Min tanke sedan många år tillbaka var att inte skaffa fler barn. Framförallt inte efter att livet och mitt mående har varit en berg och dalbana under flera års tid. Livet ville annorlunda och nu är det "bara" nio dagar kvar av graviditeten.

En graviditet som så många andra kantad med järnbrist, illamående, värkar av alla de slag, trötthet, hopp och förtvivlan. En längtan och en nyfikenhet på vad det är för en liten person jag har där inne. Vi är många som längtar efter att få möta den lille och jag hoppas innerligt att allt kommer att gå bra.

Jag har svårt för att känna enbart glädje då livet ibland visar sig vara skört. Det är inte så att jag går och är rädd eller orolig utan det är nog mest den logiska och realistiska sidan i mig som talar. Fast jag längtar ihjäl mig och jag är så trött på dessa värkar, sammandragningar och illamåendet som inte vill gå igång ordentligt utan det bara är och har så varit i flera veckor nu... jag är redo, så redo jag kan bli i alla fall!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tänk att jag helt missat vad det är för dag, idag. Idag är det två år sedan jag åkte ned till Skåne och fick chansen att fokusera på mig själv, att på djupet gå in i och gräva i mina tankar och känslor i flera månader. Det är det jobbigaste och bästa jag gjort. För jag gillar den person jag hittade där, att jag jordade fötterna i marken, hittade verktyg och fick insikter om mig själv och om min omgivning.

Jag kunde inte där och då ens föreställa mig att livet nu två år senare skulle innebära så här mycket normalitet och vardag. Att jag mötte J och att jag skulle kunna bli kär igen. Att jag skulle våga lita på en person igen efter
de komplicerade år som varit innan med flera trauman i form av bland annat psykiskterror följt av ett oväntat dödsfall. Nej, jag hade nog aldrig väntat mig att jag skulle ta mig upp på en fungerande väg igen, att jag skulle komma ifrån alla destruktiva val.

Jag tänker att det känns som en evighet sedan samtidigt som det "bara" har passerat två år. Dock är det en så stor livsförändring ett arbete om att hitta det "friska" som jag påbörjade och eftersträvade långt innan 2 Mars 2015, dock ser jag detta som det slutgiltiga datumet, som den dagen jag kom upp på den rätta stigen och inte har trampat snett igen. Det känns dom den mest naturliga sak i världen att fortsätta i rätt riktning. Vissa dagar är upp och vissa dagar är ned men jag vet nu att dra täcket över huvudet är det sämsta jag kan göra.

Tänk vad mycket som hänt och vilka vändningar livet kan ta. När som helst, förhoppningsvis nu i Mars får vi ännu en familjemedlem. Mamma längtar efter dig mini ❤

Likes

Comments

Pust och stön! Har äntligen hittat en bekväm halvliggande ställning i soffan. Lördagkvällen spenderas själv här hemma. Skönt ibland. Bäbis lever livet och rör sig livligt i magen min blåsa är en favorit att lägga tryck mot. Annars mår jag relativt bra i detta tillstånd, förutom all smärta i bäckenet som försvårar mycket i vardagen men det är övergående och inget som kommer att vara för evigt så jag härdar ut!

Eftermiddagen spenderades i pingstkyrkan där Mariestads musikskola med blåsorkestrar och kör bjöd på konsert och luciatåg. Super mysigt! Jag är så stolt över min duktiga 12-åring.

Likes

Comments

Nu är det snö ute, nu är det alltså vinter. Försöker hitta den bra känslan i det, tänker på lyckokänslan som infann sig när jag var barn. Nej, det vill sig inte, det känns bara kallt och besvärligt. Uppskattar dock att det blir ljusare ute med det vita på marken, så helt kasst är det inte.

Vad händer i mitt liv? Söker mig vidare på arbetsträningsfronten. Jag har genomgått över 50% av en graviditet med alla krämpor som ingår. Trötthet, illamående, yrsel, värk, halsbränna, hormonrubbningar och kläder som inte längre passar. Dock så känns det också mysigt och spännande och jag/vi längtar tills det lilla livet väljer att komma ut!!

Hemmet börjar äntligen efter ett år att kännas som ett fungerande hem ❤️

Likes

Comments

Jag har helt glömt bort att berätta om bilen. Bilen som varit i vår ägo i en hel månad. När jag förstod att vi skulle kunna köpa denna bil så föll tårar av lättnad och lycka! Det är en fantastisk frihet att kunna rulla iväg, att inte vara beroende av någon annan.

Att köra bil har för mig alltid varit ett sätt att koppla av och stressa ned. Bara sätta sig bakom ratten, lyssna på musik, låta tankarna fara fritt och hålla fokus på vägen. Ett av mina bästa trix för att lindra ångesten.

Nu vet ni i alla fall att vi är lyckliga bilägare :)

Likes

Comments

Dagens första möte gick bra. Nu känner jag mig som världens sämsta mamma som glömde lämna nyckeln till M. Men han får åka hem till sin pappa tills jag är hemma. Jag har dessutom spillt ut kaffe på alla "viktiga" sjukhuspapper i väskan. Ska sitta och glo och bli ännu mera nervös i detta väntrum på stora, stora sjukhuset i Skövde. Jag hoppas att de redan idag kan svara på om cellförändringarna är borta eller är kvar. Det har varit sju långa månaders väntan inför detta besök. Känner mig trygg i att det tar många år innan det utvecklas till cancer och jag har gått på varenda cellprovskontroll. Så borta eller inte borta, vi har fortfarande övertaget. Dock är jag nervös så till den grad att spyorna inte är långt borta.

Hur som helst jag doftar gott, kaffe 😜

Likes

Comments

Det tog alltså tio år för mig att hitta tillbaka till den magiska ön. Det var en härlig känsla att känna varenda väg under fötterna som om att tiden stått stilla. Det var underbart att få krama om min allra första vän, träffa hennes familj. Krama om hennes mamma, trots alla år som gått, trots att vi idag är vuxna och inte längre tonåringar, kändes det så enkelt som att det bara var att ta vid där vi lämnade det senast.

Jag har badat i havet, klättrat i berg, ätit räkor på en klippa, ätit makrill och annan god mat. Cyklat och promenerat runt nästan hela ön. Vädret visade kanske inte sina bästa sidor och dagarna kunde varit några fler men jag har fått andas in luften och vandrat på marken på den plats som ligger mig allra närmast hjärtat. Inte ens ett OS-guld kan toppa den känslan!

Likes

Comments

Hej alla! Fy vad jag är dålig på att skriva, livet traskar på och visst händer det saker och det finns tankar jag vill dela med mig av men det får vänta ett tag till. Nu har min kärlek semester jag ska vara ledig i en vecka och på måndag kommer alla barnen då blir det semester äventyr.

I veckan har jag träffat familjen och gratulerat mormor som fyllde 80-år... Minns alla födelsedagar som firats med jordgubbar och blommor ute på paradis ön. Det känns vemodigt, saknaden och längtan efter denna underbara ö är som en sorgklump i hjärtat.

Fast vet ni jag har nu ett datum på när jag ska komma dit igen, 10 år sedan sist! Det är nästan det enda jag tänker på för tillfället, dagdrömmer, kikar på bilder och längtar efter paradiset!

Jobbet (arbetsträningen) går bra och jag trivs, hoppas på att det kan leda till något mer i framtiden för det är kul och spännande att jobba med människor.

Likes

Comments

Midsommarhelgen spenderades i Göteborg. Det var bara jag och min älskling, vi gjorde minsta möjliga, åt god mat, strosade omkring och bara umgicks. Att hitta denna kvalitetstid på tu man hand är svårt i vardagen. En vardag som kantas med jobb, tidiga mornar', trötta kvällar och ibland fyra barn på det.

Helgen har gjort gott för hjärta och själ och kärleken har fått sig en boost!

Likes

Comments

Nu är jag inne på min tredje jobbvecka... Allt är så spännande och nytt, det är så roligt att känna sig behövd igen och att jag göra något trots att jag ännu mest går bredvid. Har också fantastiska kollegor som får alla att känna sig sedda och välkomna. När jag i början av året satte upp preferenser för hur min arbetsplats skulle se ut, vad jag ville göra, så kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att det skulle bli så här bra. Får nypa mig lite armen för ibland känns det som jag drömmer. Mina krav var inte så stora kanske lite luddiga men otroligt viktiga... kreativitet, flexibilitet, själ och hjärta var och är de ord som för mig just nu är den optimala arbetsplatsen.

Jag såg på Facebook att det idag också ät två år sedan jag vaknade upp med slangar och dylikt på hela kroppen i en sjukhussal och jag visste inte vart jag var... 30:e Maj 2014 är en av de största vändpunkterna i livet, då insåg jag på riktigt att jag faktiskt hade väldigt mycket och många att leva för. Vägen efter det har varit tuff, men utan några mer snedsteg. Nu två år senare så känns det som att det bara är några fjuttiga steg kvar tills jag vunnit ett OS-guld i att leva!

Likes

Comments