Fick i uppdrag av min kära syster att kolla in filmen "Lion", har velat se den men skjutit upp det. Men ikväll sa satte jag mig i soffan och kollade. Rekommenderar starkt. Berörande och fin film. Filmen handlar om en pojke som kommer bort ifrån sin bror i Indien och kommer till Calcutta/Kolkata (samma stad som yours truly kommer ifrån) och sen blir adopterad av ett par i Australien. Historien bygger på en sann historia och bok.

Gillade kanske för att den hits close to home så att säga eftersom man själv, är adopterad. Vet inprincip att min biologiska mamma troligtvis inte lever längre, fadern verkade vara ute ur bilden redan innan jag föddes (ja, vem kastar annars två barn själv i en container?) så såklart kommer tankarna om att jag och min biologiska syster blev till under...mindre bra omständigheter. (Eller så var min bio mamma ung och klarade inte av det, ingen aning.) Men som sagt, en nyttig film att se och jag får slag i ansiktet hur bra jag har det. Klagar på att inte kan lägga undan så mycket i månaden just nu. Men hallå, kanske borde vara glad och tacksam för att du inte bor i slummen i indien längre..? Och att du lever överhuvudtaget. Försöker uppskatta allt jag har, får uppleva och kan åstadkomma så mycket jag kan men ibland är de bra att man ser sånt här och inser att SÅÅÅÅÅ många, speciellt barn har det förjävligt och inte ens har rent vatten och mat på bordet och att jag hade vart död om jag inte fått komma hit. Såklart så föll det några tårar i slutet av filmen (Att ha mens, och kolla på en film som känns så nära och tycka det är förjäkla kasst att ens varken bio föräldrar, syskon eller ens adoptiv mamma inte lever längre är inte bästa kombon kanske, men det är ändå något skönt och befriande att bli berörd så.) Klockan ringer fem imorgon igen så borde sova för längesen. Ciao!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte hur ytlig eller hur personlig denna bloggen kommer vara. Förlorade min mamma i cancer/blodfögiftning för ca 1 ,5 år sedan. Helt sinnes att det än idag knappt går en dag utan att jag tänker på henne. Men bor ju i hennes hus också. Men till saken, satt och läste mina inlägg jag skrev på min privata blogg nyss. Fortfarande så surrealistiskt. Men så glad att jag skrev ner hur man tänkte lite och hur man kände. Måste ändå säga att trots att jag fortfarande har mina problem (tror inte på mig själv vilket gör att jag håller tillbaka och låter det hindra mig otroligt mycket tyvärr.) och det kanske inte ser så ut om man ser hur jag har det med så är jag ändå stolt över att jag har tagit igenom mig detta rätt bra ändå. Och att jag har utvecklas som människa och ändå fått någon "men du klarar ju detta!" känsla mot mig själv. Svårt att förklara men så sjukt skönt. Ska tvinga mig själv göra massa nya grejer i år. Man kan bara misslyckas men då får man väl göra det då tills det funkar. Börjar med att förhoppningsvis raka av mig håret och hänga med sköna människor 😉.

Likes

Comments

Första inlägget klockan 2 en fredagskväll/natt. Tänkte försöka blogga igen, men på en ny fräsch blogg. Men insåg att jag måste konvertera mina bilder ifrån RAW (samt ta MER BILDER!!) och knepa ihop inlägg så jag får ta och återkomma, Men kul att vara tillbaka igen 😊

Likes

Comments