Tack för att du finns och kan hjälpa mig med din musik.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Att överleva är en konst, en svår konst.

Men det är något man bara måste göra, man går upp på morgonen och gör sig iordning för att man måste. Det finns inget alternativ, iaf inte för mig. Det gäller att bara klara av dag för dag tills helgen kommer.

Helgen är min fristad.

Likes

Comments

Du höll på med andra samtidigt som vi höll på, för dig så räckte inte jag till. Du ville alltid ha mer än vad du kunde få, maxa tillgången på uppmärksamhet och kärlek. Du var otrogen mot mig, du använde mig och du utnyttjade mig som en säkerhet.

Men jag vet att du verkligen älskade mig några stunder. Men några stunder räcker inte när jag älskade dig hela tiden, det blir en ojämnhet som inte går att blunda för.

Du var min första och jag ångrar inte det. Du har lärt mig en hel del om livet och om mig själv. Du har visat mig hur kapabel jag är att älska en annan människa, hur mycket man kan bry sig och vilja någon annan väl. Men du har också visat mina dåliga sidor, att jag måste bli bättre på att älska mig själv för att veta vad som ska stanna i mitt liv och vad som ska försvinna.

Jag försöker verkligen att bli bättre på just det, att klara mig själv. Jag är tyvärr ensam allt för lite, hinner inte reflektera utan rusar bara vidare. Men jag försöker verkligen att vara ensam nu, att klara mig själv och tycka om mig själv.

Visst, jag har många anledningar för att vilja hitta någon ny så fort som möjligt. Men bara för att du träffat någon ny så ska jag inte stressa vidare i livet. Det skulle bara resultera i att jag skulle sakna dig ännu en gång och önska att det var du istället för honom, och vet du vad? Jag tänker inte ge dig de tankarna.

För jag är stark och jag ska klara detta. För jag har inte gjort något fel, de enda jag har gjort är att älska dig, det var du som inte tyckte det räckte och det är absolut inte mitt problem.

Men jag hoppas du lyssnat på Sorry med Beyoncé och inser att jag behöver inte dig för att överleva.

Likes

Comments

Känner en konstant känsla av saknad. En känsla jag inte känt på länge. Jag är en sådan person som är i behov av att ha kontroll, jag KRÄVER kontroll för att inte totalt flippa ur. Vet inte om dessa behov kommer ifrån att jag är livrädd över mitt egna hjärta, de hjärta som tyvärr består av för många ärr av samma person.

Om jag skulle frågat mig själv för ca 2 år sedan angående kärleken hade jag nog svarat något annat än den situationen jag är i idag. På ett sätt är det så oerhört fint men även smärtsamt hur många gånger en person kan ge någon en andra chans. Man tycker ju rent förnuftigt att om en person har sårat en innan så går man verkligen inte tillbaka. För en som förut har skadat en kommer säkerligen bara göra det igen.

Och kolla vart detta har tagit mig. Jag föreställer mig att jag är en sådan person som alltid vill tro det bästa om folk. Jag vill alltid tro att människor kan ändra sig och förbättra de dem gjort fel. Kanske är det bara så att jag måste inse att mitt önsketänkande inte stämmer, alla människor förändras inte alltid. Men som jag även sagt och skrivit innan, det blir som ett beroende, speciellt när ingen annan har fått en att känna på det sättet. För att vara ärlig så har ingen annan fått mig att känna som han, men jag har också bara levt en liten del av de liv jag har framför mig. Jag vet att jag inte kommer leva med honom livet ut, men på något sätt så tillåter jag honom ändå att komma in i mitt liv igen. Ja jag är rätt skruvad i huvudet och har säkerligen inte alla hästar i stallet. Men när man känt den känslan, den genuina kärleken så är det för svårt för att släppa.

Förr, (eller jag vill iallafall inte hoppas på att det är så längre) så skulle jag gjort allt för honom. Han skulle kunnat vara otrogen och jag skulle stannat för min kärlek för honom var större än mitt egna värde. Ibland kan jag komma på mig själv att jag inte värdesätter mig själv nog, det är mycket enklare att ha sig själv på andra plats. Vet inte om detta också handlar om hur jag beter mig generellt i livet. Jag är en sån person som lägger allt under mattan, när problem uppstår så låter jag bara problemen va. Vilket inte är så suveränt på lång sikt men det funkar hyfsat i stunden. (Inget att rekommendera.)

Nej men alltså, frågan är ju hur länge man ska hålla på såhär innan man känner sig "klar" eller "färdig" med personen. För jag vet att jag absolut inte vill spendera mitt liv genom att vara rädd och olycklig. Visst han har gett mig stor lycka men även en väldig smärta. Vilket gör att man börjar undra hur många chanser denna komplicerade människa ska få egentligen. Jag hoppas att detta är sista för jag orkar inte mer. Kan/vågar inte vara ärlig längre när jag börjar hålla på med honom igen, Man får så mycket dömande blickar och ord. Orden kan till exempel bestå av "Du förtjänar bättre" och "han gör dig bara olycklig", visst han har gjort mig olycklig och jag vet innerst inne någonstans att jag förtjänar bättre, men det är svårt att inse detta när man inte riktigt älskar sig själv samt älskar den andra människan så fruktansvärt mycket.

Att själv avsluta det är en lättnad, för då har man kontrollen, då är det mitt beslut och inte hans. Att gå vidare sen blir nästan som ett spel, för den som gör det först "vinner". Det blir som ett slag i ansiktet på den som fortfarande står kvar och älskar.

Jag kommer nog alltid älska honom, en liten del av mig iaf. Men jag kommer inte vilja ha honom för alltid. Han är inte den personen, tyvärr. Han har för mycket saker han först måste reda ut för att kunna vara i ett förhållande. Men det som är jobbigt med honom är att varje gång det har tagit slut mellan oss så har han hittat någon annan. Detta gör att jag inte känner mig tillräcklig, det blir som att någon annan kan göra allt det jag gör så mycket bättre. Sen när det inte har funkat med den nya etc, så har han nästan alltid kommit tillbaka, vilket gör det svårt då man får alla fina ord osv. Han lurar mig tillbaka in och jag försökte verkligen stå emot denna gång men jag var för svag. Jag samtidigt vill och inte vill att han ska kommer tillbaka, det ger mig bekräftelse men även en grov sorg över att jag inte kan stå upp för mig själv.

Han har även nu sagt att han vill ha tid för sig själv, vilket på ett sätt gör att jag får panik. Jag vill drastiskt avsluta det för att jag verkligen inte orkar bli sårad igen samtidigt som jag vill stanna. Jag har inte orken eller lusten att gå igenom det en gång till. Orkar inte försöka reparera mig själv för att han sedan ska komma tillbaka och verka som någon helt annan.

När man inte kan få något vill man bara ha det mer, så är det just nu när han vill ha tid för sig själv. Jag vill skriva så otroligt mycket men tänker inte förrän jag verkligen måste. Det gäller att försöka göra saker konstant så inte tankarna dras till honom. Jag måste också försöka förstå vad jag vill, om jag verkligen vill detta, är det verkligen värt? Jag vet inte, önskar så innerligt att jag visste svaret. Men jag kommer veta det någon dag och det ger mig frid. Jag vet också att jag kommer överleva, jag har gjort det förr och kan göra det igen. Det är bara väntandet av att må okej som gör lidandet lite jobbigt. Vet inte om saknaden är värst, eller tanken om att han kan hålla om någon annan. Fast egentligen tror jag den tanken är värre för honom än för mig, jag har ändå upplevt det förr. Att veta det gör mig ändå lite glad, det kommer vara en större smärta för honom när jag går vidare än tvärt om, eller det är iallafall det jag hoppas och tror. Vem vet, allt kanske ändras.

Men framförallt så vill jag inte vara här om 5 år. Tycker så oerhört synd om mina nära som måste dras med detta, samma person som sårar en om och om igen. Om det hade varit jag så hade jag varit ursinnig. Så tack till alla mina nära som orkar stå ut med mig, dag som natt. Ni är guld värda!

Likes

Comments

​Ska man inte kunna åka hem till en killkompis och kolla på film utan att denna ska förvänta sig sex? 

För några dagar sedan så gjorde jag just detta, åkte hem till en killkompis för att ha en trevlig stund och kolla på film. Efter några timmar börjar han flytta sig ett snäpp närmare mig och fråga upprepande frågor om jag verkligen inte kan sova över. Han nämner även att han börjar känna sig trött och kommer somna nästintill vilken sekund som helst. Mitt svar till honom är då att om han vill sova så kan han göra det. Då kommer det där svaret som gör att man fattar att han inte menar att man bara är kompisar "Du kan ju sova med mig". 

Ursäkta, jag ska kunna åka hem till en kille utan att behöva tro att han tänker tanken att han kanske kan få sex med mig. 

Men han kanske får det om han är sådär jätte superduper gullig och bjuder på snacks. Kanske om han är lite extra trevlig och extra pratsam. Kanske om han delar med sig av täcke och sina ödmjuka timmar att tillbringa med mig. 


Likes

Comments

Säger bara detta - Du kommer sakna mig. 

Likes

Comments

​Idag är ingen bra dag. 

Idag kommer en liten del av mig försvinna med honom för alltid. 

Idag är dagen då jag sörjer hans försvinnande, det är nästan så han dör. 

Likes

Comments

Det går fram och tillbaka, vart enda sekund, minut och timme. Jag vet inners inne att jag måste göra något åt det, något som tar emot. Något som jag inte vill helhjärtat.

Om man ser det från ett annat perspektiv, om vi säger att han symboliserar ett packet cigaretter. Alla säger till mig att det är dåligt att röka och jag lovar, lovar lovar att inte göra om samma sak igen. Kvällen därpå sitter jag med en cigarett i handen och säger "men det känns ju så bra", bara för att några sekunder senare få grov ångest över mitt val och fimpa cigaretten. 

När det sedan gått några månader så hamnar jag på en fest och bli erbjuden cigg, mitt huvud och medvetande säger nej MEN det smakade ju så gott förra gången och ett litet blås skadar ju inte. Innan jag har insett det är jag beroende igen och sitter å kedjeröker upp ett helt paket. Bestämmer mig för att ABSOLUT inte köpa ett till paket men abstinensen av cigaretterna kliar i fingrarna. Så en tidig lördagsmorgon klockan 4:00 på morgonen smyger jag iväg till ett 24h öppet 7-eleven. Redan på vägen hem ångrar jag mitt köp men känslan av packet i handen ger en slags lugnande känsla i kroppen. Veckan därpå får jag ett pepp snack av en kompis att detta beroende måste sluta, att det absolut inte är bra för varken min hälsa eller välmående. Mitt huvud har vetat detta enda sen jag började men känslan av att ha cigaretten i handen har trängt sig så långt in i kroppen att utan de känner jag mig tom och vilsen.

Jag vet att om jag inte är 100% inställt med både huvud och hjärta så kommer det aldrig gå. För att det funkar inte så, man blir inte av med ett beroende med 50% inställdhet, tyvärr. Ibland kan jag tänka den tanken att jag önska att jag bara kunde vara otrogen. För om jag skulle vara otrogen skulle han aldrig skriva till mig mer. Vilket både är en lättnad och en sorg.

Likes

Comments

Det blev väldigt mycket skrivet om just dig. Egentligen så förtjänar du inte all den tid jag lägger på dig, för det enda du har gjort är att krossa mig, gång på gång. Så varför har jag inte bara sumpat dig på en jäkla gång? Skulle aldrig sagt ja den kvällen, aldrig åkt hem till dig och aldrig träffat din familj. Aldrig aldrig aldrig. FYFAN.

Jag vill inte ens berätta för någon längre att vi träffas, för jag vet hur det blir. Du älskar mig en vecka och veckan efter det så är allt borta. Så jag säger bara Fuck you och Fuck this

Likes

Comments