Här kommer ett ganska personligt inlägg. Jag behövde få ur mig allt. Trevlig läsning för er som orkar!


Ni där hemma som känner mig väl (eller alternativt varit en del av 63:e pluton <3), är medvetna om att jag under hela min tonårstid har haft stora bekymmer med urinvägsinfektioner. Det började redan på högstadiet. Då tyckte jag det var både pinsamt och jobbigt. Idag struntar jag i vad folk tycker & tänker för mig är det inte märkvärdigt längre. Jag har gått på så många penicillinkurer att jag tappat räkningen efter min 15:e gång. Vid ett tillfälle blev jag resistent mot viss typ av antibiotika. Tack och lov försvann dessa bakterier (ESBL) efter ett tag.

Jag har gått på minst 10 gynekologundersökningar, jag har gjort ultraljud minst 4 gånger, träffat olika läkare på olika vårdcentraler och även varit på Centralsjukhuset i Kristianstad. Ingen finner svar på varför jag blir drabbad gång på gång.

Utöver alla dessa undersökningar, får jag dessutom stå ut med smärtan och oroligheten kring att inte riktigt veta vad som faktiskt är fel. Jag har gjort allt läkaren bett mig om. Drick den (förbannade) tranbärsjuicen, drick vatten i mängder, kissa direkt när du vaknar, kissa direkt efter sex, kissa minst 5 gånger om dagen, torka dig på "rätt sätt" (kommer inte gå in mer på hur det går till), tvätta inte med tvål som innehåller parfym, bär bomullstrosor, undvik stringtrosor, drick c-vitaminbrustabletter (fungerar ibland, men tillfälligt), ställ dig upp när du kissat klart och sätt dig igen för att få ut det sista.....och så vidare i all oändlighet.

Och det bara fortsätter. Varenda gång jag kissar så hugger det, sticker, svider eller någon annan smärta som jag blivit van vid.

När jag gick min militära grundutbildning hade jag 5 (eller 6?) antibiotika kurer på 4 månader. Gissa hur roligt det var i skogen med 1 decimeter snö under rumpan? Gissa hur fånig jag kände mig när jag hela tiden behövde springa till läkaren, be om mer tid på toaletten osv osv. Ingen vinnare ute i fält kan man säga. Läkaren där skickade en remiss till Centralsjukhuset i Kristianstad. Here we go again, tänkte jag och anande redan svaret.

Ännu en gyn-undersökning. De kollade allt väldigt grundligt. De tog urinprov, gjorde ultraljud, kollade om jag fick ut allt när jag kissade, jag fick förklara hur jag kände (hur hopplös jag kände mig) och så vidare.

Och vet ni vad? Allt var bra. Allt! Hon tillade dock att man ibland kan bli överkänslig just på det området om man har haft mycket urinvägsinfektioner.

Det beskedet borde glädja en patient. Jag var ju frisk!

Jag gick därifrån med tårar i ögonen och kunde inte förstå hur det ska behöva vara såhär.

Där och då gav jag upp hoppet. Insåg att jag aldrig skulle få min lösning. Det var såhär min kropp fått för sig att fungera.

Tills för ett par dagar sedan. Jag sökte hjälp mot en oregelbunden och väldigt långdragen mensvärk (3 veckor) här i Hua Hin. Jag blev orolig att min hormonspiral hamnat konstigt eller något åt det hållet.

Jag fick träffa en gynekolog. Han gyn-undersökte i cirka 3 minuter(vilket är jäkligt snabbt för att vara gyn), tog prover, gjorde ultraljud och drog slutsatsen att jag hade någon form av infektion. Ehm..jaha? Vart då?? I urinröret. Nähä..menar du det. Han kunde inte se mycket andra fel med min spiral, äggledarna osv.

Jag fick en antibiotikaspruta (på rumpan. Det var intressant. Tänker inte nämna mer.) och en kur att ta i 10 dagar, samt ett återbesök om 7 dagar då han hade mer svar på proverna.

Det tog 3 dagar sen kom jag ut från badrummet och log saligt mot mamma och Mergim. "Vad ler du för??". Jag fick tårar i ögonen och sa att jag för första gången på år kunnat kissa utan att känna minsta lilla hugg.

På återbesöket berättar läkaren att han hittat en cysta bredvid mitt urinrör. Det är den som gjort att jag haft problem med att få ut allt, den som gjort att jag lättare fått bakterier att ansamlas och bilda en infektion. Jag stirrade bara chockat. Hur kunde läkarna missa den?

Jag frågade om storleken. Två centimeter. TVÅ CENTIMETER? Hur kunde de missa den??

Jag tänkte sedan att den kanske inte fanns där när den svenska läkaren undersökte mig grundligt för 2,5 månad sen. Jag frågade hur länge den varit där. Ett år minst. ETT ÅR? HUR KUNDE DE MISSA DEN???

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta floder. Läkaren förklarade att den höll på att växa, men att jag skulle få antibiotika för att krympa den. Om jag fick symptom igen skulle jag kontakta honom igen och då kanske en operation var ett alternativ. I nuläget var det inte det för att urinröret kanske bara blir ännu trängre då.

Så nu sitter jag helt förstummad och undrar så mycket. Främst över den svenska sjukvården. Jag blir mörkrädd.

Nu återstår att se om allt det här fungerar. Jag har för första gången en bra magkänsla. Synd bara att jag skulle behöva åka jorden runt för att hitta den.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej vänner!

Jag vill börja med att be om ursäkt för dålig update. Tänker inte ens skylla på att jag haft "mycket att stå i", för det är inte i närheten av sanningen. Jag har haft en allvarlig skrivkramp. Men den börjar lida mot sitt slut! "Hurra!" säger nog min mormor <3

Vardagslivet i Hua Hin rullar på. Bangkok har vi lämnat bakom oss. Himla stökig stad att bo i! Vi pensionärer (läs: jag och Mergim) trivs bättre här ute på landsbygden. Det går inte en enda kväll utan att jag tackar gudarna för att det är fåglar, grodor och ödlor som stökar utanför fönstret än liveband, fulla västerlänningar och taxichaffisar.

Vi bodde fint i Bangkok. Verkligen. Hotellet var underbart. Jag älskade (på dagarna) att det var mycket liv och rörelse utanför dörren. För mig kändes det mindre ensamt när mannen var på jobbet. Jag älskade också att få lära känna staden på ett annat sätt än de få dagar jag varit där åt gången förut. Jag fick chansen att utforska lite mer kvarter, bli stammis på restauranger och gå på oändligt många olika köpcenter. Fick även lära mig hur förvånansvärt simpelt det var att åka tåg/tunnelbana där. Det kostade aldrig mer än 30 baht (cirka 8kr) och det gick smidigare än taxi.

En utav höjdpunkterna var en kväll då vi inte riktigt visste vad vi ville hitta på. Vi bestämde oss därför för att göra en "datenight" och gå på bio. Och WOW vilken biograf. Korridorerna utanför de olika salongerna var utsmyckade i röda heltäckningsmattor, bord, fåtöljer, stora vaser med gigantiska buketter och kristallkronor i taket... Men för att inte tala om vilka fåtöljer vi fick i salongen! Man kunde fälla stolen, det var två-tre meter till grannen mittemot, man fick filtar och kudde. Lyx, lyx, lyx!

Tyvärr så sög filmen. Alla som känner mig (vilket min pojkvän borde göra?) vet att man inte drar med mig på skräckfilm. Killen snackade om att det bara var en thriller. Ehm ja, det kanske det var, men i dem thriller jag sett tidigare så förvandlas inte människor till människoätande monster i slutscenerna. Är ni äckelmagade och lika ängsliga som mig när det kommer till "skräckfilmer/thriller/jäkla hittepå", så bör ni inte se filmen Split.

Han lär inte få välja nästa gång. Nästa gång blir det väll Askungen eller något annat sånt som jag gillar🙃

Men nu till Hua Hin:

Efter den fruktansvärt kalla bussturen från Bangkok till Hua Hin (vad är det med turisttransporter och AC i detta landet?? Tempen stod på 12 grader!!) tog vi en taxi till lägenhet/hotellområdet. Efter nästan 1 månad i storstadslivet var vi extremt tacksamma när vi rullade in med en tuk tuk på Mango Spa & Resort. Vi klev ur bilen och allt var bara lugnt. Jag kom på mig själv med att prata alldeles för högt med tjejen i receptionen. En månad i bullret hade satt sina spår.

Vi "checkade in" (dvs fick nycklarna till lägenheten) och tjejen följde oss genom den lummiga trädgården fram till en tvåvåningsbyggnad med fyra lägenheter i. En av dem på översta våningen skulle vi få äran att bo i. Lyckan går inte att beskriva med ord. Så jag lägger in en video på hur det såg ut första dagen. Enjoy!



Insåg nu att videon verkligen inte fångar allt. Får göra en ny.

I alla fall. Lägenheten har stort kök, vardagsrum, stor balkong med dörrar ut från både vardagsrummet och sovrummet, 2 toaletter och en med dusch och tvättmaskin.

Vi var saliga av lycka. Och är fortfarande när vi väl nyper oss i armen för att kolla om vi drömmer.


Nedan följer ett urplock av bilder som jag vill dela med mig av. Det är mycket matbilder, lite stränder, vårt "husdjur" Bob, en bild där jag käkar nudlar bredvid vår nyinköpta tomatplanta, lite från gymmet och någon på mig & mamma. (Min mamma är på besök och stannar tills söndag❤️) Sista bilden är på när mamma klipper Mergim.

Det var allt jag ville skriva i detta inlägget. Måste helt klart bättra mig. Nästa inlägg kommer jag ta upp mer om vardagslivet här!

Vi hörs snart! ❤️

Likes

Comments

Jag skulle vilja börja detta inlägget med och berätta hur tacksam jag är över att det finns en del som verkligen uppskattar mitt skrivande. Jag blir väldigt rörd när ni berättar att ni följt min resa i det militära, men också att ni vill att jag ska fortsätta skriva. Tack!

Thailand, Bangkok 4/2- 2017 kl. 13.15
Latheten har redan tagit över oss. Nyss väcktes jag ur mitt dagdrömmeri av att pojkvännen försökte få ut solstolen i solen genom att ligga kvar på den, och knuffa sig med händerna mot tegelväggen bakom sig. Ett förfärligt ljud när stolen skrapade mot kaklet.

I alla fall! Vi börjar släppa på vår västerländska stress och vi båda har börjat bli bekväma med värmen, maten och den avslappnande kultur som råder. Jag fick bland annat känna på hur all min stress knådades ur min kropp under min massage för två dagar sen. Sällan har min rygg varit så öm efter en massage! Det gjorde ont, men nu känns den rörlig igen. Hurra för det!

De senaste dagarna sen vi kom hit har egentligen varit rättså lugna. Vi har gått runt och kollat läget, legat vid poolerna och solat. Inte för att jag blir brun då. Jag blir ju röd eller eventuellt så ändrar jag ton. Men brun? Nej, det är tydligen inte för mig det.

Igår kväll besökte vi Khaosan road. Då var även Mergims jobbarkompis med oss, - supertrevligt! Khaosan road är känd för att vara en gata där backpackers kan handla och bo billigt. Det är svårt att med ord beskriva denna minst sagt livliga gata. Det är galet mycket människor, mest unga, och det spelas väldigt hög musik. Folk dansar mitt på gatan, på barborden och är allmänt glada i livet. Även alkoholen flödar 'hej vilt' då den kostar nästintill ingenting. (Och grabbarna blev såklart "överfallna" med thailändare som försökte locka med "Watch ping pong show, tonight, ping pong show!". Jag höll på att spy i min egen mun.)

Men vi hade trevligt! Vi åt och drack, strosade rundor och delade livshistorier ända in till midnatt på en lugnare gata bredvid. Vid 02 var vi hemma på hotellet. Skön & underhållande kväll!

Samma dag, kl 17.39
Idag när killen varit ledig har vi legat mest vid poolen. Ätit en smarrig lunch. Jag åt min älskade papayasallad som fick Mergim att hosta och kasta sig efter vatten. (Mes.)

Nu är vi tillbaks vid poolen och ska snart bege oss härifrån. Solen är på väg ner bakom höghusen och jag tror att Mergim somnat. Jag planerar en överraskning för honom ikväll för att han varit så extremt duktig på jobbet de senaste dagarna. Helt stört. Han kommer in som ny i tisdags & igår säljer han nästbäst på hela kontoret (cirka 44 stycken säljare, där majoriteten har varit där ett bra tag.)

Därför kommer jag ta med honom ut och käka, efter det blir det finfin utsikt från Banyan Tree. En takbar/restaurang belägen 59 våningar upp i luften. Ni kan själva tänka er den utsikten över Bangkok. Detta vet han dock inte än. Men satan vad han tjatar för att dra det ur mig.

Samma natt, 00.07
Nu är vi hemkomna efter en underbart mysig kväll. Utsikten var helt fantastisk. Drinkarna var dyra, men så värda det. Mergim anade ingenting. Han sa att han var 100% säker på att vi skulle till något köpcenter. Haha, jo visst.

Vi tog tunnelbana och tåg tillbaka till Sukhumvit, området vi bor på. Där åt vi god mat och nu ligger vi utslagna på vår lilla soffa i vårt hotellrum.


Det var allt jag hann skriva idag! Nedan följer lite bilder från dagarna som varit, men även från kvällen.

Varma hälsningar från oss båda☀️



Den där första tuggan av Swensen's glass. "Oh herregud vad gott.". Idag har han tjatat om att gå dit igen. Men det får bli imorgon när vi ska till MBK 👍🏻

  • Thailand, Resor
  • 682 readers

Likes

Comments

Älskade vänner & ovänner! Aldrig trodde jag att jag skulle få ändra om min militärblogg (kan jag ens kalla den för det?😂) till en RESEBLOGG!

Min absolut största dröm (sen jag var typ 9 år gammal) har gått i uppfyllelse! Jag ska få flytta till Thailand!!! Eller nej, fel- VI ska flytta till Thailand! Jag och tha löve in my life!❤

Min underbart begåvade pojkvän har alltså lyckats få jobb där. Han har skickat iväg 30 CV:n till jobb här i Sverige utan att få något. Och så ringer dem om ett jobb placerat i Thailand? Hur är det ens möjligt?

Han kommer alltså jobba på ett svenskt företag, arbeta som telefonförsäljare och ringa till svenska kunder. Ja, han kommer bli en sådan där jobbig jävel som man helst klickar i örat. Plötsligt förstår jag nu hur vissa orkar jobba med det.

Hursomhelst. Vi börjar vår resa med ett flyg från Arlanda på måndag (OM EN VECKA) och kommer bo i Bangkok i 3 veckor. Där kommer mannen min att gå en del utbildningar via jobbet och jag kommer ligga placerad vid poolen med paraplydrinkar. Vi råkar nämligen ha kommit över ett 4-stjärnigt hotell med 3 pooler, gym, frukostbuffé och ett stort rum för en summa på 4000kr/per man för 21 dagar. Nej, inte per dag,- per man. Sa jag att det gällde 21 dagar?

Bangkok är och kanske förblir den bästa storstaden jag besökt. Jag har inte så stor erfarenhet, (och jag avgudar som sagt Thailand i största allmänhet) så tro inte att jag är expert på det här. Men tro mig när jag skriver att den staden har allt. God mat (BILLIG MAT. Och väldigt dyr, om man vill och känner sig som Kim Kardashian en dag), shoppingcenter (BILLIG SHOPPING. Eller dyr. Beror på vart du handlar och om du nu råkar vara Kim K), sevärdheter så som: den flytande marknaden, Grand Palace, Lumphiniparken (tänk er Central Park fast med thailändska växter😳), China Town och oändligt med tempel och guldiga (stora!) Buddhastatyer att beundra (och undra hur fan de lyckades bygga den där för 300 år sedan när du själv inte ens kan sätta på skärmskyddet på mobilen utan att få bubblor på det).

Och den staden blir vårt hem i 3 veckor. Svårt att förstå sig på i skrivande stund när regnet duggar på utanför och den största nyheten här i Bromölla är att Maxi bygger om. ("Vilken röra här är idag!" och "Ja, nu får man lära om sin runda igen!" har upprepats cirka 948 gånger bara idag.)

Nåväl. Efter vi varit i Bangkok flyttar vi oss lite närmre kusten och Mergim börjar arbeta i Hua Hin. I just Hua Hin råkar min moster och hennes man ha en fantastiskt fin lägenhet som de lånar ut till mig och Medge <3. Vi har onödigt mycket flyt skulle jag vilja påstå. Jag har påbörjat mitt sökande av jobb där och utan vidare resultat än så länge. Jag håller alla tummar och tår för att jag hittar något! Annars vet jag någon som kommer behöva försörja mig om cirka 6 månader när pengarna är finito! Eller så kanske jag skriver en bok? Blir proffsbloggare? 😉 Allt verkar ju vara möjligt!

Men sånt löser sig. Det är ett stort kliv att vi ens har en resa bokad. Att han har fått jobb. Att vi kommer flytta ihop efter bara ett halvår i varandras liv. Vi som trodde vårt förhållande skulle bli en utmaning med tanke på avståndet (Bromölla- Norrköping). Men se där ja! 2 veckor i streck är det längsta vi varit ifrån varandra under den tid vi känt varandra.

Jag kommer hålla er uppdaterade på mitt (vårt❤) nya äventyr så ofta jag kan. Håll utkik på min Facebook & Instagram (celineeklund) och glöm inte bort min blogg!


Lumphiniparken

SHOPPING, SHOPPING, SHOPPING!!

Flytande marknaden

Billig och dyr föda

SHOPPING!! (om man har snott Kim's plånka!!)

Grand Palace

Wat Phra Kaew- dvs Tempel

En guldfärgad Buddha. Stor som två simbassänger.

...and so they lived happily efter after😚

Likes

Comments

Jag önskar att jag kunde börja detta inlägget med att tala om hur skönt det är och hur lycklig jag är över att vara hemma. Men det vore att ljuga för er, kära läsare.

Jag är godkänd och klar med min utbildning. Jag är färdigutbildad skyttesoldat inom Hemvärnet. Jag har klarat något som jag aldrig trodde att jag skulle göra, och som de flesta här hemma verkar ha tvivlat på att jag faktiskt skulle slutföra (har jag fått höra nu i efterhand).
Jag är stolt över mig själv. Jag gjorde vad jag kunde för att lyckas och det gick, jag fixade det!

Men nu är jag hemma och har varit det i snart 5 dagar. Mitt humör pendlar hela tiden mellan att vara pigg och glad till att plötsligt sväva iväg till Göteborgs garnison och faktiskt bli riktigt ledsen. Ibland när tankarna stannar för länge blir jag dessutom på dåligt humör. Riktigt dåligt. Vilket min familj blir lidande av, jag vet liksom inte hur jag ska hantera dessa känslor som bubblar upp till ytan.

Ungefär som när jag blev hämtad utanför garnisonen på söndagskvällen. När jag fick se bilen rulla in (på samma parkeringsplats som de släppte av mig på 4 månader tidigare) och därefter min mamma kliva ur, kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag kramade henne och tårarna rann, utan att jag kunde begripa mig på dem. Jag grät av tacksamhet, lycka men också sorg. Dessa månaderna är redan över. I mitt huvud är det dock fortfarande augusti. Det kan väll inte redan vara över?

Här hemma får jag panikkänslor av att det finns så mycket jag borde ta tag i, så slutar det med att jag inte gör någonting av det istället. Jag mår skit av att inte veta hur min dag kommer vara upplagd dagen efter. Jag mår skit av att inte veta vad som kommer ske närmsta timmen, nästa vecka eller nästa månad. Jag har, på riktigt, svårt att hantera att jag är ute överhuvudtaget.

Så ja, det här blev ett deppigt inlägg. Men det är också en deppig tjej som skriver. Aldrig kunde jag gissat att jag skulle bli så insnöad i det militära.

Vissa hade säkert hellre läst ett inlägg om mina framtida ambitioner, om vad vi gjorde de sista veckorna och alla de glada och roliga sakerna. Men så fungerar inte min blogg, så fungerar inte heller mitt liv (eller någon annans liv, oavsett vad sociala medier säger). Ibland är man ledsen, nedstämd och det är faktiskt helt okej. Man behöver inte alltid vara positiv och pigg på livet. Dessa inläggen måste också skrivas!

Jag kan dessutom lova er att det kommer komma ett positivt, piggt inlägg när jag väl är det igen. Det kan vara imorgon, det kan vara om en vecka eller kanske till och med två. Men det kommer. När jag hittat ett nytt mål, fått ordning på allt som ska fixas och när min favoritkille är på plats bredvid mig. Med honom vid min sida verkar jag klara det mesta. Ni anar inte hur många gånger jag varit så nedbruten och han bara funnits där. Sagt alla de rätta sakerna, till och med fått mig att le.

Nu började jag le trots allt...


Fan, vet ni vad?

Jag ändrar detta inlägget.

Jag borde älska mitt liv.

Jag älskar mitt liv!

Innerst inne vet jag ju att jag gör det.

Jag är ta mig fan stark som har klarat all den skit jag utsatts för de senaste månaderna.

Jag tog mig ur det utan att faktiskt dö på kuppen och jag har gjort något de flesta skulle tveka mer än en gång på att göra frivilligt.

Jag har ett mål. Jag kommer att uppnå det. Jag ska resa. Jag ska härifrån, se världen med killen i mitt liv.

Det är mitt mål.

Jag fixar det.

Jag fixar att fixa alla de (i jämförelse med annat) små grejer som behövs göras här hemma. Det är ju ingenting egentligen?

Vad har ens hänt?

Har jag glömt allt jag klarat av?

Har jag glömt mil-marschen med skavsår och infekterad fot? Har jag glömt när jag vägrade ge upp då jag mådde som sämst? Har jag glömt hur mycket jag frös i mitt skyttevärn som jag "sov" i, en hel natt? Har jag glömt när jag svalt i dygn? Har jag glömt när jag hade gyttja upp till hakan och badade i havet i oktober månad? Har jag glömt att jag sov under en gran en hel natt? Och det gjorde jag dessutom ensam i en mörk skog???

Nej. Det har jag inte.

Fan.

Ta dig samman. Du är soldat. Du säckar inte ihop, du biter ihop.

Fan. Vad trött jag blir på dessa humörsvängningar.

Dags att börja jobba upp mig själv igen. Det är snart jul, eller hur 63:e pluton? Här kan man inte dra fötterna efter sig!

Godnatt allihop och jag ber om ursäkt för det rörigaste och mest förbryllande inlägg jag någonsin skrivit. Sånt är livet. Sånt är mitt liv, en enda lång berg-och-dalbana.

/Soldat Eklund

(Förresten. Om ni någon gång känner som jag gjorde i början av inlägget. Bara börja skriv av er. Det kan ändra hela ert sätt att tänka för resten av dagen, eller till och med veckan ut.)

Det här var bland annat en av dem värsta dagarna för min del. (På bilden är jag dock glad då det inte hänt än). Men sen fick jag mensvärk och urinvägsinfektion på samma eftermiddag. Ni kan själva föreställa er hur kul det är att (som kvinna) behöva sitta på huk i en skog och försöka kissa. Små, små enormt svidande droppar. I en timme i streck.

Likes

Comments

Hej hopp! Nu ligger jag i min säng och funderar över varför det kan vara så svårt att somna just ikväll. Jag är helt slut i huvudet efter den här dagens teorilektioner, men ändå ligger jag här vaken. Lika bra att slänga iväg ett blogginlägg tänker jag då!

Idag började vi med att utbilda oss för att bli militära skyddsvakter. Det är riktigt spännande! Teorin är emellanåt tuff att hålla sig vaken på, men ganska intressant faktiskt. Idag började teorin 08.30 och slutade 16.00. Imorgon kommer vara samma, fast då har vi dessutom självstudier till 19.00. Förstår inte riktigt hur man ska orka det (med tanke på min status i huvudet efter den här dagens pass), men det är bara till och göra det. Ont om tid har vi ju tyvärr på det här utbildningsmomentet.

Om 9 dagar kommer jag alltså även ha grunderna för skyddsvakt, om allt går enligt planerna. Då kommer jag kunna (i bevakning av militärt skyddsobjekt) gripa folk. Med våld, om det är nödvändigt. Ska bli otroligt kul att lära sig olika grepp och så vidare! 😁

Nu till något helt annat! På den här bloggen så skriver jag oftast om alla de saker jag gjort, vad som varit tufft osv. I detta inlägget vill jag skriva om hur det är att befinna sig på kasern och varför jag trivs så bra i Försvarsmakten. Jag vill få med det som gör att när jag kommer ut i det civila livet, till exempel på dykarkursen som jag går, blir lite obekväm och stressad.

Jag har inte åkt hem så många helger hittills (dels på grund av att jag trivs här med en viss rekryt) och det har gjort att jag blivit så van vid att allt är så klart och tydligt jämnt. Här är struktur, här finns en trygghet i alla rutiner. Jag har blivit van vid att gå upp 0600, äta frukost, städa logementet, fixa håret, ha morgonpass, ha uppställning, ha olika aktiviteter, äta lunch 1130, mer aktiviteter och äta middag 1630 och därefter putsa kängor (och annat om så behövs) och äta kvällsfika vid 2030. Och oftast somna lite innan 2300. Jag älskar detta livet. Självklart är det inte alltid jättekul att kliva upp 0600. Självklart är det inte alltid jättekul att jämt vara omringad av människor. Självklart är det inte heller jättekul att inte alltid lyckas så bra med alla uppgifter vi ska lösa. Men på något sätt så är det ändå det. I slutändan så finns det något som gör att jag inte vill hålla på med något annat igen.

Folk frågar mig varför. Jag har egentligen inget direkt svar. Du måste bara prova och se om du känner samma sak. Innan GMU trodde jag aldrig att jag skulle älska detta livet. Jag tänkte mig mer att jag skulle plågas i 4 månader och sen gå vidare med mitt liv i det civila, gjort min del för samhället kan man säga. Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att jag skulle uppskatta skjutfältet, tidiga morgnar i en skog (som man har någon form av hatkärlek till) och inte heller det eviga gnällandet från befälen. Men det gör jag. Jag bygger mig själv genom alla sådana grejer. Varje dag utvecklas jag. Varje dag får jag känna att jag lever, inte minst när vi skriker "GODMORGON FÄNRIK" varenda eviga morgon.

Jag uppskattar även alla människor runt omkring mig. Jag uppskattar varenda en av dem. Trots att jag kanske inte kommer överens med alla till 110%, så hade jag inte viljat vara utan någon av dem. Sammanhållningen som finns, strävan efter att - tillsammans- lösa alla uppgifter är fantastisk. Viljan hos oss alla får oss att lösa uppgifter med bravur. Trots några ynka skogsbränder från fältveckan då vi slarvat med att släcka ordentligt....wups. Men ändå.

Ni som tvekar med att gå med i Försvarsmakten och göra den här utbildningen, sluta tvivla. Våga chansa. Våga lita på att du orkar 10 gånger mer än du tror. För det gör du! Det är helt otroligt vad våra kroppar klarar av så länge du har pannbenet för det.

Att ta chansen och göra den här utbildningen är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv hittills. Jag behöver inte bli, och jag är långt ifrån, den bästa rekryten här, men det ger mig så mycket erfarenheter ändå. Aldrig har jag känt till mig själv på den här nivån förut.

Värt att nämna är också att du aldrig är ensam. Utbildningen kan kännas skrämmande att tänka på. Speciellt om du, likt mig, inte är van vid att synas och höras eller ta så mycket plats i grupp. Jag har aldrig varit den som vågat ta plats mer än nödvändigt.

Nuförtiden har jag börjat våga. Jag är inte bekväm med det, men jag har ett helt annat tankesätt. Jag vågar mer.

Man brukar prata om att man ska hålla på med det man brinner för. Men är man som mig, som inte direkt hade något som jag kände att jag verkligen brann för, så är det ingen dum idé att prova något helt annorlunda mot vad du förväntas göra. Aldrig har jag varit den typen av tjej som viljat hålla på med vapen eller kasta spränggranat? Jag kunde ingenting om den här världen. Men jag provade. Och jag var livrädd. Och det var skitkul!

Jag fixade och fixar att göra saker jag aldrig trodde jag skulle klara av. Jag fixar det. Du fixar det.

Godnatt!

/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

(Obs!Detta inlägget är skrivet lite från och till under en vecka typ. Jag började kvällen vi kom hem, därför är det lite klöddigt men jag hoppas ni kan hänga med ändå. Vill dessutom varna för ett långt inlägg. )

Söndagkväll 9/10:
I denna stund ligger alla mina kamrater och snarkar för fullt. Vi är helt och hållet utslagna efter det vi blivit utsatta för under veckans gång. Det vi gått i genom ihop går egentligen inte att beskriva på ett sätt som gör att andra förstår hur det känns, det är något man måste göra själv för att verkligen förstå vad jag menar. Men jag ska göra mitt bästa för att beskriva den gångna veckans utmaningar.

Det hela började på måndagsmorgonen. Vi stressade, som alltid när vi ska ut i fält, och vi hade vapenutlåsning. Samtliga rekryter fick ta med sig sin stridspackning och ställa upp utanför kasern. Där genomfördes en noggrann visitation av all vår materiell, vilket slutade med att vi alla stod i bara underkläder denna kyliga oktobermorgon. Jag som redan var förkyld uppskattade inte kylan direkt. Inte visste jag då att den "kyla" jag kände då, skulle komma att bli mesig i jämförelse med det som komma skulle.

Bussen anlände. Vi åkte till Remmene skjutfält och började bygga förläggning. De första dagarna var inte så farliga. Mindre mat än vanligt och mer marscherande än vanligt, men inget som gjorde att vi blev fysiskt överansträngda på något vis. Skjutandet var kul och mörkerskjutningen var lika häftig som alltid. Patrullen och eldposterna pågick som de skulle om nätterna. Det enda som skulle kunna vara något jobbigt för vissa var att inte veta exakt vad som kommer hända närmsta timmen, dagen osv.. Och hungern såklart. Men humöret hölls ändå på topp från de allra flesta.


Så kom vi fram till dagen då de lyxiga dagarna i tält blev ett minne blott. Vi fick order om att byta till löspluggsanordningen på våra vapen och fylla på våra magasin med löspatroner. Därefter gjorde vi oss marschfärdiga och gick cirka 5-6 kilometer (sa dem, det kändes längre). För mig gjordes detta på tom mage. Inte så farligt som jag trodde det skulle vara, men ryggsäcken var helt klart tung och otymplig.

Väl framme vid några röda lador var det dags att inta eldställningar för att försvara "förläggningen" (alltså ladorna). Vi fick ingen mer info än att vi skulle börja gräva värn och förbereda oss på det värsta. Hungriga och trötta som vi alla var, lyckades vi ändå få ihop ganska bra värn på kort tid. Stridsvärdet höjdes dessutom till skyarna när bästa gruppledaren hittade äpplen inne vid ladorna. Godaste äpplena jag ätit någonsin! (Dock kommer jag aldrig kunna äta äpplen någonsin igen såhär i efterhand.)

Efter någon timme, kanske två, kom gruppledaren och hämtade vår grupp för att genomföra en stridsbana. Det gick ut på att vi skulle vidta rätt åtgärder när vi stötte på fienden (som i detta fallet var sergeanter). Det var en märklig känsla att höja vapnet, sikta och skjuta löst mot en levande människa. Dock en spännande övning trots att vi var trötta som attans. Och hungriga.

Därefter fick vi veta att vi skulle byta värn med en annan grupp och sedan vidare till en annan stationsövning. Jag och min stridskamrat Jansson fick ett riktigt bra värn. Det var en djup grop och ett bra skydd framifrån. Det enda som egentligen behövdes var granris.

Framåt kvällen var stridsberedskapen förhöjd. Nu bars hörselskydd, hjälm, väst och skyddsglasögon jämt.

..och som vi blev anfallna den natten. Jag och Jansson behövde dock inte avlossa speciellt många skott eftersom fienden nästan aldrig attackerade på vårt håll. Däremot var vi ändå tvungna att hålla vakt hela natten och lyssna på när de vid en annan front stred. Fienden kastade både övningshangdranater och sköt med kulspruta. Coolt att höra och se.

Den natten sov jag nästan ingenting. Jag och Jansson turades om att sova, en vaktade 40 minuter och en sov i 40 minuter. Det var så kallt att jag inte visste vart jag skulle bli av tillslut. Så mycket som jag frös den natten har jag aldrig frusit förut. Jag skakade och skakade. Helt utan kontroll. Jansson reagerade genom att sätta sig tätt intill och dra våra stridspackningar över oss. Då blev det nån grad varmare och vi sov en timme bägge två.

Framåt morgonen började striderna avta och vi började sakta röra oss på området. Alla var trötta och hungriga. Äpplen var den enda form av mat vi fick i oss. Ingen visste vad nästa uppgift skulle vara eller när den skulle komma, så alla verkade försöka förbereda sig själva på allt. Genom att uträtta behov, byta strumpor och kanske borsta tänderna. Jag tejpade mina stackars fötter (som fått blåsor stora som plommon) och bytte strumporna som blivit ganska äckliga efter all marsch.

Så kom ordern "marschfärdiga" igen. Vi fick 15 minuter att riva allt och ställa upp. Jag blev ynklig över mina fötter såklart. Men blåsor är ju inte farligt, det gör ju bara "lite ont" fick jag höra gång på gång. Så jag bet ihop och satte ena foten framför den andra. Vid tillpassningskontrollen frågar fänriken hur jag mår. Jag tittar upp, med några ynka och fåniga tårar i ögonen, och säger att det går framåt men att det är jobbigt att halka efter och behöva springa ifatt i ledet. Då gör han något som han faktiskt inte får lov att göra egentligen, nämligen råkar "tappa" två Panodil ner i min väst. Hoppsan... Sen lät han mig leda täten framåt i min takt. Det var segt. 3 timmar marscherade vi. Karaktärsbyggande? Ja!

När vi väl kom fram till övriga befäl och den andra plutonen blev vi tillsagda att ställa upp på en liten äng. Packning av, ut med brännare, tändstickor och liggunderlag. Vi visste vad som väntade. Ensamdygnet var att hälsa välkommen!

Detta moment var det jag sett framemot mest. Men när vi stod uppställda, då jag borde vara som mest laddad, var jag så slut att jag höll på att svimma. Jag fick lägga mig på alla fyra, (livrädd för att spy inför både befäl och båda plutonerna) och återhämta mig en minut eller två.

Efter lite snabbinfo om vad vi skulle tänka på, var vi sedan igång. Vi fick vår plats och uppgifterna vi skulle lösa. Vi fick även en rå fisk, 5 potatisar och en lök att tillaga över vår eld under kvällen. Uppgifterna vi fick kan ni se på bilden här:

Jag hade lite panik i början när jag väl tagit mig in i skogen. Jag var slut i kroppen och fötterna värkte. Hur skulle jag orka? Så jag satte mig rakt ner när jag gått 100 meter in. Försökte lugna mig. Det gick inte.

Jag reste mig igen och började samla granris. Försökte att inte tänka så mycket, bara göra. När jag blev klar med min bivack var det dags att bygga nödsignalen.

En halvtimme senare började jag med maten och elden. Klockan var då 18.00 ungefär. 1 timme kvar tills mörkret kom. Jag fick igång min eld och då blev jag på något märkligt vis väldigt lugn.

Jag eldade tills klockan blev 22.30. Efter det var jag trött och ville inget annat än att sova i min lilla bivack. Jag tog på mig alla kläder jag hade i min stridspackning och till en början var jag varm. Men efter en timme började jag frysa som aldrig förr. Jag sov och vaknade minst en gång i halvtimmen av kylan.

Men jag överlevde!

Efter morgonstressen stod vi på återsamlingsplatsen och väntade på nya direktiv. Vi får ordern marschfärdiga (jag ville gråta med tanke på mina fötter) och Kaptenen berättar att våra nödsignaler har synts så pass mycket att en helikopter kommit för att rädda oss. 1 kilometer iväg.

09.00 skulle vår räddningstransport ta oss härifrån. Det blev språngmarsch i 1 kilometer och mina tårar kunde inte sluta rinna. Mina fötter gjorde så fruktansvärt ont. Mina kamrater pushade på att jag skulle fortsätta kämpa, vilket jag såklart gjorde. Inte en chans att jag skulle ge upp. Det är mycket tack vare mina kamrater som jag faktiskt tog mig igenom den där kilometern. Och när dem börjar utropa "JAG SER EN BUSS!" var det inte så svårt att kuta på sista biten.

Vi hann i tid! Men något kändes skumt. Det var bara lördagsmorgon och vi hade inte ens varit ute i fält i en hel vecka som väntat. Jag märkte att många var helt inställda på att få komma hem. Inte skulle de hyra en hel buss bara för att luras?

Vi åkte buss i en timme. Jag grät en skvätt till för att jag vara så lättad bara av att få sitta ner och låta mina fötter vila.

Vi närmade oss garnisonen med stormsteg och när vi var ungefär 10 minuter ifrån, så var till och med mina förhoppningar alldeles för höga. Jag började bli mer och mer säker på att vi skulle få komma hem igen.

Stämningen på bussen var härlig, de allra flesta pratade om all mat de skulle käka och hur skönt de skulle sova.

Men icke. Fem minuter från garnisonen svänger bussen av. Det blir knäpptyst på bussen. Aldrig har jag sett så många hopplöst trötta ögon på en och samma gång. Och det blev inte bättre av att vi ser en skylt med texten "Sisjö skjutfält".

Vi kliver av bussen. Vinden blåser och vi ser alla befälen stå framför oss. Vissa ser lite nöjda ut, andra är bara allvarliga. Där och då inser vi nog alla att vår största utmaning börjar nu. Den senaste veckan var bara uppvärmning. Vi har inte mött helvetet förrän nu.

Detta var egentligen bara psykiskt jobbigt. Speciellt när vi inte ens vet om vi kan lita på att vi "bara" skulle vara där i 24 timmar till som Kaptenen sa. Samma Kapten som en timme tidigare sagt att vi skulle få komma hem. Hur skulle vi veta om de inte planerar att låta oss stanna i 3 dygn till?

Kaptenen höll ett tal om att vår utmaning börjar nu, att vi skulle genomföra soldatprovet detta dygnet och att det är nu det gäller. Det är nu vi bevisar vad vi kan. Soldatprovet består av att ha lite mat, lite sömn, hög fysisk ansträngning, fortsätta lösa uppgifter och hålla så högt stridsvärde som möjligt.

Befälen började med att lura oss igen. De sa att vi skulle marschera 1 mil till. Alla fick göra sig redo, och alla fick öva på att ta av och på packningen på under 30 sekunder. Vi övade på att marschera och sedan ha en kort rast samt vad som skulle genomföras under rasten. Man skulle hinna byta strumpor och eventuellt tröja också.

Helt ärligt så slarvade jag med det. Jag bytte varken strumpor eller tröja. Jag hade så ont i fötterna när jag gick, så när vi väl fick rast valde jag att bara ha rast. Jävligt dumt. Ni kommer förstå längre ner varför..

När vi gått 1 kilometer visade det sig att vi skulle ha stationsövningar. Dessa övningar var bland annat att vi skulle sätta ihop en sjukbår, transportera en "skadad" på den och göra detta på tid. På en annan station skulle vi putta en bil mellan två koner så många gånger vi kunde under 15 minuter och på en annan skulle vi sätta ihop och ta isär vapnet så snabbt vi kunde. Sista stationen bestod av att få på och av skyddsutrustningen så snabbt man kunde och kunna hjälpa en kamrat som svimmat av och inte kunde få på sig sin själv.

När detta var klart fick vi order om att lägga ut alla grejer ur vår stridspackning på ett liggunderlag. Befälet gick därefter igenom allas packningar för att kolla om man hade några fuktiga plagg. I detta fallet skulle man ha det eftersom han då kunde avgöra om man slarvat med att byta eller inte. Jag som då inte hade bytt några fick ta till med skämskudden.

Efter det var klart var det dags för korum med fältpastorn. Jag är inte religiös på något vis, men det var det bästa på hela den dagen ändå. Pastorn gav oss hopp och styrka genom ett motiverande tal och några psalmer. Vi fick lite tid för återhämtning.

Efter det fick vi mat. En frystorkad måltid per stridspar. Jag bestämde mig då också för att byta strumpor. Vilket var tur. För då upptäckte jag att hela sidan på min högerfot var blå/lila/röd och dessutom svullen. Konstigt att jag hade haft ont? Jag hade gått med den där foten hela dagen och tänkt att det bara varit blåsor. Aldrig mer kommer jag slarva med strumpbyten. Det där borde ha upptäckts mycket tidigare då jag fortfarande har ont i den idag. Och går på penicillin eftersom den är infekterad.

Jag gick till ett befäl och fick foten lindad och i högläge. Och en order om att inte delta när de andra springer. De andra togs till en bana som de skulle springa så många varv de kunde. Vissa spydde fick jag höra.

När de kom tillbaks och jag hade lyckats få på mig mina kängor igen, var det dags att bygga förläggning bestående av gruppbivacker. Det hade börjat skymma så den uppgiften blev genast svårare. Vår grupp hade gott samarbete och lyckades väldigt bra med vår lilla bivack. Trots att befälen skrattade åt oss när de såg hur lite ved vi hade, men vi löste det ändå.

Kvällens aktivitet bestod av att vi som grupp skulle tävla mot de andra grupperna om olika priser. Priserna var mat av olika slag. Pris nummer 1 hade mest mat och pris 8 hade minst. Befälen hade gömt olika lappar med nummer mellan 1-8 i skogen och märkt ut på en karta var dessa numren var placerade. Nummer 1 var såklart längst iväg för att den var mest värd. Vi fick 15 minuter på oss att hitta en lapp eller flera. Däremot var hela laget tvungna att vara tillbaka för att kunna lösa in en lapp och varje grupp fick bara lösa in en var. Min grupp hittade ingen lapp, men hade turen att få lapp nummer 3 av en annan grupp.

Vi bestämde oss för att spara på maten till morgonen efter då vi skulle genomföra slutetappen på soldatprovet som bestod av en språngmarsch på 4 kilometer.

Under natten skulle varje grupp ha både eldpost och patrullpost. Allt för att vi skulle få så lite sömn som möjligt. Klockan 23 gick jag och la mig. Klockan 00.00 hade jag patrullpost till 01.30. 02.30 hade jag eldpost till 04.00 och jag skulle sedan haft patrull från 04.30-06.00.

Så blev det dock inte. Klockan 04.10 ungefär ljöd ett horn. Befälen väckte oss och vi fick 15 minuter på oss att riva förläggningen.

Under uppställningen, då vi fått order om att lasta in våra packningar i containern, passade vi på att trycka i oss maten vi fått kvällen innan. Bestående av 7 kex, en apelsinkaka och en frystorkad måltid. Ganska mycket mat om man jämför med andra grupper. Vissa grupper fick endast en liten påse nötter att dela på 7 personer.


När inlastningen var klar fick vi veta att vi kunde få frukost om vi tog oss till en annan position under en viss tid. Vi började marschera och jag halkade efter ganska snabbt. Fick springa ikapp i ledet fastän jag inte borde med den foten, men där och då kändes det rätt. Jag gav ta mig fan inte upp. De hade behövt släpa mig därifrån om jag skulle avstå från någon övning.

Vilket de tillslut gjorde. Vi kom fram, fick vår "frukost" som bestod av en apelsinkaka och när jag ätit upp ropar fänriken på mig. Jag rusar fram, haltande, och fänriken börjar med att säga: "Där är du ju, ta det lugnt nu. Du ska gå in och sätta dig i den varma bilen där borta. Detta är ingen förlust, du har stretat på så in i helvete men vi vill inte ha dig haltande resten av livet.".

Jag fattade knappt vad som hände. Där och då blev jag så frustrerad så jag började lipa igen. Jag ville ju göra soldatprovet, fattade dem inte det??

Idag är jag dock förbannat tacksam att jag inte var med. Mina kamrater berättade att terrängen varit hemsk och att min fot inte hade orkat det alls. Jag är därför tacksam över att fänriken var hjälpsam nog att tänka åt mig.

De andra genomförde en marsch på 3 kilometer in i skogen och efter det en språngmarsch på 4 kilometer. När de kom i mål blev de tvingade att bära en tung bår hela vägen till parkeringen där bussen väntade.

Vi skulle få komma hem. Eller?

Lyckan och lättnaden var enorm när bussen rullade in på garnisonen. Alla andades ut. Nu kunde de väll knappast utsätta oss för mer skit?

Men jodå. När vi klev av fick vi order om att genomföra stridshinderbanan. Jag fick återigen avstå. Och jag var galet imponerad över att få se mina kamrater ta sig genom hinderbanan. För att inte tala om vilka krigare de såg ut att vara när de tog sig genom havshindret utan att gnälla en enda gång.

När detta var klart, var övningen äntligen avslutad. Helvetesveckan var över och vi fick käka den godaste hamburgaren någonsin.

Nu återstod bara vård av all material med början med vår egen. Här är listan på det som skulle göras den kvällen då vi bara ville gå och lägga oss:

Trots allt var vi alla ändå enormt lyckliga bara av att få vara hemma igen.

Så vad hände med mitt soldatprov då? Jo, jag har faktiskt fått den fantastiska möjligheten att genomföra det om ett par veckor. Vilket är helt otroligt. I vanliga fall hade man behövt vänta ett år för att få genomföra det.

Men oavsett så har jag nu en genomförd och godkänd Aldrig ge upp -vecka. Ingenting är omöjligt och jag är så jäkla stolt över mig själv.


Nedan följer lite bilder från Aldrig ge upp-festen och hur jag såg ut efter hemkomsten:

Här kommer lite andra bilder från i veckan och nu i helgen när bästa vännen var här uppe❤️

Håller på att plugga för att kunna examinera i en dykarkurs jag går vid sidan av den militära utbildningen. Inte lätt när man blir attackerad med kärlek samtidigt...

Efter den följer en bild på torsdagsmaten. Ärtsoppa och pannkakor (!!) är numera en svårslagen favorit.

Hoppas ni fick en trevlig läsning!

/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

Dagen började med att jag blev väckt 05.40 för att jag behövde upp och packa min stridspackning. Detta skulle jag ha gjort kvällen innan, men tiden tappades bort i soldathemmet med några av alla underbara människor här. Det visade sig att vissa rekryter har en enorm talang när det kommer till att sjunga, spela instrument och beatboxa. Vi andra fick alltså en konsert vi sent glömmer igårkväll😍

När stridspackningen, håret och sängen var klar var det dags för frulle. Idag bjöd konungen på mannagrynsgröt och redan då kände jag att det skulle bli en bra dag, haha.

Efter frulle, städning och vapenutlåsning blev det tid att bege sig mot Säve skjutbana. Dock var det inte vår pluton som fick äran att skjuta idag, det ska vi göra imorgon. Vår pluton fick tips hur vi överlever i skogen ensamma och med allt vad det innebär.

Det börjar märkas av en viss spänning inför vår "Aldrig Ge Upp- vecka". Vi vet inte vad som väntar oss och det enda rådet vi fått hittills är att bulka upp oss ordentligt med mat denna veckan. Vår sergeant sa till oss att bara fullständigt trycka ner så mycket vi kan typ. Därför sitter vi (jag, Hansson, Mirena och Nyberg) just nu med varsin Hemmakväll-påse och ser på TV. Chill.

Nästa vecka kommer bli tuff. Vi kommer vara i fält i 8 dagar. Vi kommer få ytterst lite mat och sömn. Vi kommer vara ett helt dygn ensamma (alltså en och en) i en mörk, kall skog och helt enkelt bara överleva.

Jag är nervös, men jag är faktiskt desto mer förväntansfull. Äntligen sätts vi på prov!

Efter vi kom hem från skjutbanan fick vi i uppgift att ta på oss regnställ och ta med gasmask till uppställningen. Vi visste vad som var att vänta. Tårgaskammare, tjihoo! Ännu en milstolpe i varje soldats resa.

Väl inne i tältet, som var helt fullt av en tjock och vit rök, var jag en av dem som inte kände av gasen alls. Jag kände av den när vi sjöng första versen i nationalsången, men annars ingenting. Då sved det lite i halsen.

Dock fick jag känna på hur det kändes utan masken och utanför tältet när de precis tänt på gasen. Jag hade inte fått på mig masken och kände direkt hur ögonen började klia, hur näsan började rinna och hur det sved på dessa ställen också. Intressant.

Efter det var det dags för en timmes utomhusaktivitet, vilket för kvällen blev exercis.

Tjänsten tog slut 19.30 och vi är nu i stort behov av en god natts sömn. Imorgon väntar en skjutexaminering som kräver fullt fokus. Men det fixar jag!

Godnatt!
/ Rekryt Eklund

Likes

Comments

Det är helt fantastiskt hur skitig och äcklig man känner sig redan efter två dagar i fält. Man slutar känna igen sin egen doft. Varje morgon frågar jag mig själv varför jag utsätter mig själv för den här skiten. Man vaknar upp antingen svettig så man håller på att avlida eller så fryser man. Man tar på sig alla sina kläder, tar sitt vapen och väst som man haft ovanför huvudet hela natten och traskar ut i kylan klockan 0600. Vapnet och stridsvästen har vi alltid nära till hands, man vet ju aldrig när ryssen slår till och vi måste "BESÄTT ELDSTÄLLNINGARNA!!" som det så fint heter. De allra flesta låg beredda på just de orden under nästan alla nätter i tältet. Sista natten sov jag till och med i min uniform för att slippa panikstressen med att få med mig all skit till värnet. Men dessa orden kom dock inte under någon av nätterna, till allas stora lättnad och förvåning.

Vi fick däremot skjuta en hel del! Jag uppskattade skjutningen riktigt mycket dessa dagarna. Vi fick samarbeta som grupp och lära oss hur vi agerar i olika stridssituationer, så som i en duell eller om vi upptäcker fienden före dem upptäcker oss osv.

Häftigast av allt var såklart handgrantskastningen. Jag har aldrig känt mig så liten i hela mitt liv (och med tanke på min längd så är det ganska rejält då). Jag var självfallet nervös när jag skulle kasta, men samtidigt var jag trygg för jag hade en av de bästa befälen bredvid mig som lugnat ner oss alla innan det var dags. Efteråt skakade jag av adrenalinkicken som slog in när min granat hade sprängts. Sprinten har jag i säkert förvar för att få med mig tur in i krig. Taktiskt.

Samma dag fick vi också examinera i närkamp. Det gick ut på att vi skulle ta oss igenom en bana med olika "hinder". Till exempel stå och boxa på en mits tills armarna hängde som trasor, försvara sig med vapnet mot någon som försökte attackera en och därefter springa fram och skjuta 4 skott på en måltavla. 2 skott behövde träffa för att bli godkänd. Detta gjordes i stekande sol och på ett öppet fält typ. Men jag överlevde och blev godkänd på första försöket. Det blev en bra dag👏🏻

Övriga dagar befann vi oss på skjutfältet och fick examinera oss i olika moment även där. Om nätterna satt vi patrull- eller eldpost i cirka 1 timme var. Att sitta eldpost kan vara ganska underhållande. Speciellt i tältlag 1 fick jag höra. Där hade en rekryt vaknat till, sett att eldposten stretchade sina handleder och trott att hon gjorde tecknet för samling. Rekryten började då (något sömndrucken) göra tecknet för samling och försökte få liv i kamraten bredvid. "Vakna, vakna- samling!!". Kamraten flyger upp i panik och fattar ingenting. Vadå samling, i tältet??? Därefter lägger sig rekryten ner och somnar om och hon som sitter eldpost ber kamraten lägga sig ner också. GMU-drömmarna slår till igen!😂

På bussen på väg hem till vår (älskade) garnison sjöng vi för födelsedagsgrisen som fyllde 20 år och käkade chokladbollar. Gissa om vi var nöjda med att ha tryckt ner två paket delicatobollar i stridspackningen😍

Resten av dagen gick åt till att vårda samtlig materiell, vilket tog ungefär 4 timmar. Men vi gjorde så pass bra ifrån oss att vi fick permission efter det. Hurra!

Dock var det i princip ingen som orkade göra något vettigt. Så det fick bli kladdkaka, skitsnack och trevligt sällskap i soldathemmet.

Nu orkar jag inte få ner mer ikväll. Filmen "En bro för mycket" ska ses och kvällsfikat ska käkas klart innan läggdags. Imorgon är det fredag- ÄNTLIGEN!! 😍😃💃🏼👏🏻

/ Rekryt Eklund

Födelsedagsgrisen🐷

Likes

Comments

Äntligen har jag tiden och orken att skriva av mig lite igen! Mycket har såklart hänt sen sist, här går inte en dag utan nya lärdomar och utmaningar både psykiskt och fysiskt. Så nedan följer lite om vad som hänt den senaste tiden!

Hela förra veckan var vår pluton liggandes i fält. Vad innebär då det? Jo, vi åkte 2 timmar och 45 minuter hemifrån och hamnade mitt ute i ingenting. Vi fick sätta upp förläggning med allt vad det innebar och om dagarna ägnade vi oss åt att bland annat skjuta. Vi lärde oss hur man som enskild soldat agerar i strid. Otroligt spännande, men så varmt!! I slutet av dagen kunde man krama ut svett från min tröja . Fräscht.

Det tuffaste med att ligga ute är dock simpla saker som att till exempel byta strumpor, tvätta sig, gå på "toa"(en pinne och grop i marken under typ) och sova. Varje litet moment tar så lång tid att ta sig igenom och man blir svettig av allt. Till och med när man ska tvätta sig blir man svettig. I alla fall för oss tjejer som valde att inte visa oss helnäck inför grabbarna och befälen. Vi var tvungna att bära vår värmejacka. Galet osmidigt...

För övrigt tyckte jag ändå allt gick bra. Jag blev godkänd på alla utbildningskontroller och livet kändes fantastiskt skönt i fredags. Inte bara för att vi kom hem till garnisonen dock, utan även för att sammanhållningen i plutonen har växt något enormt. Även om vi bråkar ibland, blir irriterade och gråter så är vi ändå alla sammansvetsade och redo när det gäller.

På fredagen rådde dock permis-förbud för att våra befäl var oroliga att vi skulle dra ut på krogen och supa. Skulle vi väll aldrig..🙈🙈

Detta gällde däremot inte på lördagen! Jag och några av my best bae's drog därför och badade efter vi gjort klart lördagstjänsten. Bättre sätt att spendera lördagen på än så får man leta efter😍

Denna veckan har vi haft föreläsningar, bland annat en om döden. Det var ingen rolig föreläsning. Helt klart tänkvärt att fundera över, men ett tag blev det lite för mycket för mitt huvud. Det är tufft att vara långt hemifrån om det skulle hända någon något. För första gången upplevde jag en enorm längtan hem. Jag ville bara hem och krama om alla och så vidare. Det kan tyckas vara konstigt att jag inte längtat hem mer än så tidigare, men för mig känns det normalt. Jag är van vid att kunna stänga ute alla jobbiga känslor och bara fokusera på det som händer just för stunden. Men ibland rasar den där muren och så kommer väldigt mycket känslor samtidigt.

Idag har dock varit en rolig dag! Vi började dagen med de dagliga rutinerna och efter det hade vi lektion om olika giftgaser osv. Intressant! Efter lunch hade vi närkamp. Det har lätt varit bland det roligaste hittills. Jag fullkomligt älskade det. Närkamp är ungefär som boxning fast 10 gånger så roligt, det är mer på riktigt kan man säga. Dock körde vi det 4 timmar i sträck. Och det ska vi göra 3 dagar i rad. Så på fredag kommer mitt stridsvärde vara ganska lågt.

Tur att man ska återhämta sig med en heldag på Liseberg på lördag. Som jag längtar! Bästa belöningen efter dessa veckorna😍

Nu snarkar alla i mitt logement gott och jag borde haka på dem. Min stridsparskamrat är dock underhållande att lyssna på. Nyss pratade han i sömnen och sa "Ligger vattenflaskan på 2,25??!" två gånger i rad (och lät lite panikslagen) sen fortsatte han med "Segbe, vad var det som hände där borta förut?". Hmm.. GMU-drömmarna börjar gå över styr.

Godnatt!

/En stark (men trött) rekryt

Likes

Comments

Instagram@celineeklund

Twitter
celineeklund