ångest

Hej.

Nu för tiden bloggar jag inte mycket och det märker ni ju och när jag väl bloggar är det om negativa och tråkiga saker men det finns en anledning till det. Mitt liv är inte positivt eller roligt och här kan jag säga exakt hur jag tänker och mår framförallt och jag får ingen respons. Det är så jäkla skönt för det värsta jag vet är när folk tycker synd om mig eller frågar varför jag mår som jag mår. Jag har folk jag kan prata med och som jag litar på men jag vill inte berätta. Jag vill inte prata om det. Jag vill bara trycka det under ytan och hoppas att det försvinner men det vet jag innerst inne att det inte gör, Något jag vet dock är att jag verkligen inte mår bra. Jag mår piss dåligt och jag vill inte leva mer. Det värsta är att jag inte vet varför. Jag vet inte varför jag mår såhär, vet inte varför sjukdomen drabbade mig, vet inte varför jag blir trampad på, vet inte varför jag måste vara jag. Varför frågor snurrar ofta runt i mitt huvud. Varför lever jag är den största frågan nu. Varför lever jag när allt går åt helvete hela jävla tiden. Kan inte ta tag i någon eller någonting. Känner mig maktlös när det gäller det mesta.

Jag är världens värsta dotter. Vilken dotter försätter sina föräldrar i denna situationen? Vilken dotter försätter sina föräldrar i konstant oro? Vilken dotter tar upp ALL deras tid? Jo... jag.

Jag är väldens värsta syster. Vilken syster tar upp all tid i familjen? Vilken syster måste gömma såren på kroppen för att inte göra någon rädd? Vilken syster gapar och skriker över minsta lilla? Jo... jag.

Jag är världens värsta vän. Vilken vän klagar hela tiden? Vilken vän kan inte umgås som andra? Vilken vän drar ner alla andra med sin nedstämdhet? Jo... jag.

Jag är världens värsta partner. Vilken partner är så äckligt svartsjuk? Vilken partner är så extremt krävande? Vilken partner försätter sig i bråk hela tiden? Jo,,, jag.

Jag är världens värsta människa. Vilken människa gnäller så mycket? Vilken människa är så ful, både invändigt och utvändigt? Vilken människa somnar med ångest varje dag? Jo... jag.

Ingen förstår självhatet jag känner och ingen kommer någonsin göra.

Förlåt

Chips

I wanted to talk about it.

Damn it. I wanted to scream.

I wanted to yell.

I wanted to shout about it.

But all I could was whisper “I’m fine”.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

ångest, trigger warning

Hej, jag säger i förväg att detta inlägget kommer innehålla saker som kan vara jobbiga för några att läsa och kommer även prata om självmord, så tw på det.

Jag vet helt ärligt inte om jag är ledsen eller arg, eller är jag kanske så arg att jag blir ledsen? Jag vet inte.

Jag ska berätta en sak och de flesta vet säkert vem jag menar utan att jag behöver säga namnet men då får det vara så för jag orkar inte ens bry mig. Jag var tillsammans med en kille i mer än 7 månader. Jag gjorde allt för den här killen och han gjorde allt för mig i början. Han tröttna på mig och det kommer jag aldrig skylla han för, för jag förstår han. Men jag lägger skuld på han för att han ljög för mig på sättet han gjorde. Som sagt, i 7 månader var vi tillsammans, mycket hinner hända på 7 månader, både bra och dåliga saker. Det fanns mycket dåligt men ännu mer bra saker. I julklapp ger jag han något personligt, 2 bilder på oss, 1 han kan ha hos sin mamma och 1 han kan ha hos sin mamma. Nu när vi gjort slut så hör jag från en kompis att han och hans bästakompis har tagit bilderna och spottat på. Jag visste helt ärligt inte om det var sant eller inte för jag trodde verkligen inte detta om han. Idag ser jag en video när dem faktiskt gör det, dem spottar på den och säger något i stil med ''fuck you'', de sa inte bara det utan något mer men jag kommer inte ihåg, jag vill inte ens veta. Jag förstår att han inte vill ha bilder på oss för det vill inte jag heller, men släng dem, det har jag gjort, men nej. Han ska SPOTTA på dem, det är så jävla omoget så jag fattar inte varför jag ens tar åt mig men jag kan fan inte hjälpa det. Var jag så hemsk dem 7 månaderna? Var jag verkligen SÅ hemsk? Jag vet att jag inte var det men ändå får han mig att känna och se ut som det. Jag känner mig så stampad på, när jag redan ligger på marken, ja bokstavligen spottat på? Jag vill inte ta emot skiten men hur ska jag säga ifrån? Jag har blockat han överallt och han mig, jag vill inte sitta här och ta emot skiten men hur ska jag göra något åt saken?

Jag ligger som sagt redan på marken men han fortsätter sparka. Jag vill inte leva mer. Många säger det ofta bara i stunden och jag har sagt det många gånger men det känns som jag menar det mer för varje gång jag säger det. Varför ska jag kämpa för något som aldrig kommer hända? Jag kommer aldrig bli frisk, jag vet det. Jag har varit sjuk för länge och det blir värre för varje år. Jag kan inte beskriva hur jag mår för helt ärligt är det för dåligt för att jag vill berätta för någon. Jag skäms något oändligt. Jag har inte rätt att må såhär när miljontals människor har det värre.

Förlåt.

Chips

Everything is a battle,

every breath is a war,

and I don’t think i’m winning anymore

Likes

Comments

ångest

Hej.

Skolan har börjat, jag har börjat gymnasiet och det känns relativt bra helt ärligt, tror det kommer bli en rolig linje.

Men jag är förstörd, jag är söndersliten i miljontals bitar utspridda överallt. Jag känner mig värdelös, äcklig, smutsig, ogillad och hatad, meningslös. Jag har ingen livslust, jag har ingen lust till någonting. Jag hatar mig själv mer än jag hatar någon annan i hela världen, allt jag gör blir fel och hela jag är fel. När jag trodde att jag fått tillräckligt med smärta kommer något ännu värre. Jag antar att det är karma, karma för alla gånger jag varit dum, svikit någon eller bara gjort fel. Det är ingen idé att ändra på mig för all skada är redan skedd. Jag har egentligen ingen rätt att klaga för många har det 10000 gånger värre men jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med samhället och andra människor. Jag orkar ingenting och jag vet inte hur i helvete jag ska få tillbaka glädjen i mitt liv, detta känns inte ens som ett liv längre, det känns som en mardröm och jag kan inte vakna. Hela detta inlägget är osammanhängande men jag behövde bara skriva av mig kort.

Styrkekramar till alla som behöver det där ute. Jag vill säga något peppande men blir så fel att säga det när jag inte tror ett skit på det. Försök ha det så bra som möjligt iallafall.

Chips

Likes

Comments

ångest

Hej! Detta inlägg skriver jag för att en kompis tipsade om att jag skulle skriva det så absolut gör jag det, Jenny heter hon och är världens snällaste och härligaste tjej.

I vilket fall... Vad är ångest? Hur känns det? Vart kommer min ångest ifrån? Hur lindrar jag det?

''Ångest är starka känslor av rädsla och oro. Ångest är reaktioner i nervsystemet som du inte kan styra över själv. Känslorna kan vara så starka att du kan tro att du ska svimma, håller på att tappa kontrollen eller dö. Det kan kännas väldigt skrämmande men det är inte farligt och det brukar gå över av sig själv'' UMO

Det är vad ångest är enligt fakta och det stämmer ju, men vad är ångest för mig? Ångest för mig är ungefär vad källan säger beroende på om jag har stark ångest eller mildare, sen om jag har panikångest kan det vara väldigt annorlunda. Panikångest är som vanlig ångest fast mycket extremare kanske en kan säga? Ångest för mig är iallafall oro för det mesta men också rädsla, ensamhet och panik ibland.

Hur känns det då?

''Du kan till exempel känna - ett tryck över bröstet - att hjärtat slår snabbt eller hårt - att du blir torr i munnen - att du får en klump i magen eller känner dig yr eller svag i musklerna - en del får diarré eller måste kissa oftare än vanligt'' 1177

Så känns ångest i överlag för många men hur känns ångest för mig och panikångest? "Vanlig" ångest för mig kan kännas annorlunda men för det mesta så är det ett tryck för bröstet vilket leder till tyngre andning, illamående, småkrampar i kroppen speciellt benen, blir stel och orkeslös. Det känns på olika sätt olika gånger och olika mycket men detta är hur det känns i överlag. Panikångest är dem flesta symtomen fast mycket starkare. Jag får tryck över bröstet + tyngre andning, hyperventilerar, kramper (ibland stora, ibland små) och jag blir förlamad i sinnet kan en nästan säga. Allt jag ser är paniken och alla hinder, när jag får panikattacker så tänker jag tillslut på allt dåligt som gör att jag får mer panik. Så om vi säger att jag är på en konsert och får panik av alla människor så är det ju det som triggar igång det men när jag sitter där med panik i varje del av kroppen och vill lugna ner mig så kan jag inte. Jag kan verkligen inte andas ordentligt och tänker på allt negativt i hela världen som bara ger mig ännu mer panik. Väldigt luddig förklaring men förhoppningsvis förstår ni.

Vart kommer min ångest ifrån? Den frågan är så himla svår att fråga på. Jag lider ju av tre olika ångestdiagnoser: ångest, förväntansångest och panikångest, alla tre är väldigt lika samtidigt som dem är väldigt lika och tar väldigt lång tid om jag ska förklara alla tre. Men i överlag så kommer min ångest när jag är orolig över något, oavsett om det hänt, kommer hända, kanske händer, något jag sagt, osv. Min ångest kommer när jag är orolig helt enkelt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det när jag knappt vet men detta är så bra jag kan förklara själv. Ångest är en så invecklad känsla för mig som är väldigt svår att förstå och därför svår att förklara.

Hur lindrar jag min ångest? Detta är den svåraste frågan. Jag har kämpat i många år nu på en lösning som kan hjälpa. Min lösning som jag använt mig mest och längst av är ju mitt självskadebeteende. När ångesten är för stark och vägrar ge sig är rakbladet där. Jag vet ju innerst inne att detta inte är en ultimat lösning men den funkar ju och många gånger känns det som ''detta eller dö''. Senaste året och speciellt sista halvåret har jag börjat hitta fler lösningar som kan funka ibland och det är musik speciellt, men även kolla serie/film, rita, PRATA, kramas och hålla hand. Musiken har jag alltid hållit nära mitt hjärta och har alltid lyssnat mycket på musik men musik är skönt mot ångesten på det sättet att ofta förklaras det saker i låtar som jag inte kan sätta ord på själv och också av den simpla anledningen att musik kan få mig att gråta. När jag gråter känns allt oftast mycket lättare vilket är skönt för är jag har ångest känner jag mig tung. Inte alltid funkar musiken men när den gör det blir jag tacksam för då har jag räddat min kropp från ännu ett sår.

Ångest är en så stor del av mitt liv och det är viktigt för mig att prata om det. Till sist vill jag dela med mig av dessa meningarna som stod på UMOs hemsida som jag tycker är SKIT viktiga för folk att förstå:

Ibland används ordet ångest när något känns jobbigt eller tråkigt. Man säger att man har ångest för att man är nervös eller orolig för något, till exempel på jobbet eller i skolan. Men ångest är något mer än den här vardagliga oron, som kanske snarare handlar om stress.

Läs och lär av dessa meningar för när folk säger att de har ångest fast det inte ens är det så förminskar de alla som lider av ångest på riktigt. Tack till dig som orkat läsa allt detta, jag uppskattar det innerligt❤

Chips

Likes

Comments

ångest

Jag har semester. Är på Öland och allt är faktiskt relativt bra. Det är varmt och jag är med min älskade familj men det skiter mina inre tankar fullständigt i. Min ångest tar inte semester, mina självmordstankar tar inte semester, min panikångest tar inte semester och alla inre röster tar inte heller semester. När folk ser mig här ser de en tjej som har semester precis som de flesta andra där och njuter av det fina vädret. De kanske ser mina ärr och sår och tänker ''oj hon har haft det tufft men skönt att hon får vila sig på sin semester''. När folk ser att jag lägger upp på instagram eller snapchat att jag ligger och solar eller kanske äter glass eller tar en cigg tänker de säkert ''Gud vad skönt''. Ja, självklart är det skönt att ligga och sola eller äta en glass och att vara iväg i helheten men jag får aldrig riktig semester och har inte haft på länge. Varje dag har jag ångest, oavsett om den är svag eller stark så finns den där i princip varje dag. Varje dag har jag självmordstankar och är väldigt självmordsbenägen överlag. Varje dag har jag inre röster som berättar för mig hur ful, fet och äcklig jag är. Dem säger att allt hade vart bättre utan mig och säger hur mycket alla hatar mig och berättar i detalj hur alla bara låtsas gilla mig. Låter det som semester? Ska en inte njuta på sin semester och slappna av? Jag kan inte det. Hur är det ens möjligt att en människa kan slappna av med dessa tankar och känslor? Det är inte möjligt, iallafall inte för mig.

Jag har massa saker att vara tacksam över i livet, bara att vi kan åka iväg hit är jag tacksam över för det finns ju så många som inte har råd tex, eller inte har en familj. Jag är jättetacksam självklart men det är väldigt svårt att visa det när en lever i en grå spiral som dessutom bara känns som den går neråt. Men tro aldrig att en människa njuter av att ha semester när du inte vet vad den människan kämpar med. Jag kommer få semester när jag blir frisk, om och när det händer. Ofta känns det som om jag aldrig kommer bli frisk och då känns allt meningslöst. Varför ska jag kämpa när jag ändå vet att denna sjukdomen kommer ta död på mig? Menar inte att det är så utan menar att det är så jag tänker och känner väldigt ofta. Nu börjar jag skena iväg lite från det jag egentligen skulle skriva om vilket är att min ångest och mina diagnoser aldrig tar ledigt. Jag får aldrig semester.

Jag passar på att skriva ett litet citat som jag kan relatera till väldigt mycket. Inte jag som har ''kommit på'' det men vet inte heller vem som har gjort det.

When you're depressed you don't control your thoughts,

your thoughts control you..

I wish people would understand this.

Chips

Likes

Comments

allmänt

Det har varit väldigt längesen sist nu. Jag slutade av en enkel anledning och det var att jag fick reda på att Kristian läste min blogg och det var väll kanske inte riktigt meningen men nu är det redan gjort så vad ska jag göra åt saken. Om jag nu väljer att fortsätta blogga så får jag försöka lämna ute han så mycket som möjligt då det är en väldigt känslig situation för alla inblandade, speciellt för mig och han också antar jag.

Det har hänt jättemycket i mitt liv sen sist samtidigt som det inte hänt ett skit. Jag gick ju en jättebra behandling men det tänker jag att jag berättar om när jag berättar om mitt andra självmordsförsök för det hänger ihop väldigt mycket med det.

Okej lite av det som hänt då... Har jobbat, jag och Jonatan har gjort slut, träffat massa nya fina personer, gått ut 9an och kommit in på ett gymnasium. Tro det eller ej men jag kom in på ett gymnasium. Sitter och ler nu när jag skriver om det för jag är så jävla stolt över mig själv och det är inte ofta jag är det. Gick ut 9an med 142,5 i merit och kom in på 1 av 9 linjer jag sökt. Det var mitt andrahandsval egentligen för jag hade Demokrati och Mänskliga Rättigheter som förstahandsval men det var nästan 100% säkert att jag inte skulle komma in där och när jag och mamma pratade om det så insåg vi att jag inte kan gå en så himla teoretisk linje, praktisk linje kommer passa mig bättre. Kom in på hår och makeup på Drottning Blanka här i Borås vilket är superkul för jag kommer arbeta och lära mig om smink och styling i 3 år och jag ÄLSKAR ju det.

Sen så jobbade jag i Varberg med förståndshandikappade människor vilket var hur kul och intressant som helst.. Skulle egentligen jobbat lite mer än 3 veckor men klarade typ bara 1,5 för jag bröt ihop. Har mått jäkligt dåligt denna sommarn och det var så utmanande och jobba för jag kunde ju inte fokusera på mig själv och mitt mående. Jag var ju där för att ta hand om andra och inte tvärtom. Jag kunde ju inte gå där och vara helt nere, speciellt inte med de personerna jag jobbade med för folk med tex Downs är ju så himla känsliga. Det funkade bara inte helt ärligt men det är faktiskt okej.

Jag tror i vilket fall jag kommer att försöka skriva här lite då och då oavsett om 1, 10 eller 100 personer läser för att det är bara skönt att få skriva av sig ibland, speciellt när jag är inne i en sån period då jag har jättesvårt att prata med andra om mitt mående. Har också börjat slarva med min medicin vilket är A och O för att jag ska fungera någorlunda normalt, men har sagt till mamma så hon håller lite extra koll på att jag verkligen tar dem vilket hon gör halvt automatiskt annars också i och med att medicinerna är inlåsta och hon måste låsa upp så jag kan ta dem. Nu är jag i Öland så vet inte direkt om jag konstant kommer skriva här när jag är på semester men det märker vi antar jagl :)

Chips

Likes

Comments

trigger warning

Längesen sist... Har absolut ingen ursäkt. Känner bara att jag inte har ork helt enkelt.

Börjar med att sätta trigger warning på detta inlägg då det handlar om självmord så om du som person blir triggad av sånt ber jag dig att inte läsa.

I måndags, den 2 april 2017 hade jag mitt andra självmordsförsök och då svalde jag sammanlagt 16 tabletter av olika sort tillsammans. Tänkte skriva två seperata inlägg om mina självmordsförsök då det blir väldigt långt inlägg annars och jag orkar inte sitta och skriva så mycket samtidigt.

Jag hade ett självmordsförsök i höstas den 9 oktober då jag rymde hemifrån med en burk cider och en väldans massa mediciner. Den gången tog jag 20 stycken av mina antidepressiva tabletter och svalde ner med alkohol. Den gången gick jag från Byttorp till Gånghester med mitt mål att åtminstone komma till Ulricehamn. Men ungefär halva vägen till Gånghester började jag bli rädd och jag försökte få kontakt med någon men det var inte så lätt då klockan var 3 på natten och de flesta sover la då, iallafall av mina närmsta vänner. Tillslut fick jag tag på Jonatan och han räddade bokstavligen mitt liv. Jag kom hem till han vid 4 på morgonen och sov 1 timma den natten. Hade lämnat ett självmordsbrev på sängen hemma innan jag rymde så när mina föräldrar vakna så trodde de att jag var död. Vid 9 började min mobil plinga med sms och samtal från både mamma och Kristian och tillslut kom Kristian och hämtade mig. Var hemma i någon timma innan vi åkte till akutpsykiatrin (psyket). Där var jag i några timmar och jag blev inlagd men Kristian fixade någon överenskommelse om att han och mamma skulle ha dygnet runt övervakning på mig vilket jag fick ha i 2 veckor. Dagen efter jag fick den där dealen så var vi tvungna att åka tillbaka för möte med läkaren. Den gången var det meningen att jag skulle stanna där, enligt läkaren. Jag fick ett raseri utbrott på henne för klart som fan att jag inte ville va inlagd med alla regler. Första dygnet får en inte gå ut, så jag hade inte kunnat röka, all elektronik tar personalen klockan 22, speciella mattider och matplatser och är en inte ens hungrig måste en ändå sitta där som en idiot och kollar när de andra äter, inget godis, chips, kakor eller dricka heller så jag skulle ju fan dö och gå ner i vikt men det är irrelevant ;) I vilket fall så var jag nära på att bli tvångsinlagd men Kristian lyckades övertala personalen och framförallt läkaren om att det inte skulle vara bra för mig att vara inlagd. Så jag satt hemma i 1-2 veckor under dygnet runt bevakning men under 1-2 månader var jag hårt bevakad och fick inte ens stänga dörren till mitt rum eller gå ut med hunden och det var förjävligt för kände mig isolerad och att mitt privatliv blev taget ifrån mig. De närmsta veckorna/månaderna efter mitt självmordsförsök kändes bra och jag kände att jag började må bättre.

I julas började jag må sämre igen och i januari kom mina självmordstankar tillbaka och mitt självskadebeteende blev grövre och det leder oss till idag men det tar jag i nästa inlägg som förhoppnings kommer imorgon om jag orkar och har tid :)

chips

Likes

Comments

allmänt, min dag

Längesen nu...

Det har varit så jävla mycket för vi håller ju på att flytta. Har även mått PISS senaste. Mest på grund av problem som jag inte riktigt vill prata om men även för skolan. FYFAN vad jag hatar skolan. Men jag är stolt över mig själv, har vart i skolan nu nästan alla dagar vilket är extremt duktigt. Ska få ett nytt schema nästa vecka anpassat för mig så det är skönt också. Just nu kollar jag serie, lock up - women behind bars, äter choklad och bloggar. Måste egentligen packa för flytten sker om två dagar men är så äckligt trött. Sen den här serien är så jävla bra, och med tanke på titeln så borde den ju logiskt sätt handla om kvinnor men nej. Serien handlar och består till 80% av män, en serie som ska handla om kvinnor gör inte ens det??

Hade planerat ett långt inlägg men tröttheten blev precis extrem så måste ta en tupplur hehe.

Chips

Likes

Comments

allmänt, min dag, trigger warning

Okej det är inte alls måndag utan torsdag men känns som måndag.

Hur jag haft det senaste dagarna? Jo tackar som frågar (gud vad du är rolig).

I söndags var jag i Göteborg hos min kusin och sen en snabb sväng på ikea, köpte inget speciellt utan bara småskit.

Måndags, vad gjorde jag då? Typ inte ett skit, Jonatan kom till mig efter skolan men vi gjorde inget speciellt så det var allt som hände min måndag hehe.

Tisdags... Jag gymmade så var på gymmet vid 10 och sen åkte jag direkt hem för att duscha och sen åka till tandläkaren. Hon sa att jag hade fina tänder *stolt*. Dock har jag någonting i 1 av mina mjölktänder (har två kvar), typ någon inflammation som äter upp tanden inifrån så om några år kommer jag behöva ta ut den och sätta i plantat eller vad hon sa. Liksom den lilla grejen som kommer hända om FLERA år gav mig ångest. Jag är extremt spruträdd så det gör inte heller saken bättre. Sen tänker jag också samtidigt ''äsch det spelar ingen roll jag lever ju inte då''. Det är verkligen ett sjukt hemskt tankesätt men det är så jag tänker angående det mesta i framtiden. Inte ens gymnasiet som jag kommer börja om ett halvår tänker jag inte heller så mycket på för jag lever inte då. Det är så jag tänker om det mesta och det är verkligen hemskt men jag kan inte styra över det. Men jag vill ju inte ens dö egentligen, jag tycker bara framtiden är så läskig för jag vet inte hur jag kommer må och oavsett hur jag mår så kommer det påverka mina beslut och handlingar i livet. Sen är ju inte själva grejen med mina självmordstankar att jag faktiskt vill dö, utan jag vill få bort den konstanta smärtan, finns ju stunder då jag rentutav vill dö men det är la kanske inte så ovanligt att tänka så? Jag vet inte helt ärligt, jag vet inte vad ett liv utan min psykiska ohälsa är, jag vet inte vad jag är utan den.

Slut på tråkigheter hehe, igår, onsdags så var jag i Gällstad med syrran och mamma och när jag kom hem städade jag lite. Pappa hämtade pizza så det åt vi till middag och runt halv 7 drog jag mig ut mot Målsryd. I någon timme eller så gjorde vi inget men sen gick jag och Emla ut med Laban och lekte i snön. Fan vad jag ångrar att jag ville växa upp så fort, nu får jag liksom ta igen min barndom när jag är 16 år pågrund av att jag inte njöt när jag var liten. Efter ett tag drog vi in och gjorde inget resten av kvällen. Karro sov där också så sent på kvällen hade vi tre ett skit bra snack om allt mellan himmel och jord, hur mysigt som helst.

Idag gick jag upp samtidigt som de för de skulle till skolan men istället drog jag till gymmet, var där i 1 timma sen hem och har bara små fixat här lite i någon timma. Men nu sitter jag och äter paprika, naturgodis och energidricka hehe. Jag har fått något sjukt sug efter paprika HELA tiden vilket är nice men samtidigt inte, nyttigt oså ju men helvete vad dyrt det är :( Sen mitt naturgodis består av två sorter, torkade jordgubbar i yoghurt och vetepuffar i yoghurt, jordgubbarna är lätt favoriten.

Nej nu får jag ta och sluta, skulle bara skriva kort hade jag tänkt men så blev det verkligen inte.

Chips

Likes

Comments

allmänt

Ännu en lördag...

Dag efter dag, vecka efter vecka går och jag gör INGENTING vettigt. Bokstavligen ända jag gör är att sova, äta, skita, röka, träffar någon ibland också om jag har tur :) Går ju knappt i skolan längre och har nästan inget socialt liv längre, fast den ända jag kan skylla detta på är mig själv egentligen. Är inte personen som ens vill träffa kompisar varje dag och inte så att jag går ut och letar efter kompisar heller. Menar inte att jag inte uppskattar vännerna jag har eller nått utan menar att min kompis krets är betydligt mindre nu än den var för typ 1-2 år sen, men folk förändras ju. Har ju också svårt för människor i stora skaror så ''kan'' ju typ inte gå på stora fester t.ex, tycker inte direkt om att gå på fest heller haha. Det är ju troligtvis någon slags socialfobi jag har, iallafall enligt läkare och sånt men det är ju iallafall bättre nu än för ett tag sen. Innan kunde jag inte ens åka buss själv men det kommer i perioder. T.ex 5sos konserten i somras gick jag på utan problem, var på en flygplats, var på t-kvällarna osv klarade jag av medan jag inte klarade av en konsert för 1 månad sen med betydligt mycket mindre människor, en flygplats för något år sen. Det är jobbigt för då kan jag inte heller ''förbereda'' mig mentalt i förväg för större event eller stora folkmassor då jag inte vet när det kan komma en panikattack. Men vafan, jag överlever, borde inte lipa när folk har det värre.

Ikväll är det mello så ska till brämhult med mamma för att kolla på mello med några kompisar. Syrran följer inte med för hon är hos pappa denna veckan då jag och hon inte kan bo tillsammans för tillfället haha, men bråket mellan oss börjar lugna ner sig nu vilket är skönt typ. Har i vilket fall typ inte kollat mello ordentligt iår som jag brukar för tycker det börjar bli så jävla DÅLIGT, sämre för varje år som går usch, det bästa är ju lätt mellanakterna, typ den för någon vecka sen som Clara Henry gjorde med Alcazar tjejerna om att en har rätt till respekt, lika lön, osv.

Hur avslutar en ett inlägg? Hejdå? Tack för ni läste? Älskar er mina fans? Nej usch min hejdå ''replik'' får bli chips för chips är det bästa avslutet på allt!

Chips

Likes

Comments