Det kommer alltid att finnas spår av det som varit men idag känner jag enbart tacksamhet för att jag stöpts i formar som fått mig att växa som kvinna och som människa.
Det är trasigt inombords men min ödmjukhet inför livet har vuxit sig stor.
Jag möter människor som även dom bär någonting trasigt inombords och jag inser att jag kommit så otroligt långt i arbetet med mig själv. Jag har styrkan att vara ett stöd och en tröst, hit och lite till men jag har många steg kvar att gå för egen del.
Klok är ett vackert ord som jag återkommande får höra att jag uppfattas som och det glädjer mig. Jag tror att livet och erfarenheterna har gjort mig sån.
Jag har stått inför val som fått mig att växa och beslut jag tvingats ta över en natt, ofta utan tid för eftertanke. Jag har följt mitt hjärta och mitt största förtroende ligger i det. Kanske har det inte alltid fått mig att välja den rakaste vägen men jag tror att det funnits en mening med varje omväg jag irrat mig in på. Jag har ju trots allt alltid kommit fram.
Det här har varit en resa i att lära känna mig själv, vem jag är och hur jag fungerar och idag kan jag ödmjukt säga att det kommer aldrig mer finnas någonting som kan få mig att tvivla på att jag duger, att jag kan, att jag har styrkan OCH att jag är värdefull!✨

Likes

Comments

Jag gjorde det!
Jag tog med mig livet och flyttade hem.
Jag fick chansen att börja om och jag tog den utan att tveka. Fångade den i luften innan den ändrade riktning och försvann. Det fanns aldrig tid för tveksamhet och tvivel. Det var allt eller inget och nu eller aldrig på samma gång. På ett ögonblick och i ett andetag.
Min kreativitet på lösningar var så mycket större än jag någonsin vågat tro. Jag skulle klara det här, jag var tvungen att klara det här. Något annat alternativ fanns det aldrig.
Kaoset som rörde sig inombords fick jag snällt lägga åt sidan för stunden och börja sortera vid ett senare tillfälle. Det som gällde nu var att överleva, utanpå och inuti. Jag var alltid beredd, kunde aldrig slappna av och hade alltid en plan B,C och D om A inte gick igenom.
Jag var beredd på att vara ensam, att göra det ensam och att klara det... ENSAM! När omgivningen kom med goda råd och idéer var mitt svar alltid att jag redan gått den vägen. Alltid ett steg före, ett i taget. Jag hade för längesen redan använt den strategi som föreslogs och resultatet uteblev gång efter annan.
Dagligen förvånades jag av kampen jag helt ensam förde medan samhället vände mig ryggen för att doppa ytterligare en kaka i kaffet. Jag blev bara ett störande brus i fikastunden när jag bytte plats på sockret och saltet för att få en reaktion.
Alla samtal, alla papper, alla möten och jakten på svaren som ingen kunde ge mig. Ingen visste hur det fungerade, vad som var rätt och fel och en skyldighet eller rättighet. Jag har lovat mig själv att jag ska göra något av allt jag lärt mig under den här resan.
Sprida kunskap om hur det fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Hur skyddsnätet man trodde fanns plötsligt bara består av löst hängande trådar och kanske viktigast av allt; oavsett vad, så tar man sig igenom det.
Ett steg i taget...✨

Likes

Comments

Kanske är det just hon, den där kvinnan i skuggan av solen som älskar allra mest. Hon som håller månen i sin hand och tänder stjärnorna för dig om natten.
Hon som bär på ett kaos av känslor och ett hjärta av krackelerat glas. Skört men vackert... Så otroligt vackert.💕

Likes

Comments

Jag håller livets palett i min hand och jag vill måla varje känsla i en egen färg.
På min palett och i mitt djupaste rum finns det plats för båda svart och vitt och hela gråskalan som ryms där i mellan. Från ljust till mörkt och från början till evighet.
Det är när omvärlden tycker att jag känner för mycket som någon försöker ta penseln ur min hand och ställa den vatten för att få känslan att tona ut. Man får inte känna för mycket, man får inte vara skör och sårbar och det finns ingenting som är så svårt för omvärlden att hantera som tårar.
Men oavsett hur många penslar ni försöker ta ifrån mig så kommer jag alltid att fortsätta måla. I svart och i vitt och i hela gråskalan där i mellan...🎨🖌

Likes

Comments

I en tankfull timma kan jag sitta tyst och bara lyssna, höra hjärtslag från en evighet och andas luft full av ensamhet. En tankfull timma där jag går genom alla tysta rum och låser dörrarna till det som varit. Jag kliver över nya trösklar nu och vandrar över blankare golv och jag är inte längre rädd för att lämna spår i parketten.✨

Likes

Comments

Det finns stunder när förmågan att skriva försvinner, när jag inte kan forma ord till att beskriva känslan.
Det föder en frustration inom mig men jag vet att snart hittar orden tillbaka igen. Jag tror att det är någon form av återhämtning för mitt mycket sköra hjärta.
Jag har alltid skrivit, försökt fånga känslan i ord. Beskriva det som finns längst in. Det sköra och sårbara, det nakna och det som är bara jag - Michaela.
Jag delar känslor, tankar och sanningar helt utan skyddsnät.
Jag gör det för att jag vill få omgivningen att förstå och respektera människor som mig. Kvinnor och män som ofta får höra att dom tänker för mycket och känner för stark och som berörs av situationer som går dom flesta obemärkt förbi. Jag vill tänka högt om att bära på en känslomässig skörhet. Jag vill plocka fram det i ljuset och stryka orden som följt mig genom livet om att det skulle vara en svaghet.
Min rena och enkla sanning är att styrkan sitter i att våga. Våga känna och våga tänka hela tanken klart.
Att bära på en känslomässig skörhet är ingen svaghet. Det är en av dom värdefullaste av styrkor!✨

Likes

Comments

Det handlar om mod.
Mod att förstå sitt eget värde och att ödmjukt våga välja dom vägar man mår bästa av att gå. Jag säger inte att vägskyltarna alltid leder oss rätt men jag säger att lyfter man blicken från gruset så kan man skymta målet.
Du är värd att gå dom vägar du mår bäst av. Ett steg i taget...✨

Likes

Comments

Jag har ingen utbildning i att skriva, i att tänka och i att känna. I att sortera och skapa andrum, spelrum för reflektion.
I att falla handlöst och resa sig igen, borsta gruset från knäna och med baksidan av handen torka tårarna från kinden. Ändå är det kanske just det som jag klarar allra bäst.
Jag har lärt mig parera i livets tuffaste matcher och resan har gett mig den största av kunskaper.
Kunskapen och modet att våga välja mina egna vägar och förmågan att se att även i dom slitnaste skorna tar man sig framåt.
Ett steg i taget...✨

Likes

Comments


Dom sista åren har tvingat mig till många stora beslut och alla mina val har varit helt och hållet mina egna.
Under resans gång har jag ofta fått höra att jag uppfattas som en otroligt klok kvinna och det värmer oerhört. För visst har det hänt, när marken under mig skakat som mest, att jag tvivlat på mig själv och min egen förmåga. Då, just i stunden, har jag inte alltid vågat tro på min styrka. Idag behöver jag inte tvivla. Jag vet att jag är på rätt väg och även i slitna skor tar jag mig framåt. Ett steg i taget...💞

Likes

Comments

Du sa att jag måste lära mig förlåta.
Jag vet att det är ett av stegen men jag är inte där än. Inte just nu och inte idag. Inte i morgon heller men kanske så småningom.
Bara inte idag, inte just idag...

Likes

Comments