Idag är det min födelsedag... nr 38 i ordningen. Den här dagen är en påminnelse om hur mycket styrka jag egentligen besitter. Det är en dag av både sorg och glädje. För tre år sen, exakt på den här dagen, var min skilsmässa ett faktum. Ett praktiskt kaos och ett känslomässigt krig. En rädsla men samtidigt en stor lättnad. Jag kunde lyfta nu, flyga fritt och landa där jag ville. Jag kunde börja om, starta på nytt och skapa ett liv som bara var mitt och mina pojkarnas. Det var ett slut och en början på samma gång...
Några veckor senare förlorade jag ett barn. En liten pojke... i vecka 18.
En liten pojke med tio fingrar och tio tår, en liten ängel och en del av mig. Den sorgen finns det inte tillräckligt med ord för att beskriva men mitt i allt och när jag kände mig som svagast, var jag tvungen att vara den allra starkaste. Jag var tvungen att skapa en trygghet och en stabil grund att stå på åt mig och mina barn. Jag var tvungen att se till att ta mig vinnande ur striden och jag gjorde det. Mitt i all sorg och mot alla odds!
Idag är det min födelsedag, nr 38 i ordningen. En dag av alfabetets alla känslor och en spegelbild fylld med vackra spår av uttryck i mitt ansiktet. Jag är inte rädd för att bli gammal och jag skräms inte längre av det som varit. Jag bearbetar minnen och plåstrar om alla känslor. Jag är sorg och glädje på samma gång. Idag är det min dag, den här som alla andra dagar i mitt liv men idag är dagen då jag föddes till min egen allra starkaste krigare.
Dagen då jag firar min egen största styrka... Ett steg i taget!😘

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Kan man tro på sin egen verklighet?
Är det verkligen så här allt ser ut? Är himlen blå och gräset grönt eller är det bara lånade färger från min slitna palett.
Jag undrar ibland hur mycket av allt det här, som i ren och skär sanning, egentligen är en smutsig lögn.
Jag kan måla om tavlan. Jag kan använd mer vatten i akvarellen och tona ut konturerna men finns det egentligen utrymme att förändra motivet som redan är målat...🎨🖌

Likes

Comments

Åtta år från då till nu, från nu till då...
2009 var ett tufft år, ett av resans tuffaste. Ett av åren från vilket jag har många starka minnesbilder men samtidigt finns det delar som jag valt att inte minnas alls. Ett skydd, en mur... Jag är kanske inte redo att bearbeta dessa delar än. Åtta år från då till nu, från nu till då. Åtta år av resan. Åtta år som fått mig att växa, åtta år som gjort mig oerhört stark. Åtta år som jag tagit mig igenom, ett steg i taget...✨

#ettstegitaget79

Likes

Comments

Jag går i min egen verklighet, där någonstans mellan en början och ett slut... Jag andas in mitt i steget och andas ut när känslan slår i backen. Jag plockar upp och plåstrar om. Går genom evigheten av sanningar och till ljudet av hjärtslag hittar varje tanke sin egen takt. Jag går genom min egen verklighet, ett steg i taget...✨

Likes

Comments

I en värld där evigheten inte existerar är kärleken något sällsynt och skört...
För när jag tänker efter, eller rättare sagt när jag inser hur det fungerar, vill jag helst bara stoppa hjärtat i fickan och springa.
Är det så här det är, tvåsamheten och den livslånga kärleken? Är det därför jag tvivlar på att den alls existerar och är/finns det kärlek i dagens relationer eller är det bara en bekväm trygghet? Och hur är det med kommunikationen?
Jag hör hur man gnäller att den ena gör si eller så, "han förstår inte vad jag menar" och "hon springer bara och tjatar".
Men varför pratar man om och inte längre med varandra i en relation? Varför har gränserna suddats ut och är det inte längre så att kärleken övervinner allt?
Nej, jag är inte bitter men kärleken skrämmer mig. Min erfarenhet är att den bara gör ont.
Att leva ensam och få iakta hur omvärlden fungerar har fått mig att förstå vad det är jag önskar mig i en relation. Jag vill få känna kärlek, älska och bli älskad. Jag vill ge och jag vill ta.
Jag vill ha ärlighet och jag vill ge ärlighet.
Jag vill känna att det finns ömsesidig respekt.
Att man kan prata med och inte om varandra.
Jag vill inte alltid behöva vara den starka, jag vill veta att det finns nån annan som kan dela den rollen med mig. Jag vill få kunna vara jag, komplicerad men kärleksfull. Jag vill känna att det finns en ödmjukhet, respekt och ren och förbannad ärlighet.
Men så kommer rädslan över mig igen... Rädslan för att släppa någon inpå livet. Jag behöver ingen, jag vill ingen ha viskar tankarna. Jag är alltid starkast ensam och jag kommer fortsätta leva så.
Men visst hoppas jag att en dag får höra någon berätta om den allra renaste av relationer.
Jag behöver höra att dom fortfarande finns.
Att det går att vårda kärleken och att man är två om att ha det ansvaret.
Att respekten för kärleken och känslorna finns kvar. Att kärleken trots allt är det starkaste som finns...✨

Likes

Comments

Det finns några människor i mitt liv som jag beundrar lite xtra och en av dom är en person som får mig att våga tro på mänskligheten igen.
En person jag beundrar för sitt kloka sätt att tänka och sitt sätt fylla luften med en energi som smittar av sig och får fäste.
En person som inte matar mig med att jag tänker för mycket utan frågar mig, " Har du provat att tänka så här istället och vad händer då?"
Det gör att jag påminns om att det finns andra sätt att hitta nya vägar på... Ett steg i taget. Tack!✨

Likes

Comments

Jag tänker... Om världen bara visste hur mycket jag tänker. Varje dag och varje natt i sekunder, minuter och timmar. Det kommer aldrig att förstås och det kommer aldrig att accepteras men jag kommer fortsätta med det. För mycket av allt på något sätt. Det är sån jag är. Jag vet att jag någonstans skrivit att jag ibland förbannar min sårbarhet men egentligen så är det ju omvärlden jag är besviken på. Omvärlden som hela tiden vill skulptera om det som är jag där innerst inne.
I röran av känslor och i kaoset av tankar. I en värld där jag är orädd och min egen starkaste krigare. Den som alltid har styrkan och modet att våga tänka och därmed också känna.
Jag är inte som alla andra och det gör att jag lever i någon form av utanförskap men det är ingenting som skrämmer mig längre. Jag går min egen väg och jag tar inga omvägar. Genom svårigheter mot stjärnorna... Ett steg i taget.✨

Likes

Comments

Jag under ibland vart alla tankar kommer ifrån och hur det kommer sig att det känns som om det stormar inombords. Jag skriver mycket för att sätta allt på papper i tron att sen kunna släppa men i samma stund jag lägger ifrån mig pennan överöses jag av nya vågor. Jag hanterar tankarna bättre nu än vad jag gjorde för några år sen men kaoset inombords är fortfarande ett faktum. Världen försöker hjälpa med ord om att jag måste sluta tänka så mycket men det handlar inte om det. Mina tankar är omöjliga att stoppa, dom tar sig fram överallt. För mig handlar det om att lära mig att hantera dom. Lära mig att en tanke också har ett slut men det är upp till mig vart jag sätter stoppet. En tanke eller känslan som den ofta leder till kan aldrig suddas ut för att man inte orkar ta i den men man kan lära sig att ge den mjukare konturer. Ett steg i taget...✨

Likes

Comments

Idag förevigade jag påminnelsen om hur långt jag faktiskt kommit och hur jag tagit mig dit där jag är idag. Ett steg i taget...✨

Likes

Comments