View tracker

Jag brukar vara den som längtar till julen, vilket jag faktiskt även detta år har sett framemot. Jag älskar när mörkret sakta faller in och man ser alla hushåll fyllas med ljus och övrigt julpynt, det är fint. och på något sätt så är ändå julen ofta magisk. Jag satt idag och tänkte att jag skulle börja julpynta, vissa kanske tycker att det är för tidigt men jag satte upp en tomte och kollade igenom vad mer som fanns för att börja lite smått, jag satte på julmusik, sådär lågt mysigt ni vet? medans jag lagade fetaostbiffar så blev allting enbart av musiken väldigt harmoniskt, och jag trivs i dessa stunder, med mig själv och julmusik. Men, sen fick jag en klump i magen. Jag började fundera på vem jag ska fira jul med detta år, det slog mig även att det är första julen utan mamma. Jag har ju som aldrig riktigt haft någon familj utan henne, så det är knepigt, hon har ju på något sätt alltid hållt ihop familjen och nu när hon inte finns med oss, så har jag kvar hennes lägenhet, med mycket av hennes grejer, men inte henne. 

Jag minns förra året, vi syskon pratade om hur vi skulle göra denna jul, var vi skulle fira och vilka som skulle vara med. Jag tänkte då att det inte spelar mig någonroll om jag sitter hemma eller om jag faktiskt gör någonting för att fira den, julen för mig dom senaste åren har inte varit förknippat med något positivt. (lång historia). I vilket fall som helst så pratade jag och en av min systrar, och vi kom båda överrens om att vi ska försöka fira tillsammans för att ''det här kanske är den sista julen vi får med mamma'' och självklart var det ingenting vi kunde förutspå, men det var så det blev. Idag, är jag glad över att vi faktiskt var med varandra, mamma, 2 av mina systrar, deras respektive och sebastian. Jag minns än idag hur glad hon var, hon hade sin gråa mjukiströja på sig med vitt tryck och ett par sköna byxor, hon var livrädd för en av Adams paket, det var någon slags spindel/råtta eller dylikt som for runt efter golvet, mamma skrek och skrattade vartannat. haha, jag kan höra hennes svenskfinska brytning.. Såhär i efterhand, så tänker man mycket på vad som kunde ha varit, särskilt när man inte kan förändra den situationen man är i, hur mycket man än önskar. Julen är en fin tid, den finaste tiden av alla kända traditioner, men i år vet jag inte riktigt vad jag tycker om den. Tyvärr. Jag är oerhört glad över att jag valt att jobba hela julhelgen, förhoppningsvis lindrar det en del. Många säger ju att dom första stegen utan, är dem tyngsta att ta. Jag kan tänka mig att det ligger något i det, då något du är van vid, inte alls blir som det brukar. hm.. knepigt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

visst är det märkligt hur många bruksanvisningar det finns till att bygga ihop en hylla från ikea, till hur man installerar boxen till tvn, till hur man lär sig köra bil, till hur man betalar räkningar, till hur man gör med den nya telefonen man nyss har köpt, till hur man gör allting varje människa gör i sin vardag. men det finns ingen handledningsbok till hur man sörjer, hur det ska kännas att förlora någon man älskar, hur man ska kunna fortsätta leva sitt liv, i sin sorg, i sin saknad. jag har på senaste haft oerhört många i min omgivning som har mist sina nära och kära, framför allt föräldrar. en del unga, ungefär i min ålder, men även äldre. jag försöker verkligen visa mitt stöd, visa att dom aldrig står där ensam, för hur ensam man än känner sig, så finns det alltid någon bakom dig. och jag kommer aldrig kunna påstå att jag förstår det dom går igenom, men jag är nog närmare i att kunna tänka mig hur det är än de som inte alls varit med om liknande. och jag vill bara säga, till alla där ute, alla som förlorat någon eller kommer att göra det..

kom ihåg att du aldrig är ensam. jag förstår att det kommer att kännas så, oavsett hur många människor du än har runt omkring dig.. vi födds för att leva och vi lever för att dö. vi är alla påväg åt samma håll och oavsett om du är rik, fattig, tjock, smal, mörk eller ljus så är slutdestinantionen densamma. jag kommer dit en dag, och det gör även du. att sörja är ändå en fin sak, du sörjer för att du minns. du kanske minns stunden med din pappa när du var liten, när du skulle cykla första gången och det var han som lärde dig hitta balansen, eller så också minns du din mammas köttgryta, den som bara hon kunde göra sådär god. alla minnen minns du tydligare när det enbart finns minnen kvar. någon som fanns där, finns inte längre kvar. det är klart att det där trycket i bröstet håller i sig, alldeles för länge om du frågar mig. men det är inte så himla konstigt. oavsett om du är 21, eller om du är 60 så är en förälder, alltid en förälder. det är alltid någon du har sett upp till, alltid någon du har tagit efter, alltid en trygghet för dig som barn till en mor eller en far. det är nog ingenting som försvinner med åren, oavsett hur gammal du är vid deras bortgång. sorgen har inget bästföre datum, den går aldrig ut, den finns alltid där och den kommer nog alltid att kännas. men jag tror ändå att allt det där som smärtar, allt det du känner som gör ont, på något sätt vänder på sig och du kanske så småningom minns och ler. jag har inte riktigt kommit dit ännu, så vad vet jag egentligen. men jag hoppas det, för min egen skull, men även för alla andras. det många glömmer bort, det är att det tar tid. många går tillbaka till vardagen som att det skulle fungera som vanligt utan en vidare tanke på att något skulle vara annorlunda och ofta alldeles för fort, men sen slår det tillbaka och det är nog först då man förstår. jag vet, för att jag gjorde precis samma sak. jag lät det gå en vecka och sen tänkte jag ''nä men fasiken vad skönt och få in rutinerna och lite annat att tänka på'' jag höll ut i två dagar, sen blev jag sjukskriven. det är viktigt att tänka på sig själv, att vara egoistisk för att kunna överleva. att våga ta tag i dom där känslorna och våga känna efter, vad är det egentligen som känns och vad är det som gör ont? ångest brukar ju ofta gå hand i hand med döden, man ångrar mycket när det redan är försent. jag tror inte att det är en dålig sak att bära på, så länge man inte fastnar i det, för då är man nog kvar där. att släppa taget... jag vet inte riktigt, måste man det? för mig handlar det mer om att acceptera att nu blev det såhär och nu är det såhär det kommer att vara. jag kommer aldrig att förstå det, och jag kommer heller aldrig att ''släppa taget''. det funkar ju inte riktigt att leva i den förnekelsen hur länge som helst, att acceptera döden. ja jag vet inte.. vaad vet jag egentligen. egentligen ingenting. Jag önskar att människan slapp lida, att döden så småningom inte är en sorglig sak, det är ju enbart önsketänkande för så blir det nog aldrig. Men tänk ändå... Hur fantastisk människan är, utan att egentligen veta om det. Hur mycket man orkar med, hur bra man ändå klarar av det, hur bra man ändå är på att leva utan att ha fått någon instruktion till hur man gör det. Det är många tankar som gör mig både förvirrad och fascinerad, styrkan är något som håller sig kvar, oavsett hur svag man än är eller känner sig. Ja fast åter igen, vad vet jag. blev mycket ordbajs ikväll. Adjö.

Likes

Comments

View tracker

Vill ni verkligt veta hur det känns? Hur svårt att det är att ta sig upp varje morgon med vetskapen av att hon inte är kvar? Hur tungt det är att ta sig igenom dagarna, med ett leende på läpparna när själen brinner inuti? Tiden må göra mycket, men mig hjälper den inte. För varje dag som går, så blir stegen tyngre att ta. Jag tänker inte mindre och det känns inte mindre. Jag vill inte dö, men ibland vill jag helt ärligt bara försvinna. Det kanske låter patetiskt, men må så vara. Det handlar inte bara om att det var min mamma, det var allting jag hade, allting jag var, min familj, det var hon. Människor frågar mig hur jag kan göra det så bra, hur jag orkar stå så stadigt och kan skratta som att ingenting känns. Varför? Om jag hade berättat, allting jag känner och hur allting känns, om hur knivar genom kroppen hade varit lindrigare än mina ångest attacker, om hur hjärtat vill hoppa ur kroppen och hur tungt det blir att andas, hade människor sett mig likadant? Eller hade dom blivit obekväma i mitt sällskap? Därför ler jag, därför skrattar jag, av den anledningen håller jag det för mig själv. Jag får andra att tro att det var bäst såhär, att jag har accepterat det och är införstådd i att hon inte längre finns kvar. Nej, nej, nej. Det bästa hade varit om hon aldrig blev sjuk, om cancer aldrig hade existerat, om hon fick vara frisk och leva ett fulländat liv, jag kommer aldrig att acceptera att denna hemska sjukdom tog min mammas liv, tog henne ifrån mig, ifrån oss. Och jag vägrar förstå. Jag kan bara inte. Jag har försökt, sååå många gånger. Och även om jag bor i hennes lägenhet, utan henne, utan att ha sett henne på 4 månader, så kan jag höra hennes röst när jag kommer hem, jag känna hennes doft och höra hennes andetag. För mig är hon inte borta. Och det är väl där problemet sitter.
Jag har humor, och jag tycker skämt är roliga, jag svamlar mycket för att det är sådan jag alltid har varit och förhoppningsvis alltid kommer att vara men jag kan inte känna någon glädje, jag känner ingenting. Det jag kan känna, är att det här suger, det gör ont och jag orkar inte mer. Men leva, det gör jag, det ska jag, utan tvekan. Men när ska jag börja känna att jag lever? Jag avskyr världen, människor, sjukdomar, men framför allt döden. Den är hemsk och den får människan att lida, det som är tortyr typ, fast inifrån ut och inte särskilt ytligt. Död åt döden, om det så vore möjligt.
Adjö amigos, det var allt för idag.

Likes

Comments

Det har minst sagt varit en händelserik dag, till och börja med så klev jag upp relativt tidigt för att göra mig redo för Theodors dop. När Sebastian väl skulle skjutsa dit mig så skulle han greja med något innan, så jag gick ut i bilen för att vänta. Jag väntade 5 minuter och mitt tålamod tog slut, jag tänkte då att jag skulle gå in och be honom öka lite. Det var väl bara det att jag en stund innan lagt nyckeln i nyckelhålet i bilen, och det jag inte tänkte på var självklart att bilen går i lås. Jag gick in, Sebastian ifrågasatte vart nyckeln var, och det var då det slog mig, fasiken. Självklart var även reserv nyckeln i bilen, som då var låst. Jag vet någon som inte var ett särskilt stort fan av mig just då. Johan fick plocka upp mig då jag skulle vara där lite tidigare för att repetera låten jag skulle framföra under dopet. Sebastian ringde då någon firma för att få upp bilen, vilket då skulle kosta. Så dom dyker upp, och inte förrens dom försökt få upp dörren så förstår dom att enbart förar dörren är låst, inte passagerar dörren. Jag har alltså, lyckats låsa förar dörren, trott att den gått i lås, betalt för en redan upplåst dörr. Sånna här dagar börjar jag fundera på hästarna i hagen. Hahah..
Hur som helst, vi tog oss båda till dopet, och det var verkligen ett jätte fint dop för finaste Theodor. Det är så magiskt att se alla fina människor han kommer att ha vid sin sida genom livet, all kärlek han har att vänta sig alla dagar av varje år. Och för att inte tala om hur underbara föräldrar han har, jag kan garantera att om det så var möjligt att välja mor och far, så finns det ingen bättre att välja än Johan och Juliana. Det ger mig tårar att bara tänka på hur liten och fin familj de har skapat. Det är verkligen några människor som alltid kommer att vara såå nära mitt hjärta. Dom är familj.
Jag är nöjd för idag, signar ut tidigt ikväll och går på en delad tur imorgon.
✌🏻️

Likes

Comments

Det är ju ganska typiskt att tankarna börjar flöda just innan man ska ta sig i säng, som att det är något som på något sätt tar bort någon spärr när det börjar bli kväll.
Man tror ofta att man är ensam i allting, att det inte finns någon som kan förstå det man går igenom, och även om världen är full av människor, även om man har vänner och familj runt om sig så känner man sig så jäkla ensam. Jag har inte riktigt fått grepp om vad det beror på, men jag kan tänka mig att det handlar om det du känner inom dig. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är iaf en sån som kan prata om händelser, jag kan berätta detaljerat vad det är som hänt och varför det har hänt men sen när det kommer till att börja prata om hur det känns och vad jag bär på för känslor, då tar det stopp. Hur kan man förklara en känsla, och vad är egentligen en känsla? Det är klart att du kan säga att du känner dig ledsen, och varför du är det men känslan i sig, det du känner då du är ledsen, hur får man ut det i ord? Jag var mycket för att prata förut, för att jag tyckte att det underlättade att ventilera ibland, ganska ofta. Men det har som gett med sig. Då vet jag inte om det handlar om att mamma gick bort, för det har jag väldigt svårt för att prata om. Inte för att det blir jobbigt, mer för att det faktiskt inte finns något att säga. Ska jag sitta och upprepa hur mycket jag saknar henne, varje timme av varje dag, och hur underlättar det isf? Det är klart jag saknar henne, hon är min mamma. Men människor som inte förstår, blir obekväma i ett samtalsämne som döden. Jag tror jag har testat allt för att få andra att prata med mig, jag har testat prata om henne och hur hon var, roliga saker hon sa eller gjorde, jag har tillochmed gått såpass långt att jag har skämtat om det, men hur jag än är och vad jag än säger så är det antingen någon som ger mig ledsna hundögon eller så också rycker dom ihop läpparna och inte vet vad dom ska säga. Jag tror att man är rätt ensam ändå, i det man går igenom menar jag. Jag trodde att man kunde luta sig mot sina stöttepelare, men jag har förstått att det inte fungerar så. Man står där ensam, man känner ensam, man går igenom det ensam. Man är ensam helt enkelt. Tiden läker heller inte särskilt mycket, den lindrar ingenting och den får mig inte att "lära mig leva med det" jag ORKAR bara leva med det nu, men jag har inte lärt mig att leva med någonting som har med mammas bortgång att göra. Man lär sig det man vill lära sig. Jag vill inte lära mig, men jag orkar. Finns för många standard fraser som människor använder sig utav vid dödsfall, som dom tror fungerar. En del för att dom sörjt själv, och så tror man direkt att man har någonaning om vad den andre går igenom. Men vad vet man egentligen om vad andra haft för relation, hur starka banden var, eller hur någon annan över huvudtaget känner? Märkligt hur en del människor fungerar. Ganska fascinerande på samma gång. Nu kommer jag då inte ens ihåg vad det var jag ville komma fram till, tankar är verkligen svåra att sortera. Man är ensam i man går igenom, i det som händer i hjärta och själ, men man är heller inte den enda.

Nu ska jag göra ett nytt försök till att sova, det är söndag och jag är ledig imorgon.
✌🏻️

Likes

Comments

​det är nog en sak som alla behöver ibland, tyvärr så tar man sig sällan iväg och fortsätter på sina gamla spår. det handlar inte alltid om att starta om, eller få en ny start, utan bara att få ladda batterierna lite. ibland är det faktiskt väldigt skönt och bara komma ifrån platser, likväl som människor man har runt sig på det stället man kallar för hem. har dessutom fått träffa mycket nya människor som pricken över i:et, för det är ju faktiskt nästan alltid lika kul. dessutom har jag bestämt mig för vad det är jag vill jobba med i fortsättningen och i framtiden, jag har velat så mycket fram och tillbaka genom åren, men nu vet jag precis vad jag vill göra. det dock, är en hemlis än så länge. kan ju faktiskt hända att jag ändrar mig 10 gånger till innan jag riktigt har bestämt mig. #inteallsobeslutsam

spenderar min tid här i Umeå med mina go pojkar, W & A. och självklart min kära syster. det är kul, mysigt och det var verkligen något jag behövde. ikväll färgar jag håret, stoppar på ansiktsmask och gör mig ny, fräsch och redo för de nya utmaningarna och äventyren imorgon. as grymt. 

godnatt!

Likes

Comments

Det har varit en kamp, en ständig kamp till att ta sig igenom vardagen oskadd. Jag har förstått att jag inte kan använda det som ursäkt till mitt dåliga beteende. Jag har inte varit rättvis, varken mot mig själv eller mot människor i min omgivning. Och framför allt inte mot den människan som står mig allra närmast, Sebastian. Det har varit tufft, jag kan inte säga något annat än det. Jag har gjort så mycket idiotiska saker utan att ens ägna en tanke till att det kanske inte ska göras, eller sägas. Jag har glömt bort världen, och människor i den, för mig har bara jag funnits, bara jag, mina tankar och mina känslor. Till en viss del kan det kanske vara förståeligt, men till en gräns, den gränsen jag har passerat. Jag har varit arg, jag har varit sur, alldeles för mycket och för alldeles fel saker. Jag har inte uppskattat det jag har, jag har snarare slängt det åt sidan. Jag har skjutit undan människor som jag så gärna velat ha mig nära, jag har tryckt ifrån mig allting som har någon betydelse för mig, allting som har gjort skillnad för mig och mitt liv. Jag ber om ursäkt för det, vänner, familj men särskilt till Sebastian. Bara gud vet hur mycket han har fått stå ut, hur mycket han har fått ta, som varken varit rätt eller rättvist mot honom eller våran relation. Vi sattes på prövning och något annat hade jag heller inte förväntat mig. Jag fick höra att "klarar en relation en sådan stor sorg, så tar man sig igenom allt, men det kommer inte att vara lätt" sanna mina ord, det har varit allt annat än lätt. Allting har varit komplicerat, fel, fel, fel och ännu mer fel. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom nog för alla gånger han bitit sig i tungan, för alla gånger han tagit djupa andetag istället för att skrika tillbaka, för alla gånger han torkat mina tårar, trots att jag varit en douchbag 2 minuter innan. För alla gånger han påmint mig om fina minnen, för alla gånger han har sörjt med mig, för alla gånger han har tagit hand om mig trots att han har skött så mycket annat på sidan om, för att jag har varit en prioritering. För allting han har gjort för mig, för allting han har gjort som har tagit mig hit. Det finns ingenting jag inte hade gjort för den människan idag, jag hade gett honom världen, om det så var möjligt. Ska jag vara ärlig, så trodde jag att våran relation skulle strykas med i sorgen för mamma. Men idag, så tvivlar jag inte en sekund på att det där är människan jag bildar min familj med, människan jag åldras med, människan jag dör vid sidan av. Ingenting kommer att kunna ta den platsen som finns för honom, ingenting kommer någonsin att ersätta något han gjort eller vad han är och har varit för mig och alltid kommer att vara. Det finns ingen människa, närmare perfekt för mig än vad han är. Är det inte han, så lever jag hellre ensam.

Sebastian? Hela mitt hjärta, kommer alltid att slå för dig. Det har du mitt ord på.
Jag älskar dig, genom allt gott och genom allt ont, i all evighet.

Likes

Comments

jag vet att många har dömt och kommer att dömma mig för att jag ändrar värderingar och mitt sätt att tänka på i samband med en sorg. men ska jag vara ärlig, så handlar inte allting om det. jag har inte börjat fundera på vad jag har i mitt liv, vad jag ska uppskatta mer eller vad jag har tagit för givet enbart för att det är försent att tänka på det när det gäller relationen till min mamma. mycket har fått mig att börja fundera på senaste, självklart så är det en bidragande orsak till att mina tankar började cirkulera och självklart så är det så att man börjar ifrågasätta hur man levt och hur man lever sitt liv. för att först då, förstår man att livet är kort, du vet inte när det är din tur, eller när någon nära dig försvinner. det är ingenting jag eller någon annan kan ha kontroll över, det bara händer. och jag tycker verkligen att det är sjukt att det ska behöva gå så långt för att man ska börja tänka på ett sätt som man egentligen alltid borde göra. men jag tror också att det är mänskligt, jag tycker inte att man blir en sämre människa för att man efter en jobbig period börjar så saker och ting på ett sätt man inte gjort tidigare. sen tror jag mycket på att allting ont även för med sig något gott, om inte annat lärdom och det är väl ändå det livet går ut på. du lär dig, för att bli bättre, du blir bättre om du lär dig. livet blir, precis vad du gör det till.

varför ska man lägga ner tid och energi på människor som får en att må dåligt, som enbart tar din energi? sådana människor som enbart tar och tar, men aldrig får du tillbaka. tror du att det i slutändan kommer att gynna dig på något sätt? eller tror du att det så småningom kommer att få dig att fundera på varför du så länge lagt ner din värdefulla tid på människor som aldrig gjorde sig förtjänt av det?

jag tror även att många människor väljer att lägga ner sin tid på att söka sig fram genom livet, framför allt när det gäller kärlek. lite samma sak som när du letar efter något som du verkligen behöver, vi säger att du tappat bort dina nycklar och verkligen behöver låsa dörren, hittar du dom? sällan. dom dyker ofta upp när du minst anar det, på det enda stället där du inte letade. sen handlar nog mycket om att människor ofta ser ner på sig själv, hur man ser ut, hurdan man är, men om du inte älskar dig själv, hur ska du då kunna älska någon annan eller kunna känna dig älskad? ifrågasätt inte dig själv och ändra inte på dig själv för någon annan. jag lovar dig att du en dag kommer att träffa den människan som ser igenom dina brister och hen kommer att älska dig för den du är, och inte för någon som andra tycker att du borde vara. och för guds skull, nöj dig inte med första bästa. det kommer att komma en tid då det är din tur, och du kommer att känna det, din tur att få allt det där du bara kunnat drömma om, men jäkta inte.. vägen dit är lika viktig som när du väl är där.

det är så mycket man egentligen borde tänka på, för att man själv ska känna att man lever fullt ut och inte 50 procent av 100. sen tror jag heller inte att man ska tänka allt för mycket, för då blir man knäpp. det kommer nog av sig självt när man lärt sig se livet från en annan synvinkel än den där enda man tidigare kände till.

jag vet liksom inte hur länge jag lever, och det finns inte en chans att jag försummar min tid på samma sätt som jag har gjort tidigare, livet är för kort och det gäller verkligen att ta vara på stunderna du får. både med dig själv och personer som för dig gör skillnad i ditt liv. lämna det andra bakom dig, spotta på dom som spottar på dig.

jag är tacksam för det liv jag levt och för det liv jag idag lever, allting jag har gått igenom formar mig än idag till den människan jag i framtiden kommer att vara och framför allt den jag blivit och är idag. och jag har verkligen sååå många att tacka, både dom människorna som gett mig lärdom om att alla inte förtjänar det, men framför allt dom människorna som hjälpt mig att ta mig hit idag, dom människorna som har fått mig att växa, dom som verkligen har lyft upp mig, dom som varit mitt ljus i allt mörker.

jag älskar er, tack, tack, tack.

jag har förövrigt haft en väldigt trevlig kväll med Janita och Annmari, och ja hon heter Janita, precis som jag, oerhört märkligt.. haha. jag har för övrigt första arbetspasset imorgon på gud vet hur länge, säkert 3 veckor sedan jag jobbade. spänt, men väldigt skönt att få in rutinerna igen. det är dags för det nu känner jag. resten av kvällen pussas jag på min fina Sebastian.. natti!

Likes

Comments

jag förstår att det är svårt att säga något som man kan tänka sig ger någon tröst, för det finns inga ord för att ge den trösten man vill till den människan som sörjer. och jag blir inte frustrerad för att människor som bryr sig försöker, för det visar mig bara vilket gott hjärta dom har.

men det andra inte förstår, det är att det inte är någon tröst ''om hon alltid är med mig, om hon alltid finns vid min sida, om hon följer varje steg jag tar.'' det som är problemet med att sörja, det är inte det att man sörjer för att man tvivlar på att någon finns, även om du inte kan se hen. det handlar om att inte kunna se, inte kunna röra, inte kunna tala till. det handlar om att mina barn aldrig kommer att ha sin mormor, jag kommer aldrig att få uppleva det mina syskon har fått uppleva, kärleken mellan mormor och barnbarn. alla momenten man gör i livet, så som förlovning, giftermål, bildar familj, köper hus, allting jag hädanefter kommer att göra, kommer jag inte att få uppleva med henne. det handlar om att jag inte kommer att kunna springa hem till mamma, när jag behöver råd, när jag behöver hjälp, när jag är ledsen, eller när jag bara saknar henne. det handlar om att jag inte kommer att kunna ringa henne utan att komma till röstbrevlådan, jag kommer aldrig igen höra signalerna gå för att hon har telefonen i köket och inte orkar springa dit för att svara, jag kommer aldrig igen att få ett svar, hon kommer inte att lyfta luren en gång till. det andra inte förstår, det är att jag inte bara har förlorat min mamma, jag har även förlorat min pappa, jag sörjer delar som andra hade delat med sin far, som jag delade med min mor, jag sörjer mor och dotter delar, samtidigt som jag sörjer far och dotter delar.

jag tvivlar inte en sekund på att hon inte ser mig, hör mig, eller är med mig. med den starka tron hon hade, så vet jag att hon har det bättre där hon är nu, var hon än är. jag tvivlar inte på att hon kommer att se mina barn växa upp, se min lycka och min framgång. men hon är inte här, jag kan inte se henne, jag kan inte prata med henne, jag kan inte röra henne och det är just det jag sörjer.

det var en väldigt fin vän till mig som skrev just när mamma hade gått bort, några ord som fastnade för mig var ''jag vill skriva att jag förstår hur det känns men sen vet jag mycket väl att varje sorg är unik'' det måste vara dom klokaste orden jag har hört under hela den här processen. för visst är det så, det är klart att andra förlorar sina föräldrar, jag är inte den första eller den sista. men vem säger sig att sorgen är densamma? finns det någon relation som är den andra lik? hur ska man kunna sätta sig in i hur en annan människa känner sig, när man inte haft precis samma relation till den människan, känt precis samma sak. hur ska man då kunna veta att det är precis samma sak att gå igenom? sen är det ju faktiskt så att alla sörjer olika, sorgprocessen i sig är väldigt individuell, det har jag märkt bara bland oss syskon. man kan inte sätta sig in, det är bara så det är.

Likes

Comments

det brister i mitt hjärta mer när jag ser hur barnen som förstår reagerar, en del är väldigt ledsna, en del väldigt arga. att så små människor bär på en sån stor sorg, det gör ont enda in i själen.. mina små hjärtegryn.

''enda sen mommo har dött så har jag trott att hon ska vakna på begravningen''

''varför kunde inte doktorn rädda fammo?''

''jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och få tillbaka mommo''


Likes

Comments