Jag pratade ju innan om att min inställning till diabetesen är en anledning till varför mitt blodsocker är så himla högt, men en annan (lite mindre) anledning till varför är för att jag har en rädsla för att få hypoglykemi, dvs lågt blodsocker. Jag tror jag har den här rädslan pga mina extremt dåliga erfarenheter av känningar och pga att jag kan känna mig så otroligt... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det... men 'hjälplös' är kanske ett bra ord? Jag känner att jag inte kan ta hand om saker, att jag tappar kontrollen över mig själv. Det värsta är de gånger där jag känner att jag är helt klar i huvudet men ändå inte får min kropp att göra det jag vill. Är det bara jag som upplever att det kan vara så ibland? 

Det som händer när jag då märker att jag är låg, eller bara när jag ser att jag är påväg att få ett lågt blodsocker, är att jag "över-äter". Att jag helt enkelt proppar i mig för mycket socker eller vanlig mat för att verkligen försäkra mig om att jag inte blir låg och då skjuter ju såklart mitt blodsocker i höjden istället. Och vips så har jag en berg-och dalbana där jag växlar mellan att trycka i mig mat och insulin för att få det egentliga målvärdet (vilket jag nästan aldrig får eftersom jag överdoserar min hjälp). 

Hur som helst, så är jag tyvärr en sån person som mycket hellre har ett för högt värde än ett för lågt, för då har jag i alla fall kvar kontrollen över mig själv, jag kan klara mig på egenhand. Är helt enkelt mycket hellre törstig, och kissnödig än att få synstörningar och yrsel (även om jag egentligen ​helst​ vill ha ett bra blodsocker såklart😁). Är jag ensam i just denna tanke? Eller om någon känner/har känt likadant, hur gör/gjorde ni?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Den 4e november 2003 åkte jag till sjukhuset med mamma för att sedan få diagnosen Diabetes typ 1. Jag var 4år gammal.

Det hela hade börjat med att jag under en dryg vecka hade varit extremt trött, törstig, jag kissade mycket utan att ens behöva dricka vatten och jag var väldigt grinig för att vara jag. Efter att mamma fått reda på att jag hade socker i urinen och lite om och men på vår husläkarmottagning, tog mamma med mig in till Sachsska barn- och ungdomsakut när hon förstod att det var diabetes. På akuten agerade jag kanske inte riktigt som ett sjukt barn med taskig energi och attityd, utan var snarare tillbaka till hur jag brukade vara, dvs raka motsatsen. Mamma var mer orolig för att jag skulle slå ihjäl mig på något i väntrummets lekrum just då, än vad hon var över själva diabetesen. Efter någon timme på akuten (inte säker på hur lång tid det tog från det att jag kom dit, tills det att jag fick diagnosen) så fick jag diagnosen diabetes typ 1 och jag hade ett blodsocker på 25,7. Jag blir inlagd på sjukhuset i två veckor och under den tiden får mina föräldrar massa information om allt som har med diabetesen att göra. Jag förstod inte så mycket egentligen. Det jag förstod var bara att jag skulle ha diabetesen resten av mitt liv och att det var insulinet som hjälpte mig att bli "bra", men jag var inte med på alla de där info mötena utan fick leka med låtsas sprutor osv för att bekanta mig med dem och fick vara på lekterapin när jag mådde bättre och var mer stabil.

När jag blev utskriven sen så fick vi åka hem och komma tillbaka till våra "vanliga" liv. Eftersom jag fick diabetes när jag var så liten så tog såklart min mamma det största ansvaret. Hon testade mitt blodsocker, tog mitt insulin, gick upp varje natt för att kolla, såg till att jag passade tider och åt bra. Mitt blodsocker har alltid varit svajigt men mitt HbA1c har ändå varit bra under perioden som mamma hade "ansvaret".

När jag gick i slutet av mellanstadiet/början på högstadiet var det min tur att börja ta över ansvaret. Det här är något som hände under en lång tid. Det är under den här perioden och framåt, ända till idag, som mitt HbA1c blivit sämre och sämre, jag har alltså inte haft ett bra HbA1c värde sedan ungefär fjärde/femte klass, det har varit för högt. Jag har legat runt 80/90 i ca 6år och för allas bästa, men framförallt mitt och min framtids bästa, krävs en förändring.


Likes

Comments

Hej alla! Och välkomna hit! Jag tänkte bara berätta lite om varför jag skapade denna blogg. Så här är det;

Jag har haft diabetes i snart 14 år och det har varit en berg- och dalbana. De senaste 6 åren, sedan jag gick i femman ungefär, så har mitt blodsocker varit högt vilket ger mig ett högt HbA1c och nu de senaste åren så har mitt höga HbA1c blivit ännu högre. Jag har legat runt ca 75-90 i HbA1c under de senaste åren och det är alldeles för högt under en alldeles för lång tid. Det har gått så långt att jag ibland kan tro att jag har en känning vid 9,0 bara för att jag är van vid att ligga vid ca 15 och uppåt. Att ha ett blodsocker runt 20 är tyvärr ingen ovanlighet för mig idag, snarare tvärtom.

Anledningen till det här höga HbA1c:t har jag tillsammans med min läkare och min sköterska på sjukhuset och min familj försökt ta reda på sedan mitt blodsocker började gå upp när jag tog över det största ansvaret från mamma som hade det när jag var liten. Men jag har sakta men säkert börjat förstå vad det handlar om och det är att jag helt enkelt inte vill ha den och därför har jag väldigt svårt att acceptera att jag har diabetes, vilket gör att jag struntar i saker som egentligen är väldigt viktigt att jag gör.

Denna blogg är alltså egentligen ett redskap för mig att få mig att acceptera och börja ta hand om min diabetes. Att ta in den i mitt liv, så att det inte blir jag och du (i detta fall diabetesen) utan att det blir ett "vi". Och att det även inte blir ett "diabetesen och jag" där diabetesen styr mitt liv, utan att det blir ett "jag och diabetesen" där jag styr den.

Jag gör detta öppet med en blogg nu för att kanske lite sätta press på mig själv. Jag vill må bra och det är lättare att göra det man ska, utan undantag, när flera vet om det. Dessutom vill jag tro att jag inte är ensam om mina känslor för diabetesen och tycker därför att detta är en bra plattform för att dela mina tankar och min vardag med diabetesen. Här kommer det alltså delas en hel del pepp, men även en hel del lessa, upprörda eller någon annan sorts känsla mot/för diabetesen, samt eventuellt vardagliga inlägg utan större fokus på diabetesen.

Hoppas ni förstår varför jag gör detta och att ni är med mig!

Likes

Comments