (haha!) som kanske inte blir roligt när han blir äldre?
Tänk om han blir otrevlig mot alla? Inte tacksam? Kanske inte alls känner medmänsklighet?

Ja, jag kanske är tramsig men jag hoppas inte jag är ensam med dessa tankar.
Självklart ska jag göra så gott jag kan, men jag hoppas ju också att det blir bra.
Idag har barn en väldigt jobbig attityd och redan på lågstadiet börjar väldigt tråkigt betéende vad jag hört på vissa skolor.
Och sen är där ju föräldrar som betér sig värre också.
Elliot ska bli tillsagd om han inte sköter sig, så är det.
Gör han fel (med vilje såklart) får han ta kritik för det. Han får lära sig att behandla andra människor så som man vill bli behandlad själv.
Så enkelt är det.

Redan från dag ett har jag och Sebbe haft samma tankar kring hur vi ska lägga upp allt med att vara föräldrar. Så gott det går såklart.
Utan att diskutera allting innan faktiskt.
Att Elliot skulle sova i vår säng från början var en självklarhet för oss båda, och hur vi ska dela upp föräldrarledighet med mera. Och det känns bra att vara överrens, för vi gör ju faktiskt detta tillsammans.

Jag ska göra så gott jag kan med att försöka vara den bästa mamman Elliot skulle kunna få.

Likes

Comments