Header

Efter ca 2 dygn i soffan(igen) så tog jag mig äntligen ut på en promenix. En bra pod eller ''lugna listan'' i hörlurarna, kylan mot kinden och regnet som hänger i luften. Finns nog inget som får mig så lugn som det. Jag hamnar verkligen i ett universum utanför det vi lever i, jag går i min egna värld. Där är allt så tyst, så harmonifullt, så problemfritt.

Det har verkligen blivit en stor prioritet för mig att verkligen göra dessa småsaker i vardagen, som får mig att andas sneppet lugnare, rensa mitt huvud och njuta av stunden jag är i just då. Leva där och nu. Ta varje andetag djupt ner i lungorna. Inte känna något annat än mitt egna hjärta som slår.

Trots att jag inte alltid känt för det så har jag tvingat mig själv till att göra saker jag vet jag älskade att göra innan. För att någonstans hitta lyckan i det igen. För att någonstans hitta kraften, hitta min inre styrka jag vet finns där.

Nu ligger jag här i soffan igen med bara ljudet av James Bay i högtalaren. Lyxade till min sena lunch med bananpannkakor, hallon, kokos och barebells hazelnutcream. Det är ju det där lilla extra vi måste komma ihåg att uppskatta. Det där lite mer goda, den där lilla gesten, det där lilla ordet.

Nu ska jag fortsätta att göra absolut ingenting ett litet tag till. För ikväll blir det scones-mys med finaste vännen. Massor av prat om allt mellan himmel och jord, idol och X antal koppar te.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder. Släng dig i väggen Veronica! För vill du veta? Hädanefter ska jag inte vara bra för dig, jag ska vara bra för MIG!

Jag tänker inte sitta här och förespråka alla stegen till att komma över sitt ex. Det finns alldeles för många texter, tips och artiklar om det redan. Och visst, vissa delar kan jag hålla med om. Men det jag också kan tycka är att oftast i dessa texter så fokuserar dem på att du ska glömma exet, du ska prata om exet för att komma över hen. Du ska göra si och så. Exet hit exet dit, hen hit och hen dit. Hur ska du kunna gå vidare om du alltid har exet i fokus i din återhämtning?

Så nej, jag tänker inte sitta och förespråka detta, jag tänker förespråka vad jag tror på, vad jag anser ska göras, vad jag ska fokusera på, vad jag ska göra från nu. För hur jobbigt det än är, så finns det ingen annan på denna jord som kan göra dig så hel som just du kan, ingen annan kan tro på dig som du kan, ingen annan kan förändra dig om du själv inte gör det. Allt handlar om dig nu. Det är jobbigt, men för att återfå det du förlorat, så är detta ett projekt du måste arbeta på. Du kan inte lägga ansvaret av din lycka, din självständighet, ditt jobb, i någon annans händer.

Absolut, så har detta inte hela tiden varit en självklarhet för mig, jag har inte alltid känt så här. Det tog månader innan jag insåg detta. Månader där jag satte honom i fokus, där jag förändrades för hans skull, där jag gjorde saker för hans skull. Men blev jag bättre? Mådde jag bättre? Jobbade jag verkligen på mig själv och mina problem och svagheter för min egen skull?

En sak jag faktiskt tagit åt mig är att ``det är okej att kämpa för någon som älskar dej, men det är inte okej att kämpa för att få någon att älska dig''. Förändra dig inte för att hen tycker att du behöver det, förändra dig inte för att bli någon du inte är för att hen inte gillar dig precis som du är. För inte ens du kommer tacka dig om du lyckas. För det vi alla letar efter är väl någon som accepterar oss precis som vi är och inte någon vi vill vara eller försöker vara.

Och ja, jag har och hade problem att jobba på och att jobba med. Men enda skillnaden på då och nu, är att just nu gör jag det för att jag behöver det, jag vill det, inte bara han såg det som ett problem, utan även jag. Jag vill bli bättre för mig, för i slutändan är det dig själv och dina tankar du kommer leva med för resten av ditt liv. Så någonstans långt inuti mig är jag tacksam över att han lämnade mig, han tvingade mig att tänka på mitt välmående och inte bara på hans. För det skadade oss i längden. För vem skulle jobba på mig, hjälpa mig och läka mig om vi båda bara jobbade på honom? Jag gav allt jag hade till honom och mer, tillslut tog mina krafter slut och jag orkade inte ta tag i mitt. Hans välmående betydde mer än mitt. Och idag vet jag att jag prioriterade så fel. För när jag väl behövde honom som mest, när jag var på så långt ner på botten som man möjligen kan komma... lämnade han mig.
Vem räddade mig som jag alltid räddade honom? Vem lyssnade på mig som jag alltid lyssnade på honom? Vem trodde på mig som jag alltid trodde på honom? INGEN.. inte ens jag själv längre. För jag var tömd, all min energi och styrka hade jag gett honom.

Jag känner inte heller längre att jag behöver bevisa och visa för honom att jag faktiskt tagit tag i mitt, accepterat att problemen som fanns behövdes lösa och att jag faktiskt nu gjort det och jobbar varje dag för att inte hamna där igen.
För hade han velat se en förändring, eller velat svälja sin stolthet, sin rädsla och sina principer. Då är det upp till honom, inte upp till mig. Jag jobbar på mig själv för mig.

Om jag känner mig ensam? JA! men jag är inte längre rädd för ensamheten. För under ''projekt Jane'' så har jag lärt mig att trivas i mitt eget sällskap, jag kan styra mig själv på ett annat sätt, jag trycker inte längre ner mig själv, jag har blivit starkare i mig själv.
Jag efterlyste starka Jane. Och kolla, efter 5 månader står hon här. Erfarenheter rikare, ett hjärta som sakta men säkert läker(för visst varje dag är ju inte en dans på rosor). Det finns stunder som påminner mig om det som en gång var OSS, men det är inte alltid det gör ont längre, utan ibland ler jag. För hur fina var inte de stunderna, så enkla saker som att gå och handla tillsammans, ligga i soffan och inte göra något, ha honom bredvid när man vaknade upp till ännu en dag i denna grymma värld, hur vi alltid sjöng karaoke i bilen, hur vi bara kunde vara vi. Inga murar, inget dolt, vi var vi och med varann så kunde vi vara just det. Vi!
De gånger vi skrattade tills dess att vi inte kunde andas, när jag lurade i honom att om han fortsatte äta popcornkärnor så kommer det börja poppa i hans mage(bara för jag hatade att höra det där tuggandet på den hårda kärnan), hur han trodde på det i veckor efteråt, för han litade ju på mig.

Det som gjort det så svårt för mig och varför det tagit så lång tid för mig att nå detta stadiet är för att jag förlorade inte bara den jag älskade mer än allt i universum, jag förlorade min bästa vän, han jag kunde prata med allt om, han jag kunde vara allt med, han som accepterade mig precis som jag var, och detsamma för honom. Jag förlorade en familj, han var min familj, men hans familj var också min. Och jag kommer alltid att värdesätta dom som min egen. Jag förlorade mer än bara honom.

Jag vet att jag kan bli kär igen, falla igen. Det har jag märkt den sista tiden..

Men jag tänker inte heller bara välja någon för att. Du kan träffa nya personer och känna något rus, men i själva verket så kan de vara en lärdom av att det man tror man söker, kanske är något man redan har, men inte insett innan. Så saknar du verkligen det du söker efter?

Med detta sagt. Så är mitt enda tips till er, fokusera inte på att komma över hen. FOKUSERA PÅ DEJ SJÄLV, gör allt för dig själv, sätt dig själv som första prioritet, gör förändringar för din skull och sist men inte minst.. Var någon som gör dig lycklig, hitta ingen som gör dig lycklig.







Likes

Comments

Alla har vi dom, alla försöker vi dölja dom, alla försöker vi bli av med dom. Dåliga vanor!

1. Jag kan först och främst stolt börja informera om att jag blivit av med en dålig vana. I 3 veckor, 21 hela dagar har jag varit rökfri. Efter att ha rökt allt från 5-20 cigg om dagen beroende på, så har jag efter mina 6 år som rökare tagit kontrollen. Och jag har alltid vetat att jag kan sluta, men det har aldrig varit för rätt anledningar, vilket gjort det svårare. Denna gången var det min vilja, min motivation, att jag gjorde det endast för min egna skull som gjorde att jag lyckats. Men vi ska inte ropa hej, för detta skulle ju handla om dåliga vanor man har. Så here it goes. Snusa... Jag skulle säkert kunna sluta med det också, men just nu känner jag inget behov av att göra det, tror faktiskt att det underlättat för mig när jag slutade röka. De säger ju att de är svårare att sluta snusa, men det får bli en senare hisoria.

2. Jag bryr mig för mycket om andra och deras välmående. Detta är väl bra i sig.. Men på senare tid har jag verkligen märkt hur långt ner jag prioriterat mig själv och mitt välmående. Har alltid satt andra först men sen inte brytt mig om mig själv, vilket har fått negativa konsekvenser både för mig och min omgivning. Det är väl så, det är lättare att stötta och tro på andra än att tro på sig själv och behöva ta tag i sig själv.

3. Envis... Det är väl något man kan se som något bra också. Men för mig kan det gå till överdrift. Jag har väldigt svårt att släppa saker. Och bestämmer jag mig för något så ska det bara gå, vad som än krävs. I och med detta är jag väldigt långsynt, vilket jag jobbat väldigt mycket på det senaste halvåret.

4. Jag stressar väldigt lätt upp mig helt i onödan. Jag skapar stressmoment som egentligen inte finns. Detta leder också till att jag i samband med detta tappar humöret, då jag inte alls fungerar under stress. Detta är också en sak jag jobbat på det senare halvåret. Att ta allt som det kommer, inte stressa upp mig för smågrejer, för det är troligtvis bara jag som bryr mig angående de sakerna jag blir stressad över.

5. Jag är sockerberoende.. Och detta är något jag varit i år, kan ha att göra med mitt blodsocker och blodtryck. Min kropp kräver snabbt socker, och NEJ, jag har inte diabetes, det har jag kollat. Men jag är väldigt känslig. Och det behöver inte vara rent socker i form av godis, det kan vara fruktsocker också. Så länge det aktiveras snabbt i kroppen.

Likes

Comments

It's time to layer up ya'll!

När graderna på termometern inte överstiger 14 grader längre, då är det dags att dra på sig jackan igen. Detta är ett plagg jag faktiskt lägger pengar och tanke på. Det är ju jackan som sitter ovanpå vad du nu har under, den som syns, den som klär upp de där slitna jeansen när du står och väntar på bussen.

Den vadderade - puffer jacket

Puffer jackan har väl alltid funnits, men det är inte förrän i år den uppmärksammats. Den finns i alla möjliga material och färger, det finns alltså någon för alla. 1.HÄR 2.HÄR 3.HÄR

Fodrat med manchester och jeans.

Manchester har hittat tillbaka och denna gången i fodrad version. En av mina personliga favoriter denna höst. Avslappnat men hippt!
Även jeansjackan tar vi med oss från sommaren in på hösten, denna gärna med ett lyxigt foder!
1. HÄR (denna kommer i butik och för beställning från och med den 28/9) 2. HÄR 3.HÄR

Faux fur

Vill du köra på ett mer säkert kort och kanske en lite lyxigare känslan, så är pälsjackan något för dej. Den finns i alla möjliga färger, längder och finns även som väst. Kan garantera dig att det finns en för dig där ute. Mina personliga favoriter är från Dry Lake. Men känner du inte för att lägga den där extra slanten, så finns ju även de lite mer ekonomiska varianterna. Som jag sa, det finns någon för alla!
1. HÄR 2. HÄR 3. HÄR (denna är dessvärre just nu slut i lager..)

Den klassiska kappan

Kappor.. kappor.. kappor. Ja ni, denna går aldrig ur tid och passar vilken årstid som helst. Den finns i oändliga färger och mönster, olika längder, knappdetaljer eller inte, skärp eller inte. Ja, man kan ju fortsätta i all evighet. Men om vi ska urskilja höstens kappor lite, så är knappdetaljer, rutigt och knälånga kappor något att satsa på!
1. HÄR 2. HÄR 3. HÄR 4. HÄR

Likes

Comments

Igår spenderade jag hela dagen med min fina familj. De kanske inte är mycket för världen, men för mig betyder de världen. De är verkligen de minst dömande, mest förstående och galna människorna jag vet.
Familjen är verkligen det jag värderar högst här i livet, den ovillkorliga kärlek som bara finns där.

Ett mirakel som värmer mitt hjärta sådär lite extra är min helt fantastiska systerson, Collin. Ärligt talat så kan jag inte tänka mig över hur det hade varit om han inte kom till världen. Han var lixom som en ängel, som kom från ovan med så mycket kärlek, så mycket skratt och så mycket styrka till oss alla.

Dagen började vi på modehuset, Collin skulle ju ha nya kläder inför den stundande vintern. Han växer ju iallafall 1 cm varje natt(kanske lite överdrivet haha). Mössor skulle provas, kängor skulle testas och strumpor som tvättmaskinen senare endå äter upp stod på inköpslistan. Att shoppa med Collin kan tänkas jobbigt, men nepp! Han är nog den mest shoppinggalna av oss alla. Han må bara vara lite över 1.5 år, Men får han inte allt han ser och får han sen inte bära sin påse med sina nya saker själv, så kan jag garantera dig att han sitter på golvet, vägrar att gå och skriker så att dina öron svider. Är det detta man kallar den första trotsåldern?


Eftermiddagen spenderades hemma hos min fantastiska mamma. Den inkluderade en massor av bus, god mat, en hel del överskottsenergi orsakat av socker och mys i soffan. Inte ens ett par bulor i pannan eller energidipparna som reglerades av mängden socker i kroppen, fick skratten att sluta. Det är verkligen dessa dagar jag lever för.
Att få ha möjligheten att spendera all denna tid med dessa, är verkligen något som jag är sååå himla tacksam över här i livet!


Likes

Comments

Detta är ett ämne som berör mig personligen. I början av juni detta året fick jag denna diagnos efter att ha haft problem i nästan 1 år. Mina relationer till människor skadades, för hur skulle de kunna tro på mig när inte ens läkarna gjorde det. Jag kunde inte sköta mitt jobb hur mycket jag än ville det, jag styrde inte längre mig själv i perioder. Läkarna påstod hela tiden bara att jag var deprimerad, utmattad, hade vanliga psykiska besvär då jag sedan innan lidit av ångest. Ingen tog mina ord på allvar, när jag sa att detta inte var något sånt, jag kunde lixom inte styra mig själv, allt blev svart och jag var ärligt talat rädd för mig själv.
Ja, jag hade lidit av ångest och depression innan och det var också därför jag kunde urskilja att detta inte var något jag innan känt, det var något utöver allt det andra. Jag var inte mig själv. När detta väl inträffade hade jag ingen makt i mina händer, jag var helt utom min kontroll.

PMDS även kallat premenstruellt dysforiskt syndrom är en svårare form av PMS som det flesta tjejer någon gång varit med om eller lider av en gång i månaden.
Om du lider av PMDS så påverkar det dig så pass mycket att du har svårt att fungera i det dagliga livet. Det är vanligt med depression, självmordstankar OCH personlighetsförändringar.

För att uppfylla kriterierna för PMDS ska du ha nedanstående symptom:

  • Nedstämdhet
  • Irritabilitet
  • Humörsvängningar
  • Ångest
  • Minskat intresse för dagliga aktiviteter
  • Koncentrationssvårigheter
  • Trötthet/minskad energi
  • Aptitförändring/sötsug
  • Sömnstörningar
  • Känsla av kontrollförlust
  • Bröstspänningar och svullnad

Jag hade alla dessa symptom, jag fungerade inte längre, det var som om jag såg mig själv utifrån min egen kropp när det var som värst. Jag hade ingen kontroll över varken känslor, ord eller tankar.

När jag tänker tillbaka nu, så har man kommit fram till att det var när jag sommaren 2016 fick byta p-piller då jag blödde mer än 3/4 delar av månaden. Det var kort därefter mina riktiga symptom började. Men jag själv, helt okunnig i detta ämnet kunde inte ställa denna diagnos, jag själv trodde också då att '' Jaha, då var man nere i en depression igen '',

Jag gjorde dumma beslut, jag slutade mitt dåvarande jobb då jag kopplade detta väldigt mycket till mina problem, jag var ständigt trött trots att jag sovit 12h den natten. Jag kände aldrig riktig lycka. Jag orkade inte göra saker jag normalt sett brukade göra. Min ångest blev värre och detta var som värst när jag var själv. Jag undvek helst att vara själv. Jag gjorde allt för att inte behöva genomlida kvällen ensam. Jag uppsökte läkaren och de forslade mig vidare till psykolog som i sin tur ville ge mig antidepressiva. JAG VÄGRADE. Jag tror inte på så kallade ``lyckopiller´´. Det underlättar säkert vardagen för de med ångest, men jag tror inte på att man bearbetar det som ligger och gnager och istället tar sig ur depressionen och ångesten. Det funkar säker för många, så jag dömer ingen som tar dessa, de underlättar säkert deras vardag något enormt.

En till av anledningarna till att jag fortsatte att tacka nej till dessa var för att med tiden blev det värre, jag hade ingen som alls kontroll längre, jag tappade livslusten trots att mitt liv just då var bra. Jag kände inte längre saker lika starkt, jag var alltid irriterad och nedstämd. Och det var när jag tillslut började få mina extrema utbrott och de tyvärr på människor som jag levde nära med jag började bli rädd. Jag styrde inte längre mig själv, jag sa saker jag absolut inte menade, jag betedde mig som djävulen själv, jag kunde skrika tills jag inte längre fick luft. Men dessa utbrott kom inte alltid, det var ibland och jag fick heller ingen förvarning för när det var påväg att hända.
Perioderna emellan dessa extrema perioderna så hade jag sån ångest över hur jag betedde mig, grät varje kväll för jag var så vilsen, för jag inte var mig själv, för jag inte hade ork till att jobba, träffa vänner, sköta hushållssysslor utan att bli mer utmattad än en vanlig människa. Jag vågade längre inte handla själv, för vad skulle hända om detta satte igång mitt i matbutiken.

Det var en ond spiral som ALDRIG slutade. De extrema perioderna då jag inte alls styrde mig själv och de perioderna jag hade sån extrem ångest över vad jag gjort och hur jag betett mig under utbrotten mot människor jag älskade.

Jag är en människa som absolut inte ger upp i första taget, så hur dåligt jag än mådde, hur dåligt det än var så hade jag någon slags kraft inuti mig som sa till mig att detta inte var rätt, detta är inte jag, detta är ingen vanlig ångest jag tidigare genomgått. Det gick inte heller att förklara detta för närstående, för hur ska man förklara detta om man själv inte förstår. Hur ska de tro på än när man själv tvivlar. Det var enklare att inte säga något alls, för jag hade ju inget svar på allt.

Efter ett halvår av psykolog besök blev jag äntligen tagen på allvar, bytte nog psykolog 5 gånger innan detta hände. De gjorde en riktig utredning på mig, tog olika slags blodprov, kollade mina journaler sen tidigare.

Jag är idag så glad för att jag någonstans inom mig inte gav upp, att jag fortsatte fastän jag inte orkade mer. För idag har jag fått hjälp för detta. Jag slutade omedelbart på mina dåvarande p-piller, fick nya psykologbesök, då detta blev som ärr i mig. Det hade ju förstört ett helt år av mitt liv, det hade förstört relationer, jobb, till och med saker i hemmet då jag hade sån ilska i mig att jag inte visste vart jag skulle ta ut den.

Idag har jag varit nästan symptomfri i 3 månader. Visst vanlig PMS får väl de flesta tjejer några dagar i månaden. Men jag känner inte längre den där spänningen i kroppen, den där ständiga ilskan och ångesten. Jag har inte haft ett extremt utbrott sedan i början av sommaren och jag skiftar inte heller mellan de olika stadierna. Det är som att en demon har lämnat min kropp. Jag har ork igen, jag känner lycka, jag har fått tillbaka min livslust. Jag är jag igen, jag känner att jag har fått tillbaka kontrollen över mig själv och mina tankar samt min kropp.

Så med detta sagt, så är jag innerligt ledsen för de människor som troligtvis fick lida mer än mig pga detta, de jag sårade, de jag skrek på, de som inte orkade med min gråt, de som kände sig oälskade av mig och inte uppskattade. De som trodde att det var dem jag inte ville umgås med, då jag i själva verket inte orkade göra någonting alls med någon. De tillfällen jag missat och de tillställningar jag undvikit då jag inte orkat eller inte vågat, för jag ständigt var rädd för att något skulle hända. Ifall jag inte skulle våga vara social om jag råkade slänga ur mig något jag absolut inte menade. Så det var också lättare att säga nej, för detta var något jag absolut inte ville riskera. Det var lättare och säkrare att alltid hålla sig hemma.

Och en sak till jag är innerligt ledsen för, det är sjukvården i vårt land. Du blir i princip inte tagen på allvar om du inte ligger för döden. Vad du känner och vad du tror spelar dom ingen roll. Du är bara en jobbig människa som tar upp deras tid så du skickas vidare till nästa. Du blir dumförklarad. De sjukskriver dig, skriver ut piller och sen är de klara med sitt arbete. Då slipper de dig. Men en sak ska ni veta, att Jane, hon ger inte upp i första taget!

Likes

Comments

Ikväll blev det en riktig mysig kväll för själen. Nybakta scones (recept kommer imorgon) med diverse tillbehör, te, tända ljus och serier på löpande band med bästa sällskapet. En höstkväll helt i min smak.. Nedan följer några av mina favoritserier denna hösten, det är lika bra att ladda upp redan nu, så att man har lite på lager under denna mörka årstid. Nu ska jag faktiskt återgå till att njuta av denna helt magiska fredagskvällen och ladda upp inför en lite mindre lugn lördag, då mosters gullunge kommer och hälsar på.

ATYPICAL (Netflix)

Atypical är en amerikansk TV-serie med inslag av svart humor, skapad och skriven av Robia Rashid. Den handlar om en tonåring med autismspektrumdiagnos som bestämmer sig för att skaffa flickvän, hans familj blir tvungna att inse att han håller på att växa upp. Både säsong 1 & 2 finns redan uppe.

Hassel (Viaplay)

Hassel är en realistisk, nyanserad och osminkad thrillerserie i 10 avsnitt baserad på den ikoniska polisen Roland Hassel som är huvudpersonen i 29 böcker av Olov Svedelid. Under säsongen följer vi Roland Hassel och hans kollegor i deras kamp mot den allt grövre brottsligheten i Stockholm. Tillgänglig på Viafree från och med den 8 september.

Wahlgrens värld (Dplay eller Kanal 5)

Jag som själv är en sucker för realityserier verkligen ÄLSKAR denna. Längtar efter nästa avsnitt så fort det tillgängliga avsnittet är slut.
Denna höst är det säsong 2 som gäller. Vi får följa Pernilla Wahlgren och hennes färgstarka familj i ett öppenhjärtigt och personligt porträtt där allt kan hända, känslorna svallar och ingen dag är den andra lik. Dottern Bianca är naturligtvis med och hennes karriär har skjutit i höjden.

Stranger things(Netflix)

Serien utspelar sig i småstaden Hawkins i Indiana år 1983. Pojken Will Byers försvinner spårlöst på vägen hem. Polischefen Jim Hopper kopplas in i sökandet. På ett fik på orten dyker en flicka, vid namn Eleven upp som visar sig ha övernaturliga krafter. När myndigheterna dyker upp flyr hon ut i skogen där hon träffar Will Byers med vännerna Dustin, Mike och Lucas. Eleven har flytt från Hawkinslaboratoriet där hon utsatts för experiment. Säsong 1 & 2 finns tillgängliga på Netflix.

Likes

Comments

1. Jag är i princip alltid i tid, ibland för tidig. Jag HATAR att komma för sent.

2. Jag klarar inte av att inte ha målade naglar, jag känner mig helt naken.

3. Jag levde helt ovetande i ett år med PMDS(premenstruellt dysforiskt syndrom) som är en svårare form av PMS, pga fel ppiller, då min hormonbalans i kroppen var helt rubbad.

4.Jag har haft ätstörningar.

5. Jag älskar att göra spontana saker, sånt där som bara faller en in.

6. Jag ääälskar att laga mat, har dock blivit lite mindre av på senare tid.

7. Jag må verka väldigt vuxen utåt, men det bor faktiskt ett ganska så stort barn i mig också, ett sånt där larvig, trotsigt litet barn. Haha.

8. Jag är en drömmare, en hopplös människa som vill att vissa saker ska vara som i filmer. Jag drömmer om scenarier i mitt huvud. Att bli tagen med storm, att allt ska sluta som i en sån där cheezy kärlekskomedi. Men jag älskar även det där lilla extra i vardagen, så som ett litet godmorgon sms, att någon annan tagit disken, en liten chokladbit. Men jag kräver det inte, utan brukar oftast vara den som gör det.

9. Jag är inte en sån där typisk tjej, visst jag älskar kläder, smink, mode osv. Men min personlighet visar motsatsen. I'm up for adventure och har absolut ingenting emot en hemmakväll med hämtmat och TV-spel.

10. Jag är en väldigt ärlig person, på gott och på ont. Jag säger vad jag känner och tycker. Även om sanningen ibland kan svida.

11. Jag älskar att uppleva nya platser, nya kulturer, nya miljöer.

12. Jag vet inte vad mitt drömjobb är, men jag vet också att det kommer jag lista ut med tiden. Erfarenhet gör en rikare, som en vis man en gång sa.

13. Jag har inte haft en lätt uppväxt, behövde bli vuxen väldigt tidigt. Vilket har format den starka person jag är idag, men det har också haft sina nackdelar till att jag burit lite för mycket på mina axlar och tagit på mig ansvar som egentligen inte skulle vara mina.

14. Om du ska överraska mig med något gott, så är choklad min svaghet.

15. Jag är i normala fall en väldigt social, väldigt glad och framåt person. Det är inte så svårt att få mig att skratta. Det är heller inte svårt att umgås med mig, jag behöver inte pengar för att ha kul. Det räcker med bra sällskap, sen kan det kvitta.

16. Jag ger ibland folk för många chanser, ser alltid det goda i dom, ser alltid att en människa faktiskt kan förändras. Och jag vet att människor faktiskt kan förändras om de väljer att ta ansvar för sina tidigare handlingar och misstag. Jag tror på att ibland kan saker behöva en andra chans, för att man faktiskt har lärt sig från sin första.

17. Jag vill inte ha barn än, jag har så mycket jag vill göra innan dess, där ansvar för ett annat liv inte passar in just nu.

18. Tro det eller ej, men jag föredrar en mysig hemmakväll med något gott att äta, bra sällskap och kanske något spel eller film före en galen utekväll, alla dagar i veckan.

19. Älskar jag, så älskar jag med hela mitt hjärta.

20. Sist men inte minst, så klarar jag verkligen inte av stress. Jag blir världens hemskaste människa. Jag kan kasta ur mig saker jag inte alls menar eller ens vet vad jag säger, jag hyperventilerar, kan till och med börja gråta.

Likes

Comments

Igårkväll var första natten på länge jag verkligen inte komma till ro. Låg säkert och vände och vred på mig i 3h. Tankarna var överallt och ingenstans, sängkläderna blev varmare och varmare och sängen blev hårdare för varje sekund.

Men det var igår, idag är en ny dag. För få timmars sömn ska inte få mig att lipa, det är ju trots allt fredag idag och jag har en helt underbar helg att se fram emot!

Just nu sitter jag på jobbet och FAKTISKT väntar på att regnet ska börja falla, att dropparna ska slå emot min fönsterbräda. Till skillnad från andra så hatar jag inte hösten, jag älskar den. Den ger mig hopp om att det som just nu dör faktiskt om några månader får nytt liv. Hösten visar mig att trots att regnet faller så kan vi med säkerhet säga att solen faktiskt kommer att lysa igen. Jag är tacksam för denna årstid, tacksam för alla kvällar med tända ljus, mysiga ljudböcker, alla filtar, filmer och serier. Vi får ju inte glömma bort alla koppar te och varm choklad vi faktiskt nu har tillåtelse att hälla i oss.

Hösten är min metafor till att saker kan faktiskt repareras hur mycket det än dör, saker kan blomma på nytt och ibland bli mycket vackrare än innan.

När regnet faller så infaller sig ett lugn i mig. När löven vissnar, så blommar jag. För du måste lära dig att dansa även i regnet.

Likes

Comments