Nu i vinter tycker jag att det varit ovanligt många vänner och bekanta som köpt eller letat hästar, men jag har faktiskt varit lite duktig och sålt en istället och nu har jag hunnit bearbeta den värsta separationsångesten. Jag får ju kompromissa lite med sambon, så jag la ut min fine Freyfaxi på annons i höstas och det visade sig ganska snabbt att det fanns ett mycket bra hem för honom inte helt långt bort.

Köparen har varit väldigt förtjust i honom ända sedan jag la ut första bilderna och när hon väl hade varit och hälsat på så var det inte mycket att fundera på för någon av oss. Han kommer alltså att hamna i Fågelmara öster om Karlskrona hos duktiga Hanna som jag träffade på en tävling i Långasjö för 3 år sedan då hon var där på sin halvbror till min Hjalti. Hennes Glitur är väl också en lite typisk Gyrdir-avkomma med fina kvaliteter men ett hårt huvud, lite kort grov hals och svårarbetad tölt, men det imponerande på mig hur hon redde ut honom och om jag inte minns fel så placerade de sig till och med. Jag har i alla fall sett dem vinna vid senare tillfälle.

För framtiden tror jag att hon får en häst som är lite mer lättarbetad. Freyfaxi visar ju alla fem fina gångarter i hagen och precis som sin mor och bror så väljer han gärna tölt eller pass frivilligt. Han har en fin resning och verkar inte ha några svårigheter att vinkla in bakbenen under sig. Dessutom är han alldeles underbar i huvudet! Så lugn och snäll men ändå cool liksom. Det bådar i alla fall gott för att han ska kunna bli både en bästa vän i skogen och en god häst att tävla så småningom. Med Flosi som pappa och Alin som mamma har han ju lite att brås på i stamtavlan.

Förutom sättet hon lyckats göra det bästa av den svåra häst hon redan har så tycker jag väldigt mycket om hela hennes tankesätt och resonemang kring hur man bör sköta och träna en häst på ett schysst och hållbart sätt. Det är inte alls ovanligt att jag läser hennes kommentarer i en diskussion och finner att jag inte har något mer att tillägga. Sedan ska jag ju inte sticka under stol med att det känns roligt att han hamnar så pass nära och att jag kan få följa hans liv och utveckling och även träffa honom ibland och känna mig trygg med att han har det bra hos just sin människa. Bara det sista gjorde att det kändes helt okej att släppa honom för ett kompispris. I vilket fall som helst så får han gå kvar ett litet tag till så att inte Petras Glaer blir utan lekkompis och då får jag passa på att studera honom lite till. Sedan hoppas jag att den duon med Hanna och Freyfaxi blir precis så lyckad som jag tror!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Vi bytte ju ut Alin mot Glaer i grabbhagen igår och det gick ju inte helt friktionsfritt (se föregående inlägg) men det har gått mycket bättre idag! Freyfaxi gör allt rätt. Han sänkte sig och tuggade undergivet så fort han blev insläppt igen idag. Han ropade lite den första kvarten, men då stod Alin fortfarande inne på box med musiken på. För säkerhets skull är Karin snäll och tar in henne igen ikväll och så släpper jag ut imorgon bitti.

Glaer som var superhingstig igår hade lugnat ner sig ordentligt och verkade faktiskt lite tagen idag och såg så ynklig ut när han letade efter mjölk under magen på Freyfaxi. Idag var det hans tur att bli utträngd av Ismir genom staketet vid ett tillfälle, men vi hämtade snabbt in honom genom att lägga min scarf om hans hals bara, så han är väldigt lätthanterad. Freyfaxi börjar också fatta det där med att ledas i grimma och grimskaft, men är inte riktigt lika van ännu.

Jag var i stallet mellan 9-16.30 så idag har vi röjt bort allt de sista slyet som legat mot staketet och så har vi dragit om nytt elrep runt nästan hela den gigantiska hagen. Vi har också bytt aggregatet så nu är det äntligen bra med ström på. Hoppas verkligen att ingen av de små blir fångade mot det igen bara! Annars tror jag att det kan bli en riktigt bra konstellation nu när det lugnat ner sig lite och kan börja stabiliseras.

Eftersom det enda jag ätit på hela dagen var en kanelbulle i bilen från en ände av hagen till en annan så svängde jag inom Listerby på vägen hem och hämtade pizza. När jag väl kom hem möttes jag i dörren av Arvid som provgick lite med händerna i pappans. Han börjar lära sig att sätta den ena foten framför den andra. Styrka har han ju haft länge annars. Hur go grabben än är så ville jag få pumpa ur brösten lite innan jag tog honom. De var något spända och ömma efter så många timmar utan att amma! Och jag lär vara öm i större delar av kroppen imorgon efter den här helgen. Axlarna och armarna har givetvis fått jobba ordentligt på ett sätt de inte är vana vid och jag börjar redan få lite träningsvärk i rumpan efter allt klättrande på stenmurar och i den backiga hagen. Det tar en rätt bra stund att gå från den nedre delen av hagen till stallet oavsett om man går genom eller runt. Man behöver åtminstone inte gå på gym när man har hästar!

Likes

Comments

Det blir tvära kast och beslut ibland! Igår bestämde vi att Petras Glaer skulle komma tillbaka till Binga. Eftersom det finns risk att han är könsmogen redan vid 8 månaders ålder var det säkraste att plocka ut Alin. Förhoppningen var att de båda fölen skulle distrahera varandra från att sakna sina mammor och till en början gick det ganska bra. De kände igen varandra på långt avstånd och började leka omedelbart när vi släppt in dem i sommarhagen.

Att flytta tillbaka till skogshagen var inte heller några problem, men sedan dröjde det inte så länge. Freyfaxi hann trilla över den undre grindtråden medan vi hämtade stängselgrejer och vatten, så vi fick börja med att fånga in honom och när vi skulle ha in honom i hagen igen så smet Glaer ut istället. Det lugnade ner sig igen ganska snabbt och delades upp så att Glaer hängde Audur i hasorna medan Alexandras Ismir vallade runt Freyfaxi. Ismir var också vänlig nog att hjälpa till att skrika efter sin nya kärlek Alin och han har ju lite andra röstresurser än lillkillen. Det är tyvärr inte så många hundra meter mellan hagarna så hon svarar ju ibland också.

Till slut bedömde vi det som lugnt, men när jag väl hämtat Arvid hos farmor och kommit hem så dröjde det inte så länge förrän de ringde och sa att min lille var ute så då var det bara att släppa potatisskalaren och köra iväg igen. En granne hade gått förbi och sett att Ismir tryckt ut Freyfaxi genom det hörnet av hagen som ligger närmast stallet och stona. Tills jag hann dit hade hon och Karin lyckats styra in honom i sommarhagen och där var det bara att hämta och sätta tillbaka.

I förväg hade vi redan bestämt att låta Alin stå inne på box i natt så att de inte skulle kunna höra varandra. Där och då kom vi plötsligt fram till att det bästa var att ställa in Ismir som sällskap istället för ett av stona och låta Audur ta hand om båda de små eftersom han verkar lite snällare vid dem. Jag hann tillbaka till hagen, kallade på Audur och såg till att han hittade Freyfaxi och så följde de mig allihopa till grinden. Och sedan vek de såklart av mot samma hörn och denna gång pressade sig Freyfaxi ut under samma tråd som vi nyss satt upp... Efter att ha fångat honom en tredje gång samma dag var det bara att inse att det var bäst att låta honom stå inne med Alin i natt. Så fort han kom in i boxen så dök han på spenarna innan jag ens fått av grimman.

Så, tillbaka med Ismir ner i hagen och sedan stängsla om en fjärdedel av den. Stackars Karin som fick lägga halva sin lördagskväll på att hjälpa mig med våra hästar! Väl tillbaka i stallet provade vi att se om det gick att sära på dem till varsin box och Alin gick snällt över. Freyfaxi försökte dock klättra över väggen in till henne så det var bara att flytta tillbaka Alin igen så han inte skulle skada sig över natten.

Imorgon bitti får jag göra ett nytt försök att släppa ut Freyfaxi till de andra grabbarna och så ska vi gå över staketet i dagsljus så att vi verkligen får runt strömmen ordentligt. Mamma tror att det skulle vara mycket lugnare om jag lät Alin gå med dem ett tag till och sedan prova att sära igen när flocken hunnit stabiliseras lite. Även om Glaer är väldigt tuff och hingstig så är det ju inte så troligt att Alin skulle släppa till. Så fort han kom i närheten så jagade hon bort honom och det gjorde hon faktiskt redan innan vi särade på dem i somras. Det borde ändå dröja ett bra tag innan hon brunstar igen, men samtidigt finns det ändå en viss risk. Och jag vill verkligen inte förstöra något innan hon ska iväg till Skinfaxi i vår! Så det är nog bara att hålla tummarna för att vi får till det med stängslet och strömmen imorgon och att grabbarna håller ihop bättre!

Fick "tvinga" sambon att ställa in jakten imorgon och ta hand om vår bebis. Ett smitande föl får faktiskt ha högre prioritet. Hans lösning på problemet är att jag gör av med alla hästar utom Audur. Vi är inte överens. Så omöjligt ska det inte vara att få ihop mitt nya liv med mitt gamla. Och vissa saker är värda att kämpa för även när man gnäller för att det inte gick enligt planerna.

Likes

Comments

Freyfaxi är snart 7 månader gammal och de sista veckorna började han klättra lite på stona, så för säkerhets skull gjorde vi en liten omorganisering förra veckan. Först hämtade vi Alin och Freyfaxi ur stohagen och släppte dem lösa att springa av sig i sommarhagen. Sedan hämtade jag dit Audur. Han har gått med Alin och föl (Ardur) tidigare och har visat ett tydligt intresse för dem när han sett dem från stallplanen eller när vi ridit förbi. Freyfaxi började med att försöka klättra lite på Audur också, men en enkel tillsägelse så var det lugnt sedan och inom några minuter gick Audur och Alin och betade bredvid varandra. Då gick jag och hämtade Alexandras nordsvensk Ismir också från skogshagen. Eftersom han är så mycket större och jag inte känner honom lika väl så var det skönt att ha Audur som lite mellanhand och det fungerade ännu tydligare än vad jag trott och vågat hoppas på! Trots att Ismir varit på väg att ta över ledarskapet över Audur, så var det min röde som gick emellan och sa ifrån på skarpen om han kom för nära de andra båda. Han var nog lycklig över att få tillbaka sin kompis och lite rädd om den lille. Och de trivs tydligen i ordningen tripp, trapp, trull och jättebamsen! I söndags när jag kom till hagen låg Freyfaxi och sov som en stock i löven en liten bit framför Alin. Bakom henne stod Audur och längst bak stod Ismir.

Freyfaxi ska givetvis vänjas av och få andra kompisar framåt våren, men jag tycker gott att han kan gå lite till med sin mamma. När han gått med jämnåriga hästar tidigare så har han inte visat något större intresse för dem och leker och skuttar glatt på egen hand eller med vuxna hästar. Skogshagen han går i nu är dessutom väldigt stor med kuperad terräng och blandat med skogsdungar, öppna betesytor och lite stenplatåer. Så han får god träning i kroppen. Denna hagen är dessutom mycket torrare än skogshagen så nu slipper vi så leriga hovar och ben.

Ytterligare en fördel är att Ismir varit lite jobbig tidigare när jag plockat ut Audur eftersom han inte tycker om att bli lämnat själv, men nu fungerar det också mycket bättre. Båda de stora grabbarna är lugnare såhär och det är väldigt skönt. :)


Likes

Comments

Nu när året närmar sig sitt slut ser jag många önska bort 2016 som ett dåligt år. För mig började året inte heller så bra även om det var för en god anledning. Mitt graviditetsillamående började i slutet av 2015 och höll i sig in i maj 2016. De starka tabletter jag fick för att inte kaskadspy som den onda dockan gjorde mig istället väldigt trött, yr och groggy. Det var många dagar jag slocknade på soffan i flera timmar strax efter att ha stigit upp för dagen. Så vintern och våren förflöt i en jobbig dimma, samtidigt som jag stressade och kämpade för att orka med jobbet och några kvarvarande uppgifter från högskolan och samtidigt ställa upp och hjälpa till ideellt. Det frestade på humöret kan jag säga. Ihop med lite extra graviditetshormoner så var jag nog inte alltid mitt trevligaste jag. ;) Men där någonstans i slutet av våren insåg jag att det var dags att börja tänka på mig själv och barnet jag bar. Att det faktiskt är okej att säga nej till saker man inte orkar eller inte vill. Och att det inte är hållbart att prioritera att hjälpa andra framför att få ordning och reda på mitt eget liv. Då föll äntligen mycket annat på plats också, även om det givetvis fanns andra negativa saker kvar att ta tag i. Audur hade varit bråkig under våren och Daniel ville inte att jag skulle fortsätta rida ifall något hände och jag åkte av allvarligt. En god vän erbjöd sig då att låna honom (hästen alltså) under en lägre tid, men hann inte rida honom mer än ett par gånger innan hon var säker på att där fanns hälta. Med tanke på hur duktig hon är på den biten och kan se hältor som veterinärer missar, så var det bara att åka iväg direkt med honom till Ugglarps veterinärklinik. Väl där konstaterades att han hade inflammation i både höger bak och höger fram plus muskulära spänningar. Eftersom jag började bli så pass höggravid att jag hade svårt att rehabträna honom själv så lämnade jag honom till Emmi Svärd på Kruagården. På första återbesöket konstaterades ytterligare en hälta på höger fram, men på andra fick han godkänt efter behandling av equiterapeut. Lite låsningar kom dock tillbaka så det krävdes en till equiterapeutbehandling under sommaren. Först i slutet av september när vår Arvid var 1,5 månad var jag redo att ta hem honom och börja rida igen och då var det precis vad jag behövde.

Nu hoppar jag lite i tidslinjen såklart eftersom så mycket vävs ihop med annat. Om jag ska fortsätta lite till på hästspåret så fick Alin ett alldeles underbart hingstföl till i juni. I likhet med henne är han rödblack, men istället för bläs så fick han bara några vita strån i pannan och en söt rosa pussfläck på mulen. Precis som mamma Alin och pappa Flosi är han en solklar femgångare med ett bra huvud. Även om han ska säljas så kommer han bli oerhört spännande att följa genom framtiden! Alins framtid blev däremot lite fördröjd. Tanken var att hon skulle ha betäckts med Skinfaxi fra Lysholm i somras, men det blev lite ändrat med tiden han skulle stå i Sverige i år och de hann aldrig få till något språng, så vi får ta en tur över sundet till våren för ett nytt försök. Det var ju inte riktigt så jag planerade när jag köpte betäckningen, men samtidigt är han så fin och intressant stammässigt att det får vara värt det extra besväret och kostnaden.

Även om jag blev överlycklig över Alins fina fölis (som jag absolut inte skulle fästa mig vid men som var omöjlig att motstå) så var det såklart ännu större när vi själva blev "mamma" och "pappa" till en egen stor grabb i augusti. Lättnaden när han kom ut hel och fin efter en lång, jobbig graviditet och en (i mina ögon) tuff förlossning var enorm. Innan dess hade jag inte riktigt vågat föreställa mig hur allt skulle bli. Det blev verkligen en helomvändning av livet att plötsligt ha en annan liten människa att prioritera och vara uppmärksam på dygnet runt. Vissa dagar har definitivt varit jobbigare än andra under dessa 4,5 månader sedan han kom, men det är så roligt att följa hur han växer och utvecklas från vecka till vecka. Sitta still är ju inget roligt, men att hoppa och stå går bra.

Som så ofta när livet ger, så tar det också. Några veckor efter att Arvid föddes gick min mormor bort, så nu är det mina föräldrar som är den äldsta generationen i rakt uppåtstigande led. Förhoppningsvis kommer det att förbli så i flera decennier till. Året har också innehållit ett par bråk, men inget som är värt att hålla kvar vid. Jag tror på att lära av det som gått snett och att uppskatta det som gått rätt. Och se fram emot vad som komma skall, utan att längta bort tid ur sitt liv. Under 2017 har jag en hel del på gång alla redan. Viktigast av allt är givetvis Arvid som ska fortsätta växa och utvecklas. Om drygt två veckor börjar vi på babysim ihop med svärmor/farmor. Det kommer också börja bli roligt med lite utflykter. Jag och Arvid ska åtminstone iväg någon sväng med mamma/mormor och kanske några syskonbarn/kusiner. Förhoppningsvis ska vi kunna ta en familjetripp till Öland också.

För att underlätta livet lite behöver jag snart hitta en bra bärsele (lutar åt Tula) så att jag kan tömköra lite mer med Arvid på ryggen. Överlag behöver jag hitta mer tid åt båda hästarna. Audur behöver en ny sadel, så det måste vi bli färdiga att prova ut snart. Även Alin skulle må bra av att få aktiveras mera. Sedan ska såklart Ardur ridas in under hösten om allt går som det ska, men det är ett uppdrag som jag tyvärr får leja bort om vi inte lyckas hitta en egen gård innan dess. Eventuellt anmäler jag honom till en exteriörbedömning och/eller unghästvisning innan dess om han fortsätter att se lika fin ut som han alltid gjort hittills.

Sammanfattningsvis är 2016 (eller åtminstone andra halvan av det) ändå ett av mina bästa år hittills och 2017 har definitivt potential att bli ännu bättre! Just tolvslaget ikväll kommer jag och Alexandra att spendera i stallet för hålla koll så att inget går överstyr på grund av andras fyrverkerier. Audur och Ismir får stå inne på box och stona och Freyfaxi får gå kvar i sin hage på tomten. Daniel får vara hemma med Ässe och en förhoppningsvis nattad Arvid. Jag är så inte mycket för det där med nyårslöften eller "new year, new me". Personlig utveckling kommer ändå med det man går igenom från år till år, men där finns alltid mer att jobba med. Ett par extra kilon finns kvar sedan graviditeten, men de är inget jag stör mig särskilt mycket på. Däremot skulle jag gärna få tillbaka lite av styrkan och smidigheten i kroppen. Om inte annat för att hänga med Arvid framöver!

Hehe, avslutar med denna eftersom jag tycker att den är rätt rolig.

Gott Nytt År!!

Likes

Comments

Gjorde misstaget att dricka kaffe sent och nu kan jag inte somna. Arvid har jag matat, bytt på och nattat om två gånger alla redan. Läser runt i olika tkidningar och Facebook-grupper om den senaste tidens våld och bråk i Ronneby och är uppriktigt orolig över att det ser ut så här i staden som min son ska växa upp i och på skolor han antagligen kommer att gå i.

Folk utifrån förfärar sig över att inte lärarna kan hålla koll på de så kallade barnen, men det är för fasen inte 7-åringar som knuffats lite som det handlar om utan ett hundratal högstadie- och gymnasieelever från två olika skolor som bråkat så att polis och ambulans fått rycka ut! Andra drar genast rasist-kortet och hävdar att ingen vet vad som hänt och vilka som varit inblandade trots att vittnen i Facebook-gruppen Tryggare Ronneby rapporterade tidigt att "det var Shia- och Sunnimuslimer från arabiska länder och Afghanistan som rykt ihop efter en lång tids spänningar." Detta ska inte ha någonting att göra med de bröder som trots nekad asyl håller sig undan myndigheter men utpressar lokala handlare för en del i vinsten mot att klara sig undan hot om misshandel och explosioner/bränder.

Ikväll hölls en hyfsat spontan manifestation mot våldet och ca 400-500 personer slöt upp. Många skrev att de stannade hemma för att de inte vågade annat. Ändå har vi äntligen fått tillbaka poliser i stan och polisstationen är på gång att öppnas igen.

Kanske är det på tiden att vi lägger ner diskussionerna om politisk åskådning och funderar på vad problemen bottnar i och hur de ska lösas istället? I Ronneby (likt många andra platser i Sverige) är det faktiskt inte fördomar och "etniska svenskar" som står för de växande problemen, men de allra flesta vill se bättring oavsett bakgrund. Så här stod det ikväll i 24blekinge.se:

"I slutet av Fridhs tal fick hon uppleva något som gjorde henne glad.
– En utländsk man klev upp på scenen och tog mikrofonen. Han tackade för att han och hans familj fått bo i Sverige och bad om ursäkt att hans landsmän/pojkar skapat den här oron. Det värmde mitt hjärta otroligt mycket."

Om vi alla, oavsett bakgrund, sätter ner foten mot idioter så kanske vi kommer längre än genom att döma alla människor utifrån härkomst eller vilket röstkort de använde i det senaste riksdagsvalet. Det är genom att vissa utrikesfödda missköter sig såhär grovt som andra tyvärr dras över samma kam och det tjänar ingen på. Det är kanske enkelt att dela upp människor i "vi och de", eller påstå att det är så andra gör så fort dåliga händelser kommer på tal, men alla grupper utgörs av olika individer och det är till sist till dem man måste se.

Är det bristen på närvarande ordningsmakt som gjort att det ser ut som det gör här nu? Handlar det om rädsla för att polisanmäla eller rädsla för att det inte är lönt? Är det följder av en misslyckad integration? Eller för milda tag gällande utvisande av brottslingar? Är det måhända PK-Sverige som bitit sig själv i svansen? Växer problemen genom att vi inte pratar öppet, ärligt och sansat om dem utan att attackera varandra med ogrundade påhopp? Ligger det något i att vi inte vågar peka på riskfaktorer som särskilda problemområden eller särskilda riskgrupper (idag en kombination av två sådana)?

Jag har inga svar på någon av ovanstående funderingar utan bara nattliga tankar och en önskan om en ljusare framtid för mig och alla andra skötsamma medborgare i kommunen. Om Stefan Löfven nu ska resa runt i landet och träffa "vanligt folk" så borde han kanske prioritera in ett besök här i Ronneby - hjärtat i Sveriges trädgård, för just nu blöder det hjärtat. Inte för att jag tror att en självupptagen statsminister kan lösa något ifrån sin sandlåda (där han verkar ha fullt upp med att kasta grus på Jimmie Åkesson), men kanske för att uppdatera sin verklighetsuppfattning lite om livet utanför 08-land...

Likes

Comments

Idag blir Arvid 4 månader och han blir mer och mer en egen personlighet för varje vecka. Det är intressant det där med arv och vilka gener som slår igenom. Inom hästavel pratas det ofta om 60/40% från sto respektive hingst. Där gör jag noggrant övervägda val för att hitta just den individ som bäst kompletterar mitt sto. Så klokt och kalkylerande valde jag inte karl till mig själv. Där var det hjärtat och känslorna som fick styra. Det blev rätt bra ändå. Men jag har ändå funderat länge på ifall det möjligtvis kan vara så att nedärvningsförhållandet kan vara något liknande för oss.

Under min graviditet funderade jag en hel del på vad det egentligen var som växte där inne i magen. Vilket kön bebisen hade och vem av oss den skulle bli mest lik. Då hittade jag lite fakta om dominanta och recessiva gener, dvs starka och svaga gener. Baserat på nedanstående bilder och forskning kring ämnet försökte jag föreställa mig vår bebis, men var ändå lite blockerad för att jag inte visste om jag vågade ta ut glädjen i förskott för ett friskt och fint barn.

Nu skiftar ju barn ofta ganska mycket i utseende från en växtperiod till en annan, men av det vi sett hittills är det inga stora överraskningar eller någon risk för att brevbäraren blir beskylld för fuffens. 😉

Håret är det första alla lagt märke till och kommenterat ända sedan det började synas på förlossningen. Det är långt, tjockt och blont och alldeles underbart, förutom att jag får reda ut det med balsamspray och kam dagligen. Med största sannolikhet blir det lite lockigare med tiden eftersom ingen av oss har särskilt rakt och platt hår. Båda var ljusa som barn, men den tidiga mängden kommer från mina gener.

Runt ögonen och näsan är han nog mest lik mig, eller kanske mer specifikt min mor. Än så länge är ögonen klarblå, men jag har väl egentligen en svag förhoppning om att de skiftar över i grönt om ett par år. Oddsen är 50/50 , men det känns som ett relativt starkt släktdrag på min mors sida. Näsan skadar dock inte om den blir mer som pappans. Likaså läpparna kan enligt genetikens regler komma att bli lite tjockare än mina då. Han dreglar i alla fall som pappan gjorde.

Han verkar följa oddsen även när det gäller bred käke, höga kindben och en liten grop i hakan från mammas släkt, och så har han fått fria örsnibbar från far sin. Smilgroparna som jag älskar kommer ifrån farmor och de stora fötterna och händerna ifrån farfar.

Kroppsmässigt är det föga förvånande mormor som slagit igenom igen. Daniel var rätt tunn som bebis att döma av de bilder jag sett, men precis som Arvid var jag och mina bröder väldigt starka och stabila redan från födseln. Och precis som mig är han uppenbarligen duktig på att tillgodogöra sig bröstmjölken. Michelin-figuren kan vi som sagt inte skylla på han den där som bidrog med den vinnande spermien. Däremot var det ju den som avgjorde könet, vilket resulterade i slutsatsen att "män gör män". Det kan bli lite jobbigt för någon då eftersom jag har beställt en flickspermie tills det blir dags för ett syskon så småningom.

Sammanfattningsvis är han (än så länge) lik mormor men uppgraderad med farmors smilgropar. Det är trots allt en gammal sanning att gener ofta hoppar över en generation. Senare i hans liv kommer visserligen miljöpåverkan in också, och hur många gånger jag än kastar upp honom på en häst så lär det förr eller senare bli pappas traktorkörande jägargrabb. Jag får se till att vara den som bidrar med tillit till modern teknik och en idé om jämställdhet där även människor med snopp klarar av att laga mat och sköta hushållssysslor.

Skämt åsido, hur nyfiken jag än är på hur han kommer att förändras under årens lopp så vill jag att han ska fortsätta vara min mysige lille kille länge till. Och så hoppas jag innerligt att vi klarar av att hjälpa honom att en dag bli den bästa versionen av sig själv. Stark, trygg och hjälpsam/omtänksam för att nämna några ledord. Just nu har han bara en enda uppgift och det är att vara älskad. ❤

Likes

Comments

Trots att det gått ett och ett halvt år nu sedan Alin blev utdömd så sörjer jag fortfarande att drömmen om min roligaste ridhäst gick i kras. 💔 Varje gång jag hanterar henne så hotar besvikelsen och tårarna att bubbla upp till ytan igen och jag inser att jag inte ens är i närheten av att ha bearbetat det ännu. Alla förhoppningar om kommande tävlingar och planer på visning där jag och tränare var säkra på att hon skulle klara sig över de där 8,0... Helt ärligt finns det vissa dagar när jag inte ens orkar hälsa på henne i hagen trots att jag är i närheten. Kanske kan det bli bättre om jag tar tag i att försöka köra in henne efter vintern, men än så länge har jag känt att det vore en klen ersättning för att få sitta på hennes rygg. Men jag behöver göra det för hennes skull om inte annat. Hon förtjänar att få jobba på det sätt som kan fungera för henne.

Visserligen ger hon alldeles underbara föl, men det ena hade ju inte behövt utesluta det andra. Jag önskar så att det vore annorlunda, men kanske kan jag få samma känsla och kemi med någon av hennes avkommor en vacker dag! ❤ Arður är ju såklart något alldeles särskilt, men om han är hingstämne även som vuxen så är han kanske menad för en skickligare ryttare som kan förvalta potentialen. Freyfaxi är också alldeles underbar och verkligen världens snällaste, men jag tror att han är menad för en annan, även om jag hoppas på att få komma och provrida honom när han är inriden och klar. Och 5-årige Kormakur har såklart redan det bästa hemmet på Öland.


Hur det än är så är jag tacksam över att jag fortfarande har Audur. Vi har haft det ganska kämpigt med både kemi och skador ett längre tag, men det känns som att det förstnämnda börjat ordna upp sig igen. Att kroppen håller vågar jag fortfarande inte riktigt lita på till 100% eftersom jag vet hur ont det gör med negativa besked, men att den första delen fungerar känns som ett bra tecken för att den andra delen också gör det. Han är ju färdigbehandlad och friskförklarad av veterinär och dessutom grundligt rehab-tränad sedan dess, så det borde vara slut på bakslag nu.

Likes

Comments

För några veckor sedan tänkte jag gå min vanliga runda upp till svärmor, så jag snörade på mig skorna och stoppade grabben i barnvagnen. När jag kommit någon kilometer in i skogen på den breda grusvägen ser jag en äldre jägare som står på pass i vägkanten. Eftersom jag känner ganska många jägare stannar jag till och frågar artigt ifall jag stör ifall jag fortsätter rakt fram. "Ja, det gör du", muttrar han och blänger på mig och vagnen. Förvånad över det otrevliga svaret tänker jag att jag får strunta i svärmor och bara gå en sväng och frågar om det är bättre att jag svänger höger i korsningen och går rundan ner mot stora 70-vägen istället (fast jag helst inte vill gå på den med barnvagnen). "Då hamnar du mitt i skottlinjen" muttrades det lika surt. Åååå-keeeej... Eftersom jag ändå har lite självbevarelsedrift så vände jag om och gick hem såklart. Men vad tusan är det för jäkla hotfullt svar?! Har de inte bättre koll än att de kan träffa en barnvagn på en väg där det regelbundet kommer bilar, mopeder och hästar så kanske de inte borde ha licens. Det är deras ansvar att ha ett säkert kulfång om de avlossar ett skott, annars ska ammunitionen stanna i vapnet. Och den gubben kanske inte borde få stå ute med bössa heller med den attityden. Jag kan ju undra vad polisen svarat ifall jag ringt och rapporterat händelsen...?

Nu visar jag ändå alltid stor respekt för jaktsäsongerna (och har bra koll på när de infaller) oavsett om jag är ute i skogen för att rida, promenera/springa eller plocka svamp/blåbär eller vad som. Och ja, jag fattar att jakträtt går före allemansrätt, speciellt när man är inne i skogar som ägs av privatpersoner. Men hade det verkligen varit så svårt för nämnda jägare att visa lite respekt tillbaka? Och varför inte sätta upp ett par skyltar vid de vägar där jaktområdet börjar och slutar om man nu blir så irriterad på att människor rör sig i sitt boendeområde? Okej att jakt må vara ett stort intresse för många, men män i den åldern borde ändå kunna bete sig lite hyfsat...

Likes

Comments

Idag hade jag en riktigt dålig dag och flydde till stallet så fort sambon kom hem. Skyndade mig allt jag kunde för att hämta häst, borsta av honom och slänga på schabrak, barbackagjord och träns för att hinna ut åtminstone en liten runda innan det blev mörkt. Det blev inte riktigt bättre av att Audur höll på att trampa runt i stallgången från att jag tog in honom tills vi var färdiga att ge oss av, men sedan hann vi inte mycket mer än 20 meter eller så förrän det dåliga humöret började rinna bort av att känna hur hans rygg arbetade under mig och att han slappnade av och frustade nöjt.

Älskade häst, om ni bara visste hur många gånger den stackaren har fått stå ut med en lynnig matte och ändå ställt upp till 100% och fått mig att må bättre igen. Han är verkligen värd vartenda krona han kostat mig genom åren och all uppskattning jag kan ge honom! ❤ Det får kanske bli ett equiband i julklapp för jag är väldigt nyfiken på hur det skulle kunna hjälpa oss mot en mera hållbar häst. I vilket fall som helst börjar det bli hög tid för ett nytt equiterapeut-besök.

Sambon hade också fattat allvaret i mitt dåliga humör, så när jag kom tillbaka efter ridtur och mathandling så hade han tagit hand om både disken och vikit den rena tvätten medan vår son äntligen sovit en liten stund. Det har tyvärr inte blivit så mycket av det annars under den senaste veckan när det börjat kännas mer och mer i gommen på honom. Och ändå är det fortfarande flera månader kvar tills tänderna bör bryta igenom...

Likes

Comments