View tracker

Jag önskar att jag kunde börja detta inlägget med att tala om hur skönt det är och hur lycklig jag är över att vara hemma. Men det vore att ljuga för er, kära läsare.

Jag är godkänd och klar med min utbildning. Jag är färdigutbildad skyttesoldat inom Hemvärnet. Jag har klarat något som jag aldrig trodde att jag skulle göra, och som de flesta här hemma verkar ha tvivlat på att jag faktiskt skulle slutföra (har jag fått höra nu i efterhand).
Jag är stolt över mig själv. Jag gjorde vad jag kunde för att lyckas och det gick, jag fixade det!

Men nu är jag hemma och har varit det i snart 5 dagar. Mitt humör pendlar hela tiden mellan att vara pigg och glad till att plötsligt sväva iväg till Göteborgs garnison och faktiskt bli riktigt ledsen. Ibland när tankarna stannar för länge blir jag dessutom på dåligt humör. Riktigt dåligt. Vilket min familj blir lidande av, jag vet liksom inte hur jag ska hantera dessa känslor som bubblar upp till ytan.

Ungefär som när jag blev hämtad utanför garnisonen på söndagskvällen. När jag fick se bilen rulla in (på samma parkeringsplats som de släppte av mig på 4 månader tidigare) och därefter min mamma kliva ur, kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kramade henne och tårarna rann, utan att jag kunde begripa mig på dem. Jag grät av tacksamhet, lycka men också sorg. Dessa månaderna är redan över. I mitt huvud är det dock fortfarande augusti. Det kan väll inte redan vara över?

Här hemma får jag panikkänslor av att det finns så mycket jag borde ta tag i, så slutar det med att jag inte gör någonting av det istället. Jag mår skit av att inte veta hur min dag kommer vara upplagd dagen efter. Jag mår skit av att inte veta vad som kommer ske närmsta timmen, nästa vecka eller nästa månad. Jag har, på riktigt, svårt att hantera att jag är ute överhuvudtaget.

Så ja, det här blev ett deppigt inlägg. Men det är också en deppig tjej som skriver. Aldrig kunde jag gissat att jag skulle bli så insnöad i det militära.

Vissa hade säkert hellre läst ett inlägg om mina framtida ambitioner, om vad vi gjorde de sista veckorna och alla de glada och roliga sakerna. Men så fungerar inte min blogg, så fungerar inte heller mitt liv (eller någon annans liv, oavsett vad sociala medier säger). Ibland är man ledsen, nedstämd och det är faktiskt helt okej. Man behöver inte alltid vara positiv och pigg på livet. Dessa inläggen måste också skrivas!

Jag kan dessutom lova er att det kommer komma ett positivt, piggt inlägg när jag väl är det igen. Det kan vara imorgon, det kan vara om en vecka eller kanske till och med två. Men det kommer. När jag hittat ett nytt mål, fått ordning på allt som ska fixas och när min favoritkille är på plats bredvid mig. Med honom vid min sida verkar jag klara det mesta. Ni anar inte hur många gånger jag varit så nedbruten och han bara funnits där. Sagt alla de rätta sakerna, till och med fått mig att le.

Nu började jag le trots allt...


Fan, vet ni vad?

Jag ändrar detta inlägget.

Jag borde älska mitt liv.

Jag älskar mitt liv!

Innerst inne vet jag ju att jag gör det.

Jag är ta mig fan stark som har klarat all den skit jag utsatts för de senaste månaderna.

Jag tog mig ur det utan att faktiskt dö på kuppen och jag har gjort något de flesta skulle tveka mer än en gång på att göra frivilligt.

Jag har ett mål. Jag kommer att uppnå det. Jag ska resa. Jag ska härifrån, se världen med killen i mitt liv.

Det är mitt mål.

Jag fixar det.

Jag fixar att fixa alla de (i jämförelse med annat) små grejer som behövs göras här hemma. Det är ju ingenting egentligen?

Vad har ens hänt?

Har jag glömt allt jag klarat av?

Har jag glömt mil-marschen med skavsår och infekterad fot? Har jag glömt när jag vägrade ge upp då jag mådde som sämst? Har jag glömt hur mycket jag frös i mitt skyttevärn som jag "sov" i, en hel natt? Har jag glömt när jag svalt i dygn? Har jag glömt när jag hade gyttja upp till hakan och badade i havet i oktober månad? Har jag glömt att jag sov under en gran en hel natt? Och det gjorde jag dessutom ensam i en mörk skog???

Nej. Det har jag inte.

Fan.

Ta dig samman. Du är soldat. Du säckar inte ihop, du biter ihop.

Fan. Vad trött jag blir på dessa humörsvängningar.

Dags att börja jobba upp mig själv igen. Det är snart jul, eller hur 63:e pluton? Här kan man inte dra fötterna efter sig!

Godnatt allihop och jag ber om ursäkt för det rörigaste och mest förbryllande inlägg jag någonsin skrivit. Sånt är livet. Sånt är mitt liv, en enda lång berg-och-dalbana.

/Soldat Eklund

(Förresten. Om ni någon gång känner som jag gjorde i början av inlägget. Bara börja skriv av er. Det kan ändra hela ert sätt att tänka för resten av dagen, eller till och med veckan ut.)

Det här var bland annat en av dem värsta dagarna för min del. (På bilden är jag dock glad då det inte hänt än). Men sen fick jag mensvärk och urinvägsinfektion på samma eftermiddag. Ni kan själva föreställa er hur kul det är att (som kvinna) behöva sitta på huk i en skog och försöka kissa. Små, små enormt svidande droppar. I en timme i streck.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej hopp! Nu ligger jag i min säng och funderar över varför det kan vara så svårt att somna just ikväll. Jag är helt slut i huvudet efter den här dagens teorilektioner, men ändå ligger jag här vaken. Lika bra att slänga iväg ett blogginlägg tänker jag då!

Idag började vi med att utbilda oss för att bli militära skyddsvakter. Det är riktigt spännande! Teorin är emellanåt tuff att hålla sig vaken på, men ganska intressant faktiskt. Idag började teorin 08.30 och slutade 16.00. Imorgon kommer vara samma, fast då har vi dessutom självstudier till 19.00. Förstår inte riktigt hur man ska orka det (med tanke på min status i huvudet efter den här dagens pass), men det är bara till och göra det. Ont om tid har vi ju tyvärr på det här utbildningsmomentet.

Om 9 dagar kommer jag alltså även ha grunderna för skyddsvakt, om allt går enligt planerna. Då kommer jag kunna (i bevakning av militärt skyddsobjekt) gripa folk. Med våld, om det är nödvändigt. Ska bli otroligt kul att lära sig olika grepp och så vidare! 😁

Nu till något helt annat! På den här bloggen så skriver jag oftast om alla de saker jag gjort, vad som varit tufft osv. I detta inlägget vill jag skriva om hur det är att befinna sig på kasern och varför jag trivs så bra i Försvarsmakten. Jag vill få med det som gör att när jag kommer ut i det civila livet, till exempel på dykarkursen som jag går, blir lite obekväm och stressad.

Jag har inte åkt hem så många helger hittills (dels på grund av att jag trivs här med en viss rekryt) och det har gjort att jag blivit så van vid att allt är så klart och tydligt jämnt. Här är struktur, här finns en trygghet i alla rutiner. Jag har blivit van vid att gå upp 0600, äta frukost, städa logementet, fixa håret, ha morgonpass, ha uppställning, ha olika aktiviteter, äta lunch 1130, mer aktiviteter och äta middag 1630 och därefter putsa kängor (och annat om så behövs) och äta kvällsfika vid 2030. Och oftast somna lite innan 2300. Jag älskar detta livet. Självklart är det inte alltid jättekul att kliva upp 0600. Självklart är det inte alltid jättekul att jämt vara omringad av människor. Självklart är det inte heller jättekul att inte alltid lyckas så bra med alla uppgifter vi ska lösa. Men på något sätt så är det ändå det. I slutändan så finns det något som gör att jag inte vill hålla på med något annat igen.

Folk frågar mig varför. Jag har egentligen inget direkt svar. Du måste bara prova och se om du känner samma sak. Innan GMU trodde jag aldrig att jag skulle älska detta livet. Jag tänkte mig mer att jag skulle plågas i 4 månader och sen gå vidare med mitt liv i det civila, gjort min del för samhället kan man säga. Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att jag skulle uppskatta skjutfältet, tidiga morgnar i en skog (som man har någon form av hatkärlek till) och inte heller det eviga gnällandet från befälen. Men det gör jag. Jag bygger mig själv genom alla sådana grejer. Varje dag utvecklas jag. Varje dag får jag känna att jag lever, inte minst när vi skriker "GODMORGON FÄNRIK" varenda eviga morgon.

Jag uppskattar även alla människor runt omkring mig. Jag uppskattar varenda en av dem. Trots att jag kanske inte kommer överens med alla till 110%, så hade jag inte viljat vara utan någon av dem. Sammanhållningen som finns, strävan efter att - tillsammans- lösa alla uppgifter är fantastisk. Viljan hos oss alla får oss att lösa uppgifter med bravur. Trots några ynka skogsbränder från fältveckan då vi slarvat med att släcka ordentligt....wups. Men ändå.

Ni som tvekar med att gå med i Försvarsmakten och göra den här utbildningen, sluta tvivla. Våga chansa. Våga lita på att du orkar 10 gånger mer än du tror. För det gör du! Det är helt otroligt vad våra kroppar klarar av så länge du har pannbenet för det.

Att ta chansen och göra den här utbildningen är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv hittills. Jag behöver inte bli, och jag är långt ifrån, den bästa rekryten här, men det ger mig så mycket erfarenheter ändå. Aldrig har jag känt till mig själv på den här nivån förut.

Värt att nämna är också att du aldrig är ensam. Utbildningen kan kännas skrämmande att tänka på. Speciellt om du, likt mig, inte är van vid att synas och höras eller ta så mycket plats i grupp. Jag har aldrig varit den som vågat ta plats mer än nödvändigt.

Nuförtiden har jag börjat våga. Jag är inte bekväm med det, men jag har ett helt annat tankesätt. Jag vågar mer.

Man brukar prata om att man ska hålla på med det man brinner för. Men är man som mig, som inte direkt hade något som jag kände att jag verkligen brann för, så är det ingen dum idé att prova något helt annorlunda mot vad du förväntas göra. Aldrig har jag varit den typen av tjej som viljat hålla på med vapen eller kasta spränggranat? Jag kunde ingenting om den här världen. Men jag provade. Och jag var livrädd. Och det var skitkul!

Jag fixade och fixar att göra saker jag aldrig trodde jag skulle klara av. Jag fixar det. Du fixar det.

Godnatt!

/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

View tracker

(Obs!Detta inlägget är skrivet lite från och till under en vecka typ. Jag började kvällen vi kom hem, därför är det lite klöddigt men jag hoppas ni kan hänga med ändå. Vill dessutom varna för ett långt inlägg. )

Söndagkväll 9/10:
I denna stund ligger alla mina kamrater och snarkar för fullt. Vi är helt och hållet utslagna efter det vi blivit utsatta för under veckans gång. Det vi gått i genom ihop går egentligen inte att beskriva på ett sätt som gör att andra förstår hur det känns, det är något man måste göra själv för att verkligen förstå vad jag menar. Men jag ska göra mitt bästa för att beskriva den gångna veckans utmaningar.

Det hela började på måndagsmorgonen. Vi stressade, som alltid när vi ska ut i fält, och vi hade vapenutlåsning. Samtliga rekryter fick ta med sig sin stridspackning och ställa upp utanför kasern. Där genomfördes en noggrann visitation av all vår materiell, vilket slutade med att vi alla stod i bara underkläder denna kyliga oktobermorgon. Jag som redan var förkyld uppskattade inte kylan direkt. Inte visste jag då att den "kyla" jag kände då, skulle komma att bli mesig i jämförelse med det som komma skulle.

Bussen anlände. Vi åkte till Remmene skjutfält och började bygga förläggning. De första dagarna var inte så farliga. Mindre mat än vanligt och mer marscherande än vanligt, men inget som gjorde att vi blev fysiskt överansträngda på något vis. Skjutandet var kul och mörkerskjutningen var lika häftig som alltid. Patrullen och eldposterna pågick som de skulle om nätterna. Det enda som skulle kunna vara något jobbigt för vissa var att inte veta exakt vad som kommer hända närmsta timmen, dagen osv.. Och hungern såklart. Men humöret hölls ändå på topp från de allra flesta.


Så kom vi fram till dagen då de lyxiga dagarna i tält blev ett minne blott. Vi fick order om att byta till löspluggsanordningen på våra vapen och fylla på våra magasin med löspatroner. Därefter gjorde vi oss marschfärdiga och gick cirka 5-6 kilometer (sa dem, det kändes längre). För mig gjordes detta på tom mage. Inte så farligt som jag trodde det skulle vara, men ryggsäcken var helt klart tung och otymplig.

Väl framme vid några röda lador var det dags att inta eldställningar för att försvara "förläggningen" (alltså ladorna). Vi fick ingen mer info än att vi skulle börja gräva värn och förbereda oss på det värsta. Hungriga och trötta som vi alla var, lyckades vi ändå få ihop ganska bra värn på kort tid. Stridsvärdet höjdes dessutom till skyarna när bästa gruppledaren hittade äpplen inne vid ladorna. Godaste äpplena jag ätit någonsin! (Dock kommer jag aldrig kunna äta äpplen någonsin igen såhär i efterhand.)

Efter någon timme, kanske två, kom gruppledaren och hämtade vår grupp för att genomföra en stridsbana. Det gick ut på att vi skulle vidta rätt åtgärder när vi stötte på fienden (som i detta fallet var sergeanter). Det var en märklig känsla att höja vapnet, sikta och skjuta löst mot en levande människa. Dock en spännande övning trots att vi var trötta som attans. Och hungriga.

Därefter fick vi veta att vi skulle byta värn med en annan grupp och sedan vidare till en annan stationsövning. Jag och min stridskamrat Jansson fick ett riktigt bra värn. Det var en djup grop och ett bra skydd framifrån. Det enda som egentligen behövdes var granris.

Framåt kvällen var stridsberedskapen förhöjd. Nu bars hörselskydd, hjälm, väst och skyddsglasögon jämt.

..och som vi blev anfallna den natten. Jag och Jansson behövde dock inte avlossa speciellt många skott eftersom fienden nästan aldrig attackerade på vårt håll. Däremot var vi ändå tvungna att hålla vakt hela natten och lyssna på när de vid en annan front stred. Fienden kastade både övningshangdranater och sköt med kulspruta. Coolt att höra och se.

Den natten sov jag nästan ingenting. Jag och Jansson turades om att sova, en vaktade 40 minuter och en sov i 40 minuter. Det var så kallt att jag inte visste vart jag skulle bli av tillslut. Så mycket som jag frös den natten har jag aldrig frusit förut. Jag skakade och skakade. Helt utan kontroll. Jansson reagerade genom att sätta sig tätt intill och dra våra stridspackningar över oss. Då blev det nån grad varmare och vi sov en timme bägge två.

Framåt morgonen började striderna avta och vi började sakta röra oss på området. Alla var trötta och hungriga. Äpplen var den enda form av mat vi fick i oss. Ingen visste vad nästa uppgift skulle vara eller när den skulle komma, så alla verkade försöka förbereda sig själva på allt. Genom att uträtta behov, byta strumpor och kanske borsta tänderna. Jag tejpade mina stackars fötter (som fått blåsor stora som plommon) och bytte strumporna som blivit ganska äckliga efter all marsch.

Så kom ordern "marschfärdiga" igen. Vi fick 15 minuter att riva allt och ställa upp. Jag blev ynklig över mina fötter såklart. Men blåsor är ju inte farligt, det gör ju bara "lite ont" fick jag höra gång på gång. Så jag bet ihop och satte ena foten framför den andra. Vid tillpassningskontrollen frågar fänriken hur jag mår. Jag tittar upp, med några ynka och fåniga tårar i ögonen, och säger att det går framåt men att det är jobbigt att halka efter och behöva springa ifatt i ledet. Då gör han något som han faktiskt inte får lov att göra egentligen, nämligen råkar "tappa" två Panodil ner i min väst. Hoppsan... Sen lät han mig leda täten framåt i min takt. Det var segt. 3 timmar marscherade vi. Karaktärsbyggande? Ja!

När vi väl kom fram till övriga befäl och den andra plutonen blev vi tillsagda att ställa upp på en liten äng. Packning av, ut med brännare, tändstickor och liggunderlag. Vi visste vad som väntade. Ensamdygnet var att hälsa välkommen!

Detta moment var det jag sett framemot mest. Men när vi stod uppställda, då jag borde vara som mest laddad, var jag så slut att jag höll på att svimma. Jag fick lägga mig på alla fyra, (livrädd för att spy inför både befäl och båda plutonerna) och återhämta mig en minut eller två.

Efter lite snabbinfo om vad vi skulle tänka på, var vi sedan igång. Vi fick vår plats och uppgifterna vi skulle lösa. Vi fick även en rå fisk, 5 potatisar och en lök att tillaga över vår eld under kvällen. Uppgifterna vi fick kan ni se på bilden här:

Jag hade lite panik i början när jag väl tagit mig in i skogen. Jag var slut i kroppen och fötterna värkte. Hur skulle jag orka? Så jag satte mig rakt ner när jag gått 100 meter in. Försökte lugna mig. Det gick inte.

Jag reste mig igen och började samla granris. Försökte att inte tänka så mycket, bara göra. När jag blev klar med min bivack var det dags att bygga nödsignalen.

En halvtimme senare började jag med maten och elden. Klockan var då 18.00 ungefär. 1 timme kvar tills mörkret kom. Jag fick igång min eld och då blev jag på något märkligt vis väldigt lugn.

Jag eldade tills klockan blev 22.30. Efter det var jag trött och ville inget annat än att sova i min lilla bivack. Jag tog på mig alla kläder jag hade i min stridspackning och till en början var jag varm. Men efter en timme började jag frysa som aldrig förr. Jag sov och vaknade minst en gång i halvtimmen av kylan.

Men jag överlevde!

Efter morgonstressen stod vi på återsamlingsplatsen och väntade på nya direktiv. Vi får ordern marschfärdiga (jag ville gråta med tanke på mina fötter) och Kaptenen berättar att våra nödsignaler har synts så pass mycket att en helikopter kommit för att rädda oss. 1 kilometer iväg.

09.00 skulle vår räddningstransport ta oss härifrån. Det blev språngmarsch i 1 kilometer och mina tårar kunde inte sluta rinna. Mina fötter gjorde så fruktansvärt ont. Mina kamrater pushade på att jag skulle fortsätta kämpa, vilket jag såklart gjorde. Inte en chans att jag skulle ge upp. Det är mycket tack vare mina kamrater som jag faktiskt tog mig igenom den där kilometern. Och när dem börjar utropa "JAG SER EN BUSS!" var det inte så svårt att kuta på sista biten.

Vi hann i tid! Men något kändes skumt. Det var bara lördagsmorgon och vi hade inte ens varit ute i fält i en hel vecka som väntat. Jag märkte att många var helt inställda på att få komma hem. Inte skulle de hyra en hel buss bara för att luras?

Vi åkte buss i en timme. Jag grät en skvätt till för att jag vara så lättad bara av att få sitta ner och låta mina fötter vila.

Vi närmade oss garnisonen med stormsteg och när vi var ungefär 10 minuter ifrån, så var till och med mina förhoppningar alldeles för höga. Jag började bli mer och mer säker på att vi skulle få komma hem igen.

Stämningen på bussen var härlig, de allra flesta pratade om all mat de skulle käka och hur skönt de skulle sova.

Men icke. Fem minuter från garnisonen svänger bussen av. Det blir knäpptyst på bussen. Aldrig har jag sett så många hopplöst trötta ögon på en och samma gång. Och det blev inte bättre av att vi ser en skylt med texten "Sisjö skjutfält".

Vi kliver av bussen. Vinden blåser och vi ser alla befälen stå framför oss. Vissa ser lite nöjda ut, andra är bara allvarliga. Där och då inser vi nog alla att vår största utmaning börjar nu. Den senaste veckan var bara uppvärmning. Vi har inte mött helvetet förrän nu.

Detta var egentligen bara psykiskt jobbigt. Speciellt när vi inte ens vet om vi kan lita på att vi "bara" skulle vara där i 24 timmar till som Kaptenen sa. Samma Kapten som en timme tidigare sagt att vi skulle få komma hem. Hur skulle vi veta om de inte planerar att låta oss stanna i 3 dygn till?

Kaptenen höll ett tal om att vår utmaning börjar nu, att vi skulle genomföra soldatprovet detta dygnet och att det är nu det gäller. Det är nu vi bevisar vad vi kan. Soldatprovet består av att ha lite mat, lite sömn, hög fysisk ansträngning, fortsätta lösa uppgifter och hålla så högt stridsvärde som möjligt.

Befälen började med att lura oss igen. De sa att vi skulle marschera 1 mil till. Alla fick göra sig redo, och alla fick öva på att ta av och på packningen på under 30 sekunder. Vi övade på att marschera och sedan ha en kort rast samt vad som skulle genomföras under rasten. Man skulle hinna byta strumpor och eventuellt tröja också.

Helt ärligt så slarvade jag med det. Jag bytte varken strumpor eller tröja. Jag hade så ont i fötterna när jag gick, så när vi väl fick rast valde jag att bara ha rast. Jävligt dumt. Ni kommer förstå längre ner varför..

När vi gått 1 kilometer visade det sig att vi skulle ha stationsövningar. Dessa övningar var bland annat att vi skulle sätta ihop en sjukbår, transportera en "skadad" på den och göra detta på tid. På en annan station skulle vi putta en bil mellan två koner så många gånger vi kunde under 15 minuter och på en annan skulle vi sätta ihop och ta isär vapnet så snabbt vi kunde. Sista stationen bestod av att få på och av skyddsutrustningen så snabbt man kunde och kunna hjälpa en kamrat som svimmat av och inte kunde få på sig sin själv.

När detta var klart fick vi order om att lägga ut alla grejer ur vår stridspackning på ett liggunderlag. Befälet gick därefter igenom allas packningar för att kolla om man hade några fuktiga plagg. I detta fallet skulle man ha det eftersom han då kunde avgöra om man slarvat med att byta eller inte. Jag som då inte hade bytt några fick ta till med skämskudden.

Efter det var klart var det dags för korum med fältpastorn. Jag är inte religiös på något vis, men det var det bästa på hela den dagen ändå. Pastorn gav oss hopp och styrka genom ett motiverande tal och några psalmer. Vi fick lite tid för återhämtning.

Efter det fick vi mat. En frystorkad måltid per stridspar. Jag bestämde mig då också för att byta strumpor. Vilket var tur. För då upptäckte jag att hela sidan på min högerfot var blå/lila/röd och dessutom svullen. Konstigt att jag hade haft ont? Jag hade gått med den där foten hela dagen och tänkt att det bara varit blåsor. Aldrig mer kommer jag slarva med strumpbyten. Det där borde ha upptäckts mycket tidigare då jag fortfarande har ont i den idag. Och går på penicillin eftersom den är infekterad.

Jag gick till ett befäl och fick foten lindad och i högläge. Och en order om att inte delta när de andra springer. De andra togs till en bana som de skulle springa så många varv de kunde. Vissa spydde fick jag höra.

När de kom tillbaks och jag hade lyckats få på mig mina kängor igen, var det dags att bygga förläggning bestående av gruppbivacker. Det hade börjat skymma så den uppgiften blev genast svårare. Vår grupp hade gott samarbete och lyckades väldigt bra med vår lilla bivack. Trots att befälen skrattade åt oss när de såg hur lite ved vi hade, men vi löste det ändå.

Kvällens aktivitet bestod av att vi som grupp skulle tävla mot de andra grupperna om olika priser. Priserna var mat av olika slag. Pris nummer 1 hade mest mat och pris 8 hade minst. Befälen hade gömt olika lappar med nummer mellan 1-8 i skogen och märkt ut på en karta var dessa numren var placerade. Nummer 1 var såklart längst iväg för att den var mest värd. Vi fick 15 minuter på oss att hitta en lapp eller flera. Däremot var hela laget tvungna att vara tillbaka för att kunna lösa in en lapp och varje grupp fick bara lösa in en var. Min grupp hittade ingen lapp, men hade turen att få lapp nummer 3 av en annan grupp.

Vi bestämde oss för att spara på maten till morgonen efter då vi skulle genomföra slutetappen på soldatprovet som bestod av en språngmarsch på 4 kilometer.

Under natten skulle varje grupp ha både eldpost och patrullpost. Allt för att vi skulle få så lite sömn som möjligt. Klockan 23 gick jag och la mig. Klockan 00.00 hade jag patrullpost till 01.30. 02.30 hade jag eldpost till 04.00 och jag skulle sedan haft patrull från 04.30-06.00.

Så blev det dock inte. Klockan 04.10 ungefär ljöd ett horn. Befälen väckte oss och vi fick 15 minuter på oss att riva förläggningen.

Under uppställningen, då vi fått order om att lasta in våra packningar i containern, passade vi på att trycka i oss maten vi fått kvällen innan. Bestående av 7 kex, en apelsinkaka och en frystorkad måltid. Ganska mycket mat om man jämför med andra grupper. Vissa grupper fick endast en liten påse nötter att dela på 7 personer.


När inlastningen var klar fick vi veta att vi kunde få frukost om vi tog oss till en annan position under en viss tid. Vi började marschera och jag halkade efter ganska snabbt. Fick springa ikapp i ledet fastän jag inte borde med den foten, men där och då kändes det rätt. Jag gav ta mig fan inte upp. De hade behövt släpa mig därifrån om jag skulle avstå från någon övning.

Vilket de tillslut gjorde. Vi kom fram, fick vår "frukost" som bestod av en apelsinkaka och när jag ätit upp ropar fänriken på mig. Jag rusar fram, haltande, och fänriken börjar med att säga: "Där är du ju, ta det lugnt nu. Du ska gå in och sätta dig i den varma bilen där borta. Detta är ingen förlust, du har stretat på så in i helvete men vi vill inte ha dig haltande resten av livet.".

Jag fattade knappt vad som hände. Där och då blev jag så frustrerad så jag började lipa igen. Jag ville ju göra soldatprovet, fattade dem inte det??

Idag är jag dock förbannat tacksam att jag inte var med. Mina kamrater berättade att terrängen varit hemsk och att min fot inte hade orkat det alls. Jag är därför tacksam över att fänriken var hjälpsam nog att tänka åt mig.

De andra genomförde en marsch på 3 kilometer in i skogen och efter det en språngmarsch på 4 kilometer. När de kom i mål blev de tvingade att bära en tung bår hela vägen till parkeringen där bussen väntade.

Vi skulle få komma hem. Eller?

Lyckan och lättnaden var enorm när bussen rullade in på garnisonen. Alla andades ut. Nu kunde de väll knappast utsätta oss för mer skit?

Men jodå. När vi klev av fick vi order om att genomföra stridshinderbanan. Jag fick återigen avstå. Och jag var galet imponerad över att få se mina kamrater ta sig genom hinderbanan. För att inte tala om vilka krigare de såg ut att vara när de tog sig genom havshindret utan att gnälla en enda gång.

När detta var klart, var övningen äntligen avslutad. Helvetesveckan var över och vi fick käka den godaste hamburgaren någonsin.

Nu återstod bara vård av all material med början med vår egen. Här är listan på det som skulle göras den kvällen då vi bara ville gå och lägga oss:

Trots allt var vi alla ändå enormt lyckliga bara av att få vara hemma igen.

Så vad hände med mitt soldatprov då? Jo, jag har faktiskt fått den fantastiska möjligheten att genomföra det om ett par veckor. Vilket är helt otroligt. I vanliga fall hade man behövt vänta ett år för att få genomföra det.

Men oavsett så har jag nu en genomförd och godkänd Aldrig ge upp -vecka. Ingenting är omöjligt och jag är så jäkla stolt över mig själv.


Nedan följer lite bilder från Aldrig ge upp-festen och hur jag såg ut efter hemkomsten:

Här kommer lite andra bilder från i veckan och nu i helgen när bästa vännen var här uppe❤️

Håller på att plugga för att kunna examinera i en dykarkurs jag går vid sidan av den militära utbildningen. Inte lätt när man blir attackerad med kärlek samtidigt...

Efter den följer en bild på torsdagsmaten. Ärtsoppa och pannkakor (!!) är numera en svårslagen favorit.

Hoppas ni fick en trevlig läsning!

/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

Dagen började med att jag blev väckt 05.40 för att jag behövde upp och packa min stridspackning. Detta skulle jag ha gjort kvällen innan, men tiden tappades bort i soldathemmet med några av alla underbara människor här. Det visade sig att vissa rekryter har en enorm talang när det kommer till att sjunga, spela instrument och beatboxa. Vi andra fick alltså en konsert vi sent glömmer igårkväll😍

När stridspackningen, håret och sängen var klar var det dags för frulle. Idag bjöd konungen på mannagrynsgröt och redan då kände jag att det skulle bli en bra dag, haha.

Efter frulle, städning och vapenutlåsning blev det tid att bege sig mot Säve skjutbana. Dock var det inte vår pluton som fick äran att skjuta idag, det ska vi göra imorgon. Vår pluton fick tips hur vi överlever i skogen ensamma och med allt vad det innebär.

Det börjar märkas av en viss spänning inför vår "Aldrig Ge Upp- vecka". Vi vet inte vad som väntar oss och det enda rådet vi fått hittills är att bulka upp oss ordentligt med mat denna veckan. Vår sergeant sa till oss att bara fullständigt trycka ner så mycket vi kan typ. Därför sitter vi (jag, Hansson, Mirena och Nyberg) just nu med varsin Hemmakväll-påse och ser på TV. Chill.

Nästa vecka kommer bli tuff. Vi kommer vara i fält i 8 dagar. Vi kommer få ytterst lite mat och sömn. Vi kommer vara ett helt dygn ensamma (alltså en och en) i en mörk, kall skog och helt enkelt bara överleva.

Jag är nervös, men jag är faktiskt desto mer förväntansfull. Äntligen sätts vi på prov!

Efter vi kom hem från skjutbanan fick vi i uppgift att ta på oss regnställ och ta med gasmask till uppställningen. Vi visste vad som var att vänta. Tårgaskammare, tjihoo! Ännu en milstolpe i varje soldats resa.

Väl inne i tältet, som var helt fullt av en tjock och vit rök, var jag en av dem som inte kände av gasen alls. Jag kände av den när vi sjöng första versen i nationalsången, men annars ingenting. Då sved det lite i halsen.

Dock fick jag känna på hur det kändes utan masken och utanför tältet när de precis tänt på gasen. Jag hade inte fått på mig masken och kände direkt hur ögonen började klia, hur näsan började rinna och hur det sved på dessa ställen också. Intressant.

Efter det var det dags för en timmes utomhusaktivitet, vilket för kvällen blev exercis.

Tjänsten tog slut 19.30 och vi är nu i stort behov av en god natts sömn. Imorgon väntar en skjutexaminering som kräver fullt fokus. Men det fixar jag!

Godnatt!
/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

Det är helt fantastiskt hur skitig och äcklig man känner sig redan efter två dagar i fält. Man slutar känna igen sin egen doft. Varje morgon frågar jag mig själv varför jag utsätter mig själv för den här skiten. Man vaknar upp antingen svettig så man håller på att avlida eller så fryser man. Man tar på sig alla sina kläder, tar sitt vapen och väst som man haft ovanför huvudet hela natten och traskar ut i kylan klockan 0600. Vapnet och stridsvästen har vi alltid nära till hands, man vet ju aldrig när ryssen slår till och vi måste "BESÄTT ELDSTÄLLNINGARNA!!" som det så fint heter. De allra flesta låg beredda på just de orden under nästan alla nätter i tältet. Sista natten sov jag till och med i min uniform för att slippa panikstressen med att få med mig all skit till värnet. Men dessa orden kom dock inte under någon av nätterna, till allas stora lättnad och förvåning.

Vi fick däremot skjuta en hel del! Jag uppskattade skjutningen riktigt mycket dessa dagarna. Vi fick samarbeta som grupp och lära oss hur vi agerar i olika stridssituationer, så som i en duell eller om vi upptäcker fienden före dem upptäcker oss osv.

Häftigast av allt var såklart handgrantskastningen. Jag har aldrig känt mig så liten i hela mitt liv (och med tanke på min längd så är det ganska rejält då). Jag var självfallet nervös när jag skulle kasta, men samtidigt var jag trygg för jag hade en av de bästa befälen bredvid mig som lugnat ner oss alla innan det var dags. Efteråt skakade jag av adrenalinkicken som slog in när min granat hade sprängts. Sprinten har jag i säkert förvar för att få med mig tur in i krig. Taktiskt.

Samma dag fick vi också examinera i närkamp. Det gick ut på att vi skulle ta oss igenom en bana med olika "hinder". Till exempel stå och boxa på en mits tills armarna hängde som trasor, försvara sig med vapnet mot någon som försökte attackera en och därefter springa fram och skjuta 4 skott på en måltavla. 2 skott behövde träffa för att bli godkänd. Detta gjordes i stekande sol och på ett öppet fält typ. Men jag överlevde och blev godkänd på första försöket. Det blev en bra dag👏🏻

Övriga dagar befann vi oss på skjutfältet och fick examinera oss i olika moment även där. Om nätterna satt vi patrull- eller eldpost i cirka 1 timme var. Att sitta eldpost kan vara ganska underhållande. Speciellt i tältlag 1 fick jag höra. Där hade en rekryt vaknat till, sett att eldposten stretchade sina handleder och trott att hon gjorde tecknet för samling. Rekryten började då (något sömndrucken) göra tecknet för samling och försökte få liv i kamraten bredvid. "Vakna, vakna- samling!!". Kamraten flyger upp i panik och fattar ingenting. Vadå samling, i tältet??? Därefter lägger sig rekryten ner och somnar om och hon som sitter eldpost ber kamraten lägga sig ner också. GMU-drömmarna slår till igen!😂

På bussen på väg hem till vår (älskade) garnison sjöng vi för födelsedagsgrisen som fyllde 20 år och käkade chokladbollar. Gissa om vi var nöjda med att ha tryckt ner två paket delicatobollar i stridspackningen😍

Resten av dagen gick åt till att vårda samtlig materiell, vilket tog ungefär 4 timmar. Men vi gjorde så pass bra ifrån oss att vi fick permission efter det. Hurra!

Dock var det i princip ingen som orkade göra något vettigt. Så det fick bli kladdkaka, skitsnack och trevligt sällskap i soldathemmet.

Nu orkar jag inte få ner mer ikväll. Filmen "En bro för mycket" ska ses och kvällsfikat ska käkas klart innan läggdags. Imorgon är det fredag- ÄNTLIGEN!! 😍😃💃🏼👏🏻

/ Rekryt Eklund

Födelsedagsgrisen🐷

Likes

Comments

Äntligen har jag tiden och orken att skriva av mig lite igen! Mycket har såklart hänt sen sist, här går inte en dag utan nya lärdomar och utmaningar både psykiskt och fysiskt. Så nedan följer lite om vad som hänt den senaste tiden!

Hela förra veckan var vår pluton liggandes i fält. Vad innebär då det? Jo, vi åkte 2 timmar och 45 minuter hemifrån och hamnade mitt ute i ingenting. Vi fick sätta upp förläggning med allt vad det innebar och om dagarna ägnade vi oss åt att bland annat skjuta. Vi lärde oss hur man som enskild soldat agerar i strid. Otroligt spännande, men så varmt!! I slutet av dagen kunde man krama ut svett från min tröja . Fräscht.

Det tuffaste med att ligga ute är dock simpla saker som att till exempel byta strumpor, tvätta sig, gå på "toa"(en pinne och grop i marken under typ) och sova. Varje litet moment tar så lång tid att ta sig igenom och man blir svettig av allt. Till och med när man ska tvätta sig blir man svettig. I alla fall för oss tjejer som valde att inte visa oss helnäck inför grabbarna och befälen. Vi var tvungna att bära vår värmejacka. Galet osmidigt...

För övrigt tyckte jag ändå allt gick bra. Jag blev godkänd på alla utbildningskontroller och livet kändes fantastiskt skönt i fredags. Inte bara för att vi kom hem till garnisonen dock, utan även för att sammanhållningen i plutonen har växt något enormt. Även om vi bråkar ibland, blir irriterade och gråter så är vi ändå alla sammansvetsade och redo när det gäller.

På fredagen rådde dock permis-förbud för att våra befäl var oroliga att vi skulle dra ut på krogen och supa. Skulle vi väll aldrig..🙈🙈

Detta gällde däremot inte på lördagen! Jag och några av my best bae's drog därför och badade efter vi gjort klart lördagstjänsten. Bättre sätt att spendera lördagen på än så får man leta efter😍

Denna veckan har vi haft föreläsningar, bland annat en om döden. Det var ingen rolig föreläsning. Helt klart tänkvärt att fundera över, men ett tag blev det lite för mycket för mitt huvud. Det är tufft att vara långt hemifrån om det skulle hända någon något. För första gången upplevde jag en enorm längtan hem. Jag ville bara hem och krama om alla och så vidare. Det kan tyckas vara konstigt att jag inte längtat hem mer än så tidigare, men för mig känns det normalt. Jag är van vid att kunna stänga ute alla jobbiga känslor och bara fokusera på det som händer just för stunden. Men ibland rasar den där muren och så kommer väldigt mycket känslor samtidigt.

Idag har dock varit en rolig dag! Vi började dagen med de dagliga rutinerna och efter det hade vi lektion om olika giftgaser osv. Intressant! Efter lunch hade vi närkamp. Det har lätt varit bland det roligaste hittills. Jag fullkomligt älskade det. Närkamp är ungefär som boxning fast 10 gånger så roligt, det är mer på riktigt kan man säga. Dock körde vi det 4 timmar i sträck. Och det ska vi göra 3 dagar i rad. Så på fredag kommer mitt stridsvärde vara ganska lågt.

Tur att man ska återhämta sig med en heldag på Liseberg på lördag. Som jag längtar! Bästa belöningen efter dessa veckorna😍

Nu snarkar alla i mitt logement gott och jag borde haka på dem. Min stridsparskamrat är dock underhållande att lyssna på. Nyss pratade han i sömnen och sa "Ligger vattenflaskan på 2,25??!" två gånger i rad (och lät lite panikslagen) sen fortsatte han med "Segbe, vad var det som hände där borta förut?". Hmm.. GMU-drömmarna börjar gå över styr.

Godnatt!

/En stark (men trött) rekryt

Likes

Comments

Idag har vi fått skjuta för första gången! Killarna var överexalterade och de flesta tjejerna verkade mest rycka på axlarna. Däribland även jag. Jag trodde jag skulle bli nervös, men jag var för upptagen med att fokusera på att låta bli att börja gråta. Ja, ni läste rätt, gråta.

Varför då kan man ju undra. Helt ärligt var det ingen stor grej egentligen. Jag hade en dålig dag helt enkelt. Jag rörde mig långsamt vad jag än skulle göra och blev hela tiden sist med uppgifterna. Det här med att vara sist är egentligen ingen stor grej det heller. Men när man är sist gång på gång på gång, brister något inom en tillslut. När en hel pluton står och väntar på att man ska bli klar med att fylla magasin är det inte speciellt kul. Inte heller när sergeanten stirrar på en med en blick som säger mer än tusen ord.

Så ja, där stod jag och försökte hålla ihop mig själv. Det gick sådär. Och det var pinsamt.

Men det gick. Och jag sköt. Jag sköt helt okej verkade det som.

Dagens höjdpunkter däremot är återigen alla människor runtomkring mig. En snabb blick, ett litet leende, en klapp på ryggen, en snabb kram eller bara några få ord kan vända hela ens humör till det bättre. Och det gjorde det också! Man blir påmind om att man inte är ensam om att misslyckas ibland. Vi alla har gjort det och gör det hela tiden.


Även igår hände något som jag också tyckte var ganska pinsamt. Vi ställde upp, 2 plutoner, utanför kasern i gassande solsken för att vänta på vår kompanichef. Chefen kommer ut och börjar tala om vem han är, vad han har för arbetsuppgifter, samt vad vi gör där osv. Mer kommer jag inte ihåg eftersom jag från ingenstans börjar må illa. Och börjar kallsvettas. Och så kom yrseln. Och så får jag panik. Tankarna far rundor i huvudet. Jag vet ju att jag absolut inte kan avbryta kompanichefen mitt i hans tal, men vad ska jag annars göra? När jag känner mig svimfärdig räcker jag upp handen och han svarar "JAG SVARAR INTE PÅ NÅGRA FRÅGOR".
Ungefär då grep jag tag i min kamrat bredvid för jag var på väg neråt. Då reagerar chefen och säger då istället "ta med din kamrat in i skuggan". Jag stapplar fram, hängandes på Segbe och när vi äntligen kommer in i skuggan dunsar jag ner längs husväggen. Sergeanten kommer springande och frågar hur jag mår. Jag hör honom knappt, det låter som om jag har hörselskydd på mig. Så mitt svar blir "jag hör dig inte?!". Han ber mig lägga mig ner och med fötterna i vädret. Och så börjar allt återställa sig. Och mina tårar börjar rinna. Inte för att jag hade ont eller så, mer på grund av att jag kände mig så svag, inför kompanichefen och allt.
Sergeanten försökte småprata, om vad minns jag inte, men han var otroligt duktig på att få mig på fötterna igen. Så mild har jag aldrig märkt av honom tidigare.

Så vad hände? Solsting. Japp. That's it.

Jag lärde mig en läxa; drick vatten. I mängder. Trots att det känns som om man inte hinner, så måste det prioriteras.


Nu måste jag sova kära vänner! Imorgon är det ingen vanlig dag för jag fyller ju faktiskt 19 år💃🏼 Det kommer nog kännas ganska vanligt ändå dock.,, Ännu en exakt likadan dag på skjutbanan. Bara till o göra det.

Godnatt!

/ Rekryt Eklund

Här är jag och rekryt Jansson efter vapenvård. Jag är något liten för min overall..

  • 1459 readers

Likes

Comments

Vips, så vart den helgen över. Nu sitter jag återigen på tåget påväg "hem" till garnisonen. Det var jobbigt att säga hejdå till mamma, pappa och mormor på stationen och samtidigt veta att jag inte kommer få träffa dem igen på en månads tid. Samma sak gäller såklart min älskade lilla lillasyster❤️ Självklart hade mamma tårar i ögonen och självklart kunde jag inte göra något annat än att försöka skratta undan mina egna. Jag gråter också, men bara inombords när det blir jobbigt. Jag är ett sånt där freak som skrattar istället för att börja stortjuta som jag egentligen borde göra.

Men trots att det är jobbigt att vara hemifrån en längre tid, så försöker jag tänka att det är bara 4 månader av mitt liv. 4 månader är ingenting.

Eftersom jag har enormt tråkigt nu på tåget, så tänkte jag skriva ner lite grejer som hänt under dessa två veckor. Jag har insett att på min blogg och instagram verkar det som om jag är "Rekryt Perfekt", men jag är långt ifrån det. Så här kommer lite mindre roliga händelser (som jag nu ändå kan skratta åt):

# För er som inte har koll på lagarna, så finns det en lag som säger att man inte får vara längre än 1,25 meter ifrån sitt vapen. Det är en bebis med andra ord. Och vad gör jag första dagen? Springer ifrån det,- såklart. Vi hade övat i flera timmar (typ 6) med att göra patron ur och ladda magasin, så mina händer hade börjat bli såriga. Jag bestämde mig därför för att hämta mina handskar som låg på andra sidan gympahallen. Jag placerade vapnet med mynningen i ofarlig riktning, och sen sprang jag därifrån. När jag kom tillbaka 10 sekunder senare tittade mina kamrater med skräck i blicken på mig. Jag insåg mitt misstag och vände mig snabbt om mot vårt befäl. Han hade sett det naturligtvis. Jag ville på riktigt dö just i den stunden. Men istället för att förste sergeanten började skrika på mig, så började han göra armhävningar och frågade mig om han hade varit otydlig. Sen bad han mig att säga "stopp" när jag tyckte att han hade straffats nog för sin "otydlighet". Jag skämdes ihjäl och mina kamrater led med mig. Men det var bara att skaka av sig det.

# I fredags var jag på riktigt glatt humör. Vi höll på att städa och jag hade fått mitt älskade kaffe vid lunchen, så hyper var jag. Som en duracellkanin ungefär. Jag hade just hämtat en dammtrasa och kom in i logementet- studsande som bara jag kan- och utropar "JAG ÄR SÅ JÄVLA TAGGAD!!". Det jag inte la märke till var att en av sergeanterna också var i rummet. Jag snurrade runt och han flinade mot mig och sa något jag inte riktigt kommer ihåg nu för jag var så generad.

# Vid ett tillfälle övade vår pluton på att "lämna av" till vår sergeant. Jag var supernervös eftersom jag hela tiden glömde vad jag skulle säga, samt att man dessutom skulle göra rätt rörelse vid rätt tillfälle. Alla de olika grupperna i vår pluton inkluderar 6 stycken rekryter, så det dem säger är "Sergeant, tredje grupp, närvarande 6-samtliga". Lätt, eller hur? Men i vår grupp är vi 7 stycken. Så på grund av min nervositet började jag hacka fram orden och sa tillslut "sergeant, fjärde grupp, närvarande 6-samtliga". Sergeanten tittar på mig och säger "Ni är 7???". Oj, ja, just det. Hallå där fröken virrpanna!

# En annan sak som var lite korkat gjort från min sida, var när vi fick order om att packa ner vår vapenrem. Befälet förklarade att den låg i en grön påse, så jag tog ut remmen och la i min stridsväst som jag skulle. Vid ett senare tillfälle när vi väl skulle sätta fast remmen bad sergeanten oss att hålla upp det svarta lilla fästet som vi tydligen också skulle ha tagit med oss. Den hade inte jag gjort, men nästintill alla andra hade den. Detta gjorde naturligtvis att man blev lite uthängd. Men jag fick mitt straff genom att jag fick gå och bära på vapnet hela den dagen också. Jag orkade knappt duscha håret den kvällen, armarna hängde som två cementklumpar längs kroppen.

# Ett av våra befäl är lite mer skojig än de andra befälen. Med detta befäl kan man prata som vanligt med, utan att känna att man håller på att kissa ner sig av nervositet. Det gjorde dock också att jag vid ett tillfälle slängde ur mig orden "Du! Har du nycklarna till låset där uppe, eller??". Maria Linnea Celine Bakochfram Eklund, vem är du ens? REGEL NUMMER ETT; Tilltala aldrig ett befäl med "du"?! Befälet tittade lite underligt på mig och sa "Du:ade rekryt Eklund precis mig?". Jag fick skamset svara "ja, jag är inte van än". Han sa lite saker som jag förträngt för det var för pinsamt, men efter det skämtade han lite som vanligt så jag kände mig lugn igen. Men ändå? Borde jag inte veta bättre efter 1,5 veckas tid som då passerat? Tydligen inte.

Det har självklart hänt mängder med andra pinsamma saker, men jag fick välja ut ett fåtal av dem för att inte tråka ut er fullständigt. Så nu vet ni, jag är långt ifrån perfekt och jag är helt okej med att vara just det. Att jag är så förvirrad är en del av min charm ;)

Pussar!
/ Rekryt Eklund

Såhär spenderades helgen. Skitsnack och goda drinkar med underbar vän. Välbehövligt!

Likes

Comments

Både igår och idag har vår grupp bubblat över av förväntan efter vår första helgpermission. Under 2 veckors tid har vi inte fått lämna garnisonen. Så nu, när jag äntligen kommit till ro på tåget, kan jag omöjligt sluta beklaga mig över hur värdelösa folk är på att inte stänga sina fickor och gå ordentligt. Jag och min käre kollega gick (utan större eftertanke) i takt hela vägen till spårvagnen. Vi har blivit arbetsskadade efter bara två veckor😂.

Annars känns det otroligt skönt att vara ute igen. Jag har saknat att kunna göra som jag vill utan att vara rädd att det inte skulle vara tillåtet. Jag kan tilltala folk utan att behöva kolla vilken grad dem har, vilket också är skönt.

Men, -jag är redan rastlös. Och jag saknar redan min uniform, den är förvånansvärt bekväm. Jag saknar även min grupp. Förstår inte hur vi lyckats komma varandra så nära på så kort tid. Jag kommer sakna att inte vakna av att gruppens göteborgare utropar "JAG VILL INTE" varje gång alarmet ringer kl 05.40. Jag kommer sakna att inte vakna mitt i natten av att min kollega pratar i sömnen. Jag kommer sakna att inte få vara runt dessa fantastiska människor dagarna i ända. Men men, på måndag är jag där igen.

Dagens höger-vänster-om (dvs då vi går ur tjänst) var dock annorlunda i jämförelse med hur det brukar gå till. I vanlig ordning brukar vi ställa upp oss i två rader, ropa/skrika "godkväll sergeant/förste sergeant/löjtnant" och därefter göra ett marsch-steg på deras order. Men idag kom kompanichefen, gav oss lite visdomsord och sen sjöng vi nationalsången. Det var mäktigt. Båda plutonerna klämde i för fullt och jag fick rysningar i hela kroppen. Vi var stolta över vår första tid på garnisonen. När vi sjungit klart fick vi dock höra att vi ALDRIG skulle söka till Idol... 😂Sen var vi ur tjänst, äntligen!

I matsalen bjöds det på pizza och nu sitter jag på SJ-snabbtåg och skriver. Mina hemresor är för övrigt gratis💃🏼

Jag ska njuta till fullo denna helgen, och vila mina armar. Vapnet vi övat ladda och göra "patron ur" är tungt att bära på (5,8 kg). Speciellt i 8 timmar och 2 dagar i streck. Vi har inte fått skjuta än, det är inte dags förrän på måndag. Jag längtar😍

Hoppas ni får en härlig helg!

/ Rekryt Eklund

Sjukt starka 👆🏻

Likes

Comments

Så kom den där dagen då allting bara gick utför fullständigt. Vår grupp vaknade allihop väldigt trötta och ingen utvilad.

Under dagens gång hade vi lektioner inom vapenhantering, och efter det bestämde sig vår sergeant för att vi skulle få pyssla ihop våra stridsbälten/västar. Det var rena rama (ursäkta språket) helvetet att få ihop den skiten. Det blev inte bättre av att man hade tidspress och en grupp andra förvirrade människor runt sig som alla behövde hjälp. Vi gjorde vad vi kunde, men fick ändå omvisitation och en aningen sur sergeant på oss. När vi äntligen var klara med dem, fick vi 20 minuter på oss att packa vår stridsväska. 20 minuter kan tyckas vara lång tid, men min grupp var uppe i helvarv och i vårt logement utbröt ett kaos.

20 minuter senare hade vi en asförbannad sergeant som var mycket missnöjd med hela plutonens prestation. Han började läsa upp sakerna som skulle finnas i väskan. Alla fick hålla upp sakerna tills han sett att alla hade dem. Hade man inte saken fick man (inte jag en enda gång, tack gode gud) springa in i logementet med svansen mellan benen och hämta den.

När allt det var klart fick hela vår pluton en rejäl avhyvling från sergeanten. Vi höll inte måttet.

Sergeanten lämnade oss skamsna och for iväg i väldig fart. Han var stressad och trött på oss.

Sånna här händelser är sällan kul. Det är aldrig kul och känna sig otillräcklig fastän man gör sitt allra yttersta i alla lägen. Men så länge vår grupp fortsätter att arbeta som individer istället för som ett team, så kommer vi inte kunna prestera till max. Idag var en sån dag. Idag var en sån dag då vi borde sansat oss och tänkt till; "hur ska vi, allihop, lösa denna uppgiften?".

Imorgon är en ny dag, vi hämtar nya krafter & kör all in. Vi fixar detta.

/ En trött rekryt

💎💎Tur man har en bra grupp i alla fall💎💎

Likes

Comments

Instagram@celineeklund

Twitter
celineeklund