Jag känner att jag verkligen måste få ventilera, skriva av mig och framförallt klaga lite grann.

För typ två veckor sedan så fick jag utskrivet mirtazapin som då alltså skulle hjälpa mig angående mina ångestattacker, min höga nedstämdhet och framför allt sömnproblem. I början funkade medicinen relativt bra, jag blev totalt knocked-out och sov djupt hela natten. Kände mig inte så mycket mer än dåsig samt orkeslös morgonen därpå, vilket jag kunde deala med.

Men nu såhär två veckor senare så är effekten av medicinen helt puts, väck. Inte fan har det hjälpt mig med ångesten under den här tiden heller, skulle snarare vilja säga att mirtazapin har gett mig ännu mer ångest. Så nu när den inte ens funkar för sömnen längre så känner jag bara att fuck you, jag inte orkar med detta just nu.

Och detta har då resulterat i tre (!) vakna nätter i rad då jag med högsta graden av oro legat och vänt på mig i timmar. Jag tror inte det lär bli någon skillnad ikväll för jag må vara helt utmattad och trött ända in i benmärgen, men jag kommer inte till ro överhuvudtaget. Så bye bye socialt liv och intressen, jag kommer inte ha ork till någonting.

Som om inte mina sömnproblem vore nog så var det ju givetvis extra jobbigt att gå på traumabehandlingen idag just för att jag är helt förstörd och därmed tillgänglig för all negativ energi i världen tydligen. Man blir som en disksvamp som bara suger åt sig allt man kommer i närheten utav och sedan rinner det över till slut. Kommer vilja undvika negativt laddade konversationer för resten av veckan, jag pallar inte. Jag säger upp mig från livet nu, motivationen är på botten och skrapar. 👋🏻

Hoppas verkligen att jag får sova inatt, pallar inte ett fjärde dygn som en grinig, chipsätande zombie.


Hur har er vecka sett ut hittills?

Likes

Comments

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Flera saker. Jag skaffade mig ett jobb, jag började donera pengar till WWF, jag gick på ett (!!!) gympass, jag fick se KENT live, jag åkte färja till Finland, jag hade min första riktiga fylla, jag har åkt ambulans, jag åkte på roadtrip med Sebba... Har haft ett händelserikt år helt enkelt.

Har du några nyårslöften?
Jag vill skaffa lägenhet nästa år och så vill jag jobba mer. Jag vill också bli fri från min psykiska ohälsa och jag vill resa utomlands.


Vilka länder besökte du?
Finland, haha

Vad önskar du att du gjort mindre?
Lagt energi på negativa minnen, mått dåligt och jag önskar att jag inte slösat så mycket pengar.


Bästa minnet från 2016?
Svårt att välja! Jag älskar alla stunder jag har haft med mina fantastiska vänner och min helt enastående pojkvän.

Bästa köpet?
Resan till Göteborg med Sebastian ❤️

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, helt klart

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag numera i stort sett bor ihop med mannen jag älskar mer än allt annat.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Svårt att säga. Mitt första halvår var riktigt tungt men sedan blev jag lycklig under sommaren och det höll i sig fram till november då jag fick en dipp i depressionen igen.

Favoritprogram på TV?
Skam tog mig med storm! Allt annat jag har tittat på är från tidigare.

Är det något du saknade 2016 som du vill ha år 2017?
Jag skulle vilja ha lägenhet som sagt, samt heltidsjobb och jag vill förlova mig. Dock lär inte allt detta hända under 2017 men man kan ju alltid hoppas!

Vad ser du mest framemot med år 2017?
Att detta skitår ska ta slut någon gång!

Likes

Comments

Det känns som att jag inte vet vart jag ska ta vägen längre. Allt är bara ångest, ångest, ångest. Vart jag än är, vad jag än gör. Det blir aldrig bättre, någonsin. Jag kommer mest troligen att må såhär för resten av mitt liv och jag vet inte vart gränsen går längre. Hur mycket orkar en människa med innan man går in i väggen helt och hållet? Hur mycket skit och ångest ska man ta?

Började min traumabehandling i onsdags och det väckte otroligt mycket minnen, känslor och ångest. Allt det där jag försökt stoppa undan gång på gång kommer tillslut tillbaka igen och det finns ingen utväg. Man kan inte fly sina egna tankar och känslor. Jag minns allt, jag minns hur det kändes. Vill bara kräkas av ångest. Kan inte sova längre om nätterna och jag bär på en klump av sorg inom mig hela dagarna. Jag kan inte fokusera på mitt jobb och jag har svårt att få min psykiska ohälsa att gå ihop i mitt livspussel.

Hur gör man? Hur ska jag orka?

Det känns som att ingen förstår mig. Jag är ensammast i världen. Jag krigar varje dag men ingen ser det. För det syns inte på utsidan hur mycket skit jag har inom mig. Jag vill bara skrika, gråta och bryta ihop varenda gång jag känner av ångesten men det kan jag inte. Det negativa äter upp mig och jag pallar inte mer. Jag är så jävla less på alltihop.

Vill bara få ut allt. Jag vill att trycket i bröstet drar åt helvetet och framför allt vill jag bara glömma. Jag vill vara kapabel till att leva ett normalt liv.

Likes

Comments

Jag och Sofia kom hem ifrån Stockholm i torsdags efter cirka 4 händelserika dagar. Det har varit så otroligt roligt att bara få dra iväg ett tag och tänka på annat.  

Vi har bland annat spenderat tid på gamla stan, Skansen, aquaria, mall of scandinavia och unnat oss massor med god mat, öl och shopping. Sen valde vi att spontant gå och tatuera oss - jag valde deathly hallows symbolen i nacken/vid skulderbladen som jag länge velat ha och Sofia tatuerade in en drottningkrona i nacken.

Det blev ju, som de flesta vet, snökaos i Stockholm. Nästan all kollektivtrafik stängdes ner förutom tunnelbanorna och det var stockning över hela staden. Vi åkte iväg till studion på onsdagskvällen och två timmar senare hade samma lastbil som vi sett utanför vårt hotell stått stilla under hela denna tid. Vi såg bussar som inte fick grepp i snön och satt fast mitt på vägarna, bilar hade kört av vägen och det var folk överallt. Jag har nog aldrig varit med om något liknande innan och ärligt talat är jag glad över att vara hemma i lilla Umeå igen där det inte existerar sådan otrolig stress som det gör i huvudstaden.


Det enda negativa med resan har varit att jag blev småförkyld på måndagen och låg med feber hela dagen igår. Idag har det dock blivit mycket bättre så imorgon kväll börjar allvaret med jobb igen. Något jag dock längtar till, jag blir tokig av att bara vara hemma och jag saknar mina underbara kollegor. Sen får jag ångest över att inte jobba eftersom att pengar ger mig en sådan otrolig press och ångest.

Här är lite bilder från vår resa

Likes

Comments

Jag har nog aldrig i mitt liv varit såhär utmattad och trött, någonsin. Har jobbat måndag, tisdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och kommer jobba tisdag, onsdag, torsdag och sen går jag äntligen av på fredag.

Min hals gör ont, huvudvärken dunkar, det känns som att jag ska få feber när som helst och jag är så otroligt obeskrivligt trött i hela kroppen. Fy fan vad jag saknar skoltiden nu - och det kommer ifrån en tjej som verkligen hatar plugg och skola. Men å andra sidan så får man betalt för sitt slit så det är ju värt det i slutändan. Dock kan jag erkänna att jag längtar redan efter pensionen, haha.

I helgen är det dock dags för min absoluta favorithelg på hela året. Halloween. Helgen kommer spenderas med vänner och älsklingen ute på krogen. Jag ser framemot det så oerhört mycket, det kommer bli sjukt roligt.

Igår skrev Sofia till mig helt out of the blue och frågade om jag ville följa med henne till Stockholm. Ja, varför inte egentligen? Spontant bokade vi hotell och nu återstår det bara att boka in själva resan dit. Känns riktigt skönt att få komma bort från Umeå ett tag och bara få släppa allt ett par dagar.

Nu väntas filmkväll med Sebastian innan jag däckar tidigt ikväll. Sovmorgonen imorgon är mer än uppskattad.

Ni får ha det underbart,
Kram

Likes

Comments

Är fortfarande helt och hållet i extas. Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant. Det sjunker liksom inte in i mitt förstånd att jag faktiskt har sett ett av mina favoritband live ikväll, för första och sista gången.

Jag har verkligen haft en helt fantastisk dag. Är så lycklig enda in i benmärgen och jag kommer länge kunna leva på den glädje och kärlek jag har inom mig just nu. Tack för musiken, tack för minnena, tack för allt. Är mer är nöjd.

Tog jättemånga fler bilder och spelade in korta videoklipp men de flesta blev suddiga och i ovärdig kvalité.

Likes

Comments

Hej igen!

Det var verkligen sjukt längesedan jag uppdaterade här. Senast var väl i typ augusti kanske...? Mycket har ju hänt sedan dess, kan man väl säga. Jag tänkte att jag skulle börja skriva inlägg då och då igen, mest för min egen skull.

Nu på onsdag ska jag ÄNTLIGEN på mitt första möte hos ASTA, dvs den där mottagningen för kvinnor som varit med om sexuellt våld går till. Jag har väntat på detta sedan den 24:e januari och det hade inte kunnat gå långsammare än såhär för att få en tid. Jag känner mig redo inför att ta tag i det hela, men samtidigt känner jag mig nervös inför att behöva gå igenom mitt förflutna och återigen påminnas om något jag helst hade velat glömma och förtränga. Tack och lov har jag stöd från nära och kära, annars hade jag aldrig orkat med hela den här cirkusen.

Och sen på torsdag kommer jag finally få åka och se Kent, något jag längtat efter sedan vi bokade biljetterna i... Mars? Det ska bli grymt roligt att se ett av mina favoritband som jag haft genom hela min uppväxt, innan dom slutar. Detta blir ju deras avskedsturné så jag kommer aldrig ha möjligheten att se dom igen. Jag hoppas att dom spelar de gamla låtarna och inte bara från den senaste plattan, för den är ärligt talat inte särskilt bra i jämförelse. Men vi får väl se hur det blir med det! Kommer definitivt att lägga upp en enorm bildbomb efteråt.

Ikväll blir det, likt igår, till att sitta vid datorn och spela wow med Sebastian så länge jag bara orkar. Jag har inte spelat seriöst sedan mist of pandaria och nu hamnade jag i fällan till att börja spela igen. Wow är något man aldrig kan sluta helt med. Men legion verkar i alla fall lovande.

Ni får ha en underbar söndag allihopa!

Bilden är tagen för två dagar sedan, har inte så många bilder från senaste tiden. 😉

Likes

Comments

Jag har inte gjort annat än att fundera på vad jag ska köpa åt Sebastian till hans 20-års dag och jag har verkligen inte kommit på någonting tillräckligt bra i materiell väg. Så jag bokade hotell och Liseberg. Den 18:e augusti åker vi bil ner till Göteborg sent på kvällen, checkar in vid kl 14:00 på fredagen och sen har vi en otroligt mysig helg ihop. Hittade billiga priser på "sista-minuten" hotell och det känns verkligen skitkul att äntligen få åka iväg bara vi två, som jag velat göra sedan vi blev tillsammans och en bättre 20-års present hade jag inte kunnat fixa. 😉

Om ungefär en timme åker jag till jobbet och det känns mycket lättare att ta sig igenom denna helg som bara innebär jobb och stängning för min del!

Likes

Comments

Idag hände det en udda grej då jag och min mamma var ute och gick med Agnes, vår lilla hund. Vi hade precis gått en lång skogspromenad och var alla tre trötta, svettiga, myggbitna och leriga efter allt stoj och lek på skogsmarkerna. När vi var på väg hemåt så var vi tvungna att korsa en cykelväg där det även finns grillplats, bord och en gigantisk lekpark som var fylld av äventyrliga barn och fikasugna föräldrar.

En liten pojke på kanske 2-3 år kommer cyklandes med glatt humör och tvärnitar några meter framför oss för att sedan börja skrika. Livrädd för hundar förstod jag på direkten, så jag tog in hunden på kort koppel för att hålla henne nära mig för att visa att hon inte kan göra något, även om hon aldrig skulle ha gjort något om hon hade haft långt koppelavstånd. Jag ville visa respekt för andra som kanske är rädd för hundar, vilket jag alltid gör då vi möter en främmande människa.

Barnet cyklar iväg till sin familj och sina vänner. Bra, tänkte jag, för då kanske barnet känner sig tryggare. Jag fortsätter ha kort koppel på Agnes och låter henne nästan slicka mitt ben för att vi skulle snart passera hela hopen på människor som var säkerligen över 50 personer. När vi närmar oss så kommer det fram 3-4 andra barn och en utav ungarna frågar mig snällt om han får klappa henne. Jag tänkte att "ja, visst, varför inte?" och mindes själv hur jag var som barn då jag såg en hund och ibland vågade fråga ägaren om jag fick klappa. Barnet blev glad, satte sig på huk och sträckte försiktigt fram handen, precis som man ska göra om man möter en främmande hund. Jag litar fullständigt på Agnes, som förövrigt älskar alla människor och barn i sin omgivning. Agnes låter honom få klappa henne och plötsligt dyker samma 2-3 åring upp som tidigare skrikit och cyklat iväg. Han ställer sig bakom denna pojke som klappar henne och skriker för full hals. Alltså verkligen skriker.

Jag blir lite irriterad, men håller i baktankarna hela tiden att detta är ett litet barn vi pratar om. Så jag ber snällt pojken att sluta skrika eftersom att hunden blir jätterädd. Han slutar en stund men börjar sedan att skrika igen. Agnes kryper närmare mig och nu har även pojken som så snällt klappat henne blivit lite rädd trots att Agnes inte gjort något. Jag lyfter upp Agnes i famnen och blir alldeles lerig utav hennes tassar och säger snällt att "nu måste vi gå, för hon blir jättestressad då du skriker."

Det jag inte kan förstå i denna situation är hur föräldrarna inte kunnat bry sig överhuvudtaget. Varför kom dom inte fram och bad sitt barn att komma med dom till en "säkrare" plats så att de andra barnen fick chansen att klappa en hund? Varför säger inte föräldrarna till att barnet måste sluta skrika, för så beter man sig inte kring ett djur? Både hunden och barnet hade med all förmodan blivit lugnare och situationen hade kunnat hanteras mycket bättre ifall barnet fick känna trygghet på avstånd med sin förälder medan pojkarna som kommit fram och ville klappa Agnes hade kunnat få göra det?

Jag vet att dessa föräldrar förmodligen lärt sitt barn att vara rädda för hundar eftersom att dom själva kommer från länder där hundar anses vara farliga, eftersom att hundar där kanske blivit uppfostrade till att vara just det. Och det är så otroligt tragiskt, för en som förälder bör inte föra över sina rädslor till sina barn. Jag vet flera i min vänskapskrets och även min pojkvän som är rädd för samma saker som sina föräldrar, t.ex. spindlar eller getingar eller hästar. Istället för att lära sina barn att hålla avstånd och respektera djur så lär man sina barn att skrika för full hals, vifta med armarna och skrämma upp djuret. Gör du det så kommer djuret med all förmodan att reagera likadant, med rädsla och där har du en situation som kan bli jobbig att hantera.

Tack och lov är Agnes en otroligt lugn hund i vanliga fall och hon verkade inte ha blivit allt för skrämd. När jag lyfte upp henne så kände hon genast trygghet och kanske, kanske kommer denna pojke en dag att lära sig att inte vara rädd för hundar och förstå hur underbara dessa varelser faktiskt är om man behandlar hunden rätt. Man ska ha respekt för andra djur och människor, men man ska inte nödvändigtvis vara rädd.


Likes

Comments