View tracker

Just nu har jag Samhällskunskap, men jag kan inte fokusera. Ni vet en stor borr, typ en sådan som man borrar med i gruvor? Alltså en riktigt stor och brutal borr? Det känns som om en sådan borr snurrar runt i min mage. Den rubbar mina toalettvanor, gör det outhärdligt att bära jeans får mig att vilja krypa ihop till en boll under ett täcke. Dessutom känns det som om den är på väg ut ur min rygg. Den här borren går även under ett annat namn.

Mensvärk.

Denna förbannelse kvinnokönet står ut med och som vi gömmer som om den vore en skam. Som om den inte vore en del av våra liv, vare sig vi vill eller inte. Självklart påverkar mensen alla kvinnor på olika sätt, jag kan bara utgå från mina egna upplevelser. För egen del får jag ont i magen och svanken under den första dagen av nästan alla menscykler, sedan märker jag bara av mensen varje gång jag måste byta tampong/binda med några timmars mellanrum varje dag under sex dagar i månaden, vilket är ungefär 72 dagar om året.

Ibland kan det vara skönt att motionera under mensvärken, men ganska ofta vill jag som sagt ligga i en varm säng under några timmar. Dock är det nästan aldrig möjligt, exempelvis nu när jag är i skolan och har lektion. Nu måste jag bita ihop, uthärda smärtan och lyssna uppmärksamt på läraren som pratar om nationalekonomi. Som om jag inte alls har så ont i magen att jag vill lägga mig på golvet och gråta. Inte alls.

Och varför skulle jag göra det? Det är ju ingen annan som bryter ihop under mensvärkens tryck, i alla fall inte offentligt. Då är det väl bäst att inte jag gör det heller. För allas våran skull är det väl bäst att jag besparar min omgivning traumat av en tjej som knäcks under den smärta som kan liknas vid en borr i magen, för det finns inget rimligt alternativ som är socialt godkänt.

Det är nästan skrattretande fånigt att den här debatten inte finns när hälften av världens befolkningen på något vis påverkas av den månatliga menscykeln. För det finns vissa som känner större smärta än vad jag gör, det finns de som verkligen inte kan gå upp ur sängen när mensvärken kommer borrande. Och vad ska de göra? Missa lektioner i skolan? Sjukskriva sig från jobbet? Vad ska en ensamstående mamma göra som upplever sådana smärtor?

Jo, de ska ta sig upp ur sängen ändå, för det finns inget alternativ som är ekonomiskt rimligt.

Så vi biter ihop, uthärdar smärtan och gör som vi alltid har gjort.

Kämpar i ett krig vi aldrig kommer vinna.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag känner mig tom. Urholkad. Finito. "Klappat och klart". Jag rör mig framåt utan ett mål. Jag försöker vara närvarande men undrar vad syftet är. Att vara nytänkande känns onödigt, vad har jag att tillföra som ingen annan kan?

Alla jag gör är att träna, plugga och titta på serier.

Finns det något annat att göra? Ja.

Orkar jag engagera mig i något annat? Nej.

Varför? S K O L A N suger ut mitt engagemang och nytänkande. Jag brukade vara förbannad på världens orättvisor, jag brukade vilja hjälpa till överallt och jag brukade leta aktivt efter forum där jag kunde vara till nytta. Den här bloggen är ett ypperligt exempel. Jag skrev egentligen för att ventilera mig själv, men jag visste att människor blev inspirerade av mina ord. Jag visste att jag genom mitt skrivande berörde människor, vilket var precis vad jag ville göra.

Nu. Nu orkar jag inte tänka längre än till alla händelser som står i min kalender. Där finns det ett överflöd av saker jag måste göra, men ofantligt stor brist på saker jag vill göra. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag skrev något av värde i den här bloggen. Allt jag vet är att jag pumpas med nyheter om fruktansvärda händelser runt om i världen, men att de inte berör mig längre. Jag tänker "Oj, vad hemskt" men inom 10 minuter har jag glömt bort det. Gymnasiet är jobbigt och så krävande att resten av mitt liv står på repeat. Jag gör samma saker varje vecka och ägnar inte en tanke åt sådant som tidigare brukade få mig att gå upp i varv. Jag har bara accepterat världen som den är för jag har ingen energi över till något annat.

Och vad är inte mer skrämmande än att förlora hoppet om en bättre värld?

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

Det jag verkligen vill är att prata flytande, känna ord lämna min mun hela och obrutna. Jag vill kunna stå på en scen inför tusentals människor och prata utan att undra om de uppfattar vad jag säger.

- Nedskrivet 13 mars 2016

Likes

Comments

Det kanske finns något svenskt, men antagligen inte. Vi är så influerade av världen att vi omöjligen kan särskilja oss från alla världens nationer och kalla oss för enbart svenskar. Som om vi vore alldeles speciella, ett sällsynt folkslag, något som inte finns någon annanstans.

Kan vi inte cut the crap?

Att äta sill på midsommarafton och anse det som oförskämt att sätta sig bredvid en främling på en tom buss, är inte något extraordinärt beteende. Man borde inte behöva uppföra sig precis så för att få bo i Sverige. Kan vi inte bara enas om att alla är sig själva? Och att alla människor därför borde ha rätt att befinna sig vart som helst i världen, enbart för att alla borde vara välkomna överallt. Vare sig man äter sill på midsommarafton eller sätter sig bredvid en främling på  en tom buss.

För den man är som person beror på hur man uppfostrades som barn, vad man såg då och vad som hände då. Hur barn har  det varierar mellan olika platser i världen, men det beror nog mer på i vilken samhällsklass eller religion man uppfostras inom än i vilket land som man skulle råka  födas i. 

Varför vara patriot? Varför värna det egna landet framför andra, när alla människor är lika mycket värda? Jag vill inte bo i ett land som tvingar mig att välja sida, för jag vill välja hela världen.

Det handlar inte om länder. Det handlar inte om gränser.

Det handlar om att överleva, och det handlar om att låta andra överleva.

"Det är inte fett att dö för den du är. Man ska inte behöva göra det."

Ärligt, sluta döda oss."

"Jag vill ta alla platser där sådana som jag aldrig varit välkomna."

- Silvana Imam, Sommar i P1

Likes

Comments

Jag står med min kompis inklämd mot staketet och väntar på att Sia ska äntra scenen, vilket kommer ske om en timme. Mina händer fryser men jag är varm i kroppen, för kropparna runt omkring mig ger mig värme och jag uppfylls av något jag inte kan definiera. Världsikonen Sia ska uppträda live framför mina ögon och det är något jag kommer berätta för mina eventuella framtida barn om 40 år eller så.
Konserten 100m bort ger mig vingar och jag vet att den känslan bara är ett smakprov på vad som komma skall. Redan innan musiken finns kan jag känna den i kroppen, de inledande tonerna och basens stabila pulserande.

I'M GONNA LIVE LIKE TOMORROW DOESN'T EXIST

Likes

Comments

Jag ser ut genom tågets fönster och trots att det är mitt i natten,

ser jag glittrande älvar och djupa skogar.

Det fina med det här landskapet är att det är höljt i dunkel.

Man kan inte se vad det innehåller bara genom att titta på ytan,

man måste uppleva naturen för att förstå den.

Det jag upplever är tystnad, lugn och djup.

Spännande och lugnande på samma gång.

Jag upplever hemma.

Likes

Comments

Tåget står stilla. Mitt hjärta slits i bitar av längtan efter att bara gå av tåget och äntligen vara hemma. Sedan skulle jag vänta två timmar på en buss mot hembyn. Jag skulle hoppa av bussen och gå en evighet mot den gamla skolan som nu är igenbommad. Jag skulle sätta mig på en gunga, med solen i ansiktet, och bara sitta.

Men tåget rullar vidare, och skärvorna av mitt hjärta kommer tyna bort.

Likes

Comments

jag sitter i skolas entré o ser hur eleverna droppar av. en efter en. alla på en gång. Till slut är alla borta och skolan är tom. det känns konstigt att jag inte ska komma hit på ett bra tag nu, att det är sommar och därmed frihet som gäller nu.
Några gör sig redo för kvällens stora avslutningsfest, andra gör sig redo för att arbeta imorgon och andra gör precis som alla andra dagar, skillnaden är att imorgon ska vi inte hit.
Nu är min första resa slut, jag har två resor kvar och det känns överväldigande att inte ens hälften av tiden på gymnasiet har förflutit samtidigt som jag inte förstår vart tiden har tagit vägen.
Nu kan vi ta det lugnt. Vi har fått 67 dagar på oss att samla ihop oss och förbereda oss på ännu ett uttömmande läsår. Men nu, nu är det paus, en lucka i vardagen, utrymme att andas och fylla lungorna med ny frisk luft.
Sommarlovet är här.

Likes

Comments