Idag var vi tillbaka på Bob Marley Museum och tog lite bilder, myste runt och fikade. Men innan du läser det kommande inlägget vill jag att du sätter på lite stämningsfull musik för att komma så när som på känslan man har här, förslagsvis denna ​! Den här gången gjorde vi som sagt inte den guidade turen utan gick bara runt i trädgården och omkringliggande marker. Rent bildmässigt spelar det ingen roll eftersom det är strikt förbjudet att fota inomhus. Först känns det tråkigt för man vill egentligen fota allt. Men sen när jag tänkte på det mer så insåg jag hur fint det är, att man fysiskt måste befinna sig på plats för att få uppleva hans hus. För det är så mycket mer än bara ett hus. Den bär på fantastiska historier och anekdoter som definitivt inte gör sig rättvisa på en Instagramuppdatering. 

Det var en supervarm dag så vi slog oss ned på det mysiga cafét och tog var sin iskaffe. Så gott och välbehövligt! Medan vi satt där och njöt av svalkande dryck, trevligt sällskap, fin utsikt och raggaemusik var jag 100% tillfreds med livet. Vilken känsla det är. Hoppas att vi kommer tillbaka hit igen och lunchar eller tar en fika. Skulle kunna sitta där i timmar...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Har funderat allt mer på mina rutiner det senaste. Hur de har förändrats sedan jag flyttade hit, hur jag knappt har några längre. det är nästan som att det inte ens är möjligt att ha det här. Rutiner för mig är de saker i vardagen som jag gör utan att jag riktigt tänker på det. Som gör att jag mår bra, att dagen flyter på och hjälper mig att få saker gjorda. Men det fungerar inte riktigt här.

Jag vet inte om det beror på jamaicanernas avslappnade (ibland sinnesjukt frustrerande) inställning till tid, struktur och ordning. Vad klockan är spelar inte så stor roll. Affärer och kontor öppnar när de öppnar. Problem löses när det finns tid och möjlighet. Ibland regnar det och blir översvämning. Lagar och regler är mer som rekommendationer. De litar på varandras lovord. Ibland gör dem si och ibland gör de så. Det mesta är analogt och baserat på personers förmåga att komma ihåg saker. Eller att det finns något som liknar en pappersbit i närheten där de kan kladda ner ett ord eller två på. Det är bara så det är, inget att göra nåt åt. Att flyta med har liksom blivit det enda alternativet.

Allt detta tillsammans med det tidigare nämnda uppochner-vända livet jag lever här borta gör att jag inte har mer än några ytterst få rutiner. Min biologiska klocka väcker mig vid halv sju - sju varje morgon vilket är alldeles perfekt. Jag älskar ju morgnar och hinner under dagens första timmar att åstadkomma mer än de resterande timmarna tillsammans. Är så tacksam över att jag mår bra när jag vaknar nu för tiden också. I början var faktiskt morgnarna jobbigare än kvällarna och jag var rädd att det skulle bli min nya vardag. Men jag var INTE beredd att ge upp min favorittid på dagen och nu är det åter igen min bästa. Min frukost har äntligen också den blivit min rutin. Jag äter ett kokt ägg, en skål med naturell yoghurt och något som ska föreställa müsli samt mitt kolsvarta snabbkaffe. Jag gör det nästan alltid uppkrupen i min säng med min dator, min bok eller dagbok. Hur jag startar min dag är verkligen avgörande för hur jag kommer må resten av den. Därför gör jag den så helig som det bara går!

Men ungefär där slutar mina rutiner. Mina dagar ser så himla olika ut. Beroende på skola, möten, grupparbeten och andra saker jag måste och vill göra. Ibland har jag långlunch, ibland ingen alls. Vissa dagar åstadkommer jag inte mycket mer än en ny bikinilinje, andra dagar är jag mitt effektiva jag och betar av allt i högt tempo. Kvällarna fylls av allt ifrån häng på rummet eller filmmys med de andra till hall meetings och plugg. Jag går och lägger mig när jag är trött, vet knappt vad klockan är då. Ibland är hon inte ens nio, ibland över tolv.

Men det är bra att jag får träna på detta. Att känna efter inifrån vad jag vill. När jag vill äta, sova, gå upp, träna, sola, åka på utflykt, socialisera eller bara stänga in mig. Jag känner mer sällan att jag måste eller borde göra något här bort, jämfört med hemma. Det finns liksom inte rätt och fel på samma sätt. Det är säkert därför jag lär känna mig själv bättre också.

Jösses undra hur jag kommer vara när jag kommer hem. Säkert helt hopplös!

En vanlig dag kan det bli att jag ser eller passerar detta:

Det är i en av dessa byggnaderna jag bor.

Utsikt från vårt hall.

Jag passerar ofta Mary Seacole Hall. Där får bara tjejer bo. Det finns ett sådant hall och ett där bara killar får bo.

Den lummiga grönskan som skyddar EduCom´s byggnad.

Det fantastiskt vackra kapellet på campus. Jag brukar spring och gå förbi här när jag är ute på tur. Allt runtom där är så vackert och mysigt.

Hit går jag minst ett par gånger i veckan. De har allt ifrån anteckningsblock och tejp till kläder och mobiltelefoner.

Likes

Comments

Jag har redan varit på Jamaica i en månad (!!!!) Eller det har i alla fall passerat fyra veckor. A.k.a 28 solnedgångar, 1 344 avsnitt av Sex and the City och 40 320 tickande slag på mitt armbandsur. Inser just hur lång tid det är. Hur snabbt det har gått. Hur kort tid jag har kvar.

Det är med glädje och stolthet jag tittar tillbaka på den passerade tiden. Glädje över allt just jag har fått uppleva. Stolthet över allt jag har klarat av. Känner nästan att tiden här borta motsvarar flera års erfarenheter, händelser, tårar, skratt och äventyr på hemmaplan. Jag kan på riktigt stanna upp varannan timma och räkna upp fem nya saker som jag lärt mig eller fått vara med om. Är inte det häftigt så säg!

Jag ser verkligen fram emot min resterande tid här. Jag ser fram emot allt det jag kommer få vara med om, alla jag kommer få träffa och allt jag kommer att lära mig. Here we go framtiden, jag är redo!

Likes

Comments

Vet inte om det är för att jag känner att min dator lever på lånad tid eller om jag bara har ett extremt behov att berätta om allt som händer, men tydligen är det något som gör att jag vill göra så många inlägg hela tiden hehe. Det viktigaste är att jag får skriva i min dagbok, men där kan jag ju inte komplettera med några andra bilder än de jag har i minnet. Jag tror att det är möjligheten jag ger mig själv att titta tillbaka på den här tiden om ett, tio eller 50 år som gör att jag så gärna vill blogga. Oavsett status på mitt 73 åriga minne så kan jag ta mig tillbaka till en specifik dag och händelse och förhoppningsvis få så när som på uppleva stunden igen.

Om en halvtimma ska vi ge oss iväg på en ny utflykt. Vi vill gärna göra något större varje helg och lite mindre aktiviteter på veckodagarna. Idag ska vi till Bull Bay där det tydligen ska finnas lite små stränder, någon mysig park och ett surfcamp. Vi får se om det blir någon surfing, hoppas det!

Igår var vi på Bob Marley Museum och JA det var precis så fantastiskt som jag hade hoppats på. Vilken inspirerande människa och vilket lyckat koncept de har lyckats med på museet. Det var rundvandring på gården där han levde, spelade in musik, repade, spelade fotboll, hade fester och talade med pressen. Det var mycket inuti hemmet som var orört och det är precis det jag älskar, då känns det verkligen på riktigt. Jag kunde se hur han rörde sig där inne, från sovrummet till köket, hur han sprang i trappan och jammade i studion. Guiden var en sprudlande glad kille som sjöng, skojade och dansade om vartannat för att göra rundturen så Marley-ig som möjligt. Lagom till att den dryga timmeslånga turen var färdig kom regnet. Och när det regnar här, då REGNAR det. Helt galet. Detta gjorde att vi blev bestulna på vår möjlighet att gå runt och upptäcka trädgården och ta bilder. Snälla som de var fick vi komma tillbaka i nästa vecka utan att betala för att få strosa runt lite mer. Då ska jag fota och lägga upp här så får ni se.

Hann ta tre snabba bilder precis när vi kom, men resten kommer alltså nästa vecka :)

Likes

Comments

Ni vet när man känner att det finns Någon där ute i universum som vill en väl. Någon vars deltidstjänst går ut på att se till så att man har ett fint liv (fråga mig inte vad denne Någon gör de övriga 20 arbetstimmarna varje vecka, mig hjälper hen då inte...Fast det kanske är till för administrativt arbete. Det verkar ju bli allt vanligare inom många instanser, att klientkontakten minimeras till förmån för det tydligen sktiviktiga pappersarbetet. Men gäller det även för övernaturliga arbetstagare...?) Hur som helst så tror jag att min Någon har varit på extra gott humör de senaste timmarna. Eller kanske hade den dåligt samvete för sin dåliga insats de senaste veckorna. Oavsett orsak vill jag ta detta tillfälle i akt att tacka dig, du Någon, för dina senaste dagars insats.

Tack för att:
du gör så att jag får vakna varje morgon
du gjorde så att min dator plötsligt utan åtgärd började fungera igen *gråter av glädje*
du såg till så jag av en händelse upptäckte jamaikanska bananchips
du lär mig att allt ordnar sig till slut
du äntligen förde mig till en affär med liiiite större utbud av frön och nötter som jag nu kan ha till min frukostyoghurt
du bevisar för mig att jag är så mycket starkare än jag tror
du tar mig till platser jag aldrig vågat drömma om att uppleva
du inte ger mig dåligt samvete trots att jag just tryckt i mig gottepåsen som skulle räcka en vecka till
du har valt att ta hand om just mig


Här sitter jag alltså med min dator och en skål melonskal. Men det där med skalen är inte det viktiga. Det viktiga är ATT JAG HAR MIN DATOR. Klockan nio i torsdags morse ringer de från reparatören och berättar att de har hittat felet med datorn. För att fixa det behöver jag skaffa en del till datorn som endast går att få tag på utomlands, förslagsvis USA. Till saken hör att man som jamaicabo inte vill beställa saker online, det ska vara fruktansvärt viktigt för att det ska vara lönt att ge sig in i processen. Att föra in en ny vara i landet är en utdragen process som kostar ganska mycket pengar. Så man kan säga att diagnosen på min dator var - död. Hur fjantigt det än låter så var det så himla jobbigt att höra det. Inte för själva datorn i sig såklart, och inte heller för allt jag har sparat på datorn för det skulle fortfarande gå att rädda. Utan för att det var min länk till er där hemma. Det var den jag använde för att läsa och se på nyheter. Den jag använde för att ringa FaceTime. Det var med den jag nästan varje dag uppdaterade min blogg. Med den jag pysslade med mina GoPro-filmer. Med den jag skrev mina skolarbeten, läste kurslitteratur och höll mig uppdaterad på alla sätt och vis. Att göra allt detta på telefonen är möjligt men fruktansvärt jobbigt. Insåg inte hur jobbigt det skulle kännas för än de ringde.

Men som jag nämnde har jag ju den där Någon. Och jag vet inte om det rörde sig om administrativt arbete, flextimmar eller kanske vab, men något var det eftersom jag tvingades lida i sju timmar innan jag fick ett nytt samtal från reparatören. De ringde och berättade att min dator plötsligt startat. Den hade hoppat igång utan anledning och de kunde inte förstå hur eller varför. Men den fungerade och jag var välkommen att hämta hem min dator (läs bebis).

Det ordnar sig, det gör det alltid. Kom ihåg det Moa!

Likes

Comments