View tracker

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 24 readers

Likes

Comments

View tracker

Ni vet när man verkligen, verkligen hoppats på något men som visar sig vara helt tvärt om..?

För första gången på flera veckor skulle jag få gå tillbaka till att jobba med mina underbara kollegor. De som gör mig så glad och kan få mig att skratta tills magen krampar. Efter flera veckor i stationärt arbete helt ensam var det så skönt att få veta att jag skulle få komma tillbaka till dem igen.

Under dagen får jag ett samtal. Telefonen vibrerar och det är ingen kontakt jag har sparad. Men jag ser att det är ett 010-nummer och svarar direkt eftersom jag jag vet att det är någon från jobbet.

"Hej Emelie, är allt bra med dig? Du har inte fått någon information om detta, men du ska få ha en praktikant med dig idag, jag hoppas det är okej, det är en väldigt trevlig kille, det ska nog gå bra."
Fan. Fan, fan, fan.
"Ja, självklart går det bra" svarar jag artigt. "Det ska nog bli bra".
Jag har inget problem med att prata med andra människor. Men skulle det här vara någon jag verkligen inte klickar med så ska vi alltså sitta med varandra i samma bil, 12 timmar i sträck. Jaja, jag får vara professionell och se det som ett jobb som till slut kommer vara över och jag kan återgå till det vanliga. Det är inte hela världen.

Timmarna går och jag sätter min fot inne på kontoret för första gången på fler veckor. Jag hälsar glatt på mina kollegor och de påpekar att det var länge sedan de såg mig och frågar nyfiket vart jag varit. Jag svarar och fortsätter prata om lite allt möjligt. Sedan ser jag ett ansikte jag aldrig sett förut. Jag avbryter samtalet jag är mitt uppe i och jag går fram till honom och sträcker fram handen. Han presenterar sig och jag känner igen namnet ifrån det tidigare samtal jag fått under dagen.
"Är det du som ska åka med mig?"
"Jag antar det" svarar han glatt och skakar min hand.

Det börjar bra. Han är trevlig. Ungefär i samma ålder som mig själv och han är inte av den blyga typen, precis som jag hade hoppas på. Samtalen flyter på bra, nästan som att vi hade känt varandra sedan innan. Har talar öppet om för mig vem han är och jag likaså. Vi kom fram till att han skulle åka med mig hela månaden, vilket jag inte alls hade fått veta. Men efter en stund kändes det som att det inte gjorde så mycket. Han var rolig, trevlig och vi hade samma musiksmak, så det skulle nog gå an.

Någon vecka senare.

"Kom hem till mig om du känner dig ensam Emelie."
Det var sent. Men det var ju inte första gången jag sov bredvid honom. Vi hade börjat göra det. Ge varandra närhet. Inget konstigt, bara något som fanns där om man behövde. Att ha någon att krama, att ta i hand eller att sova intill, inget komplicerat.

Tio minuter senare stod jag i mitt trapphus och låste dörren om mig. Det hade börjat bli kyligt och mörkt, och huden drog ihop sig direkt jag gick utanför portdörren. Jag skyndade mig till bilen och slog på högsta värmen. Jag lät radion spela sin egen musik genom högtalarna och jag sjöng med. Till slut hade jag kommit så långt jag kunde utantill och jag var tvungen att ersätta top hitsen med en gps-röst. Det var långt ute på landet, någonstans jag aldrig varit förut.

Några skratt, några samtal och en film senare stod vi på balkongen utanför hans sovrum. Han höll om mig i hopp om att göra mig varmare. Stjärnhimlen var så klar. Inga gatulampor eller sken ifrån höga lägenhetshus kunde ljusa upp himlavalvet. Jag har alltid varit djupt imponerat utav rymden och alla dess universum, och för mig är en klar stjärnhimmel det vackraste man kan lägga ögonen på. Därför stod jag där, med näsan upp i vädret och kunde inte sluta titta. Efter några minuter kom det. Det man alltid väntar på.
"En fallande stjärna. Såg du den? Önska dig någonting."
Han hade inte sett den, men det hade jag. Till min förvåning så önskade jag mig något som jag aldrig ens har tänkt på förut. Något som bara kom från tomma intet, som att stjärnhimlen hade gjort någonting med mig. Jag önskade att han skulle kyssa mig, ikväll. Va? Varför önskar jag mig det? Var har jag fått det ifrån? Skärp dig nu Emelie.

Vi låg tätt intill varandra i flera timmar, pratade om allt och ingenting och natten hade börjat bli morgon. Jag hade börjat glömma min önskan som dök upp där ute på balkongen, jag nonchalerade den, jag dumförklarade den. Så jävla fånigt. Men plötsligt rörde han sig sakta mot mig och mötte mina läppar i mörkret. Det gick snabbt. Det var som att han hade ångrat sig innan han ens hade hunnit vidröra mig.
"Godnatt på dig" sa han genant och lade sig ned bredvid mig och lät tystnaden tala.

Vi träffades flera gånger efter det. Han fortsatte överraska mig med hur genomfin som människa han är. Han fortsatte kyssa mig och han fortsatte sova intill mig. Han gav mig trygghet. Han var på riktigt. Något jag aldrig någonsin stött på tidigare. Han brydde sig, och han visade det, på riktigt. Vår månad ihop på jobbet tog slut men det var ingenting som stoppade oss. Vi hördes av varje dag, på ett eller annat vis.

Igår var han här, hos mig. Han precis som vanligt gav mig den där värmen och närheten i form av handtag, famntag, klappar och kyssar, som ett levande ryska posten. Och något jag då insåg var att jag vill fortsätta förlora tidsuppfattningen i hans famn, fortsätta se hans leende skymta i mörkret efter att han mött mina läppar, fortsätta sova med balkongdörren öppen för att det blir för varmt om den är stängd.

Jag vill fortsätta lära känna honom tills jag vänt ut och in på hela honom och jag inte kan finna något mer som är obekant.
Jag vill gå på alla stadens gator hand i hand med honom, tills det inte finns en gata till som vi inte har gått på.
Jag vill åka flera hundra mil i samma bil som honom under natthimlen för att jag vet att vi båda älskar det.
Jag vill fortsätta sträckkolla på en serie med honom utan att egentligen veta vad den handlar om riktigt.
Jag vill att han ska berätta för mig varje dag hur han mår, vare sig det är bra eller inte.
Jag vill uppleva alla årstider med honom, för att se hur hans hår skiftar färg, så som han säger att det gör.

Jag vill så mycket att jag nästan kräks när jag tänker på att han inte vill samma sak. För ni vet när man verkligen, verkligen hoppats på något men som visar sig vara helt tvärt om..?



  • 43 readers

Likes

Comments

View tracker

Fåglar kvittrar och citronfjärilar flaxar omkring. De höga betongbyggnaderna omkring mig gömmer solens varma strålar och skuggan täcker min kropp som ett kyligt täcke. Det blir kallt och musklerna drar ihop sig så att huden knottrar sig på armar och ben. Våren är påväg men luften ligger fortfarande kall efter den långa och mörka vintern. Jag går förbi en buske som har börjat knoppa, plockar av en knopp och stryker fingertoppen över det ludna, vita skottet som bara inom några veckor skulle ha blivit en utslagen blomma. Det är ungefär vad som händer med oss när våren sakta tränger sig på. När våren äntligen är här står vi helt vidöppna och sprudlar utav glädje. Sen när hösten, mörkret och kylan kommer tillbaka så vissnar vi. Och så fortsätter det, år efter år.

Just den här dagen är en väldigt bra dag. Jag trivs med min livssituation och jag har börjat acceptera den för vad den är även om den inte riktigt stämmer överens med mina livsvisioner.

Med min allra bästa vän vid min sida gjorde jag lockar utav mitt hår, prydde öronen med diamanter och fötterna med lite för höga klackar. Musik spelades ur min rätt så kassa telefonhögtalare och jag och min bästa vän i livet skrattade tills magen krampade. Jag studerade mig själv i spegeln framför mig och tänkte att det inte blir så mycket mer dugligt och att jag lika gärna kan sluta anstränga mig. Så är det alltid, aldrig nöjd, alltid missnöjd.

Alkoholintaget hade påbörjats och läpparna hade börjat domna bort. Men natten var ung och kärleken sprudlade i luften mellan mig och mina kära kära vänner. Vi dansade och sjöng, drack goda drinkar och pratade om livet. Jag kom och tänka på den gången då jag, sjutton år gammal genom min hjärtestad tog bussen hem från jobbet och hållplats efter hållplats klev det på glada, berusade ungdomar i tjugoårs åldern. Jag ville vara lika lycklig som de verkade. "Hallå, vad är det?" frågar min fina, fantastiska, omtänksamma och älskvärda vän och avbryter mina tillbakablickar. Jag skakar på huvudet, tar en klunk från min lite för starka spritblandning och ler. "Inget, det är inget." Idag är jag som de som klev på bussen för tre år sedan. Idag är jag äntligen så lycklig som dem.

Sick sack gick vi hand i hand mot Kungsgatan och trots våra tunna jackor frös vi inte även fast det bara var några plusgrader. Jag kände att jag hade allt jag behövde, allt för att jag skulle fortsätta vara lycklig. Senare mot kvällen skulle det dock förändras. En blick. En kyss. En blick mellan våra fyra ögon och en kyss mellan våra läppar skulle få mig att känna att jag inte alls hade allt jag ville ha. Jag ville ha honom.

  • 93 readers

Likes

Comments

Det skrämmer mig att ditt leende fortfarande sitter etsat fast på min hornhinna. Det skrämmer mig, det tömmer mig, det förstör mig, det näst intill förgör mig.

Jag kommer ihåg än idag hur det kändes att ligga på ditt bröst och tänka på vår framtid. Men idag när jag tänker på hur naiv jag var gör det mig förbannad, det gör mig besviken och jag inser att jag med svärd och försvar var underbemannad.

Du med ditt vackra skratt och din oemotståndlig charm. Du med ditt poetiska sinne och din goda själ, du fick alla tjejer på fall och mig såväl.

Ribban satte du högt, jag sa det till alla. Aldrig någonsin kommer jag kunna jämföra någon med dig och vad du fick mig att känna, hur du förgjorde mig och fick varenda liten del av min kropp och själ att bränna.

Hade du planerat det ifrån början? Kanske hade du planerat in i minsta detalj. Kanske hade du en plan A och en plan B, för att verkligen se till att dina visioner skulle ske.

När du sedan hade vetskapen om att jag satt där i mörkret kväll efter kväll med gråten i min hals och tänkte på dig. Hur kändes det för dig då? Var det exakt så du ville få mig att må?

  • 105 readers

Likes

Comments

Min trygghet var ett hus,
med fönster, dörrar och ljus.

Du gjorde splitter utav alla fönster,
och det skulle framkalla det här - ett destruktivt beteendemönster.

Min tillit och förmåga att förstå,
att jag skulle gå miste om det - kunde jag aldrig förutspå.

Du rev desperat ned alla våder tapet och du ville slita ut aortan på mitt hjärta,
som skulle framkalla mitt livs hemskaste smärta.

Alla husets ljus hade du planer på att med vatten släcka,
men när du med ditt onda sinne tänkte efter tyckte du inte att det skulle räcka.

Istället hällde du, som en känslokall maskin,
ut flera dunkar med bensin.

Helt plötsligt stod väggar och tak i lågor,
och jag som offret började i tysthet ställa en rad massa frågor.

Frågor som "varför?" och "hur?",
men jag ville inte förlora dig - så istället satt jag och skämdes bakom gallret i min bur.

Senare låg jag där på en lögnares bröst i glödande aska och trodde naivt på att jag skulle finna lycka,
och det var väl omöjligt kan man ju i efterhand tycka.

Men just där och just då,
fanns det bara en värld för mig och det var en värld med bara vi två.

  • 120 readers

Likes

Comments

Det sista han sa var att han saknade henne, att han snart skulle komma hem, till henne. En vecka senare var det tyst och tystnaden fortsatte eka, år efter år efter år.

En sen sommarkväll i mitten av September. Hon sitter i fönstret och tittar ut över kvällsrodnaden och solens sista strålar som precis hade gömt sig bakom horisonten. Hon skriver som hon alltid gör. Med block och penna fattat i hand skriver hon ned hur hon på sina sköra axlar tungt bär ett ok utav skamlighet och enfald. En hel del självömkan äger även rum, men vem kan döma henne?

Snart sexton höstar gammal. Eller ung. Hon befann sig mitt i bergochdalbanan som går under namnet tonåren. Svart och svår. Hon var allt på samma gång. Hon trodde att hon var mognare än vad hon egentligen var, hon trodde att hon var häftig när hon drack fulsprit tills läpparna domnade bort och hon trodde att livet gick ut på att bli bekräftad. Precis som en vanlig borttappad tonåring.

Men det fanns någonting som fick hennes dagar att bli lite ljusare, lite bättre och lite vackrare. Han. Som hoppet, livsglädjen och passionen fanns han där och fick hennes vilsna tonårshjärta att bulta hårdare för livet.

Det är en viss känsla det där med tonårskärlek, man har egentligen inte så många mer krav än att magen skall kittla utav fjärilars flaxande vingar. Det är med åren kraven förökar sig häftigt och helt plötsligt handlar kärleken inte om att hålla handen i smyg under bordet eller att ligga och hångla i en 90 säng hela kvällen tills någon måste ta sista nattbussen hem.

De delade allt. Han delade allt med henne. Hon delade allt med honom. Något de framför allt delade var musiken. De som andades musik, tillsammans. Ville de säga något fanns det alltid i musiken, alltid. I texten, i symfonin, eller så var det bara en känsla, som endast de förstod. Med honom hade hon huvudet uppe bland stjärnorna, de pratade om drömmar och han fick henne att le, precis så som det skall vara med tonårskärlek.

Men det här skulle vara första gången hon insåg syftet utav ordspråket "kärleken är blind". Som hon avgudade honom har hon aldrig avgudat någon sedan dess. Hon gjorde allt för någon som såg henne som vem som helst. Men ack, ändå ägnade hon kväll efter kväll åt att tänka på honom och allt han var.

Kärleken är blind sa de. Men fjärilarnas flaxande vingar kittlade och det var det enda kravet som fanns. Det är annorlunda idag.

  • 200 readers

Likes

Comments

Det är farligt att lägga sig ned på kvällen och låta tankarna flöda,
rätt som det är dyker gamla minnen upp och hjärtat kan börja blöda.

Men låt dig inte luras, du är ju här,
det gamla är gammalt, låt inte det vara till besvär.

En del kvällar kan ens verklighetsuppfattning vara så absurt skev, men sedan morgonen efter sitter man där och tänker "herregud vad jag överdrev".

Låt dig själv bli lycklig, kär, framgångsrik och psykiskt stabil, men glöm inte bort, att ibland är det okej att vara labil.

  • 231 readers

Likes

Comments

Ska man kanske presentera sig själv i sådana här typer av forum också? Jag är en helt vanlig tjej som är ett enda stort känslopaket, om det nu definieras som vanlig vet jag inte, men jag känner mig vanlig åtminstone. Jag är 20 år gammal, brinner för att skriva och uttrycka mig. Uttrycker mig egentligen i det mesta jag gör. Jag skrattar mycket och jag gråter ofta, på gott och på ont. Men det som är viktigast: jag är snäll, ibland för snäll. Om man nu vill kalla det naiv får man väl göra det men jag väljer att kalla mig snäll.

Här kommer det inte vara något mer än en naken Emelie. Naknare än såhär blir inte jag. Jag har väl aldrig riktigt blottat mig på det här viset, jag har varit för feg för det. Men nu kände jag att det var dags. Alltid har jag bara skrivit för min egen skull och i princip den enda som läst mina texter är jag och jag och jag. Men ska man bli något så ska man väl våga? Så, här är jag, ända in på djupet.

Och nej, jag är inte så dramatisk och olycklig som jag kan verka ibland men jag ser allt som sker omkring mig ifrån en pennas perspektiv. Ständigt ser jag på saker så att jag kan förvandla dem till fina ord. Jag kommer dela med mig av nytt och av gammalt, ibland så gammalt att jag kanske till och med har förvrängt vad som egentligen var sanningen, men det är ju storyn som räknas, inte sanningen, sant?

Välkommen!

  • 246 readers

Likes

Comments

Det var en kall höstkväll i September, precis då löven hade börjat gulna men dagarna börjat bli allt gråare. Jag hade inte träffat någon på hela dagen och jag var i ofantligt behov av socialt umgänge, men det hör egentligen inte till ovanligheten. Det är en rätt ogynnsam sida utav mig, ständigt trånar jag efter bekräftelse och uppskattning ifrån de runt omkring mig. Det är det jag lever på, man skulle kunna definiera det som mitt syre, det som får min kropp att fortsätta gå och min mentalitet att vidhållas stabil, eller i alla fall någorlunda stabil. Så långt bak i tiden jag kan minnas har jag haft enorma svårigheter att vara själv utan att känna mig ensam. För det är väl två olika innebörder? Men varje gång jag är utan fysisk eller verbal samvaro känner jag känslan utav ensamhet tränga sig på efter bara några timmar. Plötsligt kan jag ha ett dussin olika hjärnspöken på besök som talar om för mig att jag inte är bra nog och att det är därför jag sitter här ensam. Att det inte finns någon som skulle vilja vara med mig om de så fick betalt.

Det blev allt kallare och mörkare utanför fönstren och där satt jag själv i en nedsläckt lägenhet på 107 kvadrat och om man kunde omvända tystnaden i skrik hade mina trumhinnor varit i splitter. Jag hamnade i desperation. Vem som än hade knackat på dörren i det ögonblicket hade varit mer än välkommen in hos mig i mörkret, bara jag slapp vara ensam en sekund till.

Jag har alltid varit alldeles för naiv när det kommer till kärleksrelationer, ständigt har jag alltid romantiserat varenda situation som sker mellan mig och killen det för stunden slår gnistor om. Blåögt har jag alltid trott att de är finare än vad de i slutändan visar sig vara och sedan har jag suttit där med gråten i halsen, skämts och trott att det varit mitt fel. Men den här kvällen var jag för ensam för att vända på den vanan. Han var ju ändå sedan många år tillbaka en väldigt nära vän, aldrig skulle väl han göra mig illa på ett eller annat vis. Godtrogen. Igen.

Jag fick möta upp honom på gatan utanför i höstkylan efter att han klivit av stadsbussen som kommit ifrån stan. En finskjorta från Ralph Lauren prydde hans överkropp och han hade strukit sina bruna lockar bakom öronen och trots att de låg där stadigt drog han handen bakom örat som en reflex. Det är ett av de många tecken jag har för att se att han är nervös. Jag ställde mig upp på tå för att nå upp och jag gav honom en lätt kram. Han luktade öl, Heineken tror jag. Jag släppte in honom i den mörka men varma lägenheten på 107 kvadrat som hela dagen hade stått och ekat tom om man bortser från mig. Han flackar med blicken. Där är ett till. Ett tecken på nervositet. Jag var inte nervös. Jag var bara lugn och glad över att jag slapp vara ensam. Natten är ju ändå värst, det är då tankeverksamheten är som mest aktiv och kontraproduktiviteten är som mest verksam.

Klockan slog tolv, den slog ett och den slog två och jag började förlora mig själv mer och mer i hans isblåa ögon, hans skratt och hans givmilda sätt att dela med sig av livshistorier. Det var för sent för honom att åka hem nu. Jag förklarade att exakt alla rum i lägenheten på 107 kvadrat erbjöd minst en sovplats och att han fick välja och vraka. Han valde obstinat det lilla utrymmet bredvid mig. Klockan slog även tre och fyra och fortfarande låg vi tätt intill varandra och berättade mellan våra fyra ögon om allt som rörde sig i våra huvuden. Jag kommer ihåg hur jag kollade på hur hans läppar rörde sig när han pratade, hur huden under hans ögon veckade sig när han skrattade, hur han luktade bakom den inte så charmiga öldoften. Det här var inte jag som romantiserade åter igen, det här var han som fick mig att bli knäsvag i äkta förälskelse.

Klockan fem låg vi där med täcket över våra kroppar i mörkret och för första gången på flera timmar var det tyst igen i den där lägenheten på 107 kvadrat. Men det var inte helt tyst. Jag kunde kraftigt höra våra hjärtfrekvenser slå i takt och otakt. Våra hjärtan slog som om vi hade sprungit ett marathon fastän vi hade legat på exakt samma ställe timmar i sträck. Nu var jag inte lugn längre. Nu var jag också nervös. Men jag kände inte bara mitt eget hjärta bulta. Det var så tydligt så jag behövde inte ens tvivla på mig själv som jag alltid annars brukar. Jag mötte hans läppar i mörkret, igen och igen och igen. Der var fortfarande tydligt. Det var ömsesidigt.

Det var där det började och för varje gång klockan slog ny timme från det ögonblicket blev jag mer och mer kär i honom. För första gången litade jag genuint på någon, gav hela mig till en annan människa. För första gången trodde jag på orden "jag kommer aldrig såra dig", "jag kommer aldrig lämna dig" och "jag kommer alltid finnas för dig när du behöver mig, oavsett vad". Godtrogen. Igen.

Inatt. En kall vinternatt i mars. I samma rum som den där natten i september utspelade sig i. I samma lägenhet på 107 kvadrat. Den är även nu likasom då nedsläckt och jag känner även nu likasom då ensamhet. Det har dock skett en stor förändring. Den har skett i mig. Jag vill vara själv.

Jag gav hela mig till en annan människa. Hela mig la jag i någon annans händer, min förmåga att lita på andra var hiskligt ostadig men jag gav honom allt jag kunde ge och jag älskade honom mer än vad jag älskade mig själv, mer än vad jag älskade livet, mer än vad jag visste var sunt.

Han sårade mig. Han lämnade mig. Och han finns inte här för mig, fastän jag behöver honom. Allt han sa inte skulle ske.

Och de vågar fråga mig varför jag inte kan ha lite tillit?

  • 252 readers

Likes

Comments