Hej! Jag heter Jonna, är 19 år och ska nu gästblogga här. Riktigt kul tycker jag, då jag inte har någon egen blogg längre förutom den på SuicideGirls. Jag kommer prata om min psykiska ohälsa och lite kring den. Jag älskar att prata om psykisk ohälsa, och tycker att det är så synd att det är ett ämne som är så tabubelagt som det är idag. Mitt mål är att få folk att i alla fall få någon att känna sig mindre ensam och förvirrad, någon som kanske går igenom samma som jag. En kan inte göra allt, men en kan göra något.

Jag VET att min psykiska ohälsa har med ärftlighet att göra, vi har psykossjukdomar, ångestsjukdomar och missbruk i släkten så det är ingen direkt nyhet att jag också har drabbats av det. Sen tror jag att min uppväxt och olika händelser i mitt liv har utlöst allting. Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, jag spydde av ångest när jag var liten flera gånger. Jag kunde vakna mitt i natten och bara spy rakt ut, utan att det var maginfluensa. Det började väl dala utför i femman eller något, och sen gick det bara neråt.

Mina psykotiska symptom började jag märka av när jag var 16 år. Då kunde det kännas som om insekter kravlade under skinnet, jag började höra skrik och skratt och såg skuggor och insekter som i nästa sekund var borta. Jag var väldigt bestämd i mina åsikter, det var som om jag hade någon inom mig som sa till mig precis vad jag skulle tänka och tycka och om någon sa emot mig blev det KAOS. Det var så jobbigt. Jag blev inlagd i Västerås efter en periods intensivt festande, och har varit sjukskriven sen dess.

Jag har träffat otaliga psykologer under mitt liv, vissa bra och vissa dåliga, jag har gått i KBT, DBT och MBT och MBT har varit det som hjälpt bäst hittills. Just nu går jag hos världens bästa pratmänniska, dock är hon sjukskriven September ut så vi får se hur det blir med det. Psykologer är inte så mycket i min smak egentligen, jag har träffat så många dåliga och oseriösa så jag har liksom gett upp hoppet lite.

Ja, över till mina diagnoser nu då. Den första diagnosen jag fick var bipolär typ 2, men den tog dom snabbt tillbaka då läkaren bara satte ut den utan att ha utrett mig. Den andra jag fick och faktiskt har haft fram till utredningen på psykosenheten är ADD. Jag blev utredd av en psykolog på psykosenheten nu, och fick diagnoserna PTSD och Psykotiskt Syndrom UNS och "misstänkt" Borderline personlighetsstörning. Misstänkt just för att PTSD och Borderline kan te sig så lika, och psykologen ville att jag skulle behandlas för PTSD först, innan dom satte Borderline på mig. Nu har hon dock slutat, och jag ska pusha på om en ny utredning då den nya läkaren skriver i mina papper att jag är Schizoaffektiv. Det är ju skapligt förvirrande det där.

Schizoaffektivt syndrom är som en blandning mellan schizofreni och bipolaritet (manodepressiv) så alltså innebär det humörsvängningar och rädslor för omvärlden. Det gör att man under vissa perioder inte orkar gå upp ur sängen och under vissa perioder orkar man allt, gör upp massa planer och är helt hyper. Jag klarar inte av stress alls, jag drömmer mardrömmar om saker jag har varit med om och jag måste ha hjälp att sköta rutiner och ta mina mediciner. Därför är jag sjukskriven och kommer vara till December 2016 MINST.


Mitt råd till er som lider av psykisk ohälsa är att PRATA OM DET. Ta tag i det, sök hjälp. Man vet aldrig när det kan vara försent. Ditt liv är så himla himla viktigt, det finns inget viktigare. Du är så fin och speciell, du är värd solen och alla stjärnorna verkligen. Skriv till mig, skriv till din kompis, prata med din mamma, gå till BUP, psyk, ja whatever. Och det viktigaste är att aldrig jämföra sin smärta och sjukdom med någon annans. Bertas depression är det jobbigaste hon vet om, medans Evas schizofreni är det jobbigaste hon vet om. Man kan inte jämföra liksom.

För att leva med min psykiska ohälsa så äter jag mediciner, går och pratar med mina kontaktpersoner på psyk, tränar och umgås med vänner och familj. Jag ser till att sova bra och försöka hålla några slags rutiner. Sen försöker jag att inte dricka så mycket alkohol, inte slösa pengar och liksom, göra det jag tycker är kul och leva livet så gott det går. Just nu är jag inne i en riktigt bra period, har höjt medicinerna och börjat med nya och det går riktigt bra. Då kanske ni undrar vilka mediciner jag äter? Äter Fluoxetin som antidepressiva, Topimax som stämningsstabiliserande, Trilafon och Haldol som antipsykotiska, och Stilnoct Circadin Nozinan och Lergigan till natten. Sen har jag ett 12-kilos kedjetäcke också, det kan jag verkligen rekommendera. Sover mycket, mycket bättre med det.

Överlag tycker jag att personer inte förstår särskillt bra när det kommer till MIN psykiska ohälsa. Folk blir sura när man avbokar för att man mår dåligt och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag är självisk och att all fokus läggs på mig och mitt dåliga mående hela tiden. Då blir jag både ledsen och sur, för en gör ju allt för att det INTE ska vara så. INGEN av mina kompisar har samma problematik som jag har så det är väl klart som sjutton att dom inte förstår, men man har liksom lust att säga, utan att det ska vara synd om en, testa att leva mitt jävla schizofreni/PTSD-liv och kom snälla sen och gnäll. Sen finns det ju självklart dom som förstår och stöttar jättebra, jag tänker verkligen inte dra alla över en kam. Mamma har också varit galet stöttande i allt detta, vilket jag är otroligt tacksam över. Vissa är bra, andra är mindre bra.

Jaa, det var lite om mig och min psykiska ohälsa. Tack till dig som orkade läsa igenom hela, och tack till dig som inte orkade läsa igenom hela också, hihi.


​För mer kontakt med Jonna:
(länkningen är en direktlänk till Jonnas Instagram)
Jonnas Instagram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments