View tracker

Jag älskar sommaren och värmen. Om jag skall jag prestera på cykeln under en längre tid så föredrar jag strax under 20 grader som maximal temperatur då jag svettas mycket. Eftersom jag älskar att cykla och gillar frisk luft så cyklar jag ute året om. Efter sommaren kommer de krispiga höstdagarna och temperaturen sjunker mer och mer. Man vänjer sig sakta men säkert.

I vintras var det som kallast -18 grader när jag var ute på min vinterdressade MTB i snön på grusvägarna. När vintern sedan börjar att ge sig, slask/ is ligger kvar och jag kämpar på med mina helgpass i bittra förhållanden. Sakta blir det varmare och när jag äntligen slipper vinterbyxor och kan köra med benvärmare så känner jag mig som en kalv på grönbete. Mil samlas ute inför den årliga resan till Mallorca där det ofta ligger runt tjugo grader under dagarna.

Väl hemma från Spanien så har jag vant mig vid lite mer värme och jag kommer in något slags vakuum där jag inte vill ut och frysa det ostadiga aprilvädret. Vill inte heller sitta inne i källarbunkern och trampa på monarken. Plötsligt händer det och en intensiv sommarvärme infinner sig! Prisad vare gud! Så här skall det alltid vara, snälla sluta inte nu sommaren!

Planeringen inför veckans helgcykling ser bister ut, nu är sommaren över för ett tag och prognosen säger plus två grader när lördagens lopp skall starta och dessutom i spöregn.

Nääää, jag vill inte frysa och ta på mig en massa kläder igen….nu har jag vant mig vid sol och varmt!

Solskenscyklist! Javisst! Man vänjer sig fort!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Befann mig på ett farligt ställe där jag bjöds på en varm känsla i kroppen och min hud ändrade färg efter att jag första dagen tog en rejäl fix med nästan 2000 höjdmeter och 13 mil i sadeln. Känslan var skön och jag svävade som på moln fram till nästkommande dag då jag återigen rullade ut på vägarna som en pånyttfödd cykeljunkie. Dagarna rullade på och jag började känna att kroppen också blev nerkörd av drogen. Benen blev tyngre efter att jag överdoserade med en vacker plats och ett personligt bästa i hatkärleken Sa Calobra. Tyvärr har jag en tendens att ha svårt att äta under de tuffa tripperna och det hårda livet tar på kroppen. I detta läge var jag tvungen att börja tända av för att inte vara ett vrak när jag kom hem. Väl hemma och avtänd känns att kallare, gråare och plötslig var man ur sin bubbla.

Det låter värre än vad det är att komma hem. Självklart så längtar jag efter sina nära och kära och det kommer fler cykelresor framöver! Är ju naturligtvis en cykeljunkie som njuter av min cykling och utmaningar. Redan samma dag som jag kom hem, trotsatt jag var trött, så började jag att fundera på hur jag skulle cykla veckan som kommer.

En dryg vecka på Mallorca rinner iväg fort. Det är lite som en sällskapsresa när man åker iväg med en klubb, mycket hinner hända. Man lär känna nya personer, man lär känna några personer djupare och hos en människor syns nya sidor. Diskussionerna omdagens och morgondagens cykling är oändlig. Många tuffa rundor planeras på kvällen för att sedan revideras efter dagsformen vid frukosten (att lyssna på kroppen är naturligvis bra). Några blir förkylda och några blir trötta av energibrist och en hel hög blev drabbad av magsjuka som härjade på hotellet. En del vill köra ensamma långa rundor och en del vill alltid ha sällskap. Många vill ta en öl efter cyklingen och en del tar istället en löptur eftersom dagens runda inte blev tillräckligt utmanande! Sammanlagda höjdmeter, antal körda mil och fina bilder redovisas på sociala medier.

Med andra ord blev åretsresa precis som den brukar! Sköna Mallorca , vi syns flera gånger!

Likes

Comments

View tracker

Min första resa till Mallorca var för sju år sedan då jag och min kompis Danne bokade billiga biljetter och hotell på vinst och förslust för att ta oss ner till värmen på Mallorca för att cykla. Jag hade ju hört att cyklister åkte dit, men vi visste inte så mycket om cyklingen samt rutter på ön. Det blev därför många stopp för att titta på kartan.

Något som var annorlunda mot hemmacyklingen var naturligtvis möjligheterna att cykla i berg. Det blev inte de högsta topparna, men vi blev trötta ändå och lärde oss massor som vi senare hade nytta av. Vis av misstagen vi hade gjort så fick vi med oss ett gäng klubbkamrater runt påsk året efter. Nya och gamla rutter cyklades och en klubbtradition var född. Nu, ett antal år efter första resan så åker nästan 40-50 medlemmar från Eskilstuna IK årligen med på resan till cykelön.

I Sverige blir vi cyklister som bekant ofta ”misshandlade” i trafiken på vägarna. När man kommer till ett cykelland som Spanien är det aldrig några problem! Landet har lagstiftat att bilister skall hålla minst 1,5 meter avstånd från cyklister när de kör om. Det är väldigt sällan någon bilist som beter sig illa eller tutar. Förra våren var det en bil som tutade högt och passagerarna skrek med rutorna nere, PÅ SVENSKA. Med andra ord var det turister från Sverige som betedde sig illa…..

Vägarna är oftast bra och det pågår ständigt underhåll. Vägar som man har tyckt varit dåliga har man ofta asfalterat om till året efter när vi kommer till ön.

Rutterna är om man vill varierade. För de som vill cykla relativt platt så finns den möjligheten liksom rejäla utmaningar för de som vill klättra i bergen en hel dag. Förra året var vi några som hann med ca 3300 höjmeter på en dag. Men den monsterrundan är rolig att ha gjort, men man kanske aldrig gör om den igen.

Minafavoritrundor:

Kustrundan. På västkusten med start och mål i "soldatbacken" strax ovanför Palma. Otroligt fina vyer och det böljar upp och ner hela tiden. Denna runda går att förlänga samt att köra både medsols och motsols.

Deia. Man cyklar över Sollerpasset och ner i byn. Därefter startar rundans tredje stigning mot Deia. Denna cykeltur har också fantastiska vyer och avslutas med en skön nedförslöpa efter Valdemossa.

Sa Calobra. Hatkärlek är ordet på denna runda. Men samtidigt som den är fruktansvärt jobbig så vill man varje resa dit ock känna på och helst också putsa sin tid. Vi som oftast utgår från Playa De Palma har drygt 15 mil tur och retur oavsett om man tar vägen via Soller eller Inca.

Detgår att hitta många fler fina rundor. Risken att tappa bort sig är inte så stor om man tar med en cykelkarta. Byarna duggar tätt på landsbygden och lokalbefolkningen hjälper gärna till.

Jag har alltid hyrt cykel på Malorca då jag tycker att det är skönt att slippa släpa på min cykel hemifrån samt slita på den. Det funkar bra, men kolla också med uthyraren så att ni får önskad utväxling. En del uthyrare kan erbjuda kompaktvevparti med upp till 32 kugg bak samt till och med trippelvevparti. Med det kommer du upp överallt utan problem. De flesta erbjuder kompakt med 28 kugg, men det finns också de som bara har med 25 kugg. Det kan vara lite kämpigt i vissa brantare partier. Ett råd är att gå lätt uppför och spara på knäna.

Tänk på att smörja in era svenska vinterbleka kroppar samt fylla på med vätska och gärna vätskeersättning morgon och kväll. Det är också bra att ha cyklat ett antal mil innan man åker ner hit. För det blir långa och tuffa dagar på vägarna. Risken när man tränar ner sig är att bli krasslig eftersom kroppen är mer mottaglig för infektioner eller att man drar på sig någon skada. Men oavsett om man sköter alla råd så fnns tyvärr bacillerna lite här och där. Undertecknad har just nu lite feber och har missat en hel ldag.....

Ta chansen att besöka ön och cykla, den är fantastisk för det ändamålet!

Likes

Comments

Det var andra året som jag cyklade Ride of Hope som det klarnade för mig vad projektet verkligen skapar för förutsättningar för de cancersjuka barnen. Klart att jag visste att vi samlade ihop pengar till barncancerfonden. Men denna dag då vi hade gått i mål i Uppsala vid Ronald McDonalds barnhus fattade jag plötsligt. Vi var några som frågade föreståndaren om vi kunde få göra ett studiebesök inne i lokalerna som hade finansierats till en stor del av vår cykling och insamlingar på Ride Of Hope. Självklart fick vi det och ögonen var tårfyllda under hela besöket. Jag älskar barn, men denna gång hoppades jag på att inte träffa några cancerdrabbade småfolk eftersom då hade det brustit totalt för mig. Väl ute från huset kändes det otroligt bra att jag i alla fall hade fått se vad vi har varit med och bidragit till. Helt klart är att vi gör nytta!

Gary Fleming stötte på hinder i livet 2002/3 då han fick diagnosen cancer och gick genom sitt livs största kamp. Cykelintresset har alltid varit stort och innan sjukdomen hade han genomfört många Vätternrundor. Vid sjuksängen föddes idén att cykla kommande Vätternrunda till förmån förcancerfonden. Trots att han i detta skede precis genomgått cellgiftbehandling och hade hinder som tex stomipåse. Målet var att komma i mål och loppet genomfördes på ett heroiskt sätt.

Tankarna föddes därefter att skapa ett lopp genom Sverige där man besökte barncancerkliniker samt att i samband med detta samla ihop pengar till Barncancerfonden. Första loppet genomfördes 2008 av ett fåtal tappra cyklister som tog sig genom Sverige och ca 125 mil. De sov i lokaler hos lokala klubbar och det var tufft stundtals, men vad gör inte en tuff engelsmanför en god sak!? Första året samlades 252 000 kr in till förmån för de sjuka barnen. Ride of hope hade nu skapats.

Sedan dess har Garys skötebarn Ride Of Hope vuxit och totalt har ’of Hope’ events samlat in ca 40 miljoner och konceptet växer hela tiden medflera olika grenar som tex Spin of hope, Walk of Hope och Ride of hope Europe etc.

Det finns många solskenshistorier runt Ride of Hope, men enav dem som jag bär med mig är om den cancersjuka kvinnan som kom till starten och anmälde sig till en sträcka. Hon kom direkt från sjuksängen och betalde in anmälningsavgiften. Därefter satte hon sig på sin cykel och cyklade runt parkeringen. Det var hennes sätt att stödja samt cykla Ride of Hope. Det som är gemensamt för alla berättelser är att ALLA som hjälper till, cyklar och samlar ihop pengar bidrar till att nå målet som är att utrota barncancer.

Gary, hur ser framtidplanerna ut för Ride Of Hope?
Vi vill göra det mer tillgänglig för alla. Bättre målgångar, mer happenings runt omkring så att barnfamiljer känner sig välkomna och delaktigt.

Ride of Hope Europé kommer 2016 att gå från Wien, hur kom ni fram till denna bansträckning efter två år i England?
Vi ville göra något annorlunda. Planeringsmässigt kan man inte byta varje år. Vi sätter planeringen första året för att sedan kunna njuta mer av andra året samtidigt som vi forskar i nya bansträckningar och utmaningar.
Att cykla Wien till Varberg var dels en bra distans men framförallt budskapet ”Vi ska hem”. Vem vill inte hem? Cancersjuka barn vill hem och denna resankänns symbolisk för det.
Jag tror dock att resan i England & Wales kommer tillbaka. En oförglömligkultur- och historielektion genom ett land med städer och byar med tusentals årbakom sig. Mäktigt!

Kan du lyfta fram tre stora ögonblick som du upplevt genomRide Of Hope?
2010 vid IKEAS parkering i Västerås. Det var strålande väder, det kom ca 400 cyklister till start och jag tog ett kliv tillbaka. Såg på alla som log, skrattade och kramade om varandra. Jag fick ståpäls och kände mig otroligt stolt.
Att komma till Ronald McDonalds Barnhus i Uppsala och se den färdigt. Cyklister gick fram och kramade väggarna J

Att cykla från Märsta till Stockholm med min kollega och vän Alexander. Två år tidigare fick han reda på att han hade ett hjärtproblem betydde att denna cykel / träningsgalning aldrig kommer kunna träna igen. Vigjorde en insamling och fixade ihop en elcykel som en landsvägscykel. Den känslan, att se hur han log när vi cyklade Skålhamravägen tillsammans var oförglömlig.


Det finns säkerligen också rörande ögonblick som har hänt pådin resa med Ride Of Hope? Kan du berätta?
En man kontaktade mig 2009. Hans fru (då 28) hade råkat ut för en sällsynt sjukdom som angriper blodkärlen i hjärnan. Hon hade fått två st stora strokes. Han ville bygga en cykel till den, en tandem där hon kunde sitter som en liggcyklist framför. Han fick inte till det. Jag blev lika frustrerad som honomså jag organiserade en insamling och vi köpte en sk. Pino till dem. Det var en överraskning och 2011 körde Mark och Jenny Blakey Ride of Hope. Jenny gjorde oss sällskap dem sista 2 milen på varje etapp. Tyvärr gick Jenny bort i februari 2015, förväntat men tungt. Mark och jag har kontakt än idag.

Du har ju cyklat på många ställen på jorden. Vilka är definaste cykelresmålen som du kan rekommendera och vad är det som var bra med dessa platser?

Jag åker varje år ett par ggr till Italiens norra landskap.Toscana, Lombardi, Emelia de Romagna
För mig är Lombardi nästintill oslagbart. Vackert landskap, billigt och gottkaffe (€1.10 för en latte) maten är gudomligt och bilister har en större respekt för cyklister, Wales är en stark 2:a.


Keep on the good work Gary & co! Ni gör skillnad!

Jag kan verkligen rekommendera alla att bidra till Ride OfHope med er cykling. Tänk att göra det roligaste som finns, cykla, samtidigt som du bidrar till att de drabbade barnen får en bättre tillvaro!

Likes

Comments

För ca 10 år sedan så var det dags för mig att ta mig ur soffan och börja röra på mig. Senaste åren hade varit full fart med två småbarn. Heltidsarbete, tidiga morgonar och en jobbig graviditet för min fru hade sugit musten ur mig och jag orkade inte träna alls under denna period. Tidigare i mitt liv hade jag testat en del bollsporter och jag har aldrig varit en talang. Att jogga har jag aldrig kommit igång med och det är ju förbannat tråkigt också.

Nu började livet bli lite lättare och jag möjlighet att hinna med lite egentid. Vågen stod på toppnotering och jag tänkte prova spinning som sas var effektivt. Det var trots min dåliga form ganska roligtoch jag kämpade på. Min kondition och vikt började bli bättre och till våren införskaffades en mountainbike som jag satte slicks på.

Nu var jag igång min cykelkarriär igång och ett antal uppgraderingar av cyklar har skett. En hel del motionslopp och sex starter ivätternrundan är avklarade. Den bästa är strax över åtta timmar. Senaste åren cyklas det strax under tusen mil och jag försöker att åka på så många cykel semestrar jag kan utomlands. I vår är planen att göra tävlingsdebut i veteranklass på tempo. För att sammanfatta det hela så älskar jag att cykla och är en seriös motionär.

Nu till saken, ALLA KAN CYKLA!

ALLA är nybörjare någon gång! ALLA cyklar sin första mil någongång!

Ofta när folk frågar mig om min cykling så ursäktar de sig att de inte cyklar SÅ långt som jag cyklar och inte SÅ fort. De har inte SÅ dyrcykel. Så fortsätter det och jag jämför mig inte med andra. Jag tycker helt ärligt att all typ av cykling är fantastiskt, kort som långt. Om man kommer uti friska luften och cyklar på sin damtralla till badet eller om man vill prova att cykla landsväg med sin hybrid. Eller om man pendlar till jobbet och kör sig lite svettig på vägen hem.

ALL cykling är bra cykling! Prova på och du kommer med stor sannolikhet att fastna! Vi ses på vägarna!

Likes

Comments

På facebook utannonserade Sweden bike expo och Trimtex en tävling där man hade chansen att få cykla en runda medThor Hushovd samt Roberto Vacchi. Självklart skulle jag vara med och tävla om den möjligheten!

För varje nördig motionär är detväl drömmen att få sitta på en cyklel bredvid en värdsmästare. En gång champ alltid en champ! Att dessutom ha med Roberto Vacchi i gruppen gör saken inte sämre.

Turen var på min sida och jag inkasserade vinsten. Fick ta med mig min cykelkompis Magnus på eventet. Vi blev dessutom ekiperade med fina kläder från Trimtex.

Rundan skulle ske frånStockholmsmässan klockan 08:00 på morgonen och i ett trevligt tempo. Just dessa dagar på året är det ofta kallt på nätterna och jag hade inte ens testat min nya racer som införskaffades under senhösten. Under vintern hade endast crossen samt MTB:n vädrats. Men man kanväl inte cykla med en champ på en cross? Valet blev racer och det var torrt och fint på vägarna. Vid samlingsplatsen dök först Thor upp med Trimtexgänget och hälsade artigt. Den extremt sociala och extroverta Roberto kom sedan och utbrast: "Tjena Mathias, kunde man ju ge sig tusan på att du höll dig framme närdet vankades tävling!".

Jag har några gånger stött på Vacchi i några olika sammanhang. Han borde träffa otroligt många människor hela tiden. Han verkar ha egenskapen att känna igen personer. Alltid lika trevlig och social! En glädjespridare helt enkelt! Min fru brukar dock tycka att han är lite väl upphetsad i sina referat på sändingarna från tex Tour de France. Min personliga åsikt är att cykel på tv är inte densamma om inte Vacchi refererar, punkt slut!

Cykelturen startade med lite fotografering av gruppen samt oss som vann tävlingen. Vi tog oss runt i lagom fart på lite vägar i trakten runt Älvsjö i ca 45 min. Vid ett rödljus lyckades jag förstås med att fastna med skoöverdraget i ena pedalen och gjorde stillaståendes en SPD-vurpa. Men som tur var så var det ingen som tråkade mig för det i efterhand.

Under cykelturen så berättade Thor att han under sin karriär cyklade ca 3300 mil per år och en stor del av dessa mil var under tävlingar. Det var otroligt slitsamt för kroppen att cykla som proffs. Numera cyklar han mest för att hålla sig i trim. Tillsammans med Trimtex lanserar han nu en egen kollektion av cykelkläder som han var i Stockholm för att göra reklam för. Det var inte heller någon i gruppen som vågade utmana Thor på en spurt, vilket i och för sig inte var så konstigt.

Väl tillbaka var det många som ville ta en selfie med både världsmästaren och legenden. Trevligt event och ett bra sätt att börja dagen innan det vankades cykelmässa!

Tack alla inblandade för vinsten och trevligt sällskap!

Likes

Comments

En dag vid lunchbordet startade den klassiska diskussionen om cykling. Den inleds ofta på ett seriöst sätt och spårar ofta ur efter ett tag.

-Du Mathias cyklar väl rätt mycket?

-Ja, det blir några mil, svarar jag.

- Har du cyklat Vätternrundan någon gång? Den är väl rätt lång?

-Ja, jag har tagit mig runt fem gånger och den är trettio mil.

-VA!!? Trettio mil, jag trodde att den var max 7-8 mil......, utbrister en kollega.

- Oj, säger en annan. Får man inte ont i stjärten då?

-Nja, man får lite skav. Men man har ont lite överallt efterså många mil. Jag har cykelbyxor med pad. Inte ont direkt i stjärten.....

- Haha, skrattar en annan jobbarkompis. Just ja, ni cyklister har ju blöjor i byxorna när ni cyklar! Är det till för om ni blir kissnödiga när ni cyklar?

Nu har vi kommit till den delen av rasten där samtliga runt bordet har intresserat sig av sporten. Eller iallafall av det materiella. Stora ögon, fnissande jobbarkompisar med lyssnande öron. En del rodnar lite eftersom diskussionen börjar bli ganska detaljerad.

- Nää, vi har ingen blöja i byxorna utan en slags tunn kudde som kallas för pad. Den hjälper oss att sitta bekvämare, slippa domningar och skav.

- Vi smörjer också där mellan benen med byxsalva eller vaselin för att undvika skavsåren.

I detta läge kan den mest maskulina manliga kollegan knappt sitta kvar på stolen då han viker sig i en skrattsalva.

- Alltså, hallå! Manlig sport det där med cykling.....tights och vaselin, haha! Vilka fjollor!

En annan manlig, nu före detta kompis,  fyller i sin vetskap om min cykling.

- Då skulle ni se Mathias ben om man skall snacka om manligt, hintar han.

Nu kokar fikarumsbordet av nyfikenhet. Kan det vara som det antyds? Har han verkligen också rakat benen?

Detta scenario har nog utspelat sig ett antal gånger genom åren på åtskilliga arbetsplatser. Men om jag skall vara ärlig så finns det svar till det mesta och jag är stolt över att vara cyklist och inte en soffpotatis. Jag klarar av att cykla många mil i streck och njuter av frisk luft varje gång jag cyklar! Kan det bli bättre? 

Likes

Comments

Resan började i Lindome en solig dag i maj år 2005. Hon ville prova en ny sport och visste då inte att cykelsporten skulle föra henne dit hon nått idag och då har resan bara börjat.

Det som slår mig är att denna tjej går in 100% i sin satsning. Trots en del motgångar kvarstår hennes höga mål och hon gör sitt bästa att synas i sociala medier. Det är i dagens mediasamhälle en viktig del för att synas och vårda sitt varumärke.

Säsongen är precis på väg att starta och efter 10 månader utan tävling är Hanna spänd inför premiären i Holland. Hon tävlar för andra året i rad för det holländska laget Swaboladies.nl. på den näst högsta nivån. Men eftersom laget är från Holland så kör deltar laget äveni de stora UCI-tävlingarna i både Holland och Belgien tillsammans med alla de stora proffslagen. Detta gör att hon får tävla både på nationell nivå i Holland och på hög internationell nivå mot de stora cyklisterna Emma Johansson,Marianne Vos, Lizzie Armistead mfl.

Vi har inte så många svenska cyklister somHanna ute på den internationella arenan trots att cykelsporten växer så det knakar i Sverige. Det ska bli spännande att följa henne på sin spännande resa mot sina mål.

Hur kommer det sigatt cykel har blivit din sport?

Jag började egentligen med cykel av en slump. Min lillebror fick en MTB och började i Mölndals Cykelklubb. Jag följde med och tittade på hans första träning och tyckte det så roligt ut. I kombination medatt jag också var lite avundsjuk på hans nya cykel så bestämde jag mig också för att börja en vecka senare. Det tog inte ens ett helt träningspass innan jag var fast. Det var det roligaste jag gjort och jag älskade känslan av att pressa mig hårt, adrenalinet av farten och tuffheten. På senare år gick jag över till landsväg då jag fann passionen för den aggressiva tävlingsformen, spelet mellan lagen och att det är så oförutsägbart. Cykel passar även mig för att det krävs stor disciplin och ansvarstagande av utövaren vilket är något av mina starkare sidor. Man måste våga gå sin egen väg och har därför alltid haft mottot: ”Den som går i andras fotspår kommer aldrig först”.

Du har ju haft både medvind och motvind i din karriär. Förra säsongen fick du göra ett uppehåll. Vad hände?

Förra året började rätt så bra men under en tävling i maj blev jag tyvärr sjuk. Fick under tävling ont över bröstet och i ryggen och när vi kollade upp de på sjukhuset kunde de konstatera att jag drabbats av en hjärtsäcksinflammation. Jag fick 3 månader träningsförbud där jag i princip inte fick träna något alls utan bara vila. Det innebar att säsongen var över för mig och jag fick redan i maj börja fokusera på att vara tillbaka till 2016 istället och missade därför några stora mål så som U23-EM,SM och VM.

Det känns som att du har ett bra pannben och är beslutsam att kämpa på trots att det går tungt ibland!?

Ja, ett bra pannben tror jag att jag har. Jag är en väldigt tävlingsinriktad person och har alltid varit det och ger mig inte i första taget. Att göra något bra räcker inte för mig. När jag vet att jag skulle kunna göra det jättebra, det blir liksom lite allt eller inget. Jag har haft en del motgångar de senaste åren med allt från problem med lag till att bryta nyckelbenet till att få hjärtsäcksinflammation. Det har flera gånger varit riktigt jobbigt både fysiskt och mentalt där jag har frågat mig själv ärdet verkligen detta jag vill göra. Varje gång så har svaret på frågan blivit ja. Jag älskar att cykla, jag har stora mål som jag vill uppnå och viljan att bli bäst motiverar mig att alltid fortsätta genom motgångarna. Jag tror attjag har blivit starkare genom mina motgångar och tack vare att jag har min fullt stöttande familj vid min sida varje dag.

Hur ser dina mål ut kortsiktigt och långsiktigt?

När jag ser på hela min karriär som cyklist så finns det ett stort huvudmål, OS i Tokyo 2020. Det är där jag vill ha min absoluta höjdpunkt i min karriär, vara som bäst och tävla om medaljerna på både tempoloppet och linjeloppet. De målsättningar jag har innan dess är olika steg på vägen mot mitt stora mål.

I år är ett viktigt år för mig. Dels för att det blir som en liten ”comeback” efter 10 månader utan tävling och även eftersom att det är mitt sista år som U23-cyklist. Jag har i år tre huvudmål. Ta medalj på SM och vinna U23-tröjan, göra mitt livs tempo- och linjelopp påU23-EM och får köra VM i Qatar och kunna genomföra den roll jag får till 100%. Det är höga mål, men jag vill hellre satsa högt och falla än att inte satsa alls!

Det känns som att damklungan växer i Sverige och får mer uppmärksamhet. Hur ser intresset ut på kontinenten?

Intresset på kontinenten är stort! Att jag som svensk cyklist förflyttar mig till Holland beror på att det finns så mycket mer cyklister där jämfört med Sverige och att förutsättningarna för att utvecklas som cyklist är större där. På en UCI-tävling ligger ofta deltagarantalet på150-200 cyklister per tävling och på nationella tävlingar varierar det mellan100 och 200 cyklister. Det är både fler cyklister, högre tempo och längre och hårdare tävlingar utomlands.

Har du rent ekonomisk möjlighet i nuläget att satsa 100% på cyklingen? Eller måste du arbeta samtidigt på sidan om?

Jag kan idag satsa 100% på cyklingen tack vare mina sponsorer och mina föräldrar som stöttar mig fullt ut med allt som behövs. Jag vill verkligen lyckas på cykel och för att göra det så krävs det 100% engagemang. Det är ju inte bara det att vi träna många timmar utan man ska även sköta återhämtningen, kosten, sömnen och ens material. Jag är fortfarande bara 21 år och har tid på mig att utvecklas men hoppas självklart och har som mål att inom något/några år att kunna köra som proffs.

Kan du berätta om dina största ögonblick inom cykelkarriären?

Mitt största ögonblick hittills inom cykel har helt klart varit Junior-VM i Holland 2012. Det var ett fantastiskt event att få vara med om. Ett VM är väldigt speciellt, även som junior, och jag kommer alltid att se tillbaka på det ögonblicket som något fantastiskt. Atmosfären, publiken, loppen, supporten från ledarna runt omkring en, allt är fantastiskt!

Kan du också berätta om dina värsta ögonblick?

Det värsta var nog när jag blev sjuk förra året. Jag hade kommit tillbaka till 2015 efter att ha avslutat 2014 med en krasch och nyckelbensbrott och att bli sjuk och få beskedet att jag inte fick träna på tre månader var fruktansvärt jobbigt mentalt. Det vara både dels att jag inte fick träna vilket är det jag älskar mer över allt annat. Men även att veta att det är hjärtat som är påverkat gör ju en lite rädd i sig då det kanbli livshotande om man inte behandlar det och vilar.

Hur ser planeringen ut för närmaste tiden?

Säsongstarten blir den 12 mars med en nationell tävling i Holland. Dagen efter, den 13 mars gör jag comeback på UCI-nivå i loppet Drentse Acht van Westerveld. Det är faktiskt samma lopp som storstjärnan Marianne Vos gör comeback på med efter att ha varit övertränad. Jag blir kvar i Holland i ca två månader nu där jag kommer köra några UCI-tävlingar, några nationella tävlingar, ett etapplopp och förhoppningsvis några tävlingar med landslaget.

Det känns otroligt roligt att börja tävla igen men även lite nervöst då det är 10 månader sedan sist. Målet just nu är att ta ett lopp i taget och bara komma tillbaka in i tävlandet och ha roligt. Jag har inga stora målsättningar nu under våren utan vill komma tillbaka på ett bra sätt så att jag kan gå mot mina större mål senare på säsongen.

Photos byValentin-Baat

Likes

Comments

Alla har vi perioder där vi är småskadade, förkylda eller har andra åkommor som gör att vi inte kan träna. Eller så kanske kommer livet mellan. Det är bara att acceptera.

Det fanns en tid i mitt liv där jag var tämligen inaktiv och allmänt slö. Nu har jag kommit till den insikten att om jag inte rör på mig så blir jag otålig och sur.

Visst, det är bra att vila ibland och man får kanske mer gjort hemma. Fast jag får mer gjort när jag är aktiv.

På våren kan det vara så att jag är trött på att trampa i källaren och vankar fram och tillbaka. Vardagsrumsfönstret besöks var femte minut för att se om det verkligen inte går att ta ut racern på sin första tur för året.

Eller när jag har varit förkyld och borde ta någon extra vilodag för att vara säker att jag är helt botad.

Det är då jag brukar få höra min fru säga:

- Ut och cykla nu! Du går ju runt som en äggsjuk höna!

Vad är det som gör att vi mår bra när vi rör på oss? Det sägs att det är endorfiner som skapas när vi idrottar som får oss att må bra. Att vara ute i friska luften och inte tänka på något annat än var man ska cykla är för mig en stor dos avslappning.

När jag har åkt till ett varmare land för att cykla och stöter på en lång stigning så kan jag uppleva ett meditativt tillstånd. Jobbigt i början, men när jag kommer in i lunken försvinner ibland tiden och plötsligt är jag nästan uppe på toppen.

Under vintern när familjens sommarsemester planeras försöker jag ha ett finger med i spelet så att det finns cykelmöjligheter på plats också. En kombination mellan aktivitet och slöande vid poolen är optimalt för mig. Om det blir för lugnt så blir jag återigen den där äggsjuka hönan.

Endorfiner, avslappning eller frisk luft spelar ingen roll. Jag mår helt enkelt toppen av att cykla!

Likes

Comments

På cykelmässan i Kista får några år sedan gick jag förbi en monter där en kvinna satt och signerade sina böcker. Genom en bekant hade jag fått låna den första delen (De som inte vann) i en serie böcker som handlade om den franske cyklisten Mathieu och hans liv runt och på proffstouren. För mig kändes det självklart att inhandla de övriga två delar av serien ( ejontämjaren & Vattenbäraren) så att jag kunde fortsätta i den för mig spännande historien om Mathieu.

Min känsla av böckerna är att de känns autentiska även om det naturligtvis är fiction. Jag dras framför allt med i delarna där det bjuds på tävlingar. Men även livet bredvid cyklingen och relationerna mellan cyklisterna och Mathieus försök att kombinera sitt kärleksliv med sporten är läsvärt.

Tyvärr har läsningen stundtals ändå varit lite besvärlig eftersom jag har en tendens att drömma om de böcker jag läser om jag avslutar dagen i sängen med något spännande. Tänk er själva hur ansträngande det kan vara att plötsligt sitta i en utbrytning på Tour De France under stora delar av min natt. Samtidigt är det också en fantastiskt känsla att vara en riktig cyklist ibland, även om det är i drömmarnas land.

Men att skriva böcker är inte det enda som Gabriella har sysslat med i sitt yrkesverksamma liv. Jag kan tänka mig att allt inom cyklingen som journalisten har upplevt har varit med och format hennes ideér till bokserien. Meritförteckningen visar på en stor erfarenhet från cyklingens underbara värd. Hon har lagledare för flera team, landslagsuppdrag, expertkommentator på tv och journalist på cyclingnews.com där hon bland annat har rapporterat från flera klassiker samt nio Tour De France.

Stämmer det att dina erfarenheterhar format dina böcker? Hur i såna fall?

- Givetvis. Det är ju ens erfarenheter som formar ens världsbild och jag skriver ju utifrån min världsbild. Min bild av cykelsporten kan nog skilja sig en delifrån de som mest ser cykel på TV, man ser och hör ju saker bakom kulisserna som påverkar. Mina böcker är ett utslag av min fantasi, men grunderna och enhel del detaljer och händelser är verkliga.

Kommer vi i framtiden att få läsa några fler böcker i samma genre?

- - Ja kanske. Jag sitter och pillar med två olikafaktiskt, men de är inte klara än. Vi får se...

Från dina år när du har följt TDFsom journalist så borde du ha sett mycket bakom kulisserna. Kan du plocka fram ditt största ögonblick samt det värsta som du har upplevt?

- - Det värsta är nog inte en enskild händelse, utan mer ett sammantaget. Att känna till vissa dopingfall långt innan de var"fall" på riktigt var väldigt påfrestande. Jag kunde tex aldrig stämma in i hyllningskören runt Lance Armstrong eftersom det var allmänt känt bland insatta att han var dopad och hotfull, men det kan man ju inte skriva utan bevis. Jag ville dock heller inte skriva något som gick emot min egen tro, jag är dålig på att hålla minen, så under en period skrev jag istället inte så mycket överhuvudtaget.

- Mitt största från Tour de France alltså? Ibland kan de största ögonblicken också vara de minsta, och det är nog just sådana jag kommer ihåg bäst. Korta stunder av glädje och uppmärksamhet. Hincapie som kommer med en kaffe åt mig innan starten på en etapp, Baden Cooke som överlycklig kör längs Champs Elyseesi sin gröna tröja efter målgång på sista etappen, får syn på mig och stannarför att kramas.

Har du några cykelrelaterade projektpå gång just nu?

- -Jag och sambon ska cykla genom Spanien, från norr(Donostia) till söder (Jerez de la Frontera) i början av sommaren.

Jag hoppas naturligvis att vi får sefler böcker av detta slag i framtiden och förhoppningsvis då skrivna av Gabriella Ekström. När man ständigt är hög på cykel så krävs det hela tiden mersom stimulerar mig som cykelnörd.

Likes

Comments