Jag kanske skriver för mycket, använder för stora ord och beskriver känslor som inte kan förstås.
Bokstäverna samlas på hög och jag försöker hitta ett annat sätt att förklara. Letar svar och söker sanningar. Fastnar i tankemönster och möter känslan av förvirring. Jag måste tänka klart, tänka rent utan tillägg och krusiduller. Tänka ljus istället för mörker, känna verklighet och låta hjärtat slå sina dubbla slag utan rädsla och vaksamhet. Vara här i nuet, inte bara idag utan i en evighets dagar framåt.✨

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Dagar som kommit och dagar som går lägger jag till samlingen av allt som livet lär mig.
Någon gav mig ett nytt sätt att se på mitt tänkande och fick mig att inse att jag måste jobba på nya strategier. Jag måste öppna upp för ytterligare några steg då jag sen en tid stannat upp och ritat cirklar i gruset under skorna. Jag måste ta ett steg och ett steg till.
Jag måste knyta nya snören i skorna och hitta en enklare väg till målet. Jag måste sopa gatan ren och se framåt. Ett steg i taget.✨

Likes

Comments

Jag väljer att hålla det som finns här och nu ömt mellan tummen och pekfingret. Jag vill vara rädd om det, gömma det i hjärtat och låta det växa där. Det är stort och det är evigt. Jag vet det och jag känner det.💞

Likes

Comments

Svårt att hitta kraft, tömd på energi.
Som om jag krossats i en miljon mikroskopiska bitar som sen skingrats för vinden. Utspridda överallt, några här och några där och några fortfarande i luften på väg att landa.
Så varför? Jag vet inte säger jag tyst för mig själv.
Jag söker inte sympati eller en axel att gråta mot för jag vet att vi alla gör resor som ger oss ett tungt bagage att bära. Min är inte värre än någon annans och när jag berättar min historia för skuggan bakom mig förväntar jag mig egentligen inga svar. Jag har vant mig vid tystnaden.
Men inom loppet av en sekund är skuggan i fatt mig, blockerar vägen framför mig och skriker mig i ansiktet.
"Lilla vackra människa, jag kan ge dig en miljon svar på varför du känner som du gör just nu! Ett svar för varje hållplats på din resa."
Trots hans ord förbannar jag min egen skörhet. Vi gör alla resor som ger oss ett tungt bagage att bära, livet fungerar så men på det stora lotteriet fick jag en extra väska i min packning. Den väskan är fullt av allt det jag kämpar med allra mest, allt det sköra och sårbara. Allt det som gör mig till den komplicerade kvinna jag alltid för höra att jag är. Men hej världen, det här är jag - Michaela. Ett steg i taget...✨

Likes

Comments

Då och nu...
Men jag är inte ute efter att det här ska ses som någon form av före/efter bild på resultatet av en viktnedgång.
Jag väljer att istället kalla det en
under-resans-gång bild. Det är en bild både på den yttre och den inre resan och det är inom mig som den största delen av resan har pågått.
2007 hade jag precis fått mitt första barn och jag tror att det var just där och då, vid 27 års ålder som jag kröntes till krigare.
Idag, 10 år senare, kan jag se tillbaka och förstå att det är striderna jag tagit mig igenom som fått mig att växa och som trots allt gjort mig vackrare med åren, både utanpå och inuti och att det är händelserna i livet som format mig till det jag är idag.
Jag är starkare nu, så otroligt mycket starkare och ödmjukt kan jag säga att jag duger och är bäst precis så som jag är.
Jag har aldrig varit så snygg som nu! 😉
Jag blir så otroligt vacker när jag är snäll mot mig själv och tänker bra tankar som att historien jag och min kropp berättar är den vackraste som finns. Både på insidan och utsidan... ✨

Likes

Comments

Det kommer alltid att finnas spår av det som varit men idag känner jag enbart tacksamhet för att jag stöpts i formar som fått mig att växa som kvinna och som människa.
Det är trasigt inombords men min ödmjukhet inför livet har vuxit sig stor.
Jag möter människor som även dom bär någonting trasigt inombords och jag inser att jag kommit så otroligt långt i arbetet med mig själv. Jag har styrkan att vara ett stöd och en tröst, hit och lite till men jag har många steg kvar att gå för egen del.
Klok är ett vackert ord som jag återkommande får höra att jag uppfattas som och det glädjer mig. Jag tror att livet och erfarenheterna har gjort mig sån.
Jag har stått inför val som fått mig att växa och beslut jag tvingats ta över en natt, ofta utan tid för eftertanke. Jag har följt mitt hjärta och mitt största förtroende ligger i det. Kanske har det inte alltid fått mig att välja den rakaste vägen men jag tror att det funnits en mening med varje omväg jag irrat mig in på. Jag har ju trots allt alltid kommit fram.
Det här har varit en resa i att lära känna mig själv, vem jag är och hur jag fungerar och idag kan jag ödmjukt säga att det kommer aldrig mer finnas någonting som kan få mig att tvivla på att jag duger, att jag kan, att jag har styrkan OCH att jag är värdefull!✨

Likes

Comments

Jag gjorde det!
Jag tog med mig livet och flyttade hem.
Jag fick chansen att börja om och jag tog den utan att tveka. Fångade den i luften innan den ändrade riktning och försvann. Det fanns aldrig tid för tveksamhet och tvivel. Det var allt eller inget och nu eller aldrig på samma gång. På ett ögonblick och i ett andetag.
Min kreativitet på lösningar var så mycket större än jag någonsin vågat tro. Jag skulle klara det här, jag var tvungen att klara det här. Något annat alternativ fanns det aldrig.
Kaoset som rörde sig inombords fick jag snällt lägga åt sidan för stunden och börja sortera vid ett senare tillfälle. Det som gällde nu var att överleva, utanpå och inuti. Jag var alltid beredd, kunde aldrig slappna av och hade alltid en plan B,C och D om A inte gick igenom.
Jag var beredd på att vara ensam, att göra det ensam och att klara det... ENSAM! När omgivningen kom med goda råd och idéer var mitt svar alltid att jag redan gått den vägen. Alltid ett steg före, ett i taget. Jag hade för längesen redan använt den strategi som föreslogs och resultatet uteblev gång efter annan.
Dagligen förvånades jag av kampen jag helt ensam förde medan samhället vände mig ryggen för att doppa ytterligare en kaka i kaffet. Jag blev bara ett störande brus i fikastunden när jag bytte plats på sockret och saltet för att få en reaktion.
Alla samtal, alla papper, alla möten och jakten på svaren som ingen kunde ge mig. Ingen visste hur det fungerade, vad som var rätt och fel och en skyldighet eller rättighet. Jag har lovat mig själv att jag ska göra något av allt jag lärt mig under den här resan.
Sprida kunskap om hur det fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Hur skyddsnätet man trodde fanns plötsligt bara består av löst hängande trådar och kanske viktigast av allt; oavsett vad, så tar man sig igenom det.
Ett steg i taget...✨

Likes

Comments

Kanske är det just hon, den där kvinnan i skuggan av solen som älskar allra mest. Hon som håller månen i sin hand och tänder stjärnorna för dig om natten.
Hon som bär på ett kaos av känslor och ett hjärta av krackelerat glas. Skört men vackert... Så otroligt vackert.💕

Likes

Comments

Jag håller livets palett i min hand och jag vill måla varje känsla i en egen färg.
På min palett och i mitt djupaste rum finns det plats för båda svart och vitt och hela gråskalan som ryms där i mellan. Från ljust till mörkt och från början till evighet.
Det är när omvärlden tycker att jag känner för mycket som någon försöker ta penseln ur min hand och ställa den vatten för att få känslan att tona ut. Man får inte känna för mycket, man får inte vara skör och sårbar och det finns ingenting som är så svårt för omvärlden att hantera som tårar.
Men oavsett hur många penslar ni försöker ta ifrån mig så kommer jag alltid att fortsätta måla. I svart och i vitt och i hela gråskalan där i mellan...🎨🖌

Likes

Comments

I en tankfull timma kan jag sitta tyst och bara lyssna, höra hjärtslag från en evighet och andas luft full av ensamhet. En tankfull timma där jag går genom alla tysta rum och låser dörrarna till det som varit. Jag kliver över nya trösklar nu och vandrar över blankare golv och jag är inte längre rädd för att lämna spår i parketten.✨

Likes

Comments