Jag har i princip inte tränat på ungefär fem veckor. Istället har jag jobbat, umgåtts med släkt och vänner och ätit alldeles för mycket efterrätt. Nu slås jag av funderingen om varför jag egentligen tränar, jag har aldrig riktigt funderat över det eftersom träningen bara har genomförts efter bästa förmåga så länge jag har kunnat träna.

Det självklara svaret är att jag tränar för att må bra, för att känna mig välmående och liksom veta att jag har bra kondition och att mitt hjärta är starkt. Det inger ett visst självförtroende att vara vältränad, samtidigt som man känner att det är okej att äta lite för mycket gott eftersom det ändå tränas bort dagen efter (intalar jag mig).

Men det här är inte ens halva sanningen. Efter de här fem veckorna känns jeansen lite stramare över magen samtidigt som rumpan, magen och brösten känns slappare. Det får mig att må dåligt, inte minst eftersom det är mitt fel då jag har försummat träningen. När jag sitter ner är jag medveten om bilringarna som bildas vid min mage och hur det syns genom tröjan. När jag står upp fokuserar jag på att inte sjunka ihop med axlarna utan pressa fram bröstet för att frambringa någon slags figur runt midjan. Jag känner mig som ett gående kylskåp, och det är helt och hållet mitt eget fel.

Sedan slår det mig hur vidrigt det är att tänka så här om min egen kropp. Samtidigt som det till viss del är kroppen som berättar vem du är och hur du lever så är det verkligen inte kroppen som definierar dig som människa. Jag vill inte att det ska vara fel att försumma träningen några veckor under sommarlovet. Det som däremot är fel är att träna endast för att se smal och snygg ut, enligt min mening är det inte snygghet som är det primära syftet med att träna. Det primära syftet kan vara att klara av ett lopp under en viss tid eller att helt enkelt må bra. Då blir träningen så mycket roligare och det gör ingenting om man då och då inte orkar ta tag i träningen. Då blir det okej att ta en paus.

Min paus har varat i fem veckor, och så länge jag inte fokuserar på magens/rumpans/lårens/bröstens slapphet så mår jag bra.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Förvirrad. Upprörd. Kaos. Karusell. Identitetskris. Oattraktiv. Hård.

Jag sjunker sjunker sjunker. Kan inte ta tag i något, allt glider undan.

Vem är jag? Vad ska jag göra?

Alla svar slirar iväg.

I psykologin lär vi oss om rollkonflikter och identitetskriser, jag antar att jag är i en sådan just nu. Allt kolliderar och mitt i alltihopa försöker jag vara glad och trevlig och tillmötesgående och få saker gjorda

OCH JAG ORKAR INTE PRESTERA LÄNGRE.

Låt mig vara.

Kom hem och lade mig på golvet med lurarna i öronen. Tonade ut verkligheten. Försökte samla tankarna.

Det snurrar lik-förbannat ändå.

Skulle uppskatta om någon, helst en främling, bara säger åt mig att sluta försöka. Önskar att någon sade "Det räcker nu"

"Du räcker."

"Du behöver inte försöka längre, du behöver inte prestera längre. Du behöver bara finnas och göra vad du kan. Ingen kommer någonsin begära något av dig som kommer graderas och bedömas, för vad du än gör kommer du att räcka till. Och även om du inte är bäst, även om du inte kan, även om ingen ser dig. Även då kommer du att räcka till."

"Det räcker nu."

"Kan ni inte se att hon kämpar? Kan ni inte se att hon inte orkar mer? Kan ni inte se, att ni kväver henne?"

"Kan ni

inte se

vad ni gör

med henne?"

Vad skönt det hade varit att andas, bara en vecka eller två. Bara få samla mig. Vila. Känna efter. Kommer inte ihåg senaste gången det hände, antagligen förra sommaren. Är det rimligt att vi blir människor som formas under stressens avtryck? Ska vi verkligen bara få vara oss själva, två månader om året? Vilka är vi då resten av tiden? Robotar? Utformade att prestera, på alla plan, i alla situationer?

Va smart. Va snygg. Va trevlig. Lyssna. Ge kritik. Ta ställning. Va allmänbildad. Ta inte plats. Se alla. Va dig själv.

EXPLODERA


Likes

Comments

Numera är jag konstant trött. Jag kan komma ihåg en torsdag för två veckor sedan när jag vaknade och kände mig glad, för solen sken och det kändes helt enkelt bra att kliva upp. Idag skiner solen också, men det hjälper föga.

Jag sitter med benen i kors i soffan på mitt rum. I högtalaren spelar för tillfället Use Somebody av Kings of Leon, hur passande är inte det? För lite hjälp med livet hade inte varit fel. Typ en dubblering av mig själv så att jag och min klon skulle kunna turas om att vara produktiv medan den andra vilar. Det hade faktiskt inte varit helt fel.

Men nu råkar mitt liv vara som många andras, och jag har kommit till den punkten då jag inte bryr mig särskilt mycket längre. För några veckor sedan nådde stressnivån nya höjder och självförtroendet nya bottennivåer, men det hela gick så långt att jag blev som ihålig. Don't give a fuck.

Och det kanske är bra? Jag känner liksom inte av stressen längre, för jag har insett att den aldrig kommer ta slut. Således stängde jag av maskineriet och går numera på automatik. Det har dock en smärre nackdel; skolresultaten blir lidande. För jag bryr mig inte särskilt mycket längre. Varför skulle jag? Det sägs att om det inte går bra på gymnasiet kan det alltid läsas in senare, så varför stressa med något som ändå inte avgör mitt liv? Jag klarar mig utan att prestera på topp i alla åtta kurser som inom två veckor bestämmer sig för att bedöma alla kunskapskrav som finns bara för att de känner att det är bra att ha det gjort innan lovet.

Okej, jag överdrev kanske en aning. Men när jag har en inlämning imorgon som jag inte har börjat på, undrar jag lite var den där personen med en månads framförhållning tog vägen?

Svar; gymnasiet gröpte ur allt som hon var stolt över. Hon tvingades omvärdera hela sitt väsen och sedan formade det henne till någon som går på automatik. Hon blev någon som inte berörs av omvärlden längre. Hon slutade bli stressad. Hon slutade bry sig. På knappt två år förvandlades hon till en människa som numera lever i förnekelse. En människa som skjuter upp saker till "ett bättre tillfälle". Hon kan inte ens acceptera att någon hon älskar djupt är dödssjuk. För hennes känslor skjuts upp till "ett bättre tillfälle".

Jag har blivit en främling för mig själv.

Vad är det som händer?

"Det bättre tillfället" kommer aldrig komma. Jag bävar inför tillfället när dammarna brister och flodvågen kommer forsande. Jag är inte säker på att säkerhetsanordningarna kommer palla trycket.

Bilden är från den glada torsdagen.

Likes

Comments

Andas in.

Andas ut.

Tänk inte på smärtan och på hur den detonerar handgranater i ditt inre.

Ignorera impulsen att lägga dig i fosterställning och låta kroppen krampa.

Andas in.

Andas ut.

Ta dig igenom dagen med huvudet högt och ryggen rak.

Låt ingen se stormen som rasar i din kropp.

Andas in.

Andas ut.

Var stark, visa ingen svaghet.

Visa inte att du är fast i en kvinnlig kropp.

Andas in.

Andas ut.

Brace yourself, för om en månad är det dags igen.

Likes

Comments

Cancer: "An abnormal growth of cells which tend to proliferate in an uncontrolled way and, in some cases, to metastasize (spread)." http://www.medicinenet.com/script/main/art.asp?articlekey=2580

På ren svenska: en för jävlig sjukdom som förstör allt.

Jag finner inte ord för att till fullo beskriva den för jävlighet som uppdagar sig när cancern gör sitt intåg. I olika skalor förändras livet mer eller mindre radikalt, och alla som drabbas blir på något sätt påverkade av dess existens.

Någon i min närhet har cancer. Jag nåddes av beskedet i höstas och reagerade med chock, tårar, ilska och framförallt hjälplöshet. Vad skulle jag kunna ändra på? Cancern gör som den vill, den gör ingen skillnad vad jag tycker. Efterhand som månaderna har gått har dessa känslor övergått till i huvudsak sorg och hjälplöshet. I nuläget känner jag mig dock avdomnad, alla känslor som berör ämnet har kvävts och tryckts ner till den punkt att de inte längre märks. Jag har stängt av, och om vi bortser från att cancer inte är en organism, tror jag att det är vad den vill uppnå med sin existens.

Cancerns mål i livet är att göra oss avdomnade och känslokalla och därmed förvandla oss till något som inte är mänskligt. Den vill göra oss till något vi inte är. Den vill få oss att sluta kämpa. För med hjälplöshet kommer också hopplöshet, och utan hopp är vi förlorade.

Det finns ingen klyschig avslutning när vi pratar om cancer. Det finns inget ljus i slutet av tunneln. Behandlingar kan fungera, vissa blir friskförklarade, men cancern låter oss aldrig vara ifred. I någon form återvänder den alltid, och när behandlingarna inte fungerar, när cancern vägrar ge upp, var finns hoppet då?

Jo, i drömmarna. I mina tankar om hur det var innan cancern kom till min kännedom. I tankarna om sommarens ljuva kvällar och alla marshmallows jag har tryckt i mig över glöden som han så omsorgsfullt vårdat. I båtturerna över det glittrande havet och gräsklipparen som aldrig fick vila. I mina tankar om dessa somrar finns drömmarna om dessa stunder och där smyger sig hoppet fram om att det inte är förlorat, att jag kommer uppleva det igen.

Jag må vara naiv, men må så vara, för priset är högre om jag inte vågar hoppas.


Likes

Comments

​Se det här som ett förtydligande av den artikeln jag deltog i på Internationella Kvinnodagen 8 mars. 

I den artikeln verkar det som om det enda jag tänker på när jag springer är att jag kanske kommer bli antastad, och det jag tänker på när det är mörkt ute verkar vara något ännu värre. Låt mig klargöra hur det egentligen är. 

När jag springer tänker jag först och främst på själva löpningen, därefter kanske jag nynnar på en låt som har fastnat, och endast om det är mörkt ute kan tanken slå mig att risken finns att någon kan hoppa på mig. Däremot springer jag inte omkring och är skräckslagen för att det ska hända, nej, jag är inte så lättskrämd av mig. Och jag springer definitivt inte omkring med vassa nycklar i handen, jag springer inte omkring med några nycklar alls i handen. Jag kan endast komma ihåg ett tillfälle när jag var ute och promenerade en sen kväll, gatlamporna var sönder och jag var alldeles ensam; då bar jag faktiskt nycklarna i handen och rappade på stegen, men aldrig att jag tränar med nycklar i handen. Jag låter inte männen påverka mig på den nivån. 

Min uppfattning är alltså att den här artikeln framställer mig som någon som konstant tänker på farorna med att träna. Det känns helt enkelt som att den överdramatiserar min syn på att träna när det är mörkt. För enligt mig är det inte så farligt, särskilt inte på en orienteringstävling ute i skogen när det flänger förbi andra löpare kors och tvärs. 

Däremot finns problemet och att kvinnor avstår från att träna på grund av att mörker + främmande män = äckligt obehagligt är rent ut sagt för jävligt, och jag förstår verkligen att det är många som känner obehag inför att träna ensamma utomhus när det är mörkt. Jag menar bara, att jag inte är riktigt så rädd som artikeln enligt mig får mig att verka. 

Alltså, artikeln lyfter upp en riktigt viktig fråga och ett väldigt oroväckande problem, men jag reagerar på min egen porträttering då jag inte känner igen mig i den unga kvinnan som beskrivs i artikeln som ska föreställa mig. 

Likes

Comments

På hela dagen har jag inte känt någon feststämning alls. Jag har varit hemma med familjen och lite släkt och det har varit väldigt roligt med många långa skratt, men den här känslan av att något nytt ska ta sin början infann sig aldrig riktigt som den brukar göra på nyårsafton.

Klimax blev när jag stod ute på gatan och tittade på stadens fyrverkerier och inte tänkte mer än "jaha, och?". Det fanns ingen sprudlande fascination av pjäsernas färger, och det fanns ingen förväntansfull hoppfullhet inför det nya året.

Förra året hoppades jag verkligen att 2016 skulle bli ett mänskligare år, ett år där vi visade vad som var och viktigt och slöt upp kring allas lika värde. Istället blev det fler terrorattacker, ännu mer flyktingkatastrofer och allmän oreda. Det mest häpnadsväckande var nog mitt eget bristande engagemang, att jag gav upp hoppet om att det skulle bli bättre.

När jag således stod och filosoferade ute på gatan hoppades jag inte på något bättre 2017, jag längtade inte intensivt efter en mänskligare värld. Jag tänkte att tiden går vidare, vare sig jag hoppas eller inte.

Slutklämmen är att jag inte har några förhoppningar om att 2017 ska bli ett extraordinärt bra år eftersom 2016 blev en sådan enorm besvikelse. Jag tror att 2017 blir som vilket år som helst, med allt vad det innebär.

Och det känns enormt sorgligt att jag inte hoppas på bättre tider, att jag inte kan förmå mig att ha högre förväntningar på 2017. Helt ärligt känns det väldigt läskigt, eftersom just hopp om bättre tider brukade vara min drivkraft.

Likes

Comments

Just nu har jag Samhällskunskap, men jag kan inte fokusera. Ni vet en stor borr, typ en sådan som man borrar med i gruvor? Alltså en riktigt stor och brutal borr? Det känns som om en sådan borr snurrar runt i min mage. Den rubbar mina toalettvanor, gör det outhärdligt att bära jeans får mig att vilja krypa ihop till en boll under ett täcke. Dessutom känns det som om den är på väg ut ur min rygg. Den här borren går även under ett annat namn.

Mensvärk.

Denna förbannelse kvinnokönet står ut med och som vi gömmer som om den vore en skam. Som om den inte vore en del av våra liv, vare sig vi vill eller inte. Självklart påverkar mensen alla kvinnor på olika sätt, jag kan bara utgå från mina egna upplevelser. För egen del får jag ont i magen och svanken under den första dagen av nästan alla menscykler, sedan märker jag bara av mensen varje gång jag måste byta tampong/binda med några timmars mellanrum varje dag under sex dagar i månaden, vilket är ungefär 72 dagar om året.

Ibland kan det vara skönt att motionera under mensvärken, men ganska ofta vill jag som sagt ligga i en varm säng under några timmar. Dock är det nästan aldrig möjligt, exempelvis nu när jag är i skolan och har lektion. Nu måste jag bita ihop, uthärda smärtan och lyssna uppmärksamt på läraren som pratar om nationalekonomi. Som om jag inte alls har så ont i magen att jag vill lägga mig på golvet och gråta. Inte alls.

Och varför skulle jag göra det? Det är ju ingen annan som bryter ihop under mensvärkens tryck, i alla fall inte offentligt. Då är det väl bäst att inte jag gör det heller. För allas våran skull är det väl bäst att jag besparar min omgivning traumat av en tjej som knäcks under den smärta som kan liknas vid en borr i magen, för det finns inget rimligt alternativ som är socialt godkänt.

Det är nästan skrattretande fånigt att den här debatten inte finns när hälften av världens befolkningen på något vis påverkas av den månatliga menscykeln. För det finns vissa som känner större smärta än vad jag gör, det finns de som verkligen inte kan gå upp ur sängen när mensvärken kommer borrande. Och vad ska de göra? Missa lektioner i skolan? Sjukskriva sig från jobbet? Vad ska en ensamstående mamma göra som upplever sådana smärtor?

Jo, de ska ta sig upp ur sängen ändå, för det finns inget alternativ som är ekonomiskt rimligt.

Så vi biter ihop, uthärdar smärtan och gör som vi alltid har gjort.

Kämpar i ett krig vi aldrig kommer vinna.

Likes

Comments