Det är inte förens på senare tiden som jag verkligen förstått hur viktigt det är att ha bra vänner. För det är inte förens nu jag saknar dem.

Jag har vänner. Vänner som är bra människor. Fina människor, roliga människor. Men också människor som inte tänker på att ringa. Människor som bara inte får för sig att visa att de bryr sig. Människor som lämnar platsen bredvid mig tom.

Och jag vill inte säga något, jag vill inte be dem att gilla mig, att välja mig. Jag vill inte behöva. För det suger. Det suger alltid, oavsett om det är en vän eller någon man gillar; att prioritera någon som inte prioriterar en tillbaka. Att gång på gång välja någon, som inte väljer en tillbaka. Det gör fysiskt ont. En kniv som hugger nya och förvärrar gamla sår av osäkerhet och självförakt., tills det enda man kan se hos sig själv är brister.

Men kanske är det ännu värre när det gäller ens vänner. Det är ju de som ska lyfta en och visa ljuset. Men hur fan ska man komma upp när de som ska sträcka ut handen också är de som har knuffat ned en?

Kanske borde man byta vänner? Jag trodde verkligen att de jag idag kallar mina bästa vänner skulle vara det för alltid. Men det spelar nog ingen roll. Jag tror jag måste släppa taget. Det är som sagt viktigt att ha bra vänner. Vänner som inte bara är bra människor utan också bra för mig.

Jag tror det


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är jobbigt att prata. Samtal kom lättare förut. Samtal om annat än klagomål och vädret, om framtida planer eller avlägsna konversationer. Jag saknar samtal som mättar sig själv och inte behöver bli matad av andra samtal. 

Tystnaden och kallpratet tynger, men ju mer jag trånar efter något bra att säga desto svårare blir det. Jag vill ha långa samtal där tiden inte går utan springer. Jag vill få ont i magen av skratt. Jag vill glömma bort det andra. 

Men vad fan ska man prata om?

Likes

Comments

Ja mycket beror på er. Tårarna av ensamhet över vad ni inte gjorde. Det handlar inte bara om att det känns som ni inte bryr er, den värsta känslan är att ni inte vill. Att jag inte har en dragningskraft. Att jag inte ploppar upp i huvudet. Att jag inte prioriteras. 

Jag vill inte ha sympati. Jag vill att ni ska vilja vara med mig. Jag vill vara med från början. Jag vill inte alltid behöva fråga.        

Men vad fan kan jag göra åt det?

Likes

Comments

Exempel på scenarion när jag blir avundsjuk:

-när mina vänner gör planer utan mig

-när mina vänner har stängda samtal som jag inte kan vara med i

-när en vän lägger lägger ut bilder/ videor på andra kompisar men aldrig lägger ut bilder på mig

-när min syster får A efter A i betyg

-när jag ser ett lyckligt par

-när någon har en susning om vad de vill göra med sitt liv


För mig är mönstret tydligt, min avundsjuka bygger på dålig självkänsla och rädsla för ensamhet. Jag tolkar människors handlingar eller icke-handlingar som en direkt kosekvens av hur de ser mig. Att inte fråga om jag vill vara med kopplar jag som att de inte vill ha med mig, som att det finns något som saknas i mig. Jag har inte helt fel i min tolkning, men den är långt ifrån rimlig. När min syster får A i alla ämnen eller när ett par går förbi på stan ser jag, på samma sätt, det som saknas i mig för att nå dit.


Jag vet att min avundsjuka är destruktiv och något jag mått mycket bättre utan, men den går inte iväg för att jag inte pratar om den. Men jag känner mig ensam om att vara avundsjuk, kanske för att avundsjuka är en ”pinsam” eller föraktad egenskap som ingen talar om att de har. Kanske för att jag faktiskt är mer avundsjuk än andra. Kanske lite av både.


Likes

Comments

Jag är trött 

Jag är trött på att känna mig meningslös

Jag är trött på mina vänner

Jag är trött på att vara ensam

Jag är trött  på mitt badrumsgolv

Jag är trött på tårar

Jag är trött på ångest

Jag är trött på panik

Jag är så jävla trött 

Likes

Comments

Jag har varit singel hela mitt liv. Aldrig varit i ett förhållande aldrig ens varit påväg in i ett förhållande. När jag pratar med andra om den frustration och hopplöshet jag känner gällande kärlek så bemöts jag ofta med "det kommer" eller "oroa dig inte du är ung" eller till och med "var glad att du slipper". Det hjälper inte.

Jag vet också att jag aldrig riktigt har "kämpat" för att hitta någon eller "put myself out there". Men jag har läst bok efter bok med samma åtråvärde skildringar av kärlek. där det inte behövs någon kamp. Det behövs inga jobba öppningsrepliker på tinder och det behövs inget jagande. Jag vill inte tvinga någonting.

Men jag känner mig ensam. Och det känns hopplöst. Som om den där kärleken jag drömmer om inte finns eller inte finns för mig. Och självklart vänder jag mig mot mig själv. Det måste vara något fel på mig. Någonting hos mig som inte räcker till. Räcker för att någon ska älska mig.

Jag vet att det inte är nyttigt för mig att tänka så, jag vet det inte är bra. Men vad fan ska man göra?

Likes

Comments


-Inte lägga så mycket vikt i andra mänskors tänkande och tyckande om mig

-Förstå att jag är vacker

-Släppa taget om osunda förhållanden

-Inte be om ursäkt när en ursäkt inte behövs

-Ta alla chanser att se nya platser

-Fortsätta läsa mycket böcker

-Ge mer till de som har minst, vare sig det är arbete eller pengar

Likes

Comments

I skolan håller vi på att utreda folkmordet i Rwanda. Själv håller jag på och utreda om "mänsklighet" är något vi hittat på.

1994 mördades nästan 1 miljon människor under loppet av 100 dagar i det central-afrikanska landet Rwanda. Målet var att utrota minoritetsgruppen tutsi, och till följd av bubblande hat och skicklig propaganda var förövarna många. Det var inte ett krig med två fronter eller ens en grupp extremister som utförde slaktandet; grannar vändes mot grannar, vänner mot vänner. I P3 berättas det om en kvinna som mördade sin egen 9-månader-gamla son för att hans far var tutsi och fiende.

Vad fan. Jag vill inte. Jag vill inte förstå det här, jag vill inte att det ska vara möjligt. Jag hatar att hatet kan vinna, att kärleken kan besegras. Jag hatar att omvärlden såg på. Jag hatar att vi aldrig lär oss.


Likes

Comments

Jag pratade med mina vänner igår. Jag berätta om den ensamheten och osäkerheten jag upplevt. Vi pratade om hur fint det har varit och hur kan vi kan börja komma tillbaka till det. Vi grät. Det var vackert på något sätt.

När jag träffade dem för två och ett halv år sedan hände det något otroligt. Vi blev som en treenig superkraft och jag kände mig odödlig när vi var tillsammans. Idag är allt för komplext för att någon slags odödlighet kan komma att uppstå. Men jag tror ändå vi kan drömma. Jag tror ändå vi kan skratta och glömma.

Det känns i alla fall bättre nu. Det känns som att det finns hopp. Jag tror att vi kommer bli lyckligare.

Jag tror det


Likes

Comments

Jag tror att jag har en väldigt ohälsosam relation till bekräftelse. För mig är inte bekräftelse en bonus i vardagen utan det är som föda till min ständigt tomma mage. Något jag livnära mig på. Något jag inte klarar mig utan.

Om inte människor aktivt visar en uppskattning så tror jag inte att det finns någon. Om inte människor visar att de bryr sig så antar jag att de inte gör det. Resultatet blir att jag ofta känner mig otillräcklig. Jag önskar jag var starkare. Att jag inte behövde någon annan. Att jag hade makten om mitt välmående i eget bevar och att jag inte lät den hamna i kulissernas händer eller missbrukat den med felaktig och överdriven kritik.

Jag vill kunna uppskatta mig själv. Jag vill att det ska räcka.

Jag tror att en sådan uppskattning skulle göra livet enklare. Jag tror det

Likes

Comments