View tracker

I dag är första dagen efter påsklovet. Det har gått några veckor sedan jag skrev något här. Sista dagen på sportlovet var det då. Ångesten över återgången till skolan var stor. Inga svar på de frågor jag hade inför veckan. Inga klargöranden. Bara ren och skär ångest.

Men. Jag fick svar. Under veckan. Min lilla "Du" fick gå kvar i den lugna miljön en vecka innan han, efter ett bra möte med läraren, återgick till den gamla klassen. Han fick möjlighet att lära känna den nya resurspedagogen. En fantastisk pedagog som väntar och läser in. Ser lilla "Du". Hör "Du"s resonemang och tankar, lyssnar, vägleder och styr upp, motiverar. Jag är gråtfärdig. Hela tiden. Fina avstämningsmail. Ett bra bemötande. Det ger så oerhört mycket.

De anonyma föräldrarna är också kvar. Den ena kniper ihop munnen när hon möter mig. Den andra kunde jag inte låta bli att le mot en morgon. Le och säga ett hurtigt "God Morgon" till. Och nog fick jag en reaktion alltid. Morgonen därpå tittade hennes man ingående på mig när jag sa God morgon även till honom. Det roar mig lite. Och att jag kan se det humoristiska i det betyder nog att jag mår lite bättre. Äntligen.

Vardagen rullar på. Med några smärre förändringar för de närmaste 43 dagarna. Lite mer hjälp av mina kära. Lite mindre arbete. Lite mer tid på Du och storasyster. Och på jag. Om 43 skoldagar och en väldig massa helgdagar åker Du och jag till kanarieöarna. Och sen är det sommarlov.​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det river i magen. Hjärtat hamrar. Axlarna är sjukt spända. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen. Det borde ge sig nu. Borde.

I övermorgon är sportlovet slut. Dags att återigen lämna min pojkplutt till skolan. Dags att möta föräldrarna som anmäler och anmäler igen till socialförvaltningen. Varför de inte ringer mig istället förstår jag inte. Varför de inte sätter press på skolan utan på mig förstår jag inte. Överlag förstår jag rätt lite om vuxna människors beteenden just nu. Varför pluttpojken som fått två veckors ro i en annan klass nu ska tillbaka till klassen med de arga föräldrarna, läraren som bänder upp armar och inte reder upp situationen, rädslan och ångesten. När det varit lugnt i en annan miljö. Det förstår jag inte. Och varför rektorn inte svarar på mitt mail om att det inte är en bra idé förstår jag inte heller.

Pluttpojken skjuter fram oron över skolan. Försöker se det positiva med min och storasysters hjälp. De fina fritidspedagogerna. Att få chansen att leka med barnen. Vi tragglar Bo Heljskovs sätt att se på världen. Försöker fixa nya skidspår för våra tankar. Spår som ska fungera även med andra människor.

Men oron river i magen. Mailkorgen ekar tom. Och snart är sportlovet slut.

Likes

Comments

View tracker

Tack du fina förälder som gjorde en orosanmälan för min son. Tack för att du orkade bry dig tillräckligt mycket för att ringa ett samtal. Jag ska försöka uppskatta det. Jag ska försöka använda din anmälan för att få skolan att hjälpa mitt barn lite till. Men tänk om du hade ringt mig först. Tänk om du hade frågat mig hur jag orkar? Om jag orkar? Tänk om du hade frågat om mitt barn kunde leka med ditt tillsammans med oss vuxna på säg lördag? Tänk om du hade gjort någonting som hjälpt mig och mitt barn att orka en dag till. Och inte bara ringt ett samtal. Till soc.

Tänk om du visste att jag tillbringade min lunch på ett BUP-möte i dag. Att jag satt kvar på jobbet i kväll och anmälde den fina skola både du och jag satt våra barn i till skolinspektionen eftersom det inte finns rutiner för hur barn med behov av särskilt stöd ska få det, eftersom skolan har brustit i det särskilda stödet med resultatet att mitt barn bryter ihop, och att läraren då bänder upp armarna på ryggen på min 25 kg tunga 7 åring, håller honom mot en vägg och har sönder hans saker. Att en annan lärare bryter ner honom på golvet och korsar hans händer bakom ryggen på honom och inte låter honom höja huvudet ens, han har ont i flera dagar efteråt. Och inuti - hur mår han där?

Tänk om du visste att jag har hållit honom hemma efter de här händelserna. Inte sjukanmält honom utan bara inte gått dit. Ringt rektorn som tycker att det här är helt rätt sätt att agera mot ett funktionshindrat barn. Bett rektorn se till så att mitt barn blir bemött av de här lärarna, att de förklarar sig och säger att de gjort fel. Tänk om du visste att medan mitt barn låg nedbrutet på golvet i lilla rummet med en flera gånger så stor lärare över sig så satt jag i telefonmöte med Försäkringskassan och berättade om allt som tar tid och pengar för att kunna få vårdbidrag.

Tänk om du visste att jag vabbat 53 dagar de senaste 2 och en halva månaden. Att jag varit på BUP tre gånger, på läkaruppföljning 6 gånger, hämtat hem ett hysteriskt barn 4 gånger, mailat pedagoger som inte svarar, mailat rektorn runt 30 gånger, skrivit vårdbidragsansökan i runt 6 timmar, läst in mig på skoljuridik i 48 timmar, suttit i elevvårdskonferens i en timme, jagat rektorer för att få ett korrekt protokoll från mötet, skrivit tilläggsblad till protokollet eftersom det var så fel, att rektorn stängt av mitt barn från fritidsverksamheten till följd av sitt funktionshinder. Att jag inte kan arbeta. Tänk om du visste att BUP inte tänker hjälpa mig. Att barnsjukvården vill droga bort ångesten. Att det bara är jag som kan hjälpa mitt barn. Att samhället brister.

Tänk om du visste att jag har 1,5 timmes resväg till jobbet via skolan varje dag. Att jag inte kan lämna före 8:20 och inte kan hämta senare än kl 16 för skolan har inte resurser. Att jag har 45 min från skolan till jobbet. Att jag jobbar heltid. Och att i morgon när jag haft mitt stödsamtal hos psykologen jag går till ska jag ta lite av min överskottstid - och ringa soc. Tänk om du visste. Tänk om du ringt mig istället. Tänk om mitt barn kunde få ha lekt med ditt med oss vuxna närvarande. Tänk vad mycket gott det hade gjort. Men du ringde soc. Och gav mig lite merarbete. Till.

Och i morgon ska jag ringa till soc och förklara allt detta. Och jag vet inte ens vem du är. Så modigt gjort. Men jag ska försöka vara tacksam. Lämna ut mitt liv en gång till. För att du oroar dig. Du okända anonyma förälder. Tacksam. Och väldigt rädd.

Likes

Comments

Jag är mamma till en underbar 11 årig tjej. En unge med så sjukt mycket skinn på näsan, rättspatos och jävlaranamma. En unge så skör inuti att jag inte vet hur hon skulle klara sig utan sitt kavata skal. En unge som gör det bästa av varje grej och alltid orkar en liten bit till. Hur långt vi än gått.

Men hon har det inte lätt. En mamma som jag. Rörig men i hjärtat pedant. Trött så trött men tror att jag kommer orka springa 1000 mil till. Förutsatt att jag inte somnar på vägen. Minne som en död guldfisk. Tusen idéer och ingen energi. Allt på en gång. Både och. Helst samtidigt.

En bror som studsar på väggarna. Låter jämt. Kräver uppmärksamhet och mer uppmärksamhet och än lite mer uppmärksamhet. TVn som låter. Högt. Jämt. Det är som ett godståg som rusar igenom lägenheten 24/7. Och aldrig slutar.

Och den här underbara lilla tjejen. Ett barn. Mitt barn. Du ger mig så mycket varje dag. Du orkar när jag är förbi. Du tror på i morgon. Och minns i går. Och lever i varje andetag varje magisk minut. Jag hoppas jag ger dig all den trygghet du behöver. Du är allt jag någonsin önskat. Som jag brukar säga - vad skulle jag göra utan dig?

...och du svarar som alltid... "Inte mycket mamma, inte mycket..."

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Likes

Comments

Min son har ADHD säger dem. Lärarna. Läkarna. Psykologerna. Jag vet inte. Jag funderar mycket kring hur han haft det de senaste 4 åren av hans 7 åriga liv. De 4 åren som varit så sjukt turbulenta att jag inte ens minns allt. Vi har varit trångbodda, jag har varit utmattad och deprimerad samt sjukskriven, vi har separerat tre gånger - den senaste blir den sista, flyttat två gånger, köpt sommarstuga och studsmatta, konstanta konflikter mellan oss alla. Slutat på dagis där det gick 17 barn och börjat i skolan med 25 andra barn i samma klass. Fått ny klass till ettan. Det går 1000 barn i skolan. Chocken när hans pappa bara flyttade en kväll. Chocken av att bli fasthållen mot golvet med armarna uppbända på ryggen av en lärare när han skriker att han vill vara ifred och lugna ner sig. Att få armarna uppbända bakom ryggen av en annan lärare och hållas mot en vägg för att sedan få sin favoritlinjal sönderbruten. Av läraren. Att sen inte bli bemött. Inte få en förklaring av läraren. Inte få en ny linjal.

Ja han slåss. Jag är sönderriven på armarna. Har gröna blåmärken. I går rann blodet längs armen på mig medan jag försökte lugna honom.

Han äter medicin för att kunna koncentrera sig. Men kan inte äta och inte avbryta sina lekar. Det verbala är läskigt mycket otäckare. Han somnar sent.

Men han kan läsa kapitelböcker. Resonera kring känslor på en mycket hög nivå. Han räknar enkelt multiplikationstabellen upp till sexans tabell (innan han inte idds mer) och minns allt han läser.

Vad är vad? Är det ADHD? Är det en liten kille som inte förstår vad som händer kring honom? Är det en understimulerad unge som är rädd och otrygg? Är det egentligen en frisk unge som inte mår bra och vrålar ut det i handling och ord?

Likes

Comments