Jag har äntligen börjat så smått med lite självstudier inför Jägarexamen. Egentligen hade jag tänkt vänta tills mina "vanliga" studier var klara, men det vart en liten oplanerad paus, så då såg jag ingen anledning att vänta!

Det hela började i somras, när Daniel skulle ut på sin första "riktiga" jakt på egen hand och jag fick följa med... Naturen har jag väl alltid gillat, hästmänniska som jag är, uppfödd utanför stan. Nu har jag dock varit stadsbo ett par år, varit uppäten av studier och jobb. Hästlivet hamnade på hyllan för nästan sju år sen och sen dess har jag väl knappt varit ute i naturen ordentligt känns det som - förrän nu!

Det var nästan som när man blir kär, ni vet? Pusselbitar faller på plats och hela världen kretsar kring just "den där personen" i början - precis så kändes det (och känns fortfarande) med jakten - hur klyschigt det än må låta. Jakten och jag sammanfördes i precis rätt tid - jag behövde den precis där och då - att få ut i skogen och bara vara, inte bry mig om nånting annat än vart jag sätter ner min fot härnäst. All stress jag hade samlat på mig under fyra års tid bara sköljdes av mig liksom och jag fick äntligen känna på hur det kändes att leva i nuet och inte en, två eller tre veckor fram i kalendern.
En väldigt behaglig känsla som jag skulle göra allt för att uppnå igen.

Hittills har jag bara varit med som sällskap på jakt och hållit i handkikaren - men känslan alltså! Spänningen! Den är verkligen helt oslagbar. Det är knappt så man vill andas, rädd att ens andetag ska märkas av det betande djuret och skrämma i väg det. Samtidigt bultar hjärtat bara snabbare o snabbare, hårdare o hårdare, ju närmare man kommer.
Eller när man har fått varit med på drevjakt och fått hålla i GPSen och följa hundens drev i spåret efter haren. Sker något oförutsett på GPS:ens linjer står man där och analyserar snabbt "hur haren tänkte där" - samtidigt som man är imponerad över att hunden inte lät sig överlistas.

Det handlar inte om att kasta upp sitt vapen på axeln, traska ut i skogen och hitta första bästa vilt att fälla - det är SÅ mycket mer än det - och det vågar jag nästan lova att varenda jägare kan hålla med om. Det är alltifrån själva utbildningen om djur- och växtarter till lagar och säker vapenhantering, till förberedelserna som att packa jaktryggsäcken kvällen innan och impregnera kängorna. Tidiga mornar och sena vaknätter, soluppgångar och solnedgångar - naturen har så otroligt mycket att bjuda på och jag vill ta del av det nu, nu nu.

Jag kanske har blivit galen, vad vet jag? Men jag är helt salig i jakt och allt runt omkring. Jag kan inte kalla mig jägare än, men förhoppningsvis ganska snart!
Jag vill bli jägare för att få komma ut och andas frisk luft i skogen, för att få vara del av den fantastiska gemenskapen som verkar genomsyra landets jägarkår, för att få lära mig massa nya saker. Samtidigt får jag utvecklas i köket - en helt ny värld öppnas upp när man får arbeta med så fantastiskt fina råvaror som det vilda har att erbjuda.

Att sedan få skaffa en liten jaktvovvsing med sin sambo, att få se den växa upp, utbilda den och få ta med den ut och lösa uppgifter med den i skogen - vilken dröm!

Jag vill bli jägare. Punkt.




Likes

Comments

Har du precis börjat studera på universitetet? Då kanske du inte ska fortsätta läsa detta inlägg - det är förmodligen inte så peppande som det du skulle behöva läsa just nu! Men valet du gjort att börja plugga?! - Great for you! Det är verkligen inget jag ångrar. Men att jag gjorde det på distans? Ja stundvis. 

Tre långa år är nu äntligen över (bortser från den lilla kurs som återstår i höst...)! 
Hösten 2013 inledde jag heltidsstudier på distans, ett kandidatprogram i IT med inriktning Projektledning och Affärssystem, från Karlstads Universitet. At the time, 2013, ville jag studera på distans för att kunna vara flexibel och resa samtidigt. Att det blev just detta program var för att utbudet på distansprogram inte var så väldigt stort och att IT kändes som en bonus att ha i ryggsäcken inför framtiden. 

Första året gick som en dans, allt var så nytt och man gick som på moln och var peppad över allt man lärde sig och hur bra allt fungerade. Under andra året kom alla B-kurser, fortsättningskurserna. Här höjs nivån en aning och det var här som motgångarna började. 

Hela mitt skolliv har jag varit en tjej som "gillat" skolan. Med onödigt hög press på mig själv har jag klarat mig galant genom låg-, mellan- & högstadie liksom gymnasiet. Att nu inte klara det skolan innebar kändes otroligt frustrerande - varför är det inte lika lätt som det alltid har varit?! Jag insåg ganska snabbt att jag behövde lägga ner mer tid på plugg. När man studerar på distans har man liksom inget schema - det där måste man lösa själv. I början av min studieperiod hade jag två jobb också, vilket innebar att det inte fanns så många timmar över till just plugget. 

Som tur var lyckades jag hitta likasinnade och motiverade studiekamrater som jag "hänge ihop" med online genom några kurser - tillsammans kändes vi oslagbara och jag har verkligen de att tacka för mycket! Vårat virtuella klassrum på Skype där alla satt med sin kaffekopp tidiga mornar, redo att få saker gjorda. Det är nästan så att man saknar det!

Men under det andra året blev det tuffare kurser, det tror jag att vi alla tyckte. Och vad är väl det första man gör när man känner att man inte kan? Man pausar och ger upp för stunden, tror att det ska bli lättare om en kvart, eller kanske om en timme - kanske är det lättare om det bara får ligga där på köksbordet till imorgon eller så blir det kanske lättare efter att man har fått i sig en liten godisbit - inbillar sig att hjärnan behöver sockret för att fungera. 

Första omtentan jag åkte på var i en programmeringskurs - mitt första "omprov" någonsin - inte nog med att det var förnedrande att behöva göra OM detta, jag hade samtidigt två andra kurser som pågick med examinationer och där man skulle prestera. Så har det pågått i snart två års tid. Studierna och omtentorna har liksom staplats på varandra. Lärarens roll i ett distansprogram är inte riktigt densamma som på ett campus - här är de mest handledande (läs: du borde klara allt själv). Men det gick bara inte. Och inte hade jag någon i min närhet som direkt förstod sig på vad det var jag läste heller - men jag har de ändå att tacka för allt det stöd jag har fått - vet inte vart jag hade varit utan det! 

Dag ut och dag in satt jag där vid mitt köksbord och försökte gnugga mina geniknölar. Sen behövde jag åka och jobba och sen sova. Varje dag såg likadan ut. Jag hade inte ens tid att titta på tv. Har ni hört nåt så dumt?! Jag fick dåligt samvete av att göra nånting annat än att jobba och plugga. Man var liksom konstant på bristningsgränsen - det nästan kokar inom en av att bara skriva om det nu - hur kan man låta sig själv må så? 

Jag skulle inte kalla det depression, men stress, av något ohälsosamt slag. Man borde inte utsätta sig för sånt - men samtidigt vill man ju så gärna uppnå allt "det där" och lyckas. Klara sig själv liksom. 

Sista året tänkte jag skulle bli lättare när kurserna var mer fria - nu fick jag ju välja vad jag skulle läsa. Men icke. Omtentorna staplades på varann och dygnets timmar räckte liksom inte till. Andra och tredje året hade jag i alla fall "bara" ett jobb vid sidan av mina heltidsstudier - såhär i efterhand känns bara det helt galet. Att plugga heltid är som att jobba heltid - det ska ta ca 40 timmar i veckan. Vill man ha ett liv vid sidan om så är det liksom inte läge att ha ytterligare en aktivitet om ca 20 timmar. Förmodligen har man pluggat 200% de senaste två åren, i huvudet i alla fall, man går liksom runt och tänker på det konstant - oavsett vart man är eller vad man gör. 

Det glädjer mig att äntligen kunna säga att jag kom ut på andra sidan, helskinnad och hyfsat välbehållen. Visserligen 10 kilo tyngre och kanske lite mer påläst om IT - men kanske var det värt det? Nu har jag ju faktiskt tid till att träna bort de där 10 kilona, ta hand om mig själv och umgås med folk! Som inledningen antydde är jag otroligt glad att jag hoppade på universitets-tåget direkt efter studenten och jag är väldigt stolt över mig själv (vågar man säga så förresten?) för att ha klarat det här - på distans dessutom! Nu får vi hålla tummarna att allt jag har gått igenom har berett en väg in i framtiden för mig. Och till er studenter som ändå valt att läsa så här långt - ni har gjort rätt val, tro mig. Stå på er, Hang In There, Lycka Till och HEJA ER! Kramar från en mycket gladare och mindre stressad Jaquline

  • 126 readers

Likes

Comments

Det har gått evigheter sedan jag bloggade - det har helt enkelt inte funnits tid medan jag studerat på heltid parallellt med deltidsjobb. Jag älskar dock att skriva och inspireras själv mycket av andra - därför väljer jag nu att börja blogga när en ny fas i livet står för dörren.

Jag bor i en lägenhet i Uppsala med min sambo, tillika pojkvän, Daniel. Studietiden är som sagt strax över, tack och lov, och det är förmodligen dags att anta nya utmaningar! Vid sidan av detta kämpar man på med vardagssysslor och drömmar om hus och hund.

Får jag en sekund över, vilket faktiskt händer då och då, försöker jag umgås med mina nära och kära så mycket jag bara kan - det är ju där man hämtar sin energi och sin ork till att attackera det mindre roliga i vardagen.

Denna blogg kommer att handla om det allra vanligaste här i livet, men ur mitt perspektiv - vi tycker inte alla lika och det ska vi nog kanske vara glada för?! I bloggen får ni också följa oss på vår väg på vår dröm om hus och vovvsing!

Likes

Comments