Jag har förstått att jag, trots perioder av skam och äckel inför mig själv och min kropp, är modig nog att möta mina rädslor.
Dom dagar spökena för stunden har makten vill jag gå till gymmet i mina största och minst åtsittande kläder i hopp om att jag och alla andra ska slippa se det som gömmer sig där under. Det här är min KÄNSLA! Istället väljer jag, min rädsla till trots, att träna i kläder jag annars trivs i,dvs tights och linne. OM jag skulle ge vika för spökena och börja gömma mig och det som är jag har jag till viss del redan förlorat striden och det är en otillåten tanke. Det här är mitt sätt att hantera spökena, att möta känslan och våga stå emot den. Det är skit tufft och jag känner skam och skuld när jag ser mig själv i spegeln men jag vågar ändå titta. Jag kan möta mig själv och tänka, " det här är jag. Idag känns det skit men jag vet att det snart blir bättre." Det är okej att känna som jag gör just nu så länge jag inte fastnar i känslan utan tar mig där ifrån. Jag är en vinnare även om jag mitt i striden ofta bär känslan av att vilja kräkas över det som är jag. Att skriva och sätta ord på det här är även det ett sätt för mig att ta makten över spökena. Om jag är tyst kan jag fortsätta lura mig själv för ingen vet min egentliga sanning. Om jag säger det högt har jag uppmärksammat tankarna och kanske även satt ord på sånt både kvinnor och män ibland tänker men inte vågar prata högt om. Mina ätstörningsspöken kommer sitta på min ena axel hela mitt liv men mer plats än så kommer jag aldrig tillåta att dom får. Jag tar min vinnande ur striden, ett steg i taget...👊🏻💪🏻

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ätstörningsspökena viskar dagligen till mig att jag ska ställa mig på vågen men jag vägrar att lyssna. Jag är livrädd för att gå ner i vikt då det påminner mig så starkt om åren jag var som sjukast.
Det är en kamp med maten just nu och som jag skrivit tidigare så rasar mina matrutiner när jag inte tränar. Nu försöker jag ta mig tillbaka till gymmet igen men det är tufft. Alla speglar gör att jag inte kan undgå att se att vikten rasat och kilon är tappade men jag tänker INTE ta reda på hur många! Det har varit fyra tunga månader som passerat, på mer än ett sätt. Givetvis sätter det sina spår och kanske ännu tydligare på någon som funkar som jag. Jag kämpar varje dag nu och för varje tillfälle jag äter som jag ska är jag oerhört stolt över mig själv. Jag vet att jag tar mig igenom det här och snart får jag och kroppen må bra igen. Jag lovar mig själv det.✨

#ettstegitaget79

Likes

Comments

#metoo ... I helvetet av alla sanningar...
Jag är jag och allt som är jag är mitt och mitt eget. Ingen annans!
Så vad är det då som gör att någon tyckte sig ha rätten att kalla mig "din jävla fitta" för att jag vänligt men bestämt sagt nej, jag är inte intresserad? Varför tyckte en annan man att det var okej att höja handen mot mig och kalla mig för hora när han inte fick bjuda på en drink?
Och vad fick mannen på tunnelbanan, den där dagen jag var på väg hem från gymnasiet, att leende sätta sig mitt emot mig och runka?
Men kanske värst av allt, vad var det som gjorde att INGEN runt omkring reagerade?!!
Jag blir så förbannat arg och ledsen! Vad är det egentligen för värld vi lever i?!!
Jag är jag och allt som är mitt är mitt eget. Ingen annans!!!

Likes

Comments

Av olika anledningar har jag inte klivit över tröskeln till gymmet på flera veckor. Tiden innan var jag där ett fåtal sporadiska gånger men lust och ork lyste med sin frånvaro. Jag har alltid hållit fast vid min träning oavsett hur mina tankar mått men nu har det varit en tid då inte ens gymmet kunnat sprida ljus inombords.
När jag inte tränar tappar jag alla rutiner kring maten och så småningom uteblir dom flesta målen helt. Jag får ofta höra att jag med en bakgrund i ätstörningsträsket tränar för mycket osv men faktum är att det är när jag INTE tränar som ätstörningsspökena är som värst.
Ett och annat kilo har jag säkerligen förlorat under dessa veckor men jag motstod frestelsen att ställa mig på vågen på gymmet idag. Gör jag det är jag ute på djupt vatten, jag är fullt medveten om det. En våg har jag inte ägt på många år och jag tänker inte låta spökena vinna kampen om vikten genom att väga mig och aldrig vara nöjd med siffran den visar. Jag lägger vikten på att få må bra i mig själv och det gör jag bäst utan våg.
Idag har jag ätit en halv lunch och delar av middagen på Texas Longhorn. Det är framsteg och jag är på väg i rätt riktning igen. Jag är stolt och jag känner mig duktig och kanske viktigast av allt: Jag vågar säga det!👊🏻✨

Likes

Comments

Idag är det min födelsedag... nr 38 i ordningen. Den här dagen är en påminnelse om hur mycket styrka jag egentligen besitter. Det är en dag av både sorg och glädje. För tre år sen, exakt på den här dagen, var min skilsmässa ett faktum. Ett praktiskt kaos och ett känslomässigt krig. En rädsla men samtidigt en stor lättnad. Jag kunde lyfta nu, flyga fritt och landa där jag ville. Jag kunde börja om, starta på nytt och skapa ett liv som bara var mitt och mina pojkarnas. Det var ett slut och en början på samma gång...
Några veckor senare förlorade jag ett barn. En liten pojke... i vecka 18.
En liten pojke med tio fingrar och tio tår, en liten ängel och en del av mig. Den sorgen finns det inte tillräckligt med ord för att beskriva men mitt i allt och när jag kände mig som svagast, var jag tvungen att vara den allra starkaste. Jag var tvungen att skapa en trygghet och en stabil grund att stå på åt mig och mina barn. Jag var tvungen att se till att ta mig vinnande ur striden och jag gjorde det. Mitt i all sorg och mot alla odds!
Idag är det min födelsedag, nr 38 i ordningen. En dag av alfabetets alla känslor och en spegelbild fylld med vackra spår av uttryck i mitt ansiktet. Jag är inte rädd för att bli gammal och jag skräms inte längre av det som varit. Jag bearbetar minnen och plåstrar om alla känslor. Jag är sorg och glädje på samma gång. Idag är det min dag, den här som alla andra dagar i mitt liv men idag är dagen då jag föddes till min egen allra starkaste krigare.
Dagen då jag firar min egen största styrka... Ett steg i taget!😘

Likes

Comments

Kan man tro på sin egen verklighet?
Är det verkligen så här allt ser ut? Är himlen blå och gräset grönt eller är det bara lånade färger från min slitna palett.
Jag undrar ibland hur mycket av allt det här, som i ren och skär sanning, egentligen är en smutsig lögn.
Jag kan måla om tavlan. Jag kan använd mer vatten i akvarellen och tona ut konturerna men finns det egentligen utrymme att förändra motivet som redan är målat...🎨🖌

Likes

Comments

Åtta år från då till nu, från nu till då...
2009 var ett tufft år, ett av resans tuffaste. Ett av åren från vilket jag har många starka minnesbilder men samtidigt finns det delar som jag valt att inte minnas alls. Ett skydd, en mur... Jag är kanske inte redo att bearbeta dessa delar än. Åtta år från då till nu, från nu till då. Åtta år av resan. Åtta år som fått mig att växa, åtta år som gjort mig oerhört stark. Åtta år som jag tagit mig igenom, ett steg i taget...✨

#ettstegitaget79

Likes

Comments

Jag går i min egen verklighet, där någonstans mellan en början och ett slut... Jag andas in mitt i steget och andas ut när känslan slår i backen. Jag plockar upp och plåstrar om. Går genom evigheten av sanningar och till ljudet av hjärtslag hittar varje tanke sin egen takt. Jag går genom min egen verklighet, ett steg i taget...✨

Likes

Comments

I en värld där evigheten inte existerar är kärleken något sällsynt och skört...
För när jag tänker efter, eller rättare sagt när jag inser hur det fungerar, vill jag helst bara stoppa hjärtat i fickan och springa.
Är det så här det är, tvåsamheten och den livslånga kärleken? Är det därför jag tvivlar på att den alls existerar och är/finns det kärlek i dagens relationer eller är det bara en bekväm trygghet? Och hur är det med kommunikationen?
Jag hör hur man gnäller att den ena gör si eller så, "han förstår inte vad jag menar" och "hon springer bara och tjatar".
Men varför pratar man om och inte längre med varandra i en relation? Varför har gränserna suddats ut och är det inte längre så att kärleken övervinner allt?
Nej, jag är inte bitter men kärleken skrämmer mig. Min erfarenhet är att den bara gör ont.
Att leva ensam och få iakta hur omvärlden fungerar har fått mig att förstå vad det är jag önskar mig i en relation. Jag vill få känna kärlek, älska och bli älskad. Jag vill ge och jag vill ta.
Jag vill ha ärlighet och jag vill ge ärlighet.
Jag vill känna att det finns ömsesidig respekt.
Att man kan prata med och inte om varandra.
Jag vill inte alltid behöva vara den starka, jag vill veta att det finns nån annan som kan dela den rollen med mig. Jag vill få kunna vara jag, komplicerad men kärleksfull. Jag vill känna att det finns en ödmjukhet, respekt och ren och förbannad ärlighet.
Men så kommer rädslan över mig igen... Rädslan för att släppa någon inpå livet. Jag behöver ingen, jag vill ingen ha viskar tankarna. Jag är alltid starkast ensam och jag kommer fortsätta leva så.
Men visst hoppas jag att en dag får höra någon berätta om den allra renaste av relationer.
Jag behöver höra att dom fortfarande finns.
Att det går att vårda kärleken och att man är två om att ha det ansvaret.
Att respekten för kärleken och känslorna finns kvar. Att kärleken trots allt är det starkaste som finns...✨

Likes

Comments

Det finns några människor i mitt liv som jag beundrar lite xtra och en av dom är en person som får mig att våga tro på mänskligheten igen.
En person jag beundrar för sitt kloka sätt att tänka och sitt sätt fylla luften med en energi som smittar av sig och får fäste.
En person som inte matar mig med att jag tänker för mycket utan frågar mig, " Har du provat att tänka så här istället och vad händer då?"
Det gör att jag påminns om att det finns andra sätt att hitta nya vägar på... Ett steg i taget. Tack!✨

Likes

Comments