Header
View tracker

Jag kommer ihåg när jag hörde första gången att Trump ville bli republikanernas presidentkandidat. Jag var helt säker på att det var ett skämt och att det aldrig skulle hända. Men presidentkandidat blev han. Jag var väldigt säker i början på att det kommer aldrig bli han. Det är alldeles för sjukt! Men ju längre valrörelsen fortskred, desto mer osäker - och orolig - blev jag på min sak. Men efter att ha hört hur det såg ut igår, gick jag och la mig och kände mig säker på att idag skulle historia skrivas - igen. Amerikas första kvinnliga president!

Men så när jag vaknade imorse... Jag har fått snaps från några vänner, och de flesta såg likadana ut. "Trump är USA:s nya president." Jag fattar knappt att det är sant. Hur är det möjligt? En kvinnohatande, rasistisk, klimathot-förnekande man som inte ens betalar sin skatt ordentligt. Jag är uppriktigt orolig inför framtiden och ser inte fram emot vart detta kommer leda.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Någon mer än jag som har något sånt där som dom aldrig skulle köpa, i modeväg? Jag är väldigt förtjust i väskor, självklart är det ett plus om det är från något finare märke. Inte för att märket i sig spelar särskilt stor roll, utan för att man betalar för kvalitén.
I de enda fallen märket spelar roll för mig är när det kommer till Michael Kors och Louis Vuitton. Jag skulle aldrig - aldrig - skaffa en väska från något av märkena. Louis Vuitton, av den enkla anledningen att jag tycker dom är skitfula, och Michael Kors därför att det är ett budgetlyxmärke. Nog för att det finns flera av dom också, men just MK är ett sånt märke som alla har sniffat reda på, och alla går med en av deras väskor hängandes på armen. Många har även riktat in sig på försäljning av piratkopior av MK-väskorna (precis som av LV), på var och varannan marknad ser man minst ett stånd fullt med (ofta dåligt) piratkopierade Michael Kors-väskor. Det har gått såpass långt att jag på riktigt tror, så fort jag ser någon med en MK eller LV-väska, att den är fejk - även dom som inte är uppenbart fejkade.

Fy vilket meningslöst inlägg detta blev känner jag, vad skriver jag om egentligen?! Haha. Men det är nåt jag stört mig enormt på länge, speciellt sedan jag gick med i några Lyxloppis-grupper på Facebook. Där är varannan annons en MK och även om dom skickar med kvitton och dustbags och gud vet allt, kan jag inte skaka av känslan av att dom säkert är fejkade.

Likes

Comments

View tracker

Idag trotsade vi ovädret och drog ut med lillan och vagnen i snön. Det blåste, det snöade och det var kallt. Men vi hittade ett jättefint ställe här i närheten där inte blåste alls, och eftersom det var under träd, var det ytterst få snöflingor som singlade ned på oss.
Så himla kul att ha fått lite fina vinterbilder från Isoldes första vinter!

Likes

Comments

Igår hade jag en helt mobilfri dag. Det kanske inte låter som mycket, men för en som sitter med telefonen klistrad till ansiktet 24/7, är det ett stort steg. Jag gjorde det mest för att se om det skulle kunna hjälpa mig att sova, lite mindre intryck, färre saker att tänka på när jag lägger mig osv. Men nej... Jag sov inte i alla fall. Jag var svintrött igår kväll, jag tog min tablett och gick och la mig, men tankarna snurrade ändå i 780km/h. Det tog en bra stund innan jag somnade och sen - som vanligt - vaknade jag massor av gånger under natten och kunde inte somna om på länge. Jag längtar tills måndag när jag ska prata med läkaren och kanske kan få nåt lite starkare utskrivet...
Vi åkte in till stan en sväng igår, Simon skulle köpa snus och godis och jag passade på att gå till biblioteket och skriva ut lite papper. Jag skrev ut 6 kopior av mitt CV, personliga brev och rekommendationsbrev, som jag tänkte att jag ska kila runt i lite butiker och så där och lämna ut. Det känns alltid bäst att komma in och presentera sig så dom får se vem man är, istället för att skicka ett opersonligt mejl.

Passade på att skriva ut "första delen" i Simons första fars dag-present också. Jag är verkligen så stolt över mig själv som har hittat en riktigt bra present, och jag bara längtar till fars dag när jag kan ge den till honom! (Eller ja... Isolde är det ju så klart som ger den till honom!) Jag sitter och tjatar på Simon att "Kaaaan vi inte fira den idag istället?!" haha. Försöker teasa honom också, så att han verkligen inte ska kunna stå emot, men killen har ju självkontroll som, jag vet inte vad!

Idag då, så är ju tanken att jag ska gå ut. En kompis som jag gick på Folkhögskolan med frågade mig för typ en månad sen om jag ville följa med på en halloween-fest som folkis skulle ha ikväll på Butlers. Jag sa ja direkt, gud vad kul att få komma ut! Men efter att knappt ha sovit på flera veckor, plus att det var typ 4 meter snö ute när jag klev upp (ja, 4 meter, jag överdriver inte!) så känner jag mig så där sugen... Men Simon tjatar på mig och säger att det skulle vara bra för mig att komma ut en sväng, och det har han väl i och för sig rätt i, så jag tror att jag kommer gå i alla fall. Jag måste bara hoppa in i duschen och göra mig iordning lite och sen dra iväg till Överby för att köpa mig en kostym (den jag skulle ha har jag lyckats färga fläckigt rosa, inte så där jättesnyggt, haha!).

Likes

Comments

Ja, häromdagen fick jag ju som sagt äntligen något för att jag skulle kunna sova. Inte rena sömntabletter, eftersom jag måste kunna komma upp med Isolde om hon vaknar på natten, och inte heller rena insomningstabletter, eftersom läkaren på vct inte ville smacka på med det tyngsta dom hade på en gång. Utan jag fick tabletter som är mot nässelfeber egentligen, men som ges till personer med mindre sömnproblem. Dom innehåller en viss mängd antihistamin som gör att man blir trött.
I tisdags kväll (den kvällen jag fick dom) fungerade dom kanon. Jag tog en tablett och somnade när jag la huvudet på kudden och sov som en stock hela natten, med ett par korta uppvak under natten. Men igår kväll. Jag tog en tablett, väntade nästan en timme utan att något hände. Eftersom jag får ta två tabletter så svalde jag ned en till, väntade en stund innan jag gjorde mig iordning för natten och gick och la mig. Jag låg i över en timme men kunde bara inte somna. Gick in och la mig i andra rummet, låg en stund och läste och så där, lyckades till slut somna, men vaknade massor av gånger inatt igen. Så just nu känns det lite hopplöst och som om jag är tillbaka på ruta ett. Men jag får fortsätta med tabletterna tills på måndag, när läkaren ska ringa mig för uppföljning, och då be om något annat, lite starkare. Gärna rena insomningstabletter. Men då har jag ju ett par som jag absolut inte vill ta, där med. Min kära mamma, som jobbat inom psykiatrin hela sitt liv och därmed har rätt bra koll på den här typen av mediciner, har varnat mig för några som ger svåra mardrömmar, hallucinationer under nätterna osv. Så vi får se vad jag kan få. Just nu tar jag nästan vad som helst, bara jag får sova. Jag känner att jag har lite svårt att vara en bra mamma när jag har det så här... Så glad att jag har Simon, han är verkligen en riktig superpappa! 💙

Likes

Comments

Yes, nu har det alltså gått tre månader sedan våran fina lilla tjej bestämde sig för att lämna det varma guppandet i magen, till förmån för en ljusare värld. Och vilken resa det varit!

Jag hade ju fått höra att tiden innan avslaget avtar kan variera från allt mellan bara ett par veckor ända till 8 veckor. Tro på fan att jag ska vara värst och ligga i överkant med hela tio veckor! Detta avslutades dessutom med en mastodontblödning så att jag fick köpa svindyra tabletter att trycka i mig för att det skulle sluta. Men till slut så! Självklart dröjde det inte länge innan mensen kom igång heller. Nästa person som säger att det måste vara skönt att vara gravid för att man slipper blöda ska jag slå i huvudet med en stol! Visst, 9 månader utan blödningar (men typ flytningar, man blir tjock, har ont, sömnsvårigheter osv) men det avslutas ju istället med att kroppen typ tar igen alla blödningar på en jävla gång! Mindre skoj...

Sen ett par-tre veckor tillbaka har jag även haft extrema problem med sömnen. Det började med att jag svettas på nätterna. Nåt grovt! Jag sover med balkongdörren öppen, med en fläkt i full blås rakt på mig och utan täcke, men det känns ändå som att jag ska flyta bort! När jag legat så ett tag och börjat känna att nu har jag fått ner kroppstemperaturen en smula och skulle kunna sova, ja då kan jag inte somna i alla fall. Inte för att jag inte är trött, utan för... ja, ingen uppenbar anledning alls, jag bara somnar inte. Detta har resulterat i att jag sovit 2-3 timmar per natt, och dessa har inte heller vart särskilt sammanhängande. Jag har somnat, sovit ytligt och vaknat efter någon halvtimme, och så har hela karusellen börjat om igen. Detta nådde sin kulmen natten mellan torsdag och fredag förra veckan, då jag inte fick sova något alls. Efter timmar av att ha legat och väntat på att få sova, läst bok, kikat telefonen, kollat på south park, lyssnat på avslappningsövningar på youtube, etc etc etc, kände jag något komma krypande. Något jag inte råkat ut för på ett par år. Jag fick en ångestattack! Jag bara satt och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Fick fram ett par "hjälp" som Simon vaknade av och kom ut till mig (jag har sovit i vardagsrummet pga att jag vart så varm).

Efter det så bestämde jag mig (efter att ha blivit knuffad i rätt riktning av Simon och min mamma) för att ta kontakt med sjukvården och försöka ta tag i detta. Så, efter en massa problem där - som har lett till att jag kommer göra en anmälan till patientnämnden - så har jag äntligen fått utskrivet något som jag kan sova på. Så nu ska jag ta denna veckan till att äntligen få vila ut - Simon ska vara hemma från jobbet, eftersom vi inte vet hur jag kommer reagera på tabletterna; om jag vaknar på natten, om jag blir överdrivet dåsig dagen efter osv - och sen hoppas jag att jag är på banan igen. Det hela gick så långt att jag i helgen söp ner mig själv med rom för att kunna sova. Mom of the year, jag vet, men Simon tog hand om Isolde och jag var verkligen tvungen att låta hjärnan bara stänga av några timmar, även om man inte sover särskilt bra när man är påverkad. Men jag var på riktigt livrädd för att jag skulle få en psykos eller nåt, efter alla historier man fått höra om all möjlig skit folk gjort pga sömnbrist.

Förutom det, så har allt gått bra. Det är en väldig omställning med ett nytt litet liv att ta hand om, så klart, och vi lär oss ju fortfarande, men det är himla kul. Jag älskar att se min lilla dotter utvecklas till en egen liten person. Hon är extremt envis och bestämd (inte konstigt med tanke på hur hennes föräldrar är) och hon har ärvt mitt humör, haha. Däremot är hon extremt lik Simon utseendemässigt. Alla, och jag menar ALLA - även folk som knappt träffat Simon - berättar hur lik hon är sin pappa. Jag har fått höra typ två gånger att hon är lik mig, och då är det av min mamma som känner igen någon min lillan gjort på bild, från när jag var bebis, haha.


Likes

Comments

Onsdag, 27 juli 2016

Jag vaknade vid kvart över 6 på morgonen av något som jag var helt säker var mitt vatten som gick. Klev upp och ringde till förlossningen som bad mig avvakta, eftersom det var såpass lite som kom kunde det lika gärna vara flytningar.
Klockan 8 hade jag tid på vårdcentralen för att kolla om jag hade fått urinvägsinfektion igen (jag hade flera i början av graviditeten, bland annat en som gick upp i njurarna, så hade blivit tillsagd av min bm att kolla så fort jag fick känningar). Klockan halv 8 kom första värken. Eftersom en inte kan avboka tid på vct så kort tid innan så fick jag snällt åka iväg. Väl där fick jag sitta länge i väntrummet, på grund av att det var sommar och semestertider kom jag inte in till en sköterska förrän vid 20 över 9. Att sitta i väntrummet fullt med folk på vct med värkar som kom tätare och blev intensivare var inte jättekul, haha. En kvinna i väntrummet tittade på mig och frågade när det var dags, "igår egentligen" svarade jag "Men jag tror att den lilla kommer idag!" Hon svarade att ja, hon känner igen det.

Väl inne hos sköterskan fick jag fortsatta värkar, även han frågade mig när det var dags. "Igår" svarade jag igen "men hon verkar vilja komma ut idag istället. Jag är rätt säker på att det satt igång." Han såg nästan panikslagen ut i en sekund och frågade om han skulle ringa ambulans, haha.
Jag fick i alla fall komma till lab och kissa och det visade inget på proverna, så det var bara att åka hem igen.

När vi kom hem igen började jag tima mina värkar och efter en stund ringde jag till förlossningen igen. Dom sa att värkarna ska vara med jämna mellanrum och minst en minut långa innan det börjar bli dags att åka in. Eftersom det inte var riktigt så ännu så hoppade jag in i duschen och började spola varmt vatten över magen. Jag provade allt från att stå till att sitta och ligga där inne. Handduk under huvudet, handduk under rumpan, handduk på magen, och värkarna blev intensivare och intensivare. Simon gick runt och plockade i lägenheten så länge och jag ropade till honom när en värk kom och när den slutade, så att han kunde tima dom åt mig.

När det var ungefär två minuter mellan värkarna och dom var över en minut långa ringde Simon till förlossningen igen och dom sa till oss att komma in.

När vi kom till sjukhuset fick jag komma in i ett rum direkt och en barnmorska undersökte mig och kollade bebisens hjärtfrekvens och hur intensiva värkarna var. Jag var bara 2cm öppen, så hon sa till oss att ta en promenad och komma tillbaka. Började värkarna kännas outhärdliga skulle vi komma tillbaka på en gång, oavsett om vi precis kommit ut.
Vi hade fått tipset att käka kaloririk mat innan förlossningen, så vi tog bilen till donken, haha. Men jag kände inte att jag skulle klara av att äta alls, så jag beställde inget, men Simon pushade att jag måste äta något! Så han fick springa in på Preem och köpa en banan till mig - jag klarade av att få i mig halva.

När vi kom tillbaka till sjukhuset började vi gå på parkeringen, men efter typ 150 meter kände jag att det gick bara inte längre, så vi fick gå in igen. Vi fick komma in och jag blev undersökt en gång till. Fortfarande bara 2cm öppen och jag tänkte att skickar barnmorskan ut mig på en promenad till så smäller jag till henne, haha.
Men som tur var så var det extremt lugnt på förlossningen just den dagen, så jag fick stanna och hoppa ner i ett bad direkt. Och det var helt underbart! Jag hade så varmt vatten att jag nästan kokades, men det fungerade - värkarna blev bra mycket lättare att hantera. Jag låg där och andades mig igenom värkarna, Simon såg till att vattnet höll sig varmt genom att tappa ut och fylla på med nytt. Han kom med vatten och saft till mig och han baddade mig med kallt vatten på överkroppen, eftersom jag svettades som en gris, haha.

När jag suttit i badet i drygt en timme kom bm och en sköterska in och kollade till oss. Jag sa att nu gjorde det så galet ont så nu gick det nästan inte längre. Bm kontrollerade bebisens hjärtljud och sköterskan kopplade in lustgasen åt mig. Jag blev tillsagd att när värkarna igen blev så smärtsamma att jag kände som att jag inte klarade mer, skulle jag säga till så skulle dom höja gasen ett snäpp åt mig.
Jag kan bara säga att den där gasmasken var min allra bästa vän där inne! Jag svävade på små moln, och även om den inte tog bort smärtan så gjorde den den helt klart lättare att hantera.

Simon skötte sig kanon, fixade med vatten, gav mig att dricka, sköljde av mig med kallvatten och tryckte gasmasken i ansiktet på mig så fort han märkte att en värk var på väg.

Bm och sköterskan kom in flera gånger, kollade till mig, lyssnade på bebisens hjärtljud och höjde gasen åt mig när jag bad om det. Men det finns bara tre steg på den där gasen, så när hon höjt sista gången sa hon att nästa gång värkarna blir så intensiva att jag nästan inte kan hantera dom, då är det dags att kliva upp och kolla hur öppen jag är.

Det tog lite drygt en timme att komma till det stadiet, då hade jag legat i badet i lite drygt 4 timmar. Bm sa att nu är det dags att kliva upp och att jag skulle gå och försöka kissa. Och försökte, det gjorde jag, men inne på toan kom det två värkar i tät följd och det enda som kom var blod, haha. Så jag fick hjälp upp från toaletten och blev ledd till sängen. Bm kontrollerade mig igen och då var jag 9, nästan 10cm, öppen. Då bad jag om att få "all smärtlindring dom har!", haha, men jag fick veta att när jag är så öppen och själva krystandet snart kommer sätta igång är det ingen idé att ge smärtlindring, för den gör inget för krystvärkarna i alla fall, utan är bara till för dom "vanliga" värkarna.

Dom berättade att om en inte har kissat innan själva krystvärkarna kommer kan en full blåsa vara i vägen för bebisen när den ska ut, så dom var tvungna att tömma mig. Jaha, jaja, någon gång ska ju vara den första för en kateter också, haha! Så det gjorde dom och strax därefter satte krystvärkarna igång. Det gick såpass fort att bm och sköterska knappt hann med utan fick springa runt och plocka fram det som behövdes. Under någon av dom första krystvärkarna kräktes jag upp den halva bananen jag ätit tidigare, rätt ut på Simons arm!

Jag krystade i lite drygt 1-1.5 timmar. En stund in fick jag veta att hinnblåsan kom först, och det var tydligen jättebra för att den hjälpte till att töja innan bebisen kom, och minimerade risken för att spricka - något jag var livrädd för. Dom frågade om jag ville känna på den och ja, självklart ville jag det! Så där ligger jag på sidan, med muffen i vädret och känner på en stor blåsa som kommer ut ur mig. Spännande situation...
Dom frågade Simon, som stod uppe vid mitt huvud och skötte gasmasken åt mig, om han ville komma och titta och känna också. "Nej du tack, jag klarar mig. Jag håller mig här uppe." svarade han, haha!

Jag vet att jag flera gånger under krystningen bad om ursäkt, för att jag skulle bajsa på mig, för att jag skrek, för att jag körde med Simon osv. Hela min förlossning var en lång tid av smärta och ursäkter, haha. Och vilka jäkla avgrundsvrål en får ur sig när krystvärkarna kommer! Jag skulle inte ens kunna härma dom om jag försökte! Simon sa att mina ögon rullade runt i skallen på mig och att det var som att se en scen ur excoristen live, haha!

När jag vrålade som värst sa bm till mig att försöka fokusera den styrkan inåt istället. I början tänkte jag att det är ju för fan helt omöjligt, jag måste få vråla! Men när jag närmade mig slutet så kände jag någonstans att detta orkar inte jag mer, jag måste få bli klar! Så jag höll käften så gott jag kunde och pressade på. Helt plötsligt känner jag hur något bara glider ur mig, jag hör Simon hulka till (gråt-hulk, inte kräk-hulk) och sen hör jag barnskrik. Jag vet inte om det var utmattning, smärta, lustgas eller chock som gjorde det, men jag fattade inte riktigt vad det var som hände. Jag fattade inte att jag var klar och att bebisen jag hörde var min dotter. Då var klockan 18:50 och det hade gått lite drygt 11.5 timme från första värken tills att hon var ute. Dom berättade att när det är dags för nästa barn skulle vi komma in så fort jag kände första värken eftersom denna förlossningen gått så fort.

Jag klarnade till ganska snart och så fort sköterskan torkat av henne fick jag lilla Isolde på bröstet. Jag började gråta, Simon grät, Isolde grät, det var en enda stor gråtfest. Under den tiden kände jag hur något mer var på väg ut, den äckliga jäkla moderkakan. Jag gjorde mitt bästa för att slippa se den, men kunde inte undgå det helt och hållet. Mitt i glädjen av att vårt barn kommit kom bm fram och sa "Jag har ju läst ditt förlossningsbrev, och nu ska jag göra något jag vet att du inte gillar. Du ska få en spruta i låret." Glädje utbyttes mot ren och skär panik på en millisekund. "Varför det?!" nästan skrek jag och ögonen var väl hur stora som helst. Hon förklarade att det var för livmoderns skull, att det skulle hjälpa den att dra ihop sig. "Nej, snälla!" Bad jag, och jag tror hon såg dödsångesten i mina ögon, för hon backade och sa bara att "Nej nej, okej. Folk har ju överlevt utan att få den förr."

Men att sy kom jag inte undan i alla fall! Dom sprejade på någon bedövningsspray och sydde 5 stygn. Inte det mest bekväma jag vart med om i mitt liv, men det kunde vart värre.

Jag fick veta att jag hade fotat till bm under någon av de sista krystningarna så att hon for, och fick hoppa upp och ta världens wrestlinggrepp om mitt ben, haha! Jag bad om ursäkt så klart!

En stund efter att dom sytt mig sa dom att det var viktigt att en kissade efter förlossningen var klar också, så jag blev ledd in på toa igen. Dom tipsade mig om att det kunde vara lättare att kissa om jag sprutade varmvatten över hela härligheten, så jag ställde mig i duschen. Kissa kunde jag inte, men däremot stod jag och tittade på mig själv i spegeln, helt förundrad över hur smal jag redan såg ut! Självklart var det fortfarande rätt mycket mage kvar, men den var betydligt mindre!

Eftersom jag inte klarat av att kissa sa dom att dom behövde tömma mig igen. Så det var bara att upp med pufferiet mot dom igen. Denna gången gjorde katetern dock så förbannat ont att sätta, så dom fick ge mig lustgas igen för att det skulle gå.

Efter att allt det var klart kilade sköterskan och bm iväg och lämnade oss själva en stund. Vi passade på att ringa våra föräldrar och jag ringde min bror och svägerska också och sa att nu var bebisen här! Sen fick vi bara sitta där och njuta av varandra en stund innan dom kom tillbaka igen för att väga och mäta den lilla. 49cm lång och 3678g lätt. En liten buddha hade vi fått! Vi fick veta också att hon hade fötts med hinnan kvar över huvudet, det var tydligen väldigt ovanligt och sköterskan sa flera gånger hur glad hon var över att fått vara med på vår förlossning. Vi fick lite mackor och juice och någon timme senare kom dom in och tog på mig en stor kroppsstrumpa, Simon sprang ner till bilen och hämtade våra grejer, och sen kom det en sköterska med en rullstol för att ta med oss till bb.

Vi stannade på bb i två nätter, den sista natten var lilltjejen helt otröstlig och det enda som tröstade henne var att jag körde tutten i munnen på henne. Men jag som bestämt mig för att inte amma, och dessutom fått medicin för att stoppa mjölkproduktionen frågade en sköterska på avdelningen om det gick bra att jag försökte amma i alla fall. Jag fick veta att skulle jag börja amma så skulle jag behöva pumpa ut mjölk och slänga i ett dygn innan jag kunde börja, så att lillan inte fick i sig någon medicin. Jaja, tänkte jag, det var ju inte mycket mer att göra. Så jag började pumpa, var fjärde timme.
Dagen efter när vi fick träffa barnläkaren för kontroll innan vi skulle få åka hem så fick jag veta att dom så gott som aldrig ger medicin för att stoppa produktionen längre, utan det brukar bara få ge sig själv. "Så det var ju väldigt olyckligt att just du som fått den skulle ångra dig!". Han berättade att jag skulle behöva pumpa var fjärde timma och slänga bort i hela två veckor innan jag kunde börja amma, eftersom det var så länge medicinen satt kvar i kroppen.
Jag suckade rätt djupt, men tänkte att det klart att jag gör det för mitt barn! Så vi fick låna med oss en pump hem.
Jag var jätteduktig i typ tre dagar med pumpandet innan jag och Simon pratade om det och helt enkelt kom fram till att det fungerar ju bra med ersättningen och Isolde var inte så där otröstlig igen som hon varit den natten på bb. Så jag gav upp pumpandet och tanken på amning, precis som det vart meningen från början att jag skulle göra, och det har känts rätt hela vägen!

På onsdag blir den lilla tre veckor, och självklart har det vart - och är fortfarande - en enorm omställning, men en bra sådan! Vi är lyckliga och mår bra alla tre (även om vi föräldrar är tröttare än vi någonsin varit) och bara jag kommer över mina paniktankar att hon ska sluta andas helt plötsligt, sätta i halsen när hon äter (*dricker) osv så kommer allt att vara helt perfekt! Vi är så lyckliga och vi har en helt perfekt och frisk liten bebis. 💙

Vänster: mellan värkar och med ctg-puckarna på magen // Höger: Aldrig känt mig så sexig som här, nättrosor och blöja! 😂

​Lyckliga föräldrar! 💙

Likes

Comments

Igår kväll bestämde Simon och jag oss för att ta oss ut på en liten promenad för att jaga Pokémons (Ja, jag är helt såld på spelet, stäm mig, haha!). Vi tänkte väl ta en sväng ner till slussarna, där vi vet att det finns en del stop, och sen inte så mycket längre. Det slutade med att vi var ute och traskade i 3.5h, 11km. Vi gick till stan, där det var nåt jäkla happening Strömkarlsbron, hade lagts ut en massa Lure och det var hur mycket folk som helst där! Så där stannade vi till en stund innan vi tog svängen genom stan och sen traskade genom Karlstorp och hem igen. Det tog som sagt 3.5h totalt - det går inte snabbt när en är gravid och dessutom ska fånga Pokémons på vägen - och dom sista dryga 2km var jag helt säker på att jag hade ett huvud hängandes ut mellan benen, haha!
Idag mår jag som jag förtjänar i både ben, fötter och rygg, men jag är sjukt stolt över mig själv som klarade den promenaden, dessutom med 15kg extravikt och en bebis att bära på, jag som vart sjukligt inaktiv de senaste åren! Dessutom fick jag ju njuta av den enormt vackra stad jag bor i, älskar Trollhättan!

Efter att ha spenderat över tre timmar i strumpor och åtsittande träningsskor hade svullnaden på mina fötter gått ner så att dom återgått till sin normala storlek. Dock var ju fortfarande benen svullna, så det syntes en rätt tydlig övergång där, som jag hade väldigt roligt åt en bra stund igår kväll, haha!

💙

Likes

Comments

Ja, det är vad jag hoppas på i alla fall!
Igår var vi hos bm, det är ett satans springande där så här i slutet! Vi fick veta att bebis är fixerad nu, så nu känns det ju verkligen inte som att det är så långt kvar! Och jag vet att den kan fixera sig flera veckor innan förlossning, men hey, en tjej måste få drömma, visst? 😉
Jag fick ett tips av Simons svägerska häromdagen, att fråga om hinnsvepning, men det visade sig att dom inte gör det längre. Vår (vikarierande) bm och hennes kollegor hade nyligen vart på något seminarium där dom fått veta att det inte finns någon forskning som tyder på att det faktiskt fungerar, vad det däremot visat är att massor av blivande föräldrar fått sk. pinvärkar - alltså något som känns som riktiga värkar, men som inte leder någonstans! Hon tipsade oss om att gå hem och ha sex istället, för det skulle tydligen vara bevisat att det kan ha effekt, haha.

Igår kväll hade jag massor av sammandragningar och förvärkar, så vi får väl se om det lilla livet där inne behagar komma ut snart eller inte. Jag har iofs haft massor av känningar rätt länge utan att något hänt, så jag hoppas inte på för mycket... Hon kommer när hon är redo, helt enkelt!

💙

Likes

Comments

Ja, alltså, den när gravidcravingsen går lite för långt... Jag har vart sugen på KFC i stort sett sedan jag flyttade från Barcelona, haha. Tidigare har det ju bara funnits en nere i Skåne, men så fick jag ju reda på att dom nu i sommar öppnat en i Karlstad! Så, efter att ha tjatat oupphörligt på Simon i över en vecka så gick han till slut med på att åka! Och vi fick med oss Oscar på vår lilla tripp också!
Så det blev totalt ca 34 mil (17 mil dit och 17 hem) för kyckling, haha! Självklart traskade vi runt lite i Karlsttad också, himla mysig stad faktiskt. Jag har tidigare bara vart på Karlstad sjukhus, när en vän försökte ta livet av sig för många år sedan, så detta var ju helt klart ett trevligare besök! Vi kikade lite på stan, där var bland annat en marknad med massa mat från olika delar av världen. Jag blev så sugen att prova på allt, men var alldeles för mätt efter kycklingen, haha. Jag köpte mig en billig klänning från ett marknadsstånd, eftersom den jag hade på mig tydligen var alldeles för kort. Och det hade herrn här i huset väntat med att berätta tills vi var i Karlstad, haha! Men men, lika glad för det är jag, jag fick mig en fin klänning!
Sen gick vi ned och satte oss i någon park precis vid älven, och där var mängder(!) av människor som spelar Pokémon go. Flera personer hade lagt ut "lure" eller vad det heter, så det lockades dit massor av Pokémons, och därmed även spelare. Självklart passade vi på att fånga oss några vi med, haha.
På vägen till bilen gick vi förbi marknaden igen, och jag fick syn på ett stånd som sålde kantareller! Jag har vart så galet sugen på skogens guld hur länge som helst, så jag köpte mig så klart en låda.

På vägen hem var vi alla hur trötta som helst, och Oscar somnade. När han vaknade kollade han GPS:en och sa till Simon som körde: "Inte för att vara sån, men du kör åt helt fel håll!". Vi kollade efter och mycket riktigt - vi var bara några minuter från Norska gränsen, haha! Så vi stannade till vid en camping som låg vid en superfin liten sjö, passade på att gå på toa, köpa lite dricka och så där, innan vi vände och till slut hamnade på rätt väg hemåt.

​Det var nästan så att jag gärna hade stannat vid sjön!
💙

Likes

Comments