Jag minns det så väl, trots att det snart är fem år sedan. Jag minns att jag var påväg hem efter ett träningspass när jag fick min livs första panikångestattack. Just precis då, den 30 december 2012 var jag bombsäker på att jag skulle dö i antingen en hjärtinfarkt eller en stroke endast 22 år gammal.

Vi tar det från början. Det var under denna period som jag började må dåligt för första gången, eller jag har nog mer eller mindre mått dåligt i perioder under tonåren också, men inte såhär. Jag var då i ett kasst förhållande med en kille som fick mig att känna mig dålig dagligen, inget jag gjorde dög, jag kände mig inte älskad och varje dag så ältade och grubblade jag på hur jag skulle bära mig åt för att han skulle se mig och uppskatta mig. I skrivande stund skäms jag nästan lite över att jag inte där och då insåg mitt egna värde och la benen på ryggen och drog, men det gjorde jag inte. Som ni kanske förstår så påverkade det här mitt självförtroende och självkänsla. Tillslut så kom både ångest och panikångest som ett brev på posten.

Jag bodde på den tiden 1,5 mil utan för Skellefteå och hade varit inne i stan och kört ett gympass som så många gånger förr. Jag gick mot bussen och kände ångestklumpen i bröstet komma. Andningen kändes tung, men det går nog över tänkte jag. Jag satte mig på bussen, betalade för en biljett. Hjärtat bankade på i hundraåttio. Det blir nog bättre om jag får sätta mig och slog mig ner på ett ledigt säte utmed fönstret. Efter jag åkt halvvägs så känner jag hur ena ansiktshalvan börjar sticka, likt sockerdricka. Sockerdrickan sprider sig till armarna och händerna och fingrarna dras ihop likt en spasm. Trycket över bröstet ökar i intensitet och jag drabbas av panik. Nu får jag en hjärtinfarkt eller är det kanske en stroke? Mitt i allt detta får jag upp telefonen och ringer min pappa som uppmanar mig att hoppa av bussen så skulle han komma och möta mig med bilen. När pappa väl anlände så hade inget av symtomen börjat släppa. Jag hade dessutom börjat hyperventilera och tårarna gick inte att hejda. Här började min misstanke om att jag drabbats av hjärtinfarkt och stroke styrkas ännu mer. Jag minns att jag sa till pappa att vi måste åka till sjukhuset NU för annars kommer jag att dö. Väl på akuten så fick jag komma in väldigt snabbt på ett rum. Dom kollade parametrarna (blodtryck,,puls,, temp och saturation) och kopplade på syrgas för att underlätta andningen. De tog en massa prover och frågade egentligen inte speciellt mycket mer än ”har du haft såhär tidigare?” ” allergier?” ” vad gjorde du när det hände?” Osv. Efter drygt en timme på sjukhuset gav symtomen med sig och vi fick vänta ytterligare två timmar till för att få veta provsvaren som såklart såg fina ut. Mig var det inget fel på. Det enda som doktorn rådde mig till var att byta p-pillersort. I det här läget så var det ingen som sa till mig att det var en panikångestattack jag fått. Det var av en ren slump när jag råkade läsa en artikel om en tjej som drabbats av panikångest som jag förstod att det var panikångest det handlade om. Totalt har jag haft tre st ordentliga panikångestattacker i mitt liv än så länge, vilket kan ses som rätt lindrigt i jämförelse med andra. Det finns alltså dom vars vardag som kantas av panikångestattacker. Lider verkligen med dessa och hoppas att de får bra hjälp och stöd. 


Så vad är egentligen en panikångestattack, jo det är alltså en stark ångestkänsla som kommer plötsligt, helt utan förvarning och ofta snabbt övergående men kan även sitta i upp mot 30 min eller längre. Alltså ingenting man kan styra över. Upplevelsen i sig kan alltså vara så pass skrämmande att man framöver kan känna en rädsla för att det ska hända igen vilket leder till att man gärna undviker situationer som ej går att lämna snabbt. Det kan vara t ex. Folktäta platser, buss, tåg osv

De symtom som kan visa sig i samband med en panikattack är: 

- hjärtklappning 

- Svårt att andas/ tyngd över bröstet

- illamående/kräkningar, ont i magen

- frossa eller svettningar 

- yr, svimningskänsla

- stickningar eller domningar i händer eller fötter

- darrningar,,skakningar, muskelsvaghet


Idag så har jag inte haft en panikångestattack på 1,5 år, vilket jag är väldigt glad för. De åtgärder som jag gjort som kan vara anledningen att panikångesten uteblivit just för mig är följande : 

1. Slutat med p-piller - Är man känslig för hormoner vilket jag är så tror jag att p-piller är döden. Det finns andra preventivmedel helt enkelt. 

2. Hittat en träningsform som passar mig- Det kommer mer och mer forskning på hur träning och fysisk aktivitet är livsviktigt för välmåendet. Hitta en träningsform som du gillar och kan tänka sig göra detta kontinuerligt. Här gäller det att ta sig tid och prioritera. Det är värt det! 

3. Dagliga promenader - gärna i skogen, vid vattnet med bra musik eller en bra podd i lurarna. Samma sak här PRIORITERING. Vill man så kan man. 

4. I jobbiga situationer andas i en fyrkant - Att andas i en fyrkant fungerar som så att du visualiserar dig en fyrkant. På de lodräta sidorna så tar du ett djupt andetag och på de vågräta sidorna andas du ut (finns att se på youtube). Kan du anamma detta vid situationer då panikångesten är påväg så kan du förhindra en panikångestattack. Fungerar för mig! 

Andra saker man kan ta till är

Meditation, Mindfulness, yoga och andra typer av avslappningsövningar. Detta har dock en förmåga att stressa upp mig och därav har det en dålig effekt på just mig, men för DIG kanske det fungerar? 

Kom ihåg: vi alla är olika och upplever saker och ting på olika sätt. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar för dig, men det är värt ett försök. 










Likes

Comments

Jag är en 27 årig tjej som är bördig från Skellefteå men är just nu bosatt i Umeå. Sommaren -17 tog jag min sjuksköterskeexamen och jobbar just nu på thoraxavdelningen på Norrlands universitets sjukhus, vilket jag trivs väldigt bra med och jag älskar verkligen mitt yrke. Dock så är jag så mycket mer än min yrkestitel. Jag är sport och träningsgalen, levnadsglad, snäll, omtänksam, en god lyssnare, klok, engagerad, positiv, en pådrivare osv. Jag har världens bästa och finaste vänner, en familj som finns där och ställer upp i vått och torrt. Jag har massvis att glädjas över i mitt liv. På bilden här ovan ser jag ut som en helt vanlig tjej, vilket jag i och för sig är, men ibland mår jag inte så bra.

Målet och syftet med detta är att jag vill skapa en förståelse för utomstående och för de som själv aldrig upplevt psykisk ohälsa. Jag vill skapa något som jag själv önskade funnits när jag mår dåligt, ett bekräftande på att du är inte ensam i dom här tankarna och känslorna. Något som är väldigt viktigt för att inte känna skuld/skam och
framför allt ensamhet. Jag vill helt enkelt dela med mig av min nakna sanning och bidra med tankar, känslor och erfarenheter av bland annat stress, utmattning, ångest, panikångest, sociala faktorer som bidrar till ohälsa, träningens funktion, tips och råd osv

Tabun kring psykisk ohälsa är inte lika påtaglig som för kanske 10 år sedan, men den finns fortfarande. Jag vill vara delaktig och bryta den helt. 

Jag vet hur det känns att må dåligt.

Likes

Comments