Idag sprang jag på en person som fick mig att minnas den mest kaosartade perioden som var i mitt liv där i kaoset för tre år sedan. Kaoset i kaoset, det var också efter den korta intensiva period den våren 2014 som allt började vända till det bättre. Det är alltså tre år sedan men för att låta väldigt tjatig det känns som om att det är 10 år sedan, ett helt annat liv sedan. Sett utifrån alla plan i livet främst de psykiska och emotionella, jag känner mig så otroligt stark idag, en styrka som sitter i hjärtat och i magen. En sorts trygg inte styrka och lugn. Det är en fantastisk känsla, en känsla som ibland gör att jag blir lite småkär i livet.

Det är viktigt att acceptera och gå vidare i livet. Men det är också viktigt att minnas, för att lära sig och inte göra om samma misstag igen.

Jag kom att tänka på texten jag skrev när jag var iväg på behandling. Den stärker mig lika mycket nu som när jag skrev den. Jag är så klar med ett liv i kaos. Här är en länk till mitt "avskedsbrev".

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tre år sedan vi tog ett sista farväl. Livet är så annorlunda idag mot då och jag vill inte ändra det för något i världen. Det gick att hitta ljuset igen. Det går dock inte en dag utan att jag saknar min bästa vän och det saknas en pusselbit i min själ.

Var rädda om varandra och behandla varandra med kärlek och respekt. Vi kan omöjligt veta vad som väntar runt hörnet.

Likes

Comments

Babylyckan är total fast själv önskar jag att jag hade mått bättre. Jag fick problem med bäcken och ryggsmärtor ganska tidigt i graviditeten. Dessa eskalerade allt eftersom veckorna gick. Jag har fortfarande ont och det är besvärligt då jag inte klarar av att lyfta, bära, köra bil, gå i trappor, tvätta, städa, diska, stå och gå i den utsträckning som jag skulle vilja. Att inte klara av att fixa i vardagen är frustrerande och jag känner mig som en belastning för omgivningen. Värken och smärtan börjar dessutom att tära på humöret. Jag gör mina övningar slaviskt varje dag och har lånat en tensapparat som ska lindra smärtan, ännu märker jag ingen skillnad men jag hoppas innerligt att detta ger sig snart. Jag kan med lätthet säga att så här ont har jag aldrig tidigare haft i mitt liv och många gånger varje dag så bränner tårarna i ögonen på grund av smärta. Jag är för övrigt inte en person som vanligtvis gråter av fysisk värk/smärta. Denna reaktion blir för mig en indikator på att jag måste ta detta allvarligt och inte bara kan "bita ihop" och "köra på", något som hade varit så mycket enklare.

Jag hade någonstans förväntat mig att detta tillstånd skulle gå över ganska snabbt efter förlossningen. Samtidigt som jag är tacksam över att det "bara" är så kallad foglossning. Har det inte gått tillbaka efter tre månader så går det att åtgärda om jag förstått rätt och fram tills dess om det inte ger med sig så får vi helt enkelt härda ut, göra det bästa av situationen, något annat alternativ finns ju inte. Förhoppningsvis så kan jag gå ur denna erfarenhet med en större förståelse för de personer i min omgivning som dras med kronisk värk. Just nu är jag bara väldigt uppgiven.

Likes

Comments

Idag är det en månad sedan vår fina pojk valde att ansluta sig till familjen. Lyckan är total och mitt hjärta sprängs av kärlek till detta lilla liv. Förlossning och allt gick hur bra som helst, inte för snabbt och inte allt för utdraget, lagom känns som det perfekta ordet.

Jag är så tacksam för detta lilla liv som vi har i vår stora familj. Han växer som han ska och är tillfreds med livet. Det är kul och fascinerande att se hur mycket mer "medveten" han blir om omgivningen för varje dag som går.


Tack för att jag får vara din och storebrors mamma ❤️ jag älskar er till månen och tillbaka.

Likes

Comments

Min tanke sedan många år tillbaka var att inte skaffa fler barn. Framförallt inte efter att livet och mitt mående har varit en berg och dalbana under flera års tid. Livet ville annorlunda och nu är det "bara" nio dagar kvar av graviditeten.

En graviditet som så många andra kantad med järnbrist, illamående, värkar av alla de slag, trötthet, hopp och förtvivlan. En längtan och en nyfikenhet på vad det är för en liten person jag har där inne. Vi är många som längtar efter att få möta den lille och jag hoppas innerligt att allt kommer att gå bra.

Jag har svårt för att känna enbart glädje då livet ibland visar sig vara skört. Det är inte så att jag går och är rädd eller orolig utan det är nog mest den logiska och realistiska sidan i mig som talar. Fast jag längtar ihjäl mig och jag är så trött på dessa värkar, sammandragningar och illamåendet som inte vill gå igång ordentligt utan det bara är och har så varit i flera veckor nu... jag är redo, så redo jag kan bli i alla fall!

Likes

Comments

Tänk att jag helt missat vad det är för dag, idag. Idag är det två år sedan jag åkte ned till Skåne och fick chansen att fokusera på mig själv, att på djupet gå in i och gräva i mina tankar och känslor i flera månader. Det är det jobbigaste och bästa jag gjort. För jag gillar den person jag hittade där, att jag jordade fötterna i marken, hittade verktyg och fick insikter om mig själv och om min omgivning.

Jag kunde inte där och då ens föreställa mig att livet nu två år senare skulle innebära så här mycket normalitet och vardag. Att jag mötte J och att jag skulle kunna bli kär igen. Att jag skulle våga lita på en person igen efter
de komplicerade år som varit innan med flera trauman i form av bland annat psykiskterror följt av ett oväntat dödsfall. Nej, jag hade nog aldrig väntat mig att jag skulle ta mig upp på en fungerande väg igen, att jag skulle komma ifrån alla destruktiva val.

Jag tänker att det känns som en evighet sedan samtidigt som det "bara" har passerat två år. Dock är det en så stor livsförändring ett arbete om att hitta det "friska" som jag påbörjade och eftersträvade långt innan 2 Mars 2015, dock ser jag detta som det slutgiltiga datumet, som den dagen jag kom upp på den rätta stigen och inte har trampat snett igen. Det känns dom den mest naturliga sak i världen att fortsätta i rätt riktning. Vissa dagar är upp och vissa dagar är ned men jag vet nu att dra täcket över huvudet är det sämsta jag kan göra.

Tänk vad mycket som hänt och vilka vändningar livet kan ta. När som helst, förhoppningsvis nu i Mars får vi ännu en familjemedlem. Mamma längtar efter dig mini ❤

Likes

Comments

Pust och stön! Har äntligen hittat en bekväm halvliggande ställning i soffan. Lördagkvällen spenderas själv här hemma. Skönt ibland. Bäbis lever livet och rör sig livligt i magen min blåsa är en favorit att lägga tryck mot. Annars mår jag relativt bra i detta tillstånd, förutom all smärta i bäckenet som försvårar mycket i vardagen men det är övergående och inget som kommer att vara för evigt så jag härdar ut!

Eftermiddagen spenderades i pingstkyrkan där Mariestads musikskola med blåsorkestrar och kör bjöd på konsert och luciatåg. Super mysigt! Jag är så stolt över min duktiga 12-åring.

Likes

Comments

Nu är det snö ute, nu är det alltså vinter. Försöker hitta den bra känslan i det, tänker på lyckokänslan som infann sig när jag var barn. Nej, det vill sig inte, det känns bara kallt och besvärligt. Uppskattar dock att det blir ljusare ute med det vita på marken, så helt kasst är det inte.

Vad händer i mitt liv? Söker mig vidare på arbetsträningsfronten. Jag har genomgått över 50% av en graviditet med alla krämpor som ingår. Trötthet, illamående, yrsel, värk, halsbränna, hormonrubbningar och kläder som inte längre passar. Dock så känns det också mysigt och spännande och jag/vi längtar tills det lilla livet väljer att komma ut!!

Hemmet börjar äntligen efter ett år att kännas som ett fungerande hem ❤️

Likes

Comments

Jag har helt glömt bort att berätta om bilen. Bilen som varit i vår ägo i en hel månad. När jag förstod att vi skulle kunna köpa denna bil så föll tårar av lättnad och lycka! Det är en fantastisk frihet att kunna rulla iväg, att inte vara beroende av någon annan.

Att köra bil har för mig alltid varit ett sätt att koppla av och stressa ned. Bara sätta sig bakom ratten, lyssna på musik, låta tankarna fara fritt och hålla fokus på vägen. Ett av mina bästa trix för att lindra ångesten.

Nu vet ni i alla fall att vi är lyckliga bilägare :)

Likes

Comments

Dagens första möte gick bra. Nu känner jag mig som världens sämsta mamma som glömde lämna nyckeln till M. Men han får åka hem till sin pappa tills jag är hemma. Jag har dessutom spillt ut kaffe på alla "viktiga" sjukhuspapper i väskan. Ska sitta och glo och bli ännu mera nervös i detta väntrum på stora, stora sjukhuset i Skövde. Jag hoppas att de redan idag kan svara på om cellförändringarna är borta eller är kvar. Det har varit sju långa månaders väntan inför detta besök. Känner mig trygg i att det tar många år innan det utvecklas till cancer och jag har gått på varenda cellprovskontroll. Så borta eller inte borta, vi har fortfarande övertaget. Dock är jag nervös så till den grad att spyorna inte är långt borta.

Hur som helst jag doftar gott, kaffe 😜

Likes

Comments