Lekar.

Jag minns de dagar som spenderades åt lekar, skoj och glädje. Dagarna som då inte flöt ihop i ett enda töcken. Jag kanske slog mig någon gång eller fick några sår här och var men då fanns ju alltid mamma kvar. Tårarna som rann i floder när hon självsäkert tröstade mig i sin famn för att hon i slutändan visste att allt skulle bli bra igen. Orden och viskningarna blev som en drog och till slut var hon ett beroende. Min älskade mamma.

Idag existerar inte den sortens lekar längre. Idag finns det något annat. Något farligt som hör till ungdomen. Inget skoj och ingen glädje. Nu gäller påtvingat, nervöst och konsten att passa in. Tankar. Idag finns det tankar om det som inte borde tänkas. Det som gör mig rädd, ledsen och svag. Min pappa lärde mig en gång att aldrig nedvärdera mig själv. Han sa åt mig att alltid hålla huvudet högt och inte ta åt mig av skiten. Jag tror inte att jag lyckades. Nu känner jag mig inte längre tillräcklig, känner mig ful och känner mig bara fel. Vem är jag och vem ska jag komma bli? Vem kommer jag att träffa och vill någon någonsin älska mig genom sitt liv? Vad gör jag när jag blir gammal och ingen längre finns kvar? För vem vill hälsa på när jag endast rynkor och historier har.

Tiden. Dagar som flyter ihop och försvinner. Allt bra som hänt mig i mitt hittills korta liv rinner ifrån mig. Dagarna som spenderades med honom. Han som verkade vara viktigare än allt annat. Flytten han så mycket varnat om kom snabbare än väntat och snart var han bara borta. Han tyckte om mig, det visste jag, men de känslorna dog ut när vi tappade kontakten. Sedan var det den kvällen med vännerna som var särskilt rolig. Födelsedagsfesten som de ordnat för mig i en lägenhet centralt. Roligt var bara förnamnet trots att det kom en hel del fel människor och det spåra totalt. Som grädde på mosen fick jag ett långt och härligt utegångsförbud halva sommaren.

Jag vet inte om jag är redo att växa upp. Allt jag vet är att jag allt för många gånger velat stanna tiden för att bara kunna få andas en stund. Känna att jag lever liksom.

Sjätte inlägget. Tillbaka med ett nytt inlägg efter en lång paus, stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det var enkelt till en början.

När jag var yngre satt jag där inne på dagisavdelningen och lekte med de andra barnen. Vi hade plockat fram dockor som vi lekte med, vi låtsades som om dockorna gick och shoppade och åt pizza på stadens bästa restaurang. Jag ville alltid att min docka skulle heta Selma och blev sur när någon annan valde det namnet åt sin egen docka. Det slutade oftast med att någon blev ledsen och att dagisfröken kom och redde ut det som då var världens största problem. Det var vad vi bråkade om då, namn på dockor.

Snart var dörren till min dagisavdelning stängd och dörren till skolan hade öppnats där jag blev inknuffad med en hård spark. I början gjorde det ont, riktigt ont. Men smärtan avtog med tiden. Jag träffade nya barn som visade sig vara riktigt snälla och det bästa av allt var att jag fick lära mig att skriva och räkna. Jag glömmer aldrig hur glad jag blev när jag fick min första hemläxa. Jag minns att jag alltid hade sett på när mina bröder gjort sina hemläxor, hur jag efteråt smugit fram och tittat i deras skrivhäften och försökt förstå vad dom hade skrivit ner.

Åren gick och snart öppnades pubertetens tunga dörr för mig och högstadiet blottades på andra sidan. Jag miste alla mina kompisar förutom min bästavän som hade varit med mig enda sedan dagis tiden. Där gick vi hand i hand fram till porten mot den skyhöga högstadiebyggnaden. Vi stannade till precis utanför innan vi tog steget och gick in. Jag minns den dagen som igår. Vi satt i våra nya bänkar och en ny okänd stod framför oss som förklarade att hon skulle leda oss fram till gymnasiet. Hon sade att vi skulle bli den bästa klassen på skolan och att vi hade haft en sån tur med splittringen. Årets skämt. Jag insåg snart att jag inte passade in i den nya klassen. Jag kände inte igen mig själv i någon av mina kamrater. Jag kunde även snabbt se vilka som inte skulle hålla dörren öppen för mig och min bästavän, dom sjönk i mina ögon direkt.

Med tiden förändrades jag och kunde snart se min plats i denna klassen, jag visste vem jag var och hur jag låg till. Jag fick vänner som stöttade mig och såg efter mig. Snart fick jag för första gången känna känslan av ångest och stress inför ett arbete. Jag fick vara med om en massa bråk med avundsjuka och respektlösa människor. Jag blev för första gången deprimerad för att saknaden efter människan som gjort mina dagar var för stor. Ännu mer stress. Gymnasieval. Och här står jag idag, mår helt okej men känner att det fortfarande är någonting som fattas.

När jag kom till högstadiet vid 12 års ålder visste jag ingenting om allt jag vet idag. Jag visste inte att jag var tvungen att förändras. Jag visste inte om att det fanns människor runt omkring mig som inte ville mig väl. Jag  visste inte att tjejer i min egen ålder startade stora draman om absolut ingenting. Jag visste inte att bitchblickar existerade. Eller att man blev utfryst när man såg annorlunda ut. Jag hade aldrig för mitt liv trott att killarna jag gått i samma klass med under flera år skulle döma mig för hur jag utvecklades.

Grejen är den att jag skäms. Jag skäms över den värld jag lever i. Jag skäms över dagens ungdom. Jag spottar på normerna som någon en gång spred. Normer som: du ska ha den senaste luren, dyra märkeskläder, senaste frisyren, perfekta kroppen och bete dig på ett visst sätt. Är det detta vi vill stå för? Är det detta vi vill säga till våra barn i framtiden eller är det då vi kommer att ljuga ihop något? För det är väl just då när du är vuxen och uppfostrar dina egna barn som det inte är lika käckt längre att säga att du mobbat dom i din omgivning som stod emot normen.

Femte inlägget. Känner du igen dig? Lämna en kommentar, stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Likes

Comments

Alla känslor väller över mig.
Känslor som bildades för månader sedan. Känslor som blev för starka på bara några dagar. Åhh!

Den där underbara nervositeten. Det där gudomliga pirret i hela kroppen. Värmen som spreds i hela kroppen när du såg tillbaka. Leendet som gjorde kontrast i mitt ansikte när du log.
Dina rörelser var det enda som hade min uppmärksamhet dag ut och dag in. Dina försvinnanden som fick magen att vända sig ut och in. Dina försvinnanden som slog ut varenda glädjehormon i min lilla kropp.
Dina blickar och sneglanden som gjorde mig knäsvag.
Din närvaro som fick mig att känna som aldrig förr.
Din röst som var som Mozart för mina öron.
Dina skratt som var som mitt glädje elixir.

Det bästa av allt.

Dina omvägar. Dina små vägbyten du bara gjorde sådär hela tiden och varje dag. Hur du valde vägen att ta dig förbi precis intill mig för att kunna se mig djupt in i ögonen och därefter sakta ner precis intill mig. Där våra axlar nästan snuddade vid varann. Sekunderna kändes som timmar där vi stod och inte vågade ta det minsta andetag.

Plötsligt styrde du över mina drömmar. Dessa underbara drömmar som jag visste att du också drömde om. 
Där vi bara kunde ​va i flera timmar, se varandra utan att någon störde. Där vi långsamt sjönk närmare varandra, där våra läppar möttes i en lång kyss. Ensamma. Borta från alla andra. Bara du och jag. Tiden existerade inte.
Älskade drömmar.

Jag älskar hur du sken upp när du såg mig och jag glömmer aldrig första gången jag vågade le mot dig och du log tillbaka. Eller hur du bytte kläder och fixade ditt hår efter att du sett att jag var ordentligt uppklädd. Varje minut är oförglömlig.

Saknaden är obeskrivlig. Längtan kväver mig. Föralltid och alltid mitt allt i en annan värld.

Vackra sommardröm ❤

Fjärde inlägget. Kärleken påverkar en grymt mycket, stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Likes

Comments

Det var i mitten av förra sommaren.

Jag var tillsammans med en kille som var ett år äldre, vi hade det verkligen så bra tillsammans. Denna killen hade jag matchat med på tinder och det var så vi fick kontakt. Till en början var det bara lite snack då och då, men snart började vi prata varje dag och inte långt efter det träffades vi för första gången. Det kändes verkligen så bra men samtidigt så overkligt, vi umgicks som om vi känt varandra sedan år tillbaka. Det var det jag tyckte bäst om med honom, han var inte lika komplicerad som alla andra. Det var iallafall vad jag trodde.

Klockan var 22:32. Jag och mina kompisar var på väg till en fest på kråkholmen. Jaminas kille körde oss dit i sin pappas splitternya båt som han stolt visade upp för oss andra. Han hade inte ens giltigt båtkörkort, men det var inget som bekymrade oss då. Medan han fräste på med båten hällde vi i oss allt mer sprit och snart blev vi åksjuka.

Framme på kråkholmen hördes musiken dåna redan på avstånd. Vi tog en genväg, fnissande och fulla genade vi genom buskar och snår och snart var vi inne i folkmassan och började festa vilt. Jag reagerade inte på vilka jag festade med utan hade bara allmänt kul med dom som kom fram till mig.

Den kvällen hade jag inte pratat med pojkvännen alls, jag ansåg att det var hans tur att sakna mig. Därför skickade jag ingenting och väntade istället på att han skulle jaga efter mig. Vilket han inte gjorde.

Vid dagändringen var det dubbelt så många människor på festen och fler skulle det bli. Kompisarna var utspridda någonstans i folkmassan och jag dansade med några killar som var väldigt flörtiga av sig. Jag påverkades av all uppmärksamhet och började småflirta lite tillbaka. Den där festen var nog den bästa jag någonsin varit på, vilt och mycket sprit.

Klockan var 02:17. Jag letade mig fram genom buskarna efter någonstans att kissa under den halvmörka himlen. På vägen mötte jag flera hånglande och illamående ungdomar som stod och spydde. Jag nickade en aning åt dom jag kände igen, men vad vet jag, med tanke på i det tillståndet jag var i. Jag hittade en buske en bit ifrån dom andra där jag drog upp klänningen och gjorde vad jag skulle. Jag märkte att jag inte var ensam och snodde runt.

Han.

Han med en, en tjej. Hjärtat tog ett rejält skutt inne i bröstkorgen och jag kände den kalla rysningen genom kroppen. Där stod jag som ett fån fastfrusen i marken i några sekunder som kändes som långa timmar. Jag såg hur hans händer rörde sig över hennes kropp, hur han gav henne sina kyssar. Jag märkte inte att jag slutade andas och att jag heller inte ännu hade dragit ner klänningen och gjorde det med detsamma. ''Vafan'' utropade jag och gick fram till honom och daskade till honom med allt vad jag hade. Han mötte min blick och drabbades av panik och fick inte fram ett ljud. Jag fräste ur mig en massa svordomar och märkte inte när tjejen försvann. När jag stannade upp för att andas insåg jag att han bara såg på mig med en uttryckslös blick. Det kändes som om magen vände sig ut och in för att värsta krampen kom i samma stund krypande. ''Idiot'' skrek jag och sprang gråtandes därifrån. Grenar piskade mig hårt i ansiktet men det enda jag såg var hans uttryckslösa ansikte framför mig om och om igen. Väl inne i folkmassan tog jag mig snyftande fram till spritbordet. Jag drack och drack. Flaska efter flaska pimplade jag. Jag spydde gång på gång. Det enda jag såg var honom och jag fortsatte att dricka. Någonstans vid den tiden måste jag ha däckat för när jag vaknade var det ljust ute. Det låg lite ungdomar här och var men dom flesta var borta.

Jag kravlade fram till spritbordet och drog mig efter den stora vodka flaskan närmast kanten. Armen tog skakande ett ostadigt grepp om den, jag kände med ens gråten trycka i ögonvrån och drack snyftande, klunk för klunk.

Efter den natten blev jag sjuk. Riktigt sjuk. Men jag slutade inte att göra mig själv illa. Ju sämre jag mådde desto mer drack jag. Till slut blev jag inlagd under ett antal veckor. Veckor som blev till månader, månader som blev till år. År som jag aldrig kommer att få tillbaka. Alkoholen bröt ner mig bit för bit. Det gör den fortfarande, för nu klarar jag det inte längre.

Tredje inlägget, först och främst vill jag bara säga att jag hoppas att ni förstår mina inlägg, vad det är jag vill komma fram till och försöker få er att förstå.

Det blev ett lite känsligare (för en del) inlägg denna gången också. Vad tyckte ni? Har ni någon idé på vad jag kan tänka på eller något speciellt ''ämne'' ni vill att jag skriver om? Lämna en kommentar. Stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Likes

Comments

Jag vet inte hur det började.

Morsan och farsan hade precis skiljt sig och syrran hade nyss flyttat ner till Stockholm för att plugga. Morsan hittade snart en ny man i en annan stad som hon flyttade tillsammans med. Det var då farsan började dricka.

Varje morgon undvek jag att blicka åt vardagsrummet för jag visste att han skulle ligga däckad på soffan. Jag lärde mig snart att koppla bort den vidriga stanken av sprit som gjorde att man tappade aptiten. De första veckorna hade jag knappt ätit någonting alls. Grabbarna i skolan märkte att jag började magra och bjöd med mig hem på kvällsmat eller köpte en extra kebabrulle i cafeterian åt mig på lunchen. Jag kunde inte berätta för dom, jag skämdes för mycket.

Jag blev allt mer ofokuserad på lektionerna och läraren höll kvar mig flera gånger och försökte prata med mig. Som om jag någonsin skulle berätta för henne. Fotbollen gick allt sämre och tränaren varnade mig flera gånger och sa att jag var tvungen att skärpa till mig om jag ville ha kvar min plats i laget. Efter träningarna gick jag, jag bara gick. Jag reagerade inte över vilka vägar jag valde utan bara fortsatte att gå där i mörkret. Människor passerade och slängde konstiga blickar på mig där jag gick i mina kalla träningskläder och den stora bagen mitt i vintern. Men jag kände inte kölden längre.

Jag såg en vit lastbil längre fram och gick fram och ställde mig framför backspegeln. Där mötte jag spegelbildens bleka och uttryckslösa ansikte, jag kände inte igen mig själv längre. All livsglädje var som bortblåst.

Väl hemma hörde jag farsan bråka med någon i telefon, han skrek och gormade, antagligen morsan. Jag gick försiktigt upp för spiraltrappan för att inte behöva möta honom och sedan in på toaletten. Jag stod länge framför spegeln och bara stirrade på mig själv. Mina ögon började rycka och snart trängde tårarna fram. Ilskan inom mig ville komma ut, ilskan som varit instängd och gömd så länge. Istället för att slå sönder något tog jag fram rakbladen i badrumsskåpet. Jag förde rakbladet mot armen och hjärtat började bulta allt snabbare inom mig. 1,2, ryck. Smärtan ilade i några sekunder men försvann sedan med blodet som rann ner längs armen. Jag andades tungt och fortsatte.

Den natten grät jag mig till sömns med uppskurna armar och nerblodad säng. Smärtan omvandlades till lättnad. Lättnad över att få ha gjort demonen inom mig skadad.

Andra inlägget, ett ganska känsligt och kanske lite obehagligt inlägg t.o.m men jag hoppas att ni kunde läsa det med förståelse ändå, stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Likes

Comments

Det är inte lätt, det har det aldrig varit.

Viskningarna och fnissningarna ekade i huvudet så fort jag hade passerat dom. Pulsen ökade och blodet trycktes allt snabbare mot äppelkinderna, människorna i min omgivning såg konstigt på mig där jag gick i mitten av korridoren, självklart så visste jag varför. Jag ökade takten och var snart inne på den smutsiga skoltoaletten, där mötte jag min spegelbild. Jag såg besviket på den, ''än en gång har du svikit mig'' viskade jag. De rosenröda kinderna gjorde kontrast i den bleka huden, de blå ögonen var rödsprängda och hela jag skakade. Jag knöt nävarna hårt intill sidorna och lät skakningarna öka samtidigt som jag bet mig hårt i kinden tills jag kunde känna blodsmaken. Jag ville bara skrika, skrika mina stämband fördärvade.

Lektionerna segade sig framåt och för varje minut som passerade sjönk jag längre och längre ner i stolen. Blickarna i ryggen avtog inte. En pappersboll kom flygande från vänster och träffade mig hårt i huvudet, jag svalde hårt och kände hur ögonen blev allt fuktigare. Högtalaren plingade och jag gick med snabba steg därifrån.

Det fanns en brygga utanför mitt hus som jag brukade och gå ut sätta mig på, om man satte säg längst ut och lät benen dingla kunde man känna DEN känslan. Det var dit jag alltid gick efter skolan för att samla mina tankar. Idag sken solen starkare än någonsin och jag sprang snabbt ner. Jag kom att tänka på att jag en gång suttit här och tänkt på att jag hade sällskap med mig. Jag visade honom hur man satt för att kunna känna den där speciella känslan och där satt vi hela eftermiddagen. Jag log för mig själv. Jag har svårt att föreställa mig att den eftermiddagen skulle kunna hända mig. Istället lyfte jag blicken och såg ut över det blå. Jag vet inte vem jag är eller vem jag kan bli, det är kanske därför jag blir lämnad ensam.


Första inlägget! Hoppas att du hade en rolig läsning och glöm inte, stay tuned, nya inlägg kommer inom kort.

Du är vackrast, kram.

Likes

Comments