View tracker

Två veckor in i träningen efter ett evighetslångt uppehåll är jag och min kropp på topp!
Än en gång slog jag ätstörnings spökena på käften!👊🏻😘

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Älskade ätstörning...
Idag när jag kom till gymmet stod den här äckliga lilla rackaren innanför dörren.
Hade det varit för ett par år sen hade jag med enorm ångest vägt mig både före, efter och dessutom en gång under passet... Minst!
Idag stannade jag till när jag såg den, log och sa tyst för mig själv; " Nej du ditt lilla monster, aldrig någonsin mer ska jag låta dig ta över mitt liv!"
Idag är det 6 år sen jag sist ställde mig på en våg och idag lägger jag ingen energi på min vikt. Det viktiga för mig är att jag mår bra och trivs med den jag är!💞

Likes

Comments

View tracker

Ätstörd och träningsnarkoman?! NEJ!!!
För nu ska jag vänligt men bestämt berätta för omvärlden hur JAG fungerar, därmed inte sagt att alla med erfarenhet av ätstörningar fungerar så.
Jag har tränat i över 20år och för mig är träningen en livsstil. Jag, och tyvärr många fler kvinnor med mig, har passerat genom någon form av ätstörning i samband med det och registret på ätstörningar är betydligt mer än Anorexi och Bulimi.
Det är när jag INTE tränar som mina ätstörningsspöken kommer!!!
Det är då jag inte vill äta och känslan av avsmak och äckel över min egen kropp kommer.
När jag tränar ser det ut som följande;
👉🏻 Jag känner hunger.
👉🏻Jag sköter min mat som jag ska, delvis fortfarande efter upplägget jag fick vid min behandling på Stockholms Centrum för Ätstörningar.
👉🏻 Jag och min sömn samspelar bättre.
👉🏻 Jag är nöjd och bekväm i mig själv och min kropp.
👉🏻 Jag är betydligt gladare och trevligare och ha att göra med.😂
👉🏻 Jag kan träna och äta med sunt förnuft.
👉🏻 Jag har satt en gräns på 60 min konditionsträning ett par ggr i veckan för att inte väcka spökena.
👉🏻 Jag äter all typ av mat och utesluter inget.
Så JA, jag kommer fortsätta träna som jag gör och Gud nåde den som försöker rätta mig i mina val! Så det så!

Jag har haft en ängel på min axel för jag överlevde Bulimia Nervosa!

Likes

Comments

Dagar som denna blir minnena så tydliga.
Dom kommer med snön och för varje flinga som faller följer en känsla.
Vi hade tvingats flyttat över en natt till en lägenhet vars adress inte fanns och på dörren stod någon annans namn. Efter någon månad var det dags att packa och flytta vidare igen. Bort från Stockholm... Långt bort från allt det vi en gång hade.
Det här var vår första vinter uppe i skogarna och jag var ensam med barnen, min minsta var då bara några månader. Mina föräldrar och alla mina vänner var 30 mil ifrån oss och jag visste att jag var tvungen att klara det här själv.
Snön föll oavbrutet och drivorna var decimeter höga. Kylan kröp ner mot -32 och i kakelugnen eldades det oavbrutet.
Jag minns det så väl... På väg in efter att ha skottat en evighets lång uppfart för att komma ner till vägen stannade jag på trappan till huset. Genom fönstret såg jag mina älskade ungar och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. I det ögonblicket lovade jag mig själv att det här inte skulle vara förevigt. Det skulle bli bättre. Jag skulle göra allt för att det skulle bli bättre!

Likes

Comments

Svårbar... eller skörstark?
Kanske lite av varje, en del av båda...
Ödmjuk och komplicerad i en värld av betong och granit, omgiven av människors oförmåga att förstå och rädsla för att beröras.
Jag kommer alltid att vara annorlunda och jag kommer aldrig att vara som någon annan.
Jag kommer fortsätta att ösa direkt ur hjärtat och sätta ord på den där känslan som kanske har svårt att hitta sitt namn.
Jag kommer alltid att vara jag oavsett vad omvärlden försöker göra mig till.
Jag kommer alltid att gå min egen väg... Ett steg i taget.💞

Likes

Comments

2010 vs 2016...
Tiden går och 37år har passerat. Många av dom har varit tuffa och jag som så många andra bär på en ryggsäck full av mörker. Efter 37år valde jag att ta av mig min.
På en grusväg långt bort i tomheten ställde jag den vid vägkanten och lämnade den där. Jag släppte det som varit, lyfte blicken från marken och bestämde mig för att vara modig nog att gå vidare... Ett steg i taget.💞

Likes

Comments

Jag kanske egentligen inte vill se vad det är som finns bortom alla mina slott av sand.
Jag kanske bara vill fortsätta att känna som jag gör och måla mina förhoppningar i spegelblanka färger...

Likes

Comments

Jag städar bland tankarna. Rensar, dammar av, putsar och polerar. Dom påverkar mig, både bra och dåligt men varje tanke lär mig också något nytt. Något om mig och vem jag är. Att jag är skör men ändå stark och att jag har en enorm vilja trots att jag ibland bara velat sätta mig vid vägkanten och låta någon annan välja min väg. Kanske är det där, vid vägkanten jag funnit orken att fortsätta. När jag studerat dom slitna sulorna på mina skor och bestämt mig för att fortsätta fram, ett steg i taget...💞

Likes

Comments

När man känner sig naken.... Inte utanpå men inuti. Sådär tom men ändå fylld till brädden av allt som är, som kommer och som har varit. Man fryser men bär tankar som värmer. Man är sorgsen men ändå lycklig på något oförståeligt sätt. Hur kan det vara både och, allt och inget så samma gång? Hur kan man tänka dåtid men ändå orka leva i framtid? Hur kan solen skina när det regnar? Jo för att den vet att den skapar någonting vackert. Kanske är det just så jag tänker, som solen. Jag tänker att om jag målar allt det mörka och det som gör ont med dom vackraste färgerna på paletten så blir allt så mycket lättare.💞

Likes

Comments

Jag fick ett smycke en gång. Det var en av dagarna någonstans mitt i min resa. Just där och då hade jag svårt att förstå dess mening och det lades i ett hörn i en låda. Idag, tre år senare, återfann jag det och påmindes om stunden. Den där stunden jag aldrig tittade så pass noga att jag såg att det fanns ett innehåll. Jag gjorde det idag... Tack mamma. Jag älskar dig!❤️

Likes

Comments