View tracker

Jag har vågat mycket, under mina hittills snart 25 levnadsår.
Nu kan jag faktiskt sträcka lite på mig och säg det.
För tro mig, jag har många gånger tvivlat. Det gör jag fortfarande ibland.
Nu pratar jag inte om att våga i den bemärkelsen som att åka Höjdskräcken på Liseberg (där är jag faktiskt ganska harig). Utan att våga de där andra sakerna.

Vi kan ta konsten som ett exempel.
Sen jag var liten har jag alltid älskat att rita och måla. Jag kunde sitta ensam i timmar och fylla en målarbok med färger. För några år sedan började jag göra lite tavlor för hemmabruk. Det i sin tur ledde till att några kompisar ville att jag skulle måla till dem.
Att detta senare skulle visa sig vara starten på ett eget litet företag, med idag säkert några 100-tals sålda tavlor och prints, är för mig helt sjukt.
Vi ska tillägga att jag är väldigt självkritisk som person.
Jag stod i alla fall en dag inför beslutet att ”dra ner brallorna”, och ha en utställning med mina tavlor. Fram tills några dagar innan utsatt datum funderade jag på om jag verkligen skulle ge det en chans – det kanske inte kommer någon?
Det kanske kommer jättemånga, men alla tycker att allt är jättefult, och kanske en kompis bara köper en av alla för att vara snäll?
Tvivel, och rädslan för att misslyckas.

Tvivel. Det där som förmodligen alla känner emellanåt.
Att inte våga. Jag blir så trött, på den där (förlåt) jävla rädslan för att misslyckas.
Vad är det egentligen man är så rädd för?
Lek med tanken att endast två av mina 30 tavlor blev sålda, eller att det bara var farmor och farfar som kom på visningen. Jaha… Och…?
Världen rasar, Mackan lämnar mig och jag får sparken från jobbet? Förmodligen inte.

Som sagt, tro mig, jag har tvivlat på mig själv många gånger, men jag har vågat.
Något jag tror man måste göra för att också lyckas.

Jag anser att livet är alldeles för kort för att gå runt och undra hur saker och ting egentligen hade gått om man vågat ta klivet ut och försökt.
Det är inte farligt att misslyckas, att få dåligt resultat på högskoleprovet, att få ett nej på en jobbintervju eller att spela fel på en stor spelning. Det är faktiskt helt okej.
”Gör det bättre själv då”, som pappa brukar säg.

Jag har gjort rätt, och jag har gjort fel. Många gånger.
Ångesten har smugit sig på vid ett flertal tillfällen.
Jag brukar då alltid försöka se mig själv ur ett annat perspektiv. Lilla Janie, i lilla Falkenberg, i lilla Sverige, på pytte-lilla jorden i vårt enorma universum.
Det gör nog inget, att det blev lite fel.

Våga ta dig ur den där vardagssituationen du inte trivs i.
Sök det där jobbet, säg ja till det där erbjudandet, och våga försöka.
Ingen kommer göra det åt dig.
Livet pågår, precis nu. Passa på.
Det är lättare att ångra något man gjort än något man aldrig vågade göra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här lär väl bli mitt djupaste inlägg hittills.

En kväll i november för snart 3 år sedan smög sig ett hjärtflimmer på min sambo. Han nämnde det lite i förbifarten, att hans hjärta verkade slå oregelbundet. Jag, som inte är hypokondrisk och livrädd för alla sjukdomar som t ex min älskade syster, skakade av mig det lite lätt och lugnade mig själv med att det förmodligen handlade om stress och inget annat.
Morgonen därpå var flimret fortfarande kvar. Han tyckte det började kännas tungt att andas. Jag var fortfarande lugn och inte särskilt oroad, men uppmuntrade ändå honom att gå till en läkare för att göra en extra koll.

Senare samma dag berättade han att läkarna gjort ett EKG på honom, och flimret visade på att härstamma från något annat än stress.
En omstart på hjärtat gjorde att det började slå normalt igen, men en tid till hjärthuset i Varberg hade bokats för att gå vidare med vad som kunde vara fel.

Jag var vid detta tillfälle fortfarande ganska samlad kring hela situationen. Att det skulle vara något större fel på min starka och fysiskt aktiva sambo fanns inte i min värld.

Veckorna gick, och jag hade nästan glömt av den där tiden som var bokad hos hjärthuset. Mackan mådde ju bra, och undersökningen skulle förmodligen inte visa något.

Då kom det första bakslaget. Jag kommer aldrig att glömma den där dagen du berättade. Jag hade precis fått reda på att en bekant fått cancer, och var allmänt nerstämd och deppig över hur orättvist livet kunde vara. Du stod i ett av våra uthus och lassade ved när jag gick ut för att berätta vad som hänt. När jag berättat färdigt påminde du mig om att idag varit dagen du besökt hjärthuset.
Undersökningen visade att du hade ett fel på din aorta-klaff. Den läckte liksom. Lite för mycket.
Du hade precis fått besked om att en operation innehållande en öppning av din bröstkorg, "avstängning" av din kropp och ett försök att laga ditt hjärta skulle ske inom några månader. Min värld rasade precis då. Jag grät och du tröstade.

Några fler undersökningar skulle till innan det var dags för operation. Sjukvården är ju inte så snabb alltid, så månaderna rullade på. Framåt våren fick du "äntligen" en bokad tid för operation. Under denna tid så nästan förträngde jag vad som skulle komma, konstigt nog. Jag hade liksom puttat bort att du gick runt med ett hjärta som inte var helt fungerande, och livet hade runnit på ganska som vanligt.

Den 23 maj. Det var dags.
Du hade fått olika tvålar som du dagen innan duschat i. Rakat bröstet för att förbereda uppsågningen av din bröstkorg.
Tidigt på morgonen åkte vi upp. Du, jag, och min svärmor. Inte många ord bröt tystnaden i bilen den knappa timma det tog att köra till Sahlgrenska. Allt var så ångestladdat.

Väl på sjukhuset gick allt fort. Vi följde med dig till Klinisk fysiologi, avdelning 12, och hann bara precis in i salen du skulle förberedas i innan vi snabbt blev tillsagda att säga hejdå. Ett hejdå som kändes som ett sista. På riktigt. Det kändes som att någon snabbt skulle ta dig ifrån mig föralltid.
Jag och svärmor följdes ut i korridoren och hann inte längre än till hissen innan våra kinder fylldes av tårar. Att lämna sin son för att genomgå en stor hjärtoperation måste ha varit helt fruktansvärt. Vi grät tyst hela vägen hem i bilen.
Väl hemma brast jag igenom totalt. Bara tanken på ångesten jag kände precis när jag kom innanför dörren här hemma får mina ögon att tåras just nu. Jag ringde min syster som för tillfället var hemma och mammaledig, och jag åkte till henne för att slippa vara ensam.
Nu kunde jag bara vänta. Operationen skulle ta några timmar, och när allting var färdigt skulle de ringa från sjukhuset. Mackan skulle vara onåbar i alla fall första dygnet.

Timmarna gick och ångesten och väntan var hemsk. Plötsligt ringde telefonen. "Mackan", stod det. Jag tänkte först att det var ett skämt, att någon tagit hans mobil, men nej. I andra änden var det min något omtöcknade sambo. Han berättade då att han fått lite lugnande och sedan blivit helt förberedd för operation. Han hade slumrat till i salen, och när han vaknade fick han beskedet att något akut fall kommit in och att hans operation inte skulle kunna göras den dagen.
Jag blev först glad. Jag ville bara få hem honom. Samtidigt blev jag ledsen, för jag visste att jag nu ytterligare en gång skulle behöva genomgå världens jobbigaste hejdå.

Någon vecka gick och han fick en ny tid för operation. Denna gången åkte vi upp ensamma. Försökte göra det lite mer lättsamt, hur nu man kan göra det. Någonstans kändes det ändå bättre denna gång, det var precis som att vi båda var lite förberedda på hur allting skulle gå till. Tillbaka upp på avdelning 12, och vi bad om att jag skulle få vara kvar en stund längre. Det fick jag. Avskedet kändes inte lika jobbigt, jag var beredd.
Jag åkte hem själv, och gjorde allt jag kunde för att timmarna skulle gå. Framåt eftermiddagen fick jag ett samtal. Operationen hade gått bra, och nu var det bara att vänta på att han skulle piggna till, vilket jag hade fått berättat för mig kunde ta 1-2 dygn.
Samma kväll ringde jag till avdelningen för att höra hur hans status var, hur han repade sig. Sköterskan undrade om jag ville ta några ord med honom, tydligen var han vaken. Förvånad och överlycklig fick jag prata några minuter med honom, trots att hans svar var väldigt luddiga.

Redan dagen efter operationen åkte jag upp till dig. Nästan nervös över att träffa personen som jag levt 3 år ihop med gick jag in i salen. Du var trött. Och svullen av morfinet. Men det var så sjukt skönt att bara få vara där. Du somnade mitt under samtalen flera gånger, men det gjorde mig ingenting.

I en vecka låg du i Göteborg. Jag pendlade upp och ner varje dag. Jobbet hade stor förståelse och lät mig bestämma mina arbetstider i princip själv.

Bakslag 2 kom senare den där veckan. Jag var på jobbet och väntade på ett meddelande från dig angående en förflyttning till Varberg. De skulle göra en sista koll på ditt hjärta innan de släppte dig. Meddelandet kom inte, och jag skrev och undrade. Inget svar. Det gick någon timma och min magkänsla sa att något var fel. Jag tog en promenad på stan och ringde.
På undersökningen hade en läkare utbrast "Vad är det dom har gjort för något…? Har dom försökt laga felet eller?". Typ. Ditt hjärta läckte fortfarande. Lite för mycket.
Det visade sig att ett av Mackans kranskärl i hjärtat låg annorlunda, vilket gjort att de inte kunde göra operationen riktigt som den skulle.
Diskussionen om en ny operation redan inom några dagar började, och en en gång kändes det som att världen rasade. Jag ville bara att han skulle få komma hem så att allting fick bli som vanligt igen. Beslutet om att avvakta togs, och trots att han fortfarande inte ansågs frisk skickades han till Varberg.

Idag, 2,5 år senare, lever han fortfarande med ett dels ofungerande hjärta. Han går på undersökningar en gång om året, som ska avgöra om ytterligare en operation krävs. Så länge hans hjärta inte börjar växa igen kommer ingenting att göras, och han kan leva ett helt normalt liv.

Berättelsen är bara berättad ifrån min vinkel, och jag kan aldrig föreställa mig hur vidrigt det måste varit för Mackan som själv gick igenom allting.
Men en sak vet jag. Att hela den här händelsen på något vis ändrade mitt liv, och min syn på det.

Att få utsättas för att vara rädd för att en person man älskar är på väg att tas ifrån en är fruktansvärt, men på ett sätt lärorikt.
Jag försöker ofta tänka tillbaka på de där dagarna då ingenting annat i hela världen var viktigare än att du skulle komma hem till mig. När vi bråkar som mest, eller är oense om petitesser i vardagslivet hjälper det mig ibland.
Jag minns såväl att jag tänkte när du låg inne, att bara du kommer hem, så lovar jag att aldrig lägga vikt vid skitsaker mer.
Givetvis ramlar man tillbaka emellanåt. Men jag försöker i alla fall ofta att stanna upp och bara njuta av att livet är helt vanligt, med allt vad det innebär. Tänk vilken lyx att få släpa tunga matkassar från Willys, byta bajsblöjor och dammsuga vardagsrummet, så länge du är med mig, och vi mår bra.

Jag har ifrån det tillfället vetat att det är dig jag vill vara med. Även fast du är dum ibland.

Likes

Comments

View tracker

För er som inte vill läsa ett inlägg om barnafödande och graviditeter är det nu dags att lämna denna sida. Idag skriver jag nämligen om hur jag upplevt de två kejsarsnitt jag genomgått och själv valt, varför jag gjorde detta och även hur det var att snabbt insjukna i en ovanlig havandeskapsförgiftning.

▫️▫️▫️

Jag har säkert vart en sån som andra gravida nästan stört sig på under tiden jag var gravid.
Jag klarade mig från illamående, bristningar, trötthet, halsbränna och kraftig viktuppgång. Jag har faktiskt mått riktigt bra under båda mina graviditeter, vilket jag är väldigt tacksam för.

Direkt när jag fick reda på att jag var gravid första gången var jag helt säker på att jag inte ville föda ett barn ”den naturliga vägen”.
För mig kändes det så mycket tryggare att mer eller mindre kunna veta steg för steg exakt hur min förlossning skulle gå till.
Tanken på att i värsta fall bli liggandes i timmar med kraftiga värkar, för att sedan trycka ut ett barn genom (i mitt huvud) något alldeles för trångt, fick mig att få panik. Hos mig fanns det då bara ett alternativ, kejsarsnitt, ut skulle ju ungen på något vis.

Jag är med största sannolikhet någonstans påverkad av både min mamma och min syster som båda genomgått kejsarsnitt med sina samtliga barn. Detta trots att mamma aldrig förespråkat eller överhuvudtaget diskuterat att ett kejsarsnitt skulle vara ett bättre val än en vanlig förlossning. Inte heller min syster har övertygat mig, utan snarare försökt peppa mig in i sista stund till att försöka föda vanligt.

Men detta är och var mitt val. Tack Sverige för att vi har den fina sjukvården vi har som faktiskt innebär att man i slutändan får ta dessa beslut själv.

För den som undrar om ett kejsarsnitt bara är något man kan be om så är svaret både ja och nej. Jag fick snabbt informationen av en läkare att de aldrig någonsin skulle kunna tvinga mig till en förlossning jag inte ville genomgå. Detta lugnade mig.
I mitt fall skrev vi ett så kallat förlossningskontrakt, vilket innebar att den dagen min förlossning drog igång skulle vi åka in, och där och då skulle jag kunna jag kräva ett kejsarsnitt – och de kunde inte neka mig.

Hur som helst - All heder till er tjejer som vågar, kämpar, och föder ett barn på det sätt som kroppen är gjord för. Jag blir alltid lika imponerad när jag hör era berättelser.

När jag var gravid i vecka 38 med min första son kröp sig vad jag trodde var halsbränna sig på. En sur känsla från övre delen av magen som spred sig upp i halsen. Konstigt, och typiskt, tänkte jag, som mått bra samtliga tidigare gravidveckor.
Jag skickade in min sambo till apoteket för att köpa läkemedel för detta.
Natten kom och halsbrännan eskalerade. Jag började misstänka magkatarr.
Jag tog mig igenom natten sittandes/liggandes/ståendes, för att dagen efter fortfarande må ungefär som föregående dag.
Ett samtal till vårdguiden där de uppmanade till andra läkemedel som skulle hjälpa mot min magkatarr.
Dagen gick, och natten kom. Smärtan blev värre. En svidande känsla i övre delen av magen, precis under bröstkorgen, var outhärdlig. Jag satt, låg, duschade, och till och med spydde innan jag tillslut fick se mig besegrad. Jag ville inte åka in till förlossningen för en magkatarr men stod helt enkelt inte ut med smärtan.

In åkte vi. Blodtryck, CTG och övriga tester såg helt normala ut. Efter några timmar i väntrummet, fortfarande med diagnosen magkatarr/magsjuka kom en sköterska som gjorde ett sista blodprov innan jag skulle få åka hem. Ca 30 minuter senare kallades vi in till en läkare. Jag hade en väldigt ovanlig och allvarlig havandeskapsförgiftning, ”HELLP-syndrom”, som förändrar blodbilden hos mamman. Mina värden var helt kassa och ett akut kejsarsnitt var ett faktum. Med andra ord, oavsett mitt val gällande hur förlossningen skulle se ut hade det blivit ett kejsarsnitt. Tyvärr kunde de inte ge mig ryggmärgsbedövning på grund av mina dåliga värden, vilket innebar att jag även skulle sövas.

Operationen gick bra, och trots att första dygnet med min lille knodd är väldigt dimmigt pga. narkosen upplevde jag aldrig förlossningen som något negativt. Kanske för att jag aldrig hann förstå riktigt hur dåligt jag mått, och hur allvarlig situationen kunde varit om inte sköterskan tagit blodprovet på mig innan jag skulle blivit hemskickad.
Efter ett dygn på intensiven (då Loui fick sova ensam med Mackan första natten) flyttades jag till förlossningen, och någon dag senare hamnade vi på BB. Sammanlagt låg jag inne i fem dagar tills värdena var tillräckligt bra för att skicka hem mig.

Som ni förstår valde jag att snittas även vid mitt andra barns födelse. För mig blev detta en helt annan upplevelse då jag fick glädjen av att vara vaken. Denna gång slapp jag skriva ett förlossningskontrakt och fick istället direkt ett planerat kejsarsnitt, vilket innebär att ett datum för operation (ca 1-2 veckor innan beräknat datum) bestäms.

Hela upplevelsen av att tisdagen den 16/8 befinna sig på Varbergs sjukhus kl 06.30, för att en och en halv timma senare plocka ut mitt andra barn var väldigt overklig. Jag var sjukt nervös.
Allting gick precis som planerat, och känslan av att vara så medveten och med om precis varenda sekund av förlossningen var helt fantastisk.

Två dagar senare fick jag landa hemma med min andra fina lilla pojk.
Visst är det helt ofattbart hur våra kroppar kan skapa något så fantastiskt fint.

Likes

Comments

Jag har kommit på mig själv att tycka det är rätt trevligt att glida in på några av de vardagsbloggar som nära vänner eller avlägsna bekanta delar med sig av. Jag blev helt enkelt sugen på att skriva av mig lite jag med. Det kanske bara blir ett inlägg, vilket återstår att se, men jag tänker i alla fall ge det ett försök.

Mitt liv just nu består av höga toppar och djupa dalar.
Det kanske är den bästa beskrivningen jag kan hitta på hur det är att vara mammaledig hemma med en charmig, prövande och uppmärksamhetskrävande 1,5-åring och en emellanåt högt skrikande 3 veckors bebis helt utan rutiner.
Flera gånger om dan’ går jag runt med ett stort leende och undrar om jag verkligen är värd att ha det såhär bra, ett fint hus, två fina, friska barn och en snygg sambo.
Andra stunder sliter jag mitt hår av frustration och funderar på att lägga benen på ryggen och löpa typ 10 år bakåt i tiden och bli barn själv igen. Tolka mig rätt, jag har aldrig ångrat mina val, bara funderat kring om jag är redo för denna prövning, om man nu någon gång kan vara det…


Så – nummer ett av confessions i denna lilla text. Det perfekta instagramlivet med söta barn med blåbärs-ögon och en bebis snuttandes i barnvagnen är INTE alltid min verklighet. Ibland, men inte alltid.

Utöver mina fina små gossar håller den tredje av männen i mitt liv på att helrenovera ovanvåningen. Projektet drog igång i början av året och planen var att stå i princip färdiga sådär lagom till sommarsemestern. Vilken fin sommar vi fick. Var mycket lediga ihop och så… Neh. Han spenderar fortfarande tiden efter jobbet samt helgerna på att färdigställa vad som ska bli två barn-rum, ett sovrum till oss samt en toalett. Men nu är det nära, på riktigt. Nära har jag nämligen intalat mig själv att det är typ de senaste 4 månaderna. Men nu ÄR det nära. Äntligen. Det blir så fint.

Mitt första inlägg blev en kort presentation av status på mitt liv precis just nu. Jag tänker inte grotta ner mig mer i det för tillfället, ni som inte redan känner mig kommer säkert att få chansen till det bättre i kommande texter.

Då jag är livrädd för att livet ska gå mig förbi i det ekorrhjul man spinner omkring i dag ut och dag in avslutar jag med att uppmana er alla till att ta vara på idag. En sketen torsdag i september, gör nått bra av den. Jag tror stenhårt på (okej nu blir det djupt) att det är sjukt viktigt att stanna upp emellanåt och leva lite NU. Inte sen, snart, imorgon. Njut lite. Nu ska jag ta en till kopp kaffe och glo en extra minut på lilltjorven när han sover bredvid mig i soffan.


Likes

Comments