Ibland måste vi alla lära oss att ta för oss mer utav vad livet har att erbjuda. Istället för att nöja oss med vad vi har, sträva efter vad som kan bli bättre. Många utav oss är alldeles för bekväma i de dom har ch stannar hellre med något halvbra än att testa att bryta sig loss ch söka efter något bättre.

Idag gjorde jag raka motsatsen. Jag hoppade ut ifrån klippan för att se om jag kan flyga. Jag sa upp mig ifrån mitt jobb där jag trivs, men jag vill ha något mer. Jag var nöjd absolut, men inte mer än så. Jag vill hitta en passion, något att brinna för. Dit jag går för att motiveras och ha roligt, för att utvecklas. Jag vill inte sitta kvar på samma ställe hela livet för att det fungerar. Jag vill bli något bättre.

Så många gånger i mitt liv har jag stannat kvar på arbeten, i relationer både vänskap som kärlek och bara nöjt mig, inte vågat hoppa över klippkanten. Men har man en gång gjort det så blir inte nästa gång lika farlig. Man vet att man flyger förr eller senare, men bara inte när. I värsta fall är det efter att du slagit til marken, men det är okej det med. Då har du iaf försökt. Min räddning är min sambo återigen, som tryggt står där och hejar på mig. Drar i mina vingar för att de ska bre ut sig på en varsin sida utav mig, för att lära mig att flyga. OCh visst fungerar det.

Vi måste bli bättre i att tro på oss själva, tro på att vi kanprestera och vara så myckt mer men framför allt - Tro på att vi förtjänar mer.

Var aldrig bara nöjd, du ska vara lycklig och må bra. Inte vill man väl vakna upp om 30 år och inse att man kastat bort sitt liv på något halvbra.

"Like a phoenix,
like a phoenix
Gotta die to come aliv
Falling just to rise Fallling just to die
Gotta die to stay alive"


Likes

Comments

För allt man bär på, och för allt som behöver komma ut. Åsikter, tankar, funderingar, rädslor, utmaningar. Listan kan göras lång.

Jag är feg men ändå så modig. Självisk men ändå så sympatisk.

Jag flaxar mest runt i livet, försöker hitta min plats. Har äntligen landat i en trygg zon på hemmaplan med fantastisk sambo och helt plötsligt, tre barn. Jag älskar det livet men har svårt att uppskatta det.

Anledningen är starkt en diagons jag fick fastställd för 1 år sedan efter år av frågetecken på varför jag inte mår och tänker som alla andra. -Dystymi

Diagnosen gör väl ingen skillnad mer än att den hjälper mig att förklara varför jag inte kan se lyckan när jag har allt jag önskar och lite till, varför jag är i sånt stort behov av mycket sömn eller varför jag gråter ofta och mycket, helt utan anledning. Men det jobbigaste är tankarna på att avsluta livet som kommer upp ibland. Jag intalar mig själv varje gång att det är någon annan som tänker dom tankarna i mig och det hjälper mig att välja bort dom. Men det är inte roligt att bära på.

Tillbaka till min sambo. En stark man med egen livsfilosofi, en stor förebild för mig, hans döttrar och så många andra. Hans tänk är så svårt och invecklat men så enkelt. En varm famn att krypa upp i och en klippa när det blåser storm. Han gör mig starkare för varje dag och får mig att se mina egna styrkor.


Likes

Comments